viewpoint-east.org

Svält

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Historia, Kåseri, krönika, music, poland
Tags: , , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

21 december 2019
Dagens polska affisch
Głód (Svält)
Av Bronisław Zelek
År 1967

Kanske är det märkligt att skriva om svält, så här inför årets största frosseri i mat. Men jag tyckte ändå att det kan vara ganska passande, enär vi vid denna årstid kanske bör tänka lite extra på dem som inte har det lika förspänt som vi har det.

Dagens affisch är för filmen Svält som hade premiär 1966 med Per Oscarsson i huvudrollen. Enligt uppgift ska Oscarsson ha utsatt sig själv för svält för att se smalare och mer härjad ut inför inspelningen av filmen. Nu var ju Oscarsson ganska smal ändå, men han uppnådde dock sitt mål att vara trovärdig, ty han tilldelades priset för bästa manliga huvudroll på Cannes filmfestival.

Filmen var faktiskt det första filmsamarbetet mellan de skandinaviska länderna. Filmen spelades in i Oslo, regisserades av en dansk och hade alltså en svensk skådespelare som spelade huvudrollen.

Men det finns även ett polskt inslag. Krzysztof Komeda skrev filmmusiken till denna film. Och det var ju ett ypperligt val av tonsättare. Hans musik innehåller ofta en slags ekande tomhet. Tonerna kastas ut i ljudrummet, ängsligt sökande efter ett härbärge där de kan vila ut. Men det tycks aldrig finnas någon plats för Komedas toner. De är ensamma och solitära, oförmögna att hitta någon samhörighet. Och till filmens handling fungerar Komedas speciella tonsättningar väldigt väl.

Filmen baseras på Knut Hamsuns roman med samma namn, och handlar om en ung författare som har mycket små ekonomiska resurser. Han svälter, och hans tillvaro präglas av ständig jakt efter inkomster. Han drabbas också av och hallucinationer, som kommer sig av att han svälter. Oscarssons neurotiska kroppspråk, tillsammans med Komedas tonsättningar beskriver med närmast perfektionistisk precision den utsatthet och hopplöshet som en människa känner vid prekära situationer. Om ni inte sett filmen, kan ni ju se och lyssna till detta klipp. Ni kan nog nästan känna hur hålrummet i era magar växer… Trots att väldigt få av er – som har förmånen att läsa denna blogg – har upplevt riktig svält.

Krzysztof Komeda är nog annars mest känd för den breda publiken för filmmusiken till Roman Polanskis filmer Kniven i vattnet och Rosemarys baby, men han var inte enkom tonsättaren till film. Han föddes i Poznań 1931, och uppvisade tidigt stort intresse för musik. Som 8-åring kom han in på konservatoriet i Poznań, men andra världskriget satte stopp för hans utbildning där. Komedas fortsatte sin skolning och studerade piano samt musikteori, men dock utanför konservatoriets ramverk. Han skulle dock alltid bära med sig en känsla av att han förlorat 6 år av sin utbildning.

Redan på 1950-talet blev han betydelsefull för den polska jazzscenen. Under denna tid rönte polsk jazz stor uppmärksamhet, både i Polen och utanför landets gränser. Komeda framträdde för övrigt varje år på den legendariska jazzklubben Gyllene cirkeln i Stockholm.

Men Krzysztof Komeda fick tyvärr ett alltför kort liv. Vid ett kamratligt (?) slagsmål med den polska författaren Marek Hłasko (som jag skrivit om tidigare), knuffades, alternativt trillade, han ner från en klippa och slog i huvudet. Komeda vaknade aldrig upp från den koma slaget mot huvudet försatte honom i, och han dog 1968, blott 37 år gammal.

Share

En festival tillägnad en av de största

Category: by sophie engström, Kåseri, krönika, music
Tags: , , , ,

(Läsningstid: < 1 minut)

14 december 2019
Dagens polska affisch
Chopin w barwach jesieni – festiwal (Chopin i höstens färger – festival)
Av Stasys Eidrigevicius
År 1999

Var femte år är det dags för Chopin-festivalen i Warszawa. Festivalen är egentligen en pianotävling där unga, begåvade pianister tävlar om att vara den som framför Chopin med mest bravur och finess. Första tävlingen gick av stapeln 1927. Under andra världskriget gjorde tävlingen ett uppehåll på 12 år, och 1955 fick tävling flyttas fram några månader eftersom ombyggnationen av Warszawas filharmoni hade dragit ut på tiden.

Flera fina pianister har debuterat här. Som exempelvis Polens egen stolthet Krystian Zimerman, som vann tävlingen 1975, blott 20 år. Några år äldre var undertecknads favoritpianist, Martha Argerich, när hon vann första priset tio år tidigare.

Två år har juryn inte valt någon första pristagare. 1990 och 1995.

Vår affisch hör till 2000 års festival. Då vann den kinesiska pianisten Li Yundi. Han var sedemera jurymedlem i senaste upplagan av Chopin-festivalen, år 2015.

Och 2020 är det dags igen. Vi väntar med spänning och undertecknad hoppas även på att få att komma till Warszawa och lyssna till några av pianisterna som deltar i tävlingarna.

Share

Med musiken i huvud och hjärta

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jews, Kåseri, krönika, music, poland
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

10 december 2019
Dagens polska affisch
Wielka Orkiestra Symfoniczna Polskiego Radia Katowice
Arthur Rubinstein
Av okänd
År 1960

Affischer är ett bruksföremål. De flesta som vi ser är bara till för att informera oss om olika evenemang. Men trots det innehåller även en affisch som den nedan, ofantligt mycket annat än information. Den är också fylld av förväntningar och känslor.

Ty vem skulle inte vara förväntansfull om man skulle gå att lyssna på den legendariska pianisten Arthur Rubinstein.

Rubinstein föddes 1887 i den polska staden Łódź. Hans far ägde en liten textilfabrik. Tidigt uppdagades att den unge Arthur, eller Artur som hans namn lyder på polska, var en särdeles begåvad pianist (något som hans äldre bror redan förutspådde dagen då Arthur föddes). När han var sju hade han sin första konsert i Łódź, och när han var tio flyttade han till Berlin för att studera musik. Vid 13 års ålder hade han där sin första stora konsert.

I början av 1900-talet flyttade Arthur till Paris. Där blev han vän med flera tonsättare, däribland Ravel och Karol Szymanowski. Han åkte även till USA och spelade på Carnegie Hall, men tyvärr blev han inte väl emottagen av den kräsna publiken i New York. Det innebar att han fick finansiella problem, och han jagades av långivare. I desperation försökte Arthur hänga sig, men misslyckades lyckligtvis. Hans misslyckade självmordsförsök resulterade i att Arthur Rubinstein fick en innerlig kärlek till livet. Något som han bar med sig livet ut.

Under 1930-talet återvände Arthur Rubinstein till USA, och denna gång var han mer framgångsrik. Så framgångsrik att han 1946 blev amerikansk medborgare.

Arthur Rubinstein var stolt över sin judiska börd, och framhåll den alltid. Lika stolt var han över att vara född i Polen. När han 1945 blev inbjuden att spela vid en ceremoni i FN-skrapan i New York, blev han rosenrasande när han upptäckte att Polen inte var representerat. Han tvingade alla delegater, inklusive den sovjetiska delegationen, att ställa sig upp när han spelade Polens nationalsång. Den sista versen spelade han i forte, alltså väldigt starkt och dynamiskt. Taket till FN-skrapan lär ha lyft av de ovationer han fick.

Arthur Rubinstein hade även ett enormt musikminne. Han har själv berättat att han kunde vakna på morgonen, och exempelvis höra en symfoni av Johannes Brahms i huvudet. Telefonen kunde ringa, men musiken fortsätter trots samtalet, och när han la på luren kunde han notera att musiken i hans huvud kommit till sista satsen.

Johannes Brahms ska också ha varit Arthur Rubinsteins favorit bland tonsättare. Men det är väl främst genom sina tolkningar av landsmannen Chopin och fransmannen Debussy som han blivit känd för.

Arthur Rubinstein spelade ofta i Polen, som affischen nedan tillkännager. Den 24 februari 1960 spelade Arthur Rubinstein tillsammans med polska radions symfoniker i Zabrze, som ligger några mil från Katowice. 1960 var Arthur Rubinstein var 73 år, men han skulle fortsätta spela till han blev 89 år, då han gick i pension. Fem år efter pensionen gick han ur tiden.

På programmet den 24 februari 1960 finner vi givetvis Chopin och Debussy… Men tyvärr inte Brahms. Kanske spelar Arthur Rubinstein Brahms första pianokonsert som han gjorde 1971 i Amsterdam i sitt huvud och med sitt hjärta, någonstans i den himmel som finns för dem som skänker oss vacker musik.

Share

Berusad av toner

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, music, poland
Tags: ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Rusningstrafiken dånar genom Kraków i dubbla eller trippla filer. När man sitter mitt i den, ter den sig som två väldiga och evigt ringlande lysmaskar som färdas mot ett för mig okänt mål. Själv färdas jag genom staden inuti i buken på det väldiga metallmonster som i folkmun kallas spårvagn. Vi är inte på väg till samma plats, jag, mina medresenärer och de ringlande lysmaskarna som omger oss. Men vi färdas i alla fall nådigt åt samma håll.

Jag är på väg till Krakóws flygplansmuseum. Nej, flygskammen har inte drabbat Polen till den milda grad att alla flygplan blivit förpassade till ett museum. Museet ligger på den anrika platsen där en av världens äldsta flygplatser placerades. 1912 togs den i bruk och kallades rätt och slätt (?) Lotnisko Kraków-Rakowice-Czyżyny. I begynnelsen var flygplatsen en viktig del i Österrike-Ungerns försvar under första världskriget, men redan 1917 fick den en betydande civil roll – genom att bli Europas första flygplats som transporterade brev. Flygplatsen var i bruk ända till 1963. Året därpå öppnade man ett museum på platsen, och museet bär idag det polska namnet Muzeum Lotnictwa Polskiego w Krakowie. Enligt CNN lär det vara ett av de bästa museerna i världen för avlagda flygplan.

Nå, nu är jag inte på väg till Muzeum Lotnictwa för att jag plötsligt har utvecklat ett intresse för flygplan. Nej, jag har nämligen bestämt rendezvous med Krakóws filharmoniska orkester. Eller rättare sagt, de ger en konsert där, enär deras hemvist är under ombyggnad. Det här har alltså föranlett att jag tvingats ut för att konfrontera de där ringlande lysmaskarna som klänger längs med vägarna.

Den stora hallen i Muzeum Lotnictwa må vara stor och fin, men någon idealisk plats för konstmusik är den inte. För det första finns här ingen scen, vilket leder till att vi bara ser musikernas vaggande hjässor. Till råga på allt sticker ljudet iväg och gömmer sig någonstans kring åhörarnas mellangärden, eller rakt upp i taket till flygplanen som hänger och dinglar lite hotfullt ovanför våra huvuden.

Men det här lyckas ändå inte förmå att förta den stora musikupplevelse vi åhörare får avnjuta. Krakóws filharmoniska orkester leds för kvällen av den polske dirigenten Marek Wroniszewski, vars lekfulla, men ändå mycket koncentrerade handlag med orkestern, övertalar oss åhörare att ha överseende med lokalens brister.

Kvällen inleds med en menuett av Boccherini. Den går mig ganska obemärkt förbi, ty det är ofta så med konserter – det tar tid att skjuta bort alla påträngande tankar. Hur gärna jag än vill, lyckas jag aldrig lämna dessa tankar i garderoben.

Därefter kommer ouvertyren till Wolfgang Amadeus Mozarts Don Giovanni, och det är väl kanske redan här som jag inser hur denna kväll kommer att avrundas… Vi fortsätter raskt med ovanstående tonsättares andra konsert för valthorn (kv 417). Jag måste erkänna att jag faktiskt har lite svårt att förlika mig med detta tillkrånglade instrument. En väldig massa rör leder ut i en gigantisk tratt, som ändå inte lyckas att förmå mer än en lite alldaglig fjärt… Nå, det där kan tyckas vara en lite orättvis beskrivning av valthornet, men jag motsätter mig det, ty jag tycker att den verkliga orättvisan sker mot valthornet – då den trots sin skönhet låter så stumt. Men solisten Adam Kozłowski lyckas besegra valthornets inre begränsningar, och trollbinder mig. Han får valthornet att låta riktigt varmt och krämigt. Således var det en fullkomligt formidabelt utförd konsert!

Det vankas paus, men inte för pukslagaren. Framför hans pukor har en kö bestående av småfolk (läs=barn) formerat sig. De vill slå på hans pukor och utkräver dessutom hans autograf. Pukslagaren ser mycket nöjd och belåten ut. Spektaklet fortgår under hela pausen.

När orkestern åter tar ton är det för att framföra Ludwig van Beethovens ouvertyr Coriolan. Det är ett stycke som kräver full koncentration, med långa pauser som leder in i gemensamma nedslag. Och detta återges med en förödande precision. Jag förstår nu vad som håller på att ske. Jag håller på att bli förälskad i Krakóws filharmoniska orkester. Och min kärlek slår ut full blom i andra satsen av Joseph Haydns 94:e symfoni (H. 1/94). Violinen tassar så stilla och tyst, tills resten av orkestern faller in med ett… ja, ett brak, skulle jag säga. Det är kanske första violinen som jag inledningsvis förälskar mig i. Så otroligt samspelta, som om de vore en endaste violin. Men även träblåset förför. Likaså bleckblåset.

Men främst är det ändå beror min nyförälskelse på att Krakóws filharmoniska orkester har en oerhört vacker klang. Alla stämmorna spelar tillsammans. Det låter kanske enkelt, men tror mig när jag säger att orkestrar kan spreta alldeles förskräckligt. Krakóws filharmoniska orkester vågar dessutom spela svagt. De tvingar oss att spetsa våra öron. Och just genom att spela svagt visar de sin enorma skicklighet. Här kan inga misstag gömma sig.

Jag vinglar, berusad av Krakóws filharmoniska orkesterns toner, ner mot vägen, för att bege mig hemåt längs med de oändligt långa lysmaskarna av bilköer som omger staden.


I pausen, strax före småfolket formerat sin kö.

Share

Befriad av konstmusik

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Historia, Kåseri, krönika, music
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Det är svårt att finna ord. Tonerna flödar i en egensinnig ström. Omedgörligt. Tjurskalligt. Ibland förefaller det som om tonerna slumpmässigt kastats ut över notbladet. Ljuden som formas liknar inte det jag förväntar mig. Det är organiskt, insektssvärmar som far genom luften. Eller regndroppar som glider längs med fönsterutan. Helt utan plan, och bara med ett vagt mål, som jag inte kan skönja. Men sedan kommer ett avbrott, något ytterst metalliskt och rytmiskt spirar, innan det avbryts av en oregerlig ljudkaskad. Jag får en känsla av att någon försöker hålla tillbaka musiken. Trycka ner den. Men musiken fortsätter att strömma, upproriskt.

Så är det i Witold Lutosławskis musikaliska värld. Här låter egentligen ingenting riktigt som man tänkt sig. Han lyckas slingra sig förbi den kraft som vill hålla honom tillbaka.

Stråkarna i hans stråkkvartett, tycks vilja låta som allt annat än just stråkar. Musiken är intensiv, på en nästan outhärdligt vis. Den kräver total koncentration. Av både musiker och åhörare.

Jag är i entrén till Nationalmuseet i Kraków, och trappan sitter Lutosławski-kvartetten och framför just Witold Lutosławskis stråkkvartett. De har fått äran inleder den sjätte upplagan av festivalen Krakowska jesień muzyczna (Krakóws musikaliska höst), en festival som blandar samtida och dåtida konstmusik.

Och så sker även under kvällens program, som efter den halsbrytande inledningen med Lutosławskis stråkkvartett fortsätter med 1800-tals tonsättaren Stanisław Moniuszkis andra stråkkvartett. En utsökt och vacker kvartett, som visserligen får lite svårt att konkurrera med det föregående intensiva stycket, och det efterföljande, som är Dmitrij Sjostakovitjs åttonde stråkkvartett.

Det kan tyckas som om de tre styckena ligger långt ifrån varandra, men det är bara en chimär. Ty de tre kompositionerna är alla skrivna under ett förtryck. Witold Lutosławskis stråkkvartett skrevs 1964, i det kommunistiska Polen, och fick möjlighet att uruppföras i Stockholm(!) ett år senare.

Sjostakovitjs åttonde stråkkvartett skrevs under tre dagar i juli 1960. Sjostakovitjs hade vid komponerandet fått ett sjukdonsbesked, samt isolerats och mobbats ut den sovjetiska musikeliten. Det hörs. Stycket är klaustrofobiskt, och förtrycket hörs i varje ton.

Stanisław Moniuszki levde under den tid då Polen var delat mellan Tsarryssland, Habsburgska imperiet och Preussen. Förtrycket är svårare att skönja hos denne lättsamma och eleganta tonsättare, men det var de facto så att hans etnicitet förtrycktes. Något som han senare i livet personligen fick erfara. Stråkkvartetten vi fick höra Lutosławski-kvartetten framföra skrevs 1840, och under en tid då hans kompositioner fick ljuda fritt, men troligt var nog ändå så att han kände av strömningarna i samhället, och anade framtida förtryck.

Men trots att de tre verken är komponerade under förtryck, finns här något befriande. Verken känns nästan friare än de verk som skrivits i total frihet.

Ibland tänker jag att det kanske är i konsten som vi tydligast kan se förtrycket, men det är också genom den som vi faktiskt kan bli fria. Och det är något som Lutosławski-kvartetten verkligen lyckas förmedla ikväll i nationalmuseet entré – hur vi blir befriade av just konst(musik).


Witold Lutosławski. (Bildens källa.)

Share

När karnevalen var ett vapen

Category: art, avantgarde, by sophie engström, Centraleuropa, eastern europe, Galizien, Kåseri, krönika, music, ryssland, ukraina
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Жопа (Zjopa), vilket betyder röv, hör jag en kvinnlig stämma ljuda genom det hotande nattmörket som lägrat sig över vår gård. Någon har tydligen abrupt brutit söndagslugnet, och istället beslutat sig för att avsluta helgen med ett riktigt praktgräl.

Det är inte utan att helgens oundvikliga avrättning kan innebära en del frustration. Den kommamde veckans alla måsten hopar sig hotfullt kring oss. Ett litet praktgräl kan kanske därför rensa luften.

Men istället för sönderslaget söndagsmys får okvädingsordet Жопа mig att tänka på albumet med samma namn av den ryska gruppen Aktjyon (АукцЫон). Albumet kom ut 1990, alltså de sista skälvande månaderna av det sovjetiska imperiet. Kanske var det ett förebud, helt enkelt. Ty det dröjde inte länge förrän var man faktiskt vågade säga röv om hela Sovjetunionen.

Det är ett fullkomligt lysande album, nästan omöjlig att karaktärisera. En korsbefruktning mellan avantgardistisk jazz, punk, kryddat med en gnutta kabaré. Låten Любовь (Kärlek) fick den konsekvensen att jag förälskade mig i hela Ryssland, vilket givetvis ledde till att jag nästan omgående kände mig förråd. Det skulle nämligen visa sig att den där absurdistiska och befriande galna Aktjyon-menaliteten var ganska svår att finna i Ryssland. Istället fann jag ett samhälle som styrdes upp av byråkratiska blanketter med pyttesmå svarsrutor, så att det blev omöjligt att svara utan att känna mig troligen skyldig till något brott jag inte hade begått. Ryssland var inte alls lika spontant, avantgardistiskt, och galet som jag hade lurats av Aktjyon att tro.

Men samtidigt är jag oerhört tacksam för att jag blev lurad av Aktjyon och rövplattan, ty det betydde att jag gav mig ut på ett livslångt sökande efter den där mentaliteten, och visst hittade jag den. I Ryssland. I Ukraina. Ofta lite undangömd, men alltid väldigt kärvänlig. Med egensnickrad outfit och humoristiska upptåg gjorde de narr av maktfullkomliga presidenter och oligarker. Det de ägnade sig åt var ett slags karnevalistiskt motstånd, för att låna Michail Bachtins begrepp.

Idag är det mycket svårare att finna resterna av det här upproret. Det tillhör en generation som blivit gråhårig, lite trött, och tyvärr ibland även död. Det finns inget karnevalistiskt motstånd idag. Vi inlemmar oss alla i kapitalismens återvändsgränd, där upproret köps färdigförpackat. Och det personliga och originella skapandet vandrar med nedslagen blick mot ättestupan.

Nå, det tänker jag när röven (alltså Жопа) har tystnat och lugnet åter lägrar sig över vår gård.

Och när rådhusklockan slår tolv har mina tankar redan irrat iväg i annan riktning.


Fulare omslagsbild är svårfunnet, Zjopa av Aktjyon.

Share

Epoken Marek…

Category: art, avantgarde, by sophie engström, Centraleuropa, Euromajdan, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, Litteratur, music, poetry, ukraina
Tags: , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Det är ett fasligt liv på fåglarna. Deras öronbedövande vårsång fyller luftrummet kring oss. En koltrast landar på en gren strax ovanför oss. Sneglar längtansfullt ner mot den jordhög som grävts upp. Där finns det mask, tycks den sjunga fram. Men för oss tvåfotingar är det där nere i hålet som Markijan Ivansjtjysjyn ska vila. Ty vi som följt honom upp till Lycharkivskij kyrkogården har slagit följe med honom till hans sista vila.

Markijan Ivansjtjysjyn, Marek kallad av sina vänner och bekanta, är, eller var, något av en institution. Det är därför inte enkelt att beskriva honom för någon som tidigare aldrig hört talas om honom. För att ni ska få en förståelse för hans betydelse för Lviv och Ukraina ska vi ta ett kliv tillbaka till 1989. Det var nämligen då som han blev invald i Lvivs kommunfullmäktige. Men nej, han var ingen träig politruk, som skodde sig på andra. Redan 1990 blev han nämligen vald till ordförande för Lvivs oblast studentorganisation, en organisation som spände över alla lärosäten. Med deras mandat i ryggen började han verka för Ukrainas självständighet från Sovjetunionen.

Samma år inledde denna organisation, under ledning av Marek, ett uppror som kallades granitupproret. Den 2 oktober 1990 upprättade studenterna från Lviv ett tältläger i Kyjiv, som då var huvudstad i den sovjetiska republiken Ukraina. Fram till den 17 oktober hungerstrejkade studenterna för att bland annat förhindra undertecknadet av ett nytt avtal för att ingå i Sovjetunionen (unionsavtalet). Man krävde också att militärtjänstgöringen skulle ske på ukrainsk mark (man ville förhindras att skickas till Afghanistan), samt att Ukrainas nationalsång skulle sjunga vid större sammanslutningar. Demonstrationerna avslutades med att man undertecknade ett avtal där granitupprorets krav uppfylldes, och var en bidragande orsak till Ukrainas självständighet som förverkligades 1991. Hjärtat i protesterna var Marek. Samme Marek som vi nu för till sin sista vila.

Fast Mareks engagemang för Ukraina och dess välbefinnande slutade inte där. Sedan Ukraina blev självständigt 1991 har han deltagit i flera proteströrelser, bland annat ledde han upproret mot Ukrainas första president, Kutjma. Han var även aktiv under Euromajdan. Utöver det har han grundat viktiga publikationer, så som Lvivska gazeta.

Men för många av oss, som står här idag, är han Marek som ägde och drev den legendariska jazzklubben Dzyga. En kulturell motor i Lviv, och kanske en av svaren på hur Lviv på kort tid har kunnat segla upp och bli en kulturell huvudstad. Han har under flera år arrangerat jazzfestivalen Jazzbez, samt den mer folkloristiska festivalen Flugery. (Årets Flugery-festival slog igen portarna bara för några dagar sedan).

För många av oss har han blivit ett självklart inslag i stadsbilden. Varje dag tog han sig från sitt hem till Dzyga. Där satt han på uteserveringen om somrarna och jobbade vid sin laptop. Men ibland tog han en paus, då han med ena handen förde konjaksglaset, eller kaffekoppen till sina läppar, samtidigt som han med andra handen rökte en cigarett.

Jag tänker på det här, när jag hör prästernas sång och bön. Och jag ser omkring mig på alla dessa hundratals, jag kanske tusentals, som samlats för att följa Marek till Lycharkivskij kyrkogården. Jag tänker på all den glädje han skänkt oss, och att det kanske tyvärr är så att ju mer glädje man ger till andra under sin livstid, desto större sorg lämnar man efter sig.

Och det är en epok som idag lämnar oss. Epoken Marek. Under hans tid, och genom hans engagemang, har Lviv förändrats och utvecklats från att vara en fläck i kartans utkant, till att bli en självklar kulturstad. Det är inte säkert att Lviv fått dagens renommé utan hans insats och kärlek till sin hemstad.

En tung duns bryter mina tankar. Och efter en stund förstår jag ljudets källa, det är jorden som faller mot kistan där Marek ligger. Dunsar som känns även in i mig. Det är en fysisk upplevelse, och det gör ont i mig trots att jag inte är någon närstående vän eller släkting. Hela upplevelsen är väldigt långt ifrån en svensk begravning, som oftast är över på några minuter och utan att en endaste tår har fällts. Och samtidigt som jag känner en oerhörd sorg över att Lviv, med Mareks död, har förlorat sin kanske främsta ambassadör, så känner jag en oerhörd respekt för ukrainarnas förmåga att sörja. Det är en tillgång att tillåtas känna sorg, och att tillsammans få dela den så här.

Den väldiga gruppen löses upp. Några går hem, andra tar sig till Dzyga för ett sista farväl. Koltrasten kommer snart att våga sig ner till platsen där Marek ligger, för att söka mask bland alla blomsterkransar som täcker graven. Snart är det tyst, frånsett från de vårjäktande fåglarna. Och vi andra går genom det lätta duggregnet tillbaka in mot staden. Väl medvetna om vad Lviv idag har förlorat – en del av dess hjärta. En epok är oåterkalleligt slut. Epoken Marek…


Marek på sin plats på Dzygas uteservering. Bildens källa.


På hans plats på uteserveringen står nu blommar, ljus och ett glas konjak.


På Lycharkivskij kyrkogården.

Share

%d bloggers like this: