viewpoint-east.org

Ridån går upp för Jenůfa

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Kåseri, krönika, music
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Leoś Janáčeks (1854-1928) opera Jenůfa har ett ohyggligt spännande och gastkramande libretto som handlar om den vackra Jenůfa, styvdottern till Kostelnička, som är förälskad i odågan Števa, som i sin tur är hatad av sin bror Laca som dessvärre är olyckligt förälskad i Jenůfa. Upplagt för tragedi och sorg med andra ord. Precis som det bör vara i en opera. Operan utspelar sig i en liten bergsby i Mähren.

I första akten förstår vi att Jenůfa är gravid och att fadern är Števa. Hon oroar sig för att han ska bli inkallad till militärtjänst, vilken han lyckligtvis undkommer. Števa kommer in på scenen full och dessutom oförskämd. Han driver med Jenůfa, och hon blir förtvivlad. Kostelnička ser Števas knölaktiga beteende och förbjuder honom att gifta sig med Jenůfa. Detta gör ju den redan förtvivlade Jenůfa ännu mer förtvivlad. Hon bönfaller Števa att stanna hos henne och älska henne, men han ger henne tvetydiga svar och ger sig av. Števas bror Laca kommer in på scenen, utom sig av hat mot brodern och i sin kärlek till Jenůfa. I sin förtvivlan skär han hennes ansikte och förstör därmed hennes skönhet.

I andra akten har Jenůfa fött Števas barn. Fadern vet givetvis ingenting. Styvmodern Kostelnička kallar till sig Števa och yrkar på att han ska ta sitt ansvar, men han tillkännager att han inte längre älskar Jenůfa eftersom hon inte längre är en skönhet. Han säger, eller kanske snarare sjunger eftersom det är opera, att han kan betala för barnet, så länge de håller tyst om att det är hans. Števa lämnar styvmodern och in träder Laca. Kostelnička ser nu sin chans och ber Laca att gifta sig med Jenůfa, men när Laca får höra om barnen blir han förfärad och säger att han inte kan gifta sig med Jenůfa trots allt. Styvmodern blir plötsligt orolig stt Jenůfa inte kommer att bli gift och ljuger därför ihop en historia om att barnet har dött. Laca accepterar då utan minsta betänklighet att gifta sig med Jenůfa, vilket försätter styvmodern i en svår situation. Hon måste mörda barnet…

Ridån går upp för sista akten och det är Jenůfas och Lacas bröllopsdag. Solen skiner. Fåglarna och körerna sjunger. Allt är frid och fröjd innan ett fasansfullt skrik hörs. Det är någon som hittat Jenůfas mördade barn. Byborna, alltså den samlade kören, anklagar genast Jenůfa för detta ohyggliga brott och hon är lika viljelös som hon varit sedan första akten, och protesterar inte mot anklagelserna. Plötsligt drabbas Kostelnička av våldsamma samvetskval och hon erkänner att hon mördade barnet så att Jenůfa skulle kunna gifta sig. När Jenůfa får höra hela berättelsen förlåter hon sin styvmor. Men det hindrar inte att styvmodern måste fängslas, så kören leder iväg den olyckliga Kostelnička. Ensamma kvar är Jenůfa och Laca. Jenůfa menar att det inte går för sig för Laca att gifta sig med henne, men han tycks faktiskt vara kär alldeles på riktigt, och vägrar vika från hennes sida.

Ridån går ner.

Leoś Janáček skrev operan Jenůfa 1896-1902, och den tillägnades hans dotter Olga som dog 1902. Smärtan man kan höra i operan kan direkt härledas till hans egen sorg över dotterns död. Operan hade premiär 1904 i Brno, men det skulle dröja över tio år innan den sattes upp i Prag. Det var dock inte Leoś Janáčeks version, utan en något omgjord framställning och det skulle dröja över 70 år innan publiken fick njuta av Janáčeks tappning. Första gången den sattes upp i Sverige var 1941, och i höst är det dags för en ny uppsättning på Stockholms operan. Skivbolaget Decca gav opera år 1985, med svenska Elisabeth Söderström (1927-2009) i huvudrollen. Det är nog inte många svenskar som vet att hon också var en av de främsta tolkarna av just Leoś Janáčeks verk.

Det som utmärker Jenůfa är att Janáček lät behålla prosaformen när han skrev operan. Scenerna löper därför utan märkbara scenbyten, och man leds från den ena episoden till den andra. Förutom Janáčeks personliga sorg kan man också höra hur han utvecklades som tonsättare under de sex år han skrev den, och för ett vant öra går det säkert att urskilja att det är stor skillnad mellan första och sista akten. Vidare är melodierna och harmonierna djupt förankrade i folkmusik och det tjeckiska språket. Instrumentaliseringen är dessutom oerhört skicklig; som exempelvis när Lacas svartsjuka ackompanjeras av tvekande taktbyten, eller att rösterna inte dränks även i de mest känsliga partierna.

En fulländad opera, kort sagt.


Decca-inspelningen från 1985.


Leoś Janáček med sin hund 1926.


Fragment från originalpartituret.


Musiken som motkraft

Category: by sophie engström, Kåseri, krönika, music, ukraina
Tags: , , , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 6 minuter)

Det är i musiken som krigets närvaro framträder som skarpast. Där tecknar sig dess grymma våld med detaljerad skärpa. Kanske är det just för att musik väcker känslor, som gör att krigets fasor träder fram. Eller är det så att all energi som kriget kräver, liksom frigörs under det att vi lyssnar och spelar, och på något oväntat sätt förenas vår oro i tonernas värld. Den tanken slår mig när jag i slutet av februari åhörde INSO-LVIV:s konsert på Lvivs filharmoni. Konserten hade som tema att ingjuta hopp och kraft till åhörarna, och Ukraina som helhet. Konserten inleddes med en tyst minut för de civila som dödats och för de stupade i kriget, därefter tog INSO-Lviv, under ledning av dirigenten Roman Kreslenko, med oss på en tur upp i bergen, till Karpaterna. Det är nämligen i bergen som man kan finna ny energi och kraft, förkunnade konsertens programblad. Publiken fick höra tonsättningar av Mykola Kolessa och Stanislav Ljudkevytj som i sina tonsättningar ofta hyllade bergens kraft. Konserten avslutades med ett bejublad framförande av Johannes Brahms fjärde symfoni.

INSO-Lviv har under hela anfallskriget turnerat flitigt runt om i världen. De har även besökt Sverige. Orkestern har på många sätt mognat sedan jag hörde dem senast 2019, och den trötthet man kunde ana när musikerna äntrade scenen, blåstes bort under konsertens gång. Deras energi fyllde onekligen varje åhörare.


INSO-LVIV (Fotograf: undertecknad)

Men kanske var det särskilt under en konsert på Lvivs Orgelsal, några dagar senare, som kriget bröt in, och på många sätt tog över, mitt medvetande. Konserten, som inleddes med ett tal av Taras Demko, Orgelsalens vice direktör, innehöll två mycket olika verk, ett svenskt och ett ukrainskt, som möttes i en vänskaplig omfamning. De två verken som framfördes av Luhansk filharmoniska orkester under ledning av fenomenale dirigenten Ivan Ostapovitj var svenske tonsättaren Staffan Storms Shattered Night, en pianokonsert i fyra satser, samt den ukrainske tonsättaren Zoltan Almasjis tredje symfoni kallad Seger (Переможної), som också hade världspremiär.

De båda verken är, Ivan Ostapovitj uttryckte efter konserten, mycket olika till sin karaktär. Storms pianokonsert vänder sig på många sätt inåt, medan Almasjis verk snarare vänder sig utåt, låter känslorna färdas mellan stämmorna, än genom spröda och skira toner, än med våldsamma uppbrott och utbrott. Trots deras olika uttryck känns dessa båda verk märkligt samstämda, som om de tillsammans höll upp varandra i en slags broderlig omfamning. Det är inte en tillfällighet att Storms verk framförs i detta sammanhang i Lviv, då det är tonsättarens uttryckliga önskan att få framföra verket som ett led i att visa sitt stöd till ukrainarna i deras kamp mot Rysslands krig mot Ukraina. Storm skrev symfonin 2010 med anledning av Gustav Mahlers 150-årsjubilem, och i Lviv var solist pianisten Andrij Makarevytj. Zoltan Almasjis symfoni, med dess dramatik och ljudliga landskap, skildrar krigets fasor, både de som sker på slagfältet och de fasor som utspelas i varje individs inre när flyglarmet ljuder eller minnesbilder av kriget, dödade eller stupade vänner och släktingar, tar över synfältet. Almasji leder oss genom det krigshärjade landskapet mot den oundvikliga ukrainska segern. Med sitt tydliga och berättande tonspråk, lyckas han skildra det som väldigt få reportage från Ukraina har lyckats med. Han river upp känslor och tankar om krigets fasor du inte trodde du förmådde känna eller tänka. Ristar känslorna på din hud. Kastar dig mellan hopp och förtvivlan. Denna symfoni borde turnera land och rike runt och sättas upp på alla konserthus och gator och torg runt om i världen, så att ingen lyckas med bedriften att tänka bort det brott som Ryssland begår mot Ukraina.

Hela konserten finns att höra här på ukrainska radions motsvarighet till P2. Ni kan också läsa denna längre recension på ukrainska.


Luhansk filharmoniska orkester, Ivan Ostapovitj och Zoltan Almasji (Fotograf: undertecknad)


Taras Demko (Fotograf: undertecknad)

Men det är inte bara konstmusiken som åskådliggör kriget. På en bar i stadens centrum samlas några musiker och sångare för en slags folkmusikalisk flashmob. Bland dem märkts Rost Tatomyr, Viktorka Titarova, amerikanen Benya Stewart, operasångaren Nazar Pavlenko, för att bara nämna några få. Kriget finns där, i dessa ukrainska folksånger, som så ofta handlar om sorg, saknad, längtan, smärta. Texter som skrevs för hundra år sedan, har aktualiserats. Någon av åhörarna börjar plötsligt gråta. Kanske känner hon igen en känsla i texten. Och som så ofta när det gäller musik, övergår hennes tårar i en tacksamhet riktad mot musikerna. Alla oroar sig för någon, har förlorat någon, är rädd för att bli inkallad… Kriget nämns nästan inte med ett ord, men svävar genom samtalen och sångerna, som en objuden och väldigt påfrestande gäst.

Men det var inte bara ukrainsk folkmusik som hörs. Bland musikerna återfinns nämligen även den krymtatariska sångerskan Safiye Lenter-Qize. Hennes sång, och hennes blotta närvaro, påminner om att Rysslands krig mot Ukraina började när de landsteg på Krym i mars 2014. Då Ryssland ockuperade halvön och fördrev alla oppositionella. Krymtatarena har sedan århundraden varit i opposition mot den ryska kolonialismen, och många valde att fly för att driva kampen om sin halvö från ukrainskt territorium. I den krymtatariska folkmusiken kan man tydligt höra bland annat turkiska och mongoliska element, och med sin pentatoniska skala upplevs harmonierna som exotiska för ett västerländsk öra. Men i samspel med de ukrainska sångerskornas karaktäristiska sångteknik, som kvällen till ära sjunger tillsammans med Safiye Lenter-Qize, infinner sig en kraftfull och medryckande sämja. I denna gemensamma sång förnimmer man tydligt Ukrainas mångfacetterade kulturella landskap.

Strax före utegångsförbudets inträde, vandrar musikerna, sångarna och de som lyssnat hem. Alla bär de med sig en liten del av kriget, men genom att forma sina erfarenheter till musik, skapar de en motkraft till allt våld som omsluter dem.

När man skildrar krigets närvaro i Ukraina är det lätt att hänfalla åt att framställa ukrainarna som offer utan motkraft. Men det är långt ifrån hur det i verkligheten förhåller sig. Ukrainarna har en utomordentlig förmåga att omforma sina tankar och känslor i kreativa projekt. Ovanstående är några exempel på hur ukrainarna bearbetar sina upplevelser genom kreativitet, som syftar till att övervinna rädsla och passivitet. Dessa berättelser, som åskådliggör ukrainarnas kraft och styrka, når sällan en publik utanför Ukraina, men de är likafullt en del av den ukrainska vardagen.


Benya Stewart med operasångaren Nazar Pavleno och musikerna Jurko Rymar och Josyp Sova. (Fotograf: Flo Itkina)


Viktorka Titarova (Fotograf: Flo Itkina)


Rost Tatomyr (Fotograf: Flo Itkina)


Rost Tatomyr och Safiye Lenter-Qize med Stanislav Kyryllov. (Fotograf: Flo Itkina)


Rost Tatomyr i högvarv under den beskrivna kvällen (Fotograf: Flo Itkina)


Något om Mahlers tvåa

Category: by sophie engström, music
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

CD of the day/Dagens CD…

… eller kanske inte. Egentligen gillar jag inte riktigt den här monoinspelningen från 1965. Sir John Barbirolli stönar och stånkar. Hornen knixar. Till och med cellon är ute och svirar runt. Men jag vill dela en bild på denna CD, eftersom jag förknippar symfonin med en av de mest fantastiska Mahler-upplevelser jag har haft.

Det var i juni förra året när Krakóws filharmoni orkester, under ledning av den mycket begåvade och inkännande dirigenten Alexander Humala, framförde denna symfoni, som på något sätt ledde mig in den Mahler-mani som jag nu när. Det var inte så att det var första gången som jag fick möjlighet att höra Mahlers musik på konsert. Nej då, jag har haft möjligheten att åhöra flera framförande med hans symfonier, och jag hade redan en släng av Mahler-mani, men denna konsert satte mig på plats. Den är för evigt inristad i mitt minne som en av de mest storslagna musikupplevelser jag har haft på konsert. Allt var perfekt. Inga horn som knixar. Cellon så vackert dov som man kräver. Ja, allt var enastående briljant.

Du frågar mig om jag grät (så som jag gjorde härför leden när jag lyssnade på samma orkester framföra Mahlers fyran), men jag kan inte svara på det, enär jag inte kan erinra mig hur det förhöll sig med den saken… så upptagen var jag av musiken under detta framförande. Jag var helt enkelt bergtagen (vilket faktiskt är ett passande begrepp för just Mahlers musik).

När jag lyssnar på denna “dagens CD” tänker således tillbaka på den konserten. Min hjärna söker sig dit, och även om mina öron hör något annat, spelar mitt inre likväl den konserten.

Länk till information om konserten Krakóws filharmoniska orkester (Filharmonia krakowska).


Gustav Mahlers fjärde symfoni på Filharmonia krakowska

Category: by sophie engström, Kåseri, music
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Den är annorlunda, den där gråten som orsakas av musik. Den beror inte på sorg, eller för den delen på glädje. Den kommer från något djupt inne i mitt inre. Som om det vore en ventil som brast. Något som inte längre kan gömmas eller kontrolleras.

Ibland föreställer jag mig att man måste vara stark för att tillåta sig själv att drabbas av musik på det sättet. Stark nog att sätta allt annat på paus. Skjuta ifrån sig alla tankar på andra trivialiteter. Det låter kanske banalt, men att gå in i musiken till den grad, kräver kraft och en slags själslig spänst som inte enkelt kan förklaras med ord, just för att det som erfars ytterst är ordlöst.

Nå, igår grät jag en sådan där musikens gråt. Ja, eftersom jag ändå var i tagen till att gråta beslöt jag mig till och med för att gråta tre gånger. Och givetvis ackompanjerades denna gråt, eller snarare orsakades av, Gustav Mahlers musik. I detta fall hans fjärde symfoni, som egentligen inte riktigt tillhör någon av de verk jag mest uppskattat av honom. Men Mahlers musik, oavsett stycke, har en sådan stark inverkan på mig (och säkert på många andra).

Krakows filharmoniska orkester, under ledning av den skicklige och noggranne dirigenten Sasha Goetzel, spelade exakt så bländande och inkännande som Mahlers musik kräver. Jag försöker finna ord att beskriva alla delar, men de flyr iväg, in i den storm av känslor som jag kände när jag lyssnade, och, som sagt, grät.

När kontrabasen lär den sista tonen ebba ut, rusade mitt hjärta snabbt genom mitt känslowvall, som för att fånga upp alla känslor, för att evigt pränta dem i mitt minne. Och just då, i dessa sekunder mellan musiken och applåderna, erfor jag en enorm tacksamhet inför alla musikerna på podiet. Utan er skulle livet inte vara.


(Bilden försöker på intet sätt beskriva något av det som beskrivs ovan.)


En hyllning till alla som gör musiken

Category: by sophie engström, music
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Tjugofjärde december
(en hyllning istället för) Dagens musik

Nu spelar denna adventskalender på sista versen, mer än så här blir det inte i år. Det har varit en resa genom främst 1900-talets konstmusik i Ukraina och Polen. Några längre utflykter hann vi inte med, och varför skulle vi förresten behöva göra några utflykter, vi har det ju så bra här.

Dagens lucka innehåller inte någon tonsättare, och inte ens något stycke. Den är, i all sin enkelhet, en hyllning till alla som gör att vi kan höra all ljuvlig, tankeväckande , energigivande, omstörtande, förlösande musik.

Detta är en hyllning till alla musiker, som efter år övande och timmar av repetitioner äntrar scenen för att skänka oss sin musikaliska gåva. Utan er hade musiken inte varit.

Detta är en hyllning till alla solister som efter hårt arbete, med ett himmelskt mod står inför oss.

Detta är en hyllning till alla körer som med ert vackra samarbete för tonerna upp i den musikaliska himlastormande sfären.

Till sist men inte minst är detta en hyllning till alla dirigenter, som efter idogt arbete och tolkande av partitur, med eleganta rörelser bär musiken till oss åhörare.

Jag skulle vilja nämna alla och envar vid namn, men det faller givetvis utom rimlighetens ramar.

Men jag är inte färdig med mina eloger, enär det inte bara är en hyllning till dem på scenen, utan även till alla som får det hela att duga.

Sålunda är detta också en hyllning till alla som bestämmer repertoaren, som sätter, skriver och säljer programmen, och de som gör affischerna och som affischerar. Jag hyllar alla som kopierar partituren till de olika stämmorna, och till alla som dukar scenen till orkesterna. Jag hyllar alla som sitter i kassan och säljer biljetterna och till dem som står i konserthusens dörrar och välkomnar och kontrollerar biljetterna. Jag hyllar alla som står i garderoberna och hänger upp våra jackor, och alla som säljer kaffe och te eller vin och kakor. Och till sist men inte minst hyllar jag alla direktörer som styr och ställer så att allt detta sitter samman i ett välfungerande maskineri. Ja, jag hyllar även alla de politiker som har vett att avsätta resurser till konstmusiken, och jag hyllar dessutom privata aktör som donerar pengar till konstmusiken. Ja, när jag tänker närmare på det hyllar jag faktiskt till och med publiken på alla konserthus, trots att ni ofta är som jag – envetna, envisa och påfrestande nördiga.

Tack alla ni, för att ni finns och för att ni gör det ni gör. På er tror jag av hela mitt hjärta.

Och en extra hyllning går till alla ovanstående i Ukraina, som trots kriget med allt vad det innebär, övar, spelar, framför musik, organiserar konserter och till publiken som viger en stund åt musikens förlovade land.

Amen.

Men innan vi slutar vänder jag mig till dig, du som har följt denna lite annorlunda resa genom Polens och Ukrainas musikliv. Jag vill tacka dig för att du har följt med mig och för ditt mycket trevliga sällskap. Jag hoppas att vi ses snart igen, kanske på något konserthus. Och om du, likt mig, tillhör publiken, ber jag dig att ta varje tillfälle du finner att skänka en stund på ett konserthus. Streamingtjänster och CD i alla ära, men musiken gör sig bäst levande.

Såja, nu var det sagt. Återstår bara att säga: God jul och gott nytt år med massor av musik!


För att illustrera denna hyllning har jag valt denna bild på ett välfyllt podium, med uruppförandet av, ja, du gissade rätt, Gustav Mahlers åttonde symfoni i Philadelphia år 1916. Dirigenten var polskättade Leopold Stokowski (1882-1977), så det passar ju bra.


Bakom Ignacys hårman

Category: by sophie engström, music
Tags: , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Tjugotredje december
Dagens musik
Ignacy Paderewski
Polonia i B-moll op 24.

Denna intresseväckande kalufs tillhör Ignacy Jan Paderewski (1860-1941) — en av Polens kanske mest inflytelserika tonsättare och pianister. Nåväl, nu var det kanske inte främst musiken som gav honom inflytande, enär det var hans politiska gärning som gjorde att han kan betecknas som “inflytelserik”. Han var nämligen den första premiärministern samt utrikesministern i det självständiga Polen efter första världskriget. Under hans tid som premiärminister togs flera viktiga beslut, så som att man introducerade en lagstiftning för skydd av minoriteter i Polen, införde regelverk för demokratiska val, ratificerade Versaillesfreden, och reformerade utbildningssystemet. Tyvärr var Paderewski inte någon administrativ begåvning, och han tvingades avgå efter tio månader.

Men Paderewski var alltså också en mycket framstående pianist och tonsättare. Redan som barn uppvisade han ett stort intresse för musik, som hans far inte var kallsinnig inför, och han lät intresset därför spira, först i byn Kurylivka och senare i Zjytomyr, i dagens Ukraina, där familjen ägde gods. Hans far var politiskt engagerad och deltog i Januariupproret mot den tsarryska ockupationen av Polen år 1863. Hans engagemang resulterade dessvärre i att han fängslades, vilket skulle kunna ha gjort Ignacy föräldralös (modern gick nämligen bort strax efter hans födsel), men fadern släpptes lyckligtvis snart ut ur fängelset och livet kunde ta vid igen.

Ignacys första trevande steg i musikens förlovade land skedde med hjälp av en privatlärare i piano, men redan som tolvåring blev han antagen till konservatoriet, alltså musikhögskolan, i Warszawa. Han utexaminerades sex år senare. När Ignacy var 20 gifte han sig med Antonina Korsakówna, en före detta klasskamrat från konservatoriet, men deras lycka blev kortvarig. Efter att ha fött en svårt handikappad son dog Antonia i barnsäng. Ignacy var förtvivlad, och beslutade sig därför att ägna sitt liv åt musiken. Sonen lämnades i goda vänners vård.

Från Warszawa tog sig Ignacy till Berlin där han förfinade sina kunskaper som pianist. Men hans högst eftertraktade mål var att få komma till den tidens kulturella huvudstad, Wien, och få studera piano vid stadens kända musikhögskola. Och med hjälp av privata donationer, bland annat från musiksällskapet i Kraków, skulle hans dröm förverkligas.

Hans stora genombrott kom i just Wien år 1887, och snabbt spreds rykten om den karismatiske Ignacy Paderewski. Han turnerade flitigt i Europa och givetvis i USA, och han ansågs vara en av sin tids mest framstående pianister, en riktig virtuous, med andra ord. Under denna tid komponerade han också i ett rasande tempo. Bland annat skrev han en opera, inspirerad av Wagner, “Manru”, och den ska enligt uppgift vara den enda opera av en polsk tonsättare som framförts på Metropolitan i New York.

Men Ignacy Paderewski skrev också flera symfonier och konserter. Bland de mest kända finner vi Polonia op 24, som skrevs mellan 1903-1908. Symfonin är ett magnifikt verk, som tar 75 minuter att framföra i sin helhet. Det här skulle tyvärr bli hans sista stora komposition innan hans politiska karriär tog vid. Men några decennier tidigare skrev han en mycket vacker pianokonsert op. 17, som dessvärre framförs ganska sällan. Han inledde arbetet med första satsen redan 1882 och de två avslutande satserna skrev han 1888. Ignacy Paderewski skrev också flera fina sångcykler, så som 12 Mélodies, Op.22, som är tonsättningar av tolv dikter av den franske poeten Catulle Mendès. Sångerna, som tillkom 1903, är skrivna i flera stilar, från romantiskt till det impressionistiskt uttryck. Och de ger prov på starka känslor, allt från kärlek och förtvivlan till sorg och glädje.

Paderewski återvände till politiken efter andra världskrigets utbrott och han satt i den polska exilregeringen i London. Han blev en betydande centralgestalt för motståndet mot Hitlers Tyskland och som 80-åring arrangerade han flera konserter i USA för insamling av medel till det polska motståndet. Han fick tyvärr aldrig uppleva krigsslutet, utan dog av lunginflammation i juni 1941.

Men hans eftermäle lever väl i dagens Polen, hans musik hörs fortfarande på konserthusen, och många platser och byggnader är uppkopplade efter honom. Undertecknad själv har förresten förmånen att få arbeta i en byggnad uppkallad efter den store och väldigt karismatiske Ignacy Paderewski.

Vi ska nu lyssna på hans symfoni “Polonia” i B-moll, op 24, som skrev mellan 1903-1908 med uruppförande 1909.


En karikatyr av Ignacy Paderewski av Joseph Keppler från 1893.

(Denna text publicerades här första gången i augusti 2023.)


Den polska elektroakustiska musikens okrönta drottning

Category: by sophie engström, music
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Tjugoandra december
Dagens musik
Elzbieta Sikora
Voyage II (1976)

Vi återvänder till Lviv, enär det var här som Elzbieta Sikora föddes år 1942. Det är dock inte troligt att hon hann knyta några band med staden, då de flesta polacker tvångsförflyttades från staden efter andra världskriget. Hennes första musikaliska skolning fick hon i musikgymnasiet i Gdansk. Hon fortsatte sin skolning på musikaliska akademien i Warszawa, och därpå flyttade hon till Frankrike för att studera komposition för den legendariska tonsättaren och tillika grundaren av den s.k. konkreta musiken, Pierre Schaeffer. Hon studerade även för en annan legendar, som tonsättaren Betsy Jolas. Andra lärosäten hon studerade komposition vid var bland annat Stratford university.

På 1970-talet grundade Elżbieta Sikora kompostionsgruppen “KEW” tillsammans med Krzysztof Knittel och Wojciech Michniewski (förkortningen kommer från deras förnamn). Deras vision var att synliggöra polsk elektroakustisk musik, vilket de också lyckades med bara några år efter att gruppen bildades. Mellan åren 2011-2017 var Elżbieta Sikora konstnärlig ledare för den elektroakustiska festivalen Musica Electronica Nova i Wrocław. Elżbieta Sikora har också undervisat i komposition i bland annat Frankrike och Polen, och sedan 1980-talet är hon bosatt i Frankrike.

Elzbieta Sikora har en fantastiskt omfattande produktion, med allt från elektroakustiska verk, till verk för konstmusik mer traditionella instrument. Man skulle kunna säga att hon är den polska elektroakustiska musikens okrönta drottning. Men hon har alltså även skrivit verk som inte domineras av elektroakustisk musik. Bland de mest häpnadsväckande och intressanta bland dessa verk finns hennes operor, så som hennes opera Marie Curie från 2011.

Vi ska lyssna på ett verk med titeln Voyage II, från 1976. Så låt oss nu resa ut på de elektroakustiska vågorna och kliva in i Elżbieta Sikoras fascinerande värld.


Följ länken för att läsa mer om Elżbieta Sikora och lyssna till andra kompositioner.