6 december 2022
Dagens ukrainska oblast
Poltava oblast eller Poltavsjtjyna
Så har vi anlänt till Poltava oblast, eller kanske snarare Poltavsjtjyna. Det första en svensk tänker är, ja, förstås det ödesdigra slag som ledde till slutet av den svenska stormaktstiden. Men vi ska inte uppehålla oss vid något krig, utan vi ska gå på marknad. Vi ska nämligen gå på den anrika marknaden Sorotjynskyj jarmok (Національний Сорочинський ярмарок) i byn Velyki Sorotjyntsi (Вели́кі Соро́чинці).
Det verkar inte finnas några källor som vågar ange när marknaden skedde för första gången, men vad man vet är att anordnades fem gånger om året under den tsarryska tiden, och att den definitivt var välkänd under 1800-talets första hälft. Detta vet man då den blivit omskriven av ingen mindre än Nikolaj Gogol, som förövrigt också var ortens son. För de flesta svenska läsare förknippas han med den ryska litteraturen, men faktum är att han föddes i en släkt som hade rötter i både den polska adeln samt i de hetmanska kosackfamiljerna. Familjen ska ha varit mycket stolta över sina polska rötter, och Gogol själv älskade sin ukrainska härkomst och framhöll den ofta. På ukrainska heter han Mykolka Hohol, vilket vi nu övergår till att kalla honom.
Den berättelse som Mykolka Hohol skrev om Sorotjynskyj jarmok ingår i en novellsamling vid namn “Aftnar på en lantgård nära Dikanka” och utkom 1831. Berättelsen kretsar kring kärlek, djävulen och övernaturliga krafter, kryddat med en gnutta humor. Precis så som Hohol ofta skrev. På 1870-talet tonsatte förresten Modest Musorgskij berättelsen, och resultatet blev en komisk opera och tillhör tonsättarens kanske mest kända verk.
Man har i efterhand försökt utröna om Hohol var för eller emot den tidens ukrainska självständighetsivrande, men det är svårt att överföra en 1800-tals persons tankar till dagens verklighet. Hohol var antagligen märkt av den tidens förtryck av den ukrainska identiteten, och det är inte riktigt säkert att han kunde föreställa sig ett sådant scenario. Det innebär dock inte att Hohol inte skulle ha önskat det, utan snarare att han berövats möjligheten att önska sig något sådant.
Men låt oss återvända till den verkliga marknaden. När Ukraina blev kommunistiskt fick inte Sorotjynskyj jarmok anordnas under 40 år. När Ukraina blev självständigt har man dock återupptagit traditionen. På marknaden kan man köpa ukrainsk broderi, keramik och massor av annat allmoge. På marknaden framförs både musik och teaterpjäser. En magisk plats, helt enkelt. Och kanske så som i Hohols berättelse om marknaden.
Tonerna är omslingrade. Som om de vore i ett väldigt famntag. Här hörs en tango som släpper ut sin hand mot det judiska tonspråket, de glider ledigt över i romsk musik, och kanske letar de sig vidare ändå fram till några enstaka polska folktoner. Men det är inte spretigt och kaotiskt för den delen. Nej, tonerna skapar en alldeles egen och säregen symmetri. Rund till formen tycks den vara. Lite som en bagel, vars runda och mjuka ram lutar in mot ett litet hålrum, där vår fantasi får blomma ut.
Och inte att undra på att tankarna förs till en bagel, enär skaparen av dessa toner lystrade till tilltalsnamnet Dawid Bajgelman.
Dawid Bajgelman föddes i en judisk familj år 1887 eller 1888 i Ostrowiec, en liten ort i sydöstra Polen. Man skulle kunna hävda att han föddes in i musiken, ty hans far var klarinettist, och skulle sedermera få anställning i Łódź symfoniorkester samt verka som dirigent på den judiska teatern Teatr Scala i Łódź. Det var dock inte enbart pappa Szymon och Dawid som var musiker i familjen. Alla nio syskonbarnen (åtta bröder och en syster) spelade. Dawid och en av hans bröder valde violinen som sina huvudinstrument, vilket likaledes flera av de andra syskonen valde. Men även pianot fick känna på deras spelsugna små fingrar. Några av syskonen beslöt sig dock för att satsa på saxofonen och jazzmusiken.
1912, när Dawid Bajgelman var 25 år, blev han utsedd till dirigent på den judiska teatern kallad Ickok Zandberg i Łódź. Tre år senare fick han även anställning på sin fars arbetsplats, alltså symfoniorkestern i Łódź. Samma år tonsatte han operetter till den andra judiska teatern, Teatr Scala, vilket likaledes var pappa Szymons arbetsplats. Men det skulle dröja innan Dawids karriär skulle fart på allvar. Det stora genombrottet kom 1920 då han fick i uppdrag att tonsätta musiken till den judiska pjäsen “Mellan två världar – Dybbuk“. Pjäsen författades på ryska av Shloyme Zanvl Rappoport, mer känd under pseudonymen S. Ansky. Den översattes senare till jiddisch av densamme. Pjäsen handlar om en ung kvinna vars själ blir besatt av sin bortgångne älskades själ, och karaktären går att finna i judisk folktro. Uppsättningen blev en blev en omedelbar succé. Ensemblen, Trupa Wileńska (Vilniustruppen) fick dädanefter turnera land och rike runt för att framföra detta gåtfulla skådespel. Dawid Bajgelmans tonsättningar, där han låtit sig inspireras av de judiska folkmelodierna, bidrog med största sannolikhet till uppsättningens framgångar. Flera av sångerna skulle bli på så populära att de betraktades som riktiga slagdängor.
Dawid Bajgelman var nu en av de mest uppskattade och tongivande tonsättarna och dirigenterna i mellankrigstidens Polen. Han fick uppdrag vid flera olika judiska teatrar. Bland annat syntes hans namn på affischer i Warszawa, Lwów (idag Lviv), Kraków, Rzeszów och på många fler platser i Polen. Under mitten av 1930-talet åkte han ut i vida världen, och människorna i städer som Paris, London och Bryssel fick lyssna på hans alster och se honom dirigera. Hans tonsättningar spelades även in, och då företrädesvis på det legendariska skivbolaget Syrena Rekord, ett av Polens största skivbolag som var verksamt fram till andra världskriget.
Det finns inte mycket information att finna om Dawid Bajgelmans privatliv, men någon gång under 1910-talet gifte sig Dawid Bajgelman med Anna Foderman. Källorna anger inget annat om henne än att hon var skådespelerska, Dawids hustru och att de gemensamt fick en son, Pinchas (Piniek) Bajgelman, som föddes 1915.
När så andra världskriget bröt ut, och Nazityskland ockuperade Polen och Łódź, sattes Dawid i stadens ökända getto. Med honom fanns även hans hustru, Anna. Sonen Piniek, som då var 24 år, flydde till Sovjetunionen där han överlevde Förintelsen. (Efter krigsslutet tog Piniek sig till USA, där han verkade som musiker, fram till sin död 1981.) I gettot startade Dawid genast en symfoniorkester, som bestod av 44 musiker. Den första konserten gavs den första mars 1941, och på repertoaren återfanns flera av Dawid Bajgelmans sånger. Livet i gettot var dock mycket hårt, och Anna skulle avlida, troligen av tyfus eller undernäring. Trots denna sorg fortsatte Dawid att komponera i gettot. Det var nämligen under denna tid som han skrev sina kanske mest emotionella och starka verk. Flera av sångerna vittnar om det mångkulturella Polen som var ett faktum på Dawid Bajgelmans tid. Fundamentet, det som alla tonerna vilar på, är dock tangon. Men här hörs också romernas klagan i “Tsigayner Lid” (Zigenarsång), där romernas lidande beskrivs med orden “zigenare lider/de lever som ingen”. Bland de sånger han skrev under denna tid, och som särskilt utmärker sig är Makh tsi di eygelekh (Slut dina ögon). Sångens text är på jiddisch (precis som alla texter Bajgelman tonsatte) och den skrevs av poeten och författaren Isaiah Shpigl (även Jeszajahu Szpigel), och här är tangon förklädd till en vaggvisa. Ett litet barn på flykt vaggas till sömn, och genom sången lär vi känna de umbäranden som det judiska folket fick utstå under Förintelsen, där Gud tycks ha övergett världen. Sista versen utspelar sig i getto, där blott världens avgrund återstår. “Nakna och bara/Vi blev jagade från vårt hem/Ut i mörkret,/Drivna ut på fälten;/Och storm, hagel och blåst/Har följt oss, mitt barn/Följt med oss in till/Världens avgrund.” Tillsammans med Dawids sorgsna tango förefaller sången frambringa all samlad smärta. Sången var så drabbande att den censurerades av Chaim Rumkowski, ordförande i Juderådet (Judenrat) i gettot i Łódź. Isaiah Shpigl behandlade särskilt bryskt och han deporterades till Auschwitz, men lyckades mirakulöst överleva.
Dawid Bajgelman deporterades också han slutligen till Auschwitz, i den allra sista vågen av deportationer. Enligt överlevare ska Dawid ha varit förvissad om att han skulle överleva. Han packade sin väska full med partitur, och violinen hade han givetvis med sig. Trots att han var så trosviss om en framtid efter Förintelsen, skulle han inte överleva. Bara några dagar efter han anlänt till lägret, mördades han av en berusad lägervakt. Dawid Bajgelman blev 56 eller 57 år gammal.
Dawid Bajgelmans sånger och rika musikaliska arv föll i glömska efter Förintelsen. Det är först på senare tid som hans alster åter spelas. På en nyutkommen platta, signerad Bester Quartet, kan man nu lyssna till hur Dawid Bajgelmans sånger åter får nytt liv. Kapellmästaren Jacek Bester har gjort en finkänslig tolkning av Bajgelmans alster från dennes tid i gettot. Vi lotsas varsamt genom Bajgelmans gärning till dess Finale – Makh tsi di eygelekh (Slut dina ögon).
Slut dina ögon
(Översättning från engelska/jiddisch Sonia Engström)
Slut dina små ögon,
Små fåglar kommer,
Cirkla runt
Huvudändan av din vagga.
Bagage i våra händer
Vårt hem i aska
Vi ger oss ut, mitt barn
På jakt efter tur.
Gud har stängt av världen
Och natt är överallt
Som väntar på oss,
Full av skräck och rädsla.
Vi två står här
I denna svåra, svåra stund
Att inte veta var
Vägen leder.
Nakna och bara
Vi blev jagade från vårt hem
Ut i mörkret,
Drivna ut på fälten;
Och storm, hagel och blåst
Har följt oss, mitt barn
Följt med oss in
Världens avgrund.
Källor
http://besterquartet.com/releases/bajgelman-get-to-tango/
https://holocaustmusic.ort.org/places/ghettos/lodz/makh-tsi-di-eygelekh/
https://holocaustmusic.ort.org/places/ghettos/lodz/beygelmandavid/
https://en.wikipedia.org/wiki/David_Beigelman
https://en.wikipedia.org/wiki/The_Dybbuk
https://www.antiwarsongs.org/confronta.php?versions=1&ver=11163&id=5445&ver2=-1&lang=en (Slut dina ögon på jiddisch)
https://holocaustmusic.ort.org/places/ghettos/lodz/makh-tsi-di-eygelekh/lyrics/ (Slut dina ögon på engelska)
http://baedekerlodz.blogspot.com/2017/06/dawid-bajgelman-z-muzyka-do-konca.html
m.fl.
15 december 2021
En familjetrio från Drohobytj
Fotograf B (?). Lieber… (?)
År omkring 1920
Efter så mycket kroppsövningar, är vi i behov av lite örongodis. Man kan ju hysa förhoppningar om att denna trio skulle kunna bistå oss med det. På fotografiet ser vi pappa Roman Savalkevytj på violin, dottern Krystyna på cello, samt sonen Ivan på slagverk. Ivans instrument kan möjligen vara en bukhalo, ett instrument som är vanligt inom ukrainsk folkmusik. Den används till dansmusik, och det är möjligt att lille Ivan kunde få folket att svänga sina lekamen. Men hur kan det då ha låtit? Kanske något i stil med såsom videon nedan genljuder. Och visst rycker det lite i benen?
En fråga som dock återstår att svara på är vilka det nyfikna hucklet och pojkarna i trädet, som skymtar bakom staketet, månde ha varit.
12 december 2021
Dagens okända
Ignacy Warmuth
Träsnitt av Józef Łoskoczyński
År 1895
Nu går det inte att med säkerhet att säga, men det är ganska troligt att detta träsnitt utgår från ett fotografi. Låt oss i alla fall utgå från det, så vår adventskalender besparas uppfattningen att vara inkonsekvent. Ignacy Warmuth må helt enkelt vara med i årets upplaga, enär han har en särskild relevans för svenskspråkiga som intresserar sig för regionen Galizien.
Han föddes i en judisk familj i Kraków år 1853 eller 1858, och han uppvisade möjligt tidigt att han var en riktig sångfågel. Som ung utbildade han sig till operasångare i Wien, Paris och Breslau (idag Wrocław). Hans debut var i operan Faust av Charles Gounod. Han började sedan turnera flitigt, och år 1882 står han på scenen i Stockholm. Källorna ger dock något dunkel information om vilken scen han stod på. Var det Kungliga operan, eller Kungliga teatern? Uppgifterna säger vidare att han sjöng på svenska.
Förutom i provinsiella Stockholm, sjöng han även i Lemberg (idag Lviv), Warszawa, Kraków (förstås), vidare likaså i Italien, Österrike, Tyskland osv. 1905 lämnade han scenen för gott, och återstoden av sitt liv arbetade han som sångpedagog i Kraków, där han också avslutade sina dagar 18 år senare.
Så, nu kan ni bänka er för att se den två och en halv timme långa operan Faust.
Genom det öppna fönstret till Missionshuset i Arild letar sig en ensam vindpust, som dröjt sig kvar efter det åskoväder som nyss härskat och domderat sina knallar över Kullahalvön. I Missionshuset råder dock förväntan inför ett skådespel av annat slag, ty vi kommer snart att få ta del av både trio och sextett i stråkar. Det är nämligen Musikdagar i Arild som denna augustidag huserar i huset.
Tonerna till Beethovens stråktrio op 9 i c-moll har precis klingat ut, när violinisten Henrik Naiman-Meyer tar till orda för att presentera Gideon Klein, som är nästa tonsättare på programmet. Med några effektfulla ord tar Naiman-Meyer några snabba kliv genom Kleins liv.
Och Gideon Klein fick dessvärre blott ta hastiga kliv genom livet. Han föddes i den märiska staden Přerov år 1919. Hans familj var väl förankrade i judisk tradition, och likaså var de en familj som aktivt deltog i stadens kulturliv. Den unge Gideon visade tidigt prov på musikaliska anlag, och han studerade snart violin vid stadens musikhögskola. Men Přerovs musikaliska varande var alltför underdimensionerad för en så begåvad gosse, så snart bröt han upp för att söka in till den musikaliska akademien in Prag, vilken han också antogs till 1938. Samtidigt som han studerade musik registrerade han sig även vid Karlsuniversitetet, där han studerade filosofi samt musikvetenskap. Vid den senare institutionen skrev han en originell uppsats om Mozarts stråkkvartetter. Gideon Klein var med andra ord en särdeles begåvad man, och det tog honom därtill bara ett år att avsluta sina studier vid Prags musikaliska akademi.
Nazityskland ockupation av Tjeckoslovakien, och huvudstaden Prag, innebar att universitet och högskolor stängdes. Tillika blev det omöjligt för den unge Klein att fortsätta sina studier, han var ju av judisk börd. Gideon började framträda under pseudonymen Karel Vranek, men snart blev det för riskfyllt. Han erbjöds, möjligen i ett försök att skona honom undan förföljelserna, ett stipendium i London, men tyskarna nekade honom utresa. Kleins situation blev allt mer förtvivlad, och slutligen greps han och skickades till Theresienstadt tillsammans med andra tonsättare och musiker, så som bland annat tonsättaren Pavel Haas.
På Theresienstadt tilläts Klein och de andra framföra sin och andras musik, och han berikade sannerligen kulturlivet i koncentrationslägret. Han lär ha medverkat till flera konserter och framförande. Fångarna fick höra Schumann, Verdis Requiem, Beethoven och mycket mer. Flera av musikerna, Klein inkluderat, var bland Europas främsta. Och det är också från denna tid som flera tonsättningar av Klein finns bevarade.
Men allt fler av de som satt som fångar i koncentrationslägret deporterades till Auschwitz. Däribland Kleins syster, pianisten Eliška Kleinová. En berättigad oro, att Kleins alla tonsättningar skulle försvinna, började nu infinna sig. Man beslöt att Kleins flickvän, Irma Semtzka, skulle gömma partituren, och vidarebefordra dem till Kleins syster i den händelse hon överlevde Förintelsen. Nio dagar före deportationen till Auschwitz, i oktober 1944, avslutade Klein arbetet med sitt sista verk, den stråktrio som nu ljuder i Missionshuset i Arild.
I första satsen har han bråttom över takterna, och tonerna har ibland inte tid att landa riktigt för att ge genklang. Men trots det lämnas åhörarna inte likgiltiga. Det är till och med otänkbart att vara kallsinnig inför en sådan känslostorm. Här samsas rastlöshet med sorg och förtvivlan, glädje och fägring. När så andra satsen tar vid retarderar han. Höjer blicken bortom koncentrationslägret och blickar bort mot barndomen Mähren. Det är ljuvt skira toner, som andas både saknad, förtröstan och stundtals eufori, som dock kväses. I den sista satsen springer han huvudstupa, och trots att en oro tränger fram genom tonerna, tillåter han sig att ta några ivriga danssteg, innan Johannes Brahms första stråksextett, op 18, tar vid under ledning av Tobias Ringborg. En fantastisk konsert med fenomenala musiker som hänför åhörarna.
Efter deportationen från Theresienstadt till Auschwitz, flyttades snart över till en kolgruva ungefär 30 kilometer från Auschwitz. Det var också här, under likvideringen av kolgruvan i januari 1945, som han lär ha mördats. Under vilka omständigheter vill historien inte röja. Hans liv rycktes ifrån honom, och världen berövades en tonsättare med särdeles vackert tonspråk som borde ha fått tillåtas blomma. Men tack vare Gideons syster, Eliška Kleinová, som mirakulöst överlevde Förintelsen, kan vi idag få möjlighet att lyssna till Kleins vackra tonsättningar. Vi borde vara henne evigt tacksamma.
Gideon Klein i Auschwitz portätterad av František Petr Kien.
Arild. Foto: undertecknad.
Only String Attached
8 augusti 2021
Misssionshuset i Arild
Tobias Ringborg och Henrik Naiman-Meyer – violin
Josef Alin och Christina Wirdegren Alin – cello
Riika Repo och Karolina Weber Ekdahl – viola
I kyrkan Kościół św. Katarzyny (Heliga Katarinas kyrka) råder en förtätad stämning, ty första konserten i årets upplaga av Festiwal muzyki polskiej (Festival för polsk musik) kommer snart att inledas.
Den första konserten är ett konsertant uppförande av Karol Szymanowskis opera Hagith. Operan skrevs 1912-1913 under Szymanowskis tid i Wien, men uruppfördes först 1922. Hagith utmärker sig för sina påtagliga dissonanser och harmonierna får stå åt sidan. Det är en tät orkesterstruktur och stundtals känns det som om tonerna och de olika stämmorna klättrar över varandra för att nå fram till ett crescendo. När Szymanowski skrev Hagith var operagenren ny för honom. Det är därför möjligt att han inte riktigt behärskade konstformen. I efterhand har verket kritiserats för sitt fattiga libretto, som skrevs av Szymanowskis vän Felix Dörmann, som tidigare främst hade skrivit libretto till operetter. Den sistnämnde var även vän till prins Lubomirski, som tillka var Szymanowskis sponsor. Det är rimligt att anta att man valde Dörmann till att skriva librettot då man hoppades att han skulle kunna bistå med lanseringen av Szymanowski. Trots det fick operan mycket kritik vid uruppförandet. Källor anger att en bidragande orsak kan ha varit att Szymanowski levde i kretsar med homosexuella män, något som givetvis retade kyrkans folk, särskilt då temat för operan är religiöst.
Librettot utgår nämligen från Gamla testamentet, och särskilt första kungaboken. Det är en berättelse om svek, svartsjuka, kärlek och död. Operan har inte bara kritiserats för sitt libretto, utan även för att karaktärerna skulle vara för endimensionella, men samtidigt är det en fascinerande studie i människors ondska, ett tema som fascinerade Szymanowski och som han ofta återkom till.
Hagith sätts sällan upp, och endast ett fåtal inspelningar har gjorts. En av orsakerna lär vara instrumenteringen, som innehåller orgel, celesta, tramporgel och en herrans massa folk på slagverk. Vidare kräver den två harpister, tre på oboe, fyra flöjtister tillsammans med lika många på piccolaflöjt, engelskt horn, fyra klarinetter plus en basklarinett, tre på fagott, samt kontrafagott. I bleckblåset är det också fullt till sista plats, med sex horn, fyra på trumpet, lika många på trombon samt en bastuba. Därutöver återfinns förstås hela stråksektorn samt en kör, och så de fem sångarna.
Luften vibrerar efter en stund i Kościół św. Katarzyny. Dirigenten Maciej Tworek har ett precist anslag, samt leder orkestern (Schlesiens filharmoniska orkester) och sångarna med sådan intensitet att tonerna tycks flyga ur hans händer, och tillika genomströmma hans kropp. Det är öronbedövande starkt, och ett oerhört komplext stycke konst. Här finns inga döda, eller lugnare partier. Det glöder från första tonen, till den avslutande knallen som Tworek skickligt låter sväva upp i kyrkans väldiga valv innan publikens ovationer tillåts ta vid. Och vem vet, kanske hördes tonerna ända fram till Karol Szymanowskis grav, som återfinns i den intilliggande kyrkan Skałka (även Bazylika św. Michała Archanioła i św. Stanisława Biskupa w Krakowie).
Mellan området som tidigare rymde Polens märkligaste stålverk, Huta im. T. Sendzimira, och en bullrig motorled, höjer sig en vacker, grön kulle. Trots dess omgärdade tillstånd, råder här ett exceptionellt lugn. Vägens rytande stämma göre sig inte besvär. Stålverket har idag tystnat, och det är väl egentligen bara dess anläggningar med tillhörande tågspår, som skvallrar om att det här en gång var arbetsplats för runt 40 000 och att de producerade stål till hela världen. Men kullen vi står på tillkom långt före någon kände till vad stålverk månde vara.
Wandas kulle (Kopiec Wandy), som kullen heter, och har ett omtvistat ursprung. Man vet helt enkelt inte hur gammal kullen kan vara. Den kan vara över tusen år gammal, eller kanske ännu äldre. Namnet kullen fått kommer från legenden om den särdeles vackra, hedniska prinsessan Wanda, som enligt samma källa skulle ha levt på 700-talet. Hon skulle, om vi nu ska lita på legender, vara dotter till Krakóws grundare, kungen Krak. Wanda ska även ha haft två bröder, Krak och Lech. Legenden är förtegen om vem som var deras mor.
Nåväl, Krak var kung över det hedniska folket som levde vid Wisła. De hade det dock besvärligt, ty de plågades av en glupsk och lättretad drake som (möjligen) lystade till tilltalet Waweldraken (Smok Wawelski). Han åt allt som kom i hans väg, därtill var han även listig. Draken bodde i en grotta under det som sedermera skulle bli slottet Wawel. Man började därför smida planer för hur man för gott skulle kunna göra sig av med draken, och som med många sagor (om man får kalla legender så) lyckades man. Det enda problemet är att det råder lite oenighet bland legenderna om hur det gick till. Ena versionen säger att Kraks två söner, hans namne och den andre sonen Lech, överlade med varandra, och kom fram till att det enklaste sättet att göra sig av med en besvärlig drake var att fylla ett kalvskinn med svavel, och sedan lura draken att äta upp deras fyllda kalv. Planen lyckades, draken var slug men också sugen på att sluka det mesta, och lär därmed gått en hiskelig död till mötes. Efter att draken var död började de två bröderna träta om vem som hade tagit draken av daga. Lech mördade sin bror, och utropades till kung. Men hans illgärning hann i kapp honom, och han avsattes, och jagades ut ur landet. Folket döpte därefter platsen till Kraków, efter den mördade brodern. Den andra legenden säger däremot att det var kung Krak själv som mördade draken, och att han därefter byggde slottet Wawel på berget ovanför drakens tidigare boning. Vi lär nog aldrig kunna få någon reda i det där, enär legender har en förmåga att gäcka sanningen en smula.
Men Wanda då? Gjorde hon något annat förutom att vara vacker? Jodå. Man skulle kunna säga att hon räddade Kraków från att erövras av dåtidens tyskar. En tysk prins ska ha blivit så förälskad i henne att han beslöt sig för att försöka härska över det hedniska folket vid Wisła. Men trots att kung Krak och hans folk var hedningar, lyckades de besegra den mer rustade tyske prinsen. Fast hotet från prinsen ville inte försvinna, och Wanda ska ha dränkt sig i Wisła, för att förhindra den tyske prinsen från att få bestiga tronen över Wisłas folk. Hennes grav ska enligt legenden var den kulle vi står på. Men trots att man gjort utgrävningar har man inte lyckats bevisa att kullen innehåller någon Wanda. Hennes far, kung Krak, ska ha en egen kulle, Krakus Kopiec i Podgórze. Även där har man gjort utgrävningar, utan att ha lyckats fastställa något överhuvudtaget, frånsett att kullen är mycket gammal.
Legenden om Wanda var, under romantikens 1800-tal, av många mycket kär. Kanske är det därför som vi kan finna en skulptur på Wandas kulle som den store konstnären Jan Matejko har formgett. Skulpturen placerade på toppen år 1890, och finns här än idag. Ryktet om legenden om prinsessan Wanda nöjde sig inte med att stanna i Polen. Den letade sig även till Tjeckien, och till tonsättaren Antonín Dvořák, som under några intensiva månader 1875, skrev operan Vanda i fem akter om den vackra och viljestarka Wanda. Operan hade premiär ett år senare i Prag.
Oavsett om det ligger någon sanning i historien om Wanda, är hennes kulle den kanske mest charmerande av Krakóws kullar. Förutom kung Kraks kulle, som nämndes ovan, finns två till. Den kanske mest iögonfallande är Kościuszkos kulle (Kopiec Kościuszki), som färdigställdes 1823. Lite längre ut från stan ligger Piłsudskis kulle (Kopiec Piłsudskiego) som tillkom under mellankrigstiden. Båda dessa, samt Kraks kulle, är mycket större och pampigare än Wandas kulle. Men Wandas kulle har den fördelen att den hart när känns mer genuin. Kanske beror det på kulles lite undangömda placering, eller så är det för att här faktiskt vilar en alldeles riktig hednisk prinsessa. Ty här råder rentav ett magiskt lugn.
This website uses cookies to improve your experience. We'll assume you're ok with this, but you can opt-out if you wish.AcceptRejectRead More
Privacy & Cookies Policy
Privacy Overview
This website uses cookies to improve your experience while you navigate through the website. Out of these, the cookies that are categorized as necessary are stored on your browser as they are essential for the working of basic functionalities of the website. We also use third-party cookies that help us analyze and understand how you use this website. These cookies will be stored in your browser only with your consent. You also have the option to opt-out of these cookies. But opting out of some of these cookies may affect your browsing experience.
Necessary cookies are absolutely essential for the website to function properly. This category only includes cookies that ensures basic functionalities and security features of the website. These cookies do not store any personal information.
Any cookies that may not be particularly necessary for the website to function and is used specifically to collect user personal data via analytics, ads, other embedded contents are termed as non-necessary cookies. It is mandatory to procure user consent prior to running these cookies on your website.
