viewpoint-east.org

Möte med minnenas Petrusjka

Category: by sophie engström, Kåseri, krönika, music, ryssland, ukraina
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

S:t Petersburg, november (eller möjligtvis december) 1997. Nevskij prospekt. Snön virvlar upp och pressar sig möt husens fasader. De omfamnar varandra lätt, innan snöflingorna dansar vidare mot okända mål. En sträv vind drar håglöst förbi, förenas av de illvilliga kusinerna kastvindarna.

Det är nästan tyst runt mig, fast ändå inte. Ty mina hörselgångar fylls med musik. Runt omkring mig lyssnar dåtidens folk på Kino eller kanske Scorpions. Men i mina öron dansar andra toner, och ja, de dansar. De dansar balett.

Det är Igor Stravinskijs Petrusjka som fyller mina öron, letar sig in i varje hjärnvirvel, vidare genom hela mitt nervsystem. Jag är inne i Petrusjka. Jag är Petrusjka.

Ljuden förstärker det jag ser. En linkande man framför mig blir en pumpande cellosektion. Trumpeternas stötar ackompanjerar människor som väller ut ur uppgångar från stadens metro. De överfulla trådbussarna spelar en synnerligen energisk stämma på violin. Pang! Pukslagarnas stötar har just ljudsatt en förbipasserande kvinnas taktfasta steg mot ett hemlighetsfullt mål, jag inte vet någonting om.

Nej, inte har jag missat tvärflöjten. Men jag minns inte vem som bar den stämman. Vem vet, det var kanske rent av jag själv.

Musik har en helt unik förmåga att skaka fram minnen ur mitt inre jag inte trodde lagrats hos mig. När jag ikväll på Lvivs filharmoni återhör detta stycke, efter många års frivillig avhållsamhet, blir jag varse hur enormt det präglade de där månaderna jag pluggade ryska i S:t Petersburg. (Jag tyckte ju förstås att jag var helt normal. Det tycker vi ju alla om oss själva. Förmodligen beroende av medfödd vana. När mina kurskamrater lyssnade på Kino, DDT eller Akvarium, lyssnade jag nästan helt uteslutande på Stravinskij, Prokofjev, Rimskij-Korsakov, Tjajkovskij, Sjostakovitj, Skrjabin med flera. Det var så jag lärde känna Ryssland, via klassisk musik.) Minnen är inte alltid trevliga att möta när de legat bortglömda så där. De kan vara lite tvära och trilskas. Antagligen då de känt sig alltför bortglömda under en för lång tid.

Men att återhöra Petrusjka var inte otrevligt. Inte för att minnena var enkom lyckliga. Min studietid i S:t Petersburg var väl ungefär lika alldagligt slätstruken som det flesta vanliga vardagar. Nej, det som var trevligt att möta igen var Petrusjkas kraft, humor, nyfikenhet. Att få följa med på den snirkliga väg som berättelsen gör.

Plötsligt kommer det över mig ett väldigt starkt minne om att jag under den tiden dagdrömde om att få dirigera Stravinskijs Petrusjka, eller var det möjligen Eldfågeln. För mitt inre såg jag hur jag arbetade med det väldiga och komplicerade partituret. Hur jag vände blad, så där snyggt som bara dirigenter gör. “Stopp där, trumpeterna! Nu är det alldeles för starkt.” “Hallå, du trumpna basklarinett, var inte så blygsam! Fram med det!” Skulle jag kanske sagt.

När jag idag ser på chefsdirigenten Taras Krysas handrörelser inser jag att dirigera Petrusjka är ingen dans. Trots att det är en balett. Maken till tempoväxlingar! Tvärflöjtisten är dock helt fenomenal och parerar de kniviga partierna med bravur. Liksom hela träblåset. Aj aj. Pianisten halkar lite efter, men det avhjälps av de säkra pukslagarna. Har de någonsin kommit in fel, dessa stiliga herrar i högra hörnet. Nej, skulle inte tro det.

Det är alltså ett mycket svårspelat och krävande stycke, men Lvivs akademiska filharmoni är fullkomligt lysande. Några gånger halkar någon iväg, men på det hela taget är det så komplett perfekt som en kräsen åhörare kan önska, så som jag är ikväll.

Och visst är det fascinerande att mitt i allt detta susar plötsligt en överfull trådbuss förbi. Jag är inte längre på filharmonin i Lviv. Ty trots majvädret känner jag kylan i ett vinterkallt S:t Petersburg för tjugo år sedan. Det är musikens egensinniga lag, som tack och lov gör oss till fullkomligt maktlösa snöflingor, för oss fram och tillbaka i tid, och också ganska ofta till platser och tider vi aldrig mött.

PS. Lika lite som ovanstående text är en recension av kvällens konsert, har bilden nedan med texten att göra. DS


Karl Ivanovich Kollmann “Theaterplatz”, St Petersburg c:a 1820.

Kvinnors röster i krig

Category: by sophie engström, gender, krönika, music, poetry, ukraina
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

“I krig lider kvinnor mest”, säger Richard Moriarty med eftertryck från scenen i Orgelsalen. Det råder en spänd atmosfär efter hans ord. I Ukraina känner man väl till de civilas lidande, men det är oftast soldaternas offensiver, och död, som skapar de stora hyllningskörerna. Kvinnornas lidande möts ofta med en stum tystnad. Vi vet att de finns, att deras lidande är verkligt, men det delas inte ut några tapperhetsmedaljer i civilt lidande.

Richard Moriartys verk “We That Wait”, som ikväll uppfördes första gången i Ukraina, består av sju sånger, baserade på i huvudsak kvinnors röster. En tonsatt cykel, där krigets grymhet gestaltas i en skicklig orkestering. Orden faller ut i pukslagarnas bombardemangskaskad. Ett fält om våren, där blommor skulle blomma, har bytts ut mot en lerig sörja av våld. Det låter kanske groteskt, men stundtals är det smäktande vackert. Skönheten och livet försöker bryta upp, bort och förbi våldet. De reser sig upp mot skyn, men tvingas ner av de fasor som följer med kriget. Emily Dickinson tillhör de mest välkända poeterna som Moriarty har valt, men det är tonsättningen av Ella Wrens dikt “We Have Parted”, som griper tag i mig. Den rymmer både sentimentalitet, och en ilska över det som förlorats.

Jag har ingen kunskap om hur vanligt det är med tonsättningar som hyllar kvinnors lidande i krig, men en snabb genomgång i mitt inre kartotek leder inte till några resultat. Det betyder inte att de inte finns, men det är ändå talande att jag inte känner till en endaste liknande tonsättning.

Efter pausen tar Richard Moriarty tag i ett annat känsligt ämne. Kvinnors rätt till prästerskap i den katolska kyrkan. “Adsum!”, som betyder “Jag är här” på latin, är en symfoni i nio satser för orkester, kör samt två sångare, en sopran och en tenor. Stycket är till sin karaktär inte lika lättillgängligt som ovannämnda “We That Wait”. Här finns en återhållen vrede, som lyser fram genom tonerna. Varje sats, ja, praktiskt taget varje ton, hamrar in i oss åhörare att rätten att få leda en gudstjänst ska ges till alla som känner sig kallade. Vreden slungas ut i det rum, som även tjänar som just katolsk kyrka. Den slår mot kyrkans väggar, och plötsligt släpps ljuset in, när de två sångarna förenas och sjunger simultant. För mitt inre förvandlats kvällens konsert därför till en revansch. Kanske är det Moriartys personliga revansch, men vi alla görs ändock delaktiga.

Det är oerhört vackert och även mycket intressant att denne tonsättare tycks brinna för kvinnors rätt att göra sina röster hörda. För lika mycket som styckena handlar om krig och rätt till att vara präst, handlar de om kvinnor, i sammanhang där de oftast är osynliga.

Kvällens dirigent är den mycket uppskattade Theodore Kuchar, och jag tror mig ana att han ligger bakom att Richard Moriarty låter uppföra sina två mest kända verk här. Det är en ynnest att Orgelsalen har fått ett ledarskap som gör att den här typen av konserter vanligare i Lviv. Och som så ofta på just Orgelsalen så är medelåldern i publiken låg. Det bådar ju gott för framtiden. En ny scen har inte heller lett till att publiken sinar på andra håll (det kan jag själv intyga), utan har endast inneburit att nya människor får smak på konstmusik.

Och i en bättre värld hade vi skapat och lyssnat till mer musik, istället för att slakta varandra på våldets blodtörstiga och tillika omättliga altare.

Staden som (inte) överlevde – ett projekt för framtiden

Category: antisemitism, art, by sophie engström, Galizien, Jews, jiddish, krönika, Litteratur, music, ukraina
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Det är viktigt med balans, oavsett vad man rapporterar om. Rapporteringen från Ukraina kan dock sällan kallas för balanserad. Det är ett överdrivet fokus på problemen som finns här, och inslagen om positiva händelser eller engagemang är nästan helt obefintliga. Ibland sticker vissa ut. Som när Maria Persson Löfgren var här i Lviv i vintras. Under sina få dagar i regionen, hann hon med att göra flera viktiga reportage om människor som vill göra skillnad. Sådana som försöker stärka landet, eller bara skapa sig en bättre tillvaro. Sådana inslag i nyhetsförmedlingen är viktiga.

Ett exempel, på snedvriden rapportering, har i dagarna återigen aktualiserats. Igår invigdes en skärmutställning i Lviv om SS Galizien. Den här utställningen har mötts av vrede från många håll. Det är egentligen inte så märkligt att den blir uppmärksammad. SS Galizien var en ukrainsk bataljon som stred tillsammans med SS, och många anklagar dem för att ha deltagit i mördandet av judarna i regionen.

Idag gick jag förbi utställningen. Det är fem skärmar 70×100 cm. Utställningen saknar information om de brott som bataljonen anklagas för. Men det som är viktigt att betona är att den ser hopplöst ynklig och oinspirerande ut. Om avsikten är att locka tusentals lvivianer att stanna upp och dras med i någon form av okritisk vördnad för denna bataljon, så kan jag avslöja att de knappast kommer lyckas. De som stannade till, var äldre som främst tycktes vilja vila benen och hämta andan i den torra aprilvärmen.

Något som de kritiker av Lviv lyckats undvika att rapportera om är att man idag officiellt öppnade projektet Staden som (inte) överlevde (Місто, яке (не) пережило). Jag skriver “projektet”, för det är inte en utställning, likt den ovannämnda. Det är massor av utställningar, konserter, föreläsningar, poesiuppläsningar och mycket mer. Staden som (inte) överlevde är ett projekt som pågår under hela 2018, och fokus är att sprida kunskap om likvideringen av Lvivs koncentrationsläger Janovska samt gettot.

Men Staden som (inte) överlevde är också så mycket mer.

Genom att utgå från Janovska och Lvivs getto kommer man även belysa det Lviv som fanns före 1943 och likvideringen av Janovska och gettot, och hur det raderades av nazisterna och den efterföljande sovjetiska diktaturen. Man kommer att göra så genom konst, musik, litteratur och föreläsningar. Under 2018 kommer det inte finnas en endaste dag som inte ger oss möjlighet att få skapa bekantskap med Lviv före den stora tragedi som krossade stadens multietniska atmosfär.

För mig, som bor i Lviv, är Staden som (inte) överlevde ett långt mer angeläget och långtgående projekt, än fem missvisande skärmar om SS Galizien. Den här typen av stora satsningar får praktiskt taget aldrig någon uppmärksamhet av de som annars påpekar att de ivrar för att Ukraina ska göra upp med sin historia. Staden som (inte) överlevde är just ett sådant projekt, som dessa annars borde vurma för.

Under dagens presskonferens för det offentliga öppnandet var det givetvis endast ett fåtal journalister som samlats. Presidentens besök i Lviv upptog antagligen hela deras medvetande. Skulden till att så få bevis på positiva engagemang kommer ut från Ukraina, ligger således inte enbart hos internationell press, utan den väger lika tungt på den inhemska.

Staden som (inte) överlevde koordineras av museet Terrorns territorium, samt av Centrum för urban historia, med stöd av Lvivs stadsfullmäktige. Båda dessa kommer att ha utställningar och föreläsningar på temat. Under presskonferensen delgavs åhörarna projektets ambitioner, men det fanns även plats för stundtals hetsig debatt om orsaken till motsättningarna mellan judar och ukrainare under andra världskriget. Sofia Djak, chef för Centrum för urban historia, är med sin orädda hållning en bra indikator på att Staden som (inte) överlevde inte kommer att nedlåta sig till historieförfalskning.

Andra deltagare i Staden som (inte) överlevde är Orgelsalen, som kommer att arrangera flera konserter, tidskriften Krytyka kommer ha flera föreläsningar, tidningen Zachid kommer att ha både föreläsningar och rapportera. Ja, det här är bara ett axplock av allt som kommer att ske under året.

Jag är förhållandevis övertygad om att Lviv inte kommer att vara sig riktigt lik efter 2018 slut. Många fler av invånarna kommer att få tillgång till ny kunskap, och andra projekt lär komma i kölvattnet på Staden som (inte) överlevde. Det kommer kanske att vara smärtsamt periodvis, men framtiden är redan innerligt tacksam. Och kanske kommer inte, i projektets titel, att suddas ut en aning.


Foldern för “Staden som (inte) överlevde”


På Terrorns territorium.


På presskonferensen.


Terrorns territorium.

Orgelsalens nya ledarskap hotas

Category: by sophie engström, Galizien, krönika, music, ukraina
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Ett steg framåt, och två tillbaka. Så känns det ibland när jag följer vad som sker i Ukraina. Jag skulle här kunna rada upp flera exempel, men för de som följer utvecklingen här, skulle det bara bli gammal skåpmat, och som traditionell media följer upp mycket bättre än jag gör. Nej, det jag tänker ta upp ikväll är inget förstasidesstoff för svensk media. Det handlar nämligen om Orgelsalen i Lviv. Men är ändock en fråga om liv och död.

För några år sedan fick Lviv ett välbehövligt tillskott till musikscenen. Det var när Collegium Musicum satte sitt avtryck i staden. Plötsligt fick vi ett nytt och enegirikt alternativ. De unga killarna Taras Demko och Ivan Ostapovitj satte av med fräs, och konserter framfördes runt omkring i Lviv. Lvivs musikliv gick från sjudande till en riktig kokpunkt.

I vintras tillkännagavs att Ivan Ostapovitj vunnit tävlingen om vem som skulle vara musikalisk ledare för Orgelsalen. Tillsammans med Taras Demko har han lyft Orgelsalen till tidigare oväntad höjd. De anordnar konserter med mycket hög kvalité flera gånger i veckan! Ingen annan musikscen i Lviv kan stoltsera med det.

Ikväll fick jag reda på att deras ledarskap hotas! Den före detta ledaren för Orgelsalen hotar nu deras fortsatta verksamhet, då denne menar att rekryteringen gick till på ett felaktigt vis. Imorgon är det domstolsförhandlingar, och risken finns att Ivan Ostapovitj petas som musikalisk ledare för Orgelsalen. Om så sker tar Lvivs musikliv minst två steg tillbaka. Det här skulle betyda två steg rakt in i mörkret.

Orgelsalen var ett sömnigt tillhåll tidigare. Samma konserter upprepades om och om igen. Där fanns inget nytänkande. Inga ambitioner eller utvecklingsarbete.

Jag kan inte annat än hoppas att morgondagens domstolsförhandlingar leder till att man ger Ivan Ostapovitj fortsatt stöd. Det är viktigt inte bara för Orgelsalens framtid, utan även för Lvivs musikliv i sin helhet.

you beautiful
Orgelsalens torn.

Om en längtan till Katowice

Category: by sophie engström, krönika, music, poland
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Bakom kaffemaskinen, som just nu brygger mitt kaffe, på Kurant i Kraków gömmer sig den, ni vet den där pockande nyfikenhet som tycks vara min ständiga följeslagare. Bland hyllorna med CDs på rea hittar jag nämligen ett guldkorn som plötsligt får mig att längta till Katowice.

Allt är egentligen Witold Lutosławskis fel. Jag hyser en stor beundran för denne tonsättare som inte tycktes ha förmågan att bli rädd. Trots att hans tonsättningar förbjöds efter andra världskriget, fortsatte han att skriva musik som inte passade den mustaschprydde georgiern i Moskva. I Concerto for orchestra från 1954 kan man lätt urskilja de spröda och nästan krispiga folkloristiska motiven. De dansar retfullt genom tonrummet, och gör nästan lång näsa åt Stalins älsklingsbarn, den socialistiska realismen.

Jo, det förhöll sig nämligen så att jag bland alla CDs på Kurant hittade en helt underbar inspelning av ovannämnda symfoni. Och det var då det här med Katowice började. Polish National Radio Symphony Orchestra har nämligen satt ner sina bopålar i nämnda stad. Orkestern såg faktiskt dagens ljus i Warszawa år 1935, men tio år senare bestämde man att den skulle ha sin hemmascen i Katowice. Varför man tog detta beslut har jag inte lyckats vaska fram. Nå, jag får väl villigt medge att jag egentligen helst slipper att få kännedom om varför. Tanken om denna eminenta orkester, i en förhållandevis liten stad tilltalar mig mycket. (Staden är ungefär lika stor som Malmö, vilket faktiskt är ganska pyttigt.) Plötsligt ser jag mig själv cykla längs med 3 maja-gatan i Katowice för snirkla mig genom stan. Kanske träffar jag på några som kan svenska, för på stadens universitetet (Uniwersytet Śląski w Katowicach) utbildar man studenter med ypperligt god svenska. Sedan tar jag mig givetvis till Polish National Radio Symphony Orchestras boplats. Och om jag har tur får jag kanske höra dem framföra något av Witold Lutosławski.

Ja, just det. Jag höll nästan på att glömma. När Polish National Radio Symphony Orchestra framförde hans första symfoni, Lutosławski har själv beskrivit vilken bestörtning han upplevde när musikerna klagade på de oväntade tempoväxlingar och abrupta kast i musiken. Men med tiden bleknade minnet av förtret och ersättes av en beundran för musikernas inlevelseförmåga och engagemang. Inte undra på att jag vill till Katowice! Även om de musikerna nu är borta, måste deras konstnärliga stolthet leva kvar.

Och allt det här började ungefär när min kopp kaffe var färdigbyggd på Kurant och trumpetaren i Mariakyrkan på Główny rynek tillkännagav att en ny timme blivit hel.


Guldkornet.


På Kurant.

Metamusik från Sovjetunionens fall

Category: by sophie engström, krönika, music, ukraina
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Jag hade en vän. Som alla vänner, öppnade han nya vyer för mig. Det första han gjorde var att övertyga mig om att jag borde åka till Kyjiv. Om inte han vore hade jag kanske inte varit där jag är idag. Sedan introducerade han mig för Valentyn Sylvestrovs musik. Om han inte hade gjort så, hade jag nog inte varit den jag är idag. Tre år efter att jag mött min vän första gången, stod jag framför hans namnlösa grav på en begravningsplats strax utanför Kyjiv. Namnlös, eftersom han hade valt att ända sitt liv. Självmördare får egentligen inte begravas på kristnad mark.

Jag tänker på honom när jag ikväll sitter på filharmonin och omsluts av Sylvestrovs “Metamusic”. Trots att det i år är tio år sedan min väns röst tystnade, och hans levnadsglada uppsyn förintades, söker han ibland upp mig. Särskilt när jag lyssnar till Sylvestrovs musik.

I “Metamusic” letar sig Sylvestrov fram genom toner av kristaller. Klockspel löper in i vibrafonen, vrider sig åter mot klockorna, för att glida genom stråkarna och slutligen flyta ut i flygeln. Puckorna varnar. De ligger som en dov smärta bakom allt. När man minst anar det, reser sig deras smärta hög. Men så drabbas de av tvivel och tystnar oförklarligt.

Kanske är det inbillning, men jag tycker mig kunna urskilja att “Metamusic” färdigställdes 1992. Sovjetunionens fall återspeglar sig i det 50 minuter långa stycket. Här finns både förhoppningar och ovisshet. Den sträcker sig ut för att hitta fasta punkter att klamra sig fast vid, men samtidigt finns det en ovilja i stycket att finna ro. Inte heller finner jag någon eufori. Verkets habitus är sökande. Trevande. Som om det gick på en svag och rutten is om våren. Varje steg tas med största försiktighet – en oro över att isen kan brista, och vi med det, skulle falla ner i ett mörkt och hotfullt okänt.

Vid flygeln ikväll sitter József Örmény, ukrainsk pianist (med ungerska rötter). Hans specialitet är just samtida musik, och om man vill höra Sylvestrovs verk för piano, ska de framföras av Örmény. Han besitter en särskild förmåga att återge Sylvestrovs sprödhet. Klangen är kosmisk. Svävande. Så lätt och tunn på sina ställen att jag nästan tror att det bara är en illusion.

Jag sitter där, lyssnar till ett stycke som är så mycket, och förbannar mig själv för att jag återigen tänker på frågan jag vill ställa min vän, frågan om varför, en fråga som aldrig kommer få något svar. Och liksom den frågans natur löper “Metamusik” över ett helt spektrum av ovisshet, och går oundvikligt mot en tystnad.


I väntan på Sylvestrov.

Paganini och UFO i Orgelsalen

Category: by sophie engström, Galizien, krönika, music, ukraina
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Nej, den här konserten tänker jag inte skriva om, beslöt jag igår strax före jag äntrade den fullsatta Orgelsalen. Men ganska snart insåg jag att det helt enkelt inte gick att avstå från att delge mina musikaliska bryderier.

Gårdagens konsert var en formidabel uppvisning i koncentration och precision. Jag skriver “formidabel” för att poängtera dess snudd på totalt klanderfria uppenbarelse. Ukrainian Festival Orchestra (UFO) visade på en slående stringens, något som jag egentligen inte väntat mig. Min vana trogen lyssnade jag nämligen på några av styckena före konserten. Det är inte alltid att föredra. En annan tolkning kan stå i vägen för den nya upplevelsen. Men då gårdagens konsert var en så lysande framställning, innebar inte min ovana att “förlyssna” en källa till besvikelse.

Konserten inleddes med Haydns symfoni nr. 88. Här fick dirigenten Theodore Kuchar fyllt utrymme för sin lekfullhet och mycket unika form av ledning. Tonerna dansades fram genom hans slag.

Därefter var det dags för kvällens höjdpunkt, den kanadensiska violinisten Corey Cerovsek. Nämnde solist är inte bara (om nu något sådant kan vara “bara”) violinist, utan även en mycket begåvad pianist, samt matematiker. Som 18-åring doktorerade han både i musik och matematik! Han framförde kvällens konsert på en violin från 1728. Instrumentet har även tillhört violinisternas odiskutabla mästare, den store Paganini.

Corey Cerovsek har inga problem att matcha Paganini. Ni tror kanske att jag överdriver, men Beethovens violinkonsert i D-dur framfördes på ett sådant vis att änglarna måste ha gråtit i hänförelse. Själv fällde jag också en tår, då mitt inre blev fullkomligt överrumplat av Cerovseks fullkomlighet. Att han befann sig i något som av vissa ses som en periferi bekom honom inte. Han spelade med samma inlevelse som om han stod inför en publik på Opéra de Dijon i Paris.

På tal om Paris. Det var där jag första gången förstod storheten i Beethovens violinkonsert i D-dur. Nå, jag var inte fysiskt i Paris, utan såg Les Dissonances med violinisten David Grimal på Mezzo, den enda TV-station jag fortfarande tittar på. Tittar och tittar, förresten. Lyssnar, skulle jag vilja kalla det. Det är en radiokanal med rörlig bild, helt enkelt.

Corey Cerovsek och UFO hade inga svårigheter att nå upp till Les Dissonances nivå. Den enda skillnaden tordes vara att Les Dissonances inte har någon dirigent, men det vore synd om vi inte hade haft Kuchar att följa genom musiken. Han är nämligen likväl en vägvisare för musikerna som för oss på åhörarplats.

Orgelsalen har, under Taras Demkos och Ivan Ostapovitjs drift, transformerat från att vara en lite avsides belägen och bortglömd konsertlokal till att bli en nydanande kraft på Lvivs musikscen. Plötsligt har vi inte bara en, men två konsertlokaler med konstmusik på hög nivå. Repertoaren är diger, varierande och innehåller flera nya vågade inslag. Som exempel kan ges konserter med musikupplevelser för de allra minsta barnen, där småfolket får bekanta sig med avancerad orgelmusik, kammarmusik etc. Demko och Ostapovitj har också infört programblad. I Lviv har det annars varit brukligt med en presentatör, men på Orgelsalen får man ett program. Efterlängtat av mig som begåvats med mängder av hål i mitt närminne. Och för er som inte besitter ukrainska, har de lagt till en QR-kod på programbladet där man via sin smartphone slussas in på deras engelskspråkiga sida och kan läsa hela programbladet. Det här är bara två exempel bland flera på hur radarparet Demko och Ostapovitj berikar och utvecklar musiklivet i Lviv.

Så varför tänkte jag att jag inte skulle skriva om konserten? Den var med beröm värd att uppmärksamma samt att Demkos och Ostapovitjs insats är mäkta ärovördig, och de (tillsammans med deras duktiga team) förtjänar all uppmärksamhet de kan tänkas få.

UFO
Ukrainian Festival Orchestra (UFO)

Theodore Kuchar and Corey Cerovsek
Theodore Kuchar och Corey Cerovsek.