viewpoint-east.org

Det är ju helt barockt!

Category: by sophie engström, krönika, music, ukraina
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Ibland tycker jag ändå att det är väldigt konstigt att jag förförs så av barockmusik. Den här sirliga och krusidulliska musikstilen kräver så mycket precision. Precision kräver nit, och har väldigt lite gemensamt med den late. På många vis är jag nog lat. I alla fall om man jämför med en barockmusiker. Jag borde helt enkelt inte tilltalas så mycket av något som belyser min ofullkomlighet. Det räcker inte med att slarva framför “smartofånen” för att bli en god barockmusiker. Här talar vi om timmar med barocka krusiduller, före man blir så duktig att man kan äntra en scen.

Men sedan tänker jag att det kanske har med religion att göra. För trots att jag är helt sekulär i mitt själsliga vardande, så har jag ett gott öga till religion. Jag skyller det på mina barndomsår, då jag timmavis satt på orgelläktaren och lyssnade till hur min mamma dånade på orgeln. Kanske var det också där min kärlek till krusiduller föddes…. Fast, det är väl inte helt rättvist att förknippa barockmusiken med religion. För den är så mycket mer än så, kanske har min sammankoppling att göra med de romersk-katolska kyrkorna som gärna använde barockarkitektur. Visst är de galet vackra? Hur det än är med den saken, så sitter sambandet i mitt huvud, och vägrar släppa.

Nå, jag blir alltså alltid varse hur ofullkomlig jag är, samt lite religiös, då jag lyssnar till barockmusik. Så det är faktiskt underligt att jag tycker så mycket om barockmusik. Det är i sig faktiskt ganska barockt, så att säga.

Ja, just det. Ordet i sig är ju vansinnigt spännande. Henry Purcell hade ju ingen aning om att vi skulle kalla honom för barockkompositör. Användningen av ordet som vi använder det idag kom långt senare, inom vissa områden först under 1800-talet. 1919 användes det för första gången om musik. Och varför använder vi det ordet då? Ja, inte ens det vet vi riktigt med säkerhet. Kanske kommer det från skulptören Federico Barocci som härjade under den tiden vi kallar barock. Att vi använder ordet för att beskriva något som är exempelvis absurt, vet ni ju. Men egentligen betyder det bland annat “vidunderligt” samt “oregelbundet”. (Jag utgår från franskan, och lämnar annan rotvälska därhän.) Jag måste tillåta att detta kan vara den verkliga förklaringen till varför jag tycker så mycket om barockmusik. Vem kan motstå något vidunderligt och oregelbundet? En oslagbar och nästan ogörlig symmetri.

Det här och mycket mer tänker jag efter att ha lyssnat till kvällens konsert med Open Opera Ukraine. Under ledning av den ryske violinisten, dirigenten m.m. Nazar Kozhuhar får vi höra en lysande uppsättning av Henry Purcells “Dido och Aeneas“. Det är löjligt att försöka beskriva med ord varför och på vilket vis den här uppsättningen är lysande, men låt oss nöja oss med att jag skriver att den utförs med största möjliga precision, samt stark inlevelse. Tonerna lyfter från instrumenten, seglar ut över lokalen och griper tag i oss alla. Ruskar om oss. Dirigenten har ett slag som inte bara går genom musikerna och sångarna, utan fortplantas ner till oss åhörare. Som så ofta med goda dirigenter låter man sig föras och ledas in i tonerna och vad de berättar. Det kan låta enkelt, men det är en riktig konst.

Före pausen framförde de även “Te Deum and Jubilate Deo”, tillika av Purcell. Här måste jag särskilt lyfta fram kontratenoren Oleksandr Los’. Hans register och styrka är himmelskt vackert. Som pärlor som rullar över partituret.

Och tänk att en så regnig och ruskig dag kunde sluta så ljuvligt vackert, säger vi till varandra efter konserten. Det är nog bara barockmusik som kan förmå att besegra dessa de vresigaste av vädergudarna som just nu belägrar Lviv.


Henry Purcell var väl ingen fager man, men skriva musik kunde han!


Liszts ande kommer en helt vanlig söndag

Category: by sophie engström, krönika, music, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Precis där, när vansinnet besegras och ljuset tar över, letar sig en solstråle in genom fönstret. Som om Liszts ande, så här en helt vanlig söndag, plötsligt svävar in genom fönstret och tar över atmosfären. Det här är en dröm som går i uppfyllelse. Att få lyssna till ett av de vackraste stycken jag vet, i en ljuvligt vacker lokal, omringad av konstverk och så mycket historia. Här på Lvivs tavelgalleri kommer stycket till sin rätt.

Vi är en liten skara som få njuta av Diana Tjubaks eminenta tolkning av bland annat Franz Liszts Mefisto vals No. 1. Det här är ett stycke som ofta spelas i mitt inre. Jag kan varje nedslag, varje ton. Och Tjubak gör mig inte besviken.

Hela programmet, som även innehåller Beethovens sonat nr. 23, en symfonisk etyd av Robert Schumanns, och två stycken av den ukrainske tonsättaren Borys Ljatosjynsky, genomförs med en fullkomlighet som bara anstår en världsstjärna. I Diana Tjubaks fall talar vi visserligen om en blivande dito. Men jag skulle inte bli särskilt överraskad om hennes namn snart rullas ut på banderoller på de stora konserthusen runt om i världen.

Collegium Musicums nya hemvist är fullkomligt genial. Att dessutom förlägga konserten under dagtid, då andra museibesökare korsar de angränsande salarna, bidrar till att skapa en känsla av öppenhet och autenticitet.

Det var antagligen också så här det kunde låta i palatsen runt om i Lviv, då de ännu användes som bostad, kan jag inte låta bli att tänka. Tänk vad spännande att få reda på mer om salongskulturen i Lviv före de två världskrigen. I Warszawa hade man ju en livaktig salongskultur, så det måste nästan varit samma sak här. Något som Eva Öhrström, musikhistoriker och tillika mor till undertecknad, kan förtälja mer om. (Just tavelgalleriet har dock alltid varit ett tavelgalleri. Det slog upp portarna för 110 år sedan.)

Jag bugar mig djupt, och tar av mig min imaginära hatt, för dagens pianist, och för de kreativa arrangörerna. Återigen ett lysande exempel på att Lviv när ett riktigt rikt musikliv.


Polska krusiduller

Category: by sophie engström, krönika, music, poland
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

På väggen bakom musikerna ser vi partituret projiceras. Eller partituret, förresten. Det är väl kanske snarare en slags grafisk tolkning av den musik vi just nu hör på festivalen Kontrasty. Kvarteren Kwartludium fräser, gnyr, pustar, brölar, fnittrar fram kompositionerna.

Det är oerhört svårt att med ord råda reda i det vi hör. Nej, påståendet försöker inte kritisera kvällens framförande. Tvärtom! Men i ett sammanhang, där tonerna lyfts med hjälp av grafiska konststycken, blir det svårt att finna plats för ord. Syn- och hörselintrycken tar över. Det är de som styr vår väg genom kvällen. Orden står därför vid sidan av, lite håglösa och vilsna.

Kanske beror det på att jag inte är någon vidare musikskribent. Jag saknar helt enkelt kunskap om alla begrepp som krävs för att med ord framställa vad jag upplever. Eller så är det så att vissa stycken inte har plats för ord. De talar för sig själv.

Pianisten Piotr Nowickis ordfyllda (ja, hör och häpna) introduktion är ändå essentiell för att förstå vad vi ska erfara. På sin smattrande polska lyckas han ändå till och med få mig att förstå hur musikerna handskas med de grafiska partituren. De är inte noter. Musikerna är ganska fria att improvisera, i alla fall till viss grad. Men de grafiska partituren är där för att skapa en ram, och leda musikerna genom styckena.

Kwartludium gör det här med imponerande precision. Vi i den skrala men hängivna skaran åhörare kan bara hänföras. Det är så exakt, att jag stundtals faktiskt tror mig jag veta exakt var de är i de där grafiska prickarna, burriga kluddarna eller de ilskna strecken. De har även valt styckena med omsorg. Trots att det är ett halvt sekel mellan det äldsta och det yngsta stycket, korresponderar de med varandra. Vi åhörare kastas mellan glädje, oro, ilska och frustration, till polsk, underfundig humor, (som bara den förstår som älskar polsk humor).

Men det är främst Bogusław Schaeffers (faktiskt bördig från dåvarande Lwów nu Lviv) och Jerzy Kornowiczs stycken som griper tag i mig. Den sistnämndes “Gullfoss” (från 2012) har tvära kast och plötsligt befinner jag mig i frijazzens förmak. Det märkliga är att jag kommer på mig själv med att tycka det är ganska okej i detta rum före frijazzen, trots att jag annars inte uppskattar genern så som jag gjorde förr.

Det finns något väldigt polskt över hela konserten. Jag kan inte riktigt sätta ord på vad som är polskt, frånsett att alla tonsättarna och musikerna bär den nationaliteten. Det finns något så där polskt, kärvänligt kärvt över alltihop. Till och med de grafiska partituren får mig att tänka på något vagt urpolskt. Kanske är det, som någon sa, för att de påminner något om polska affischer. Något som är väldigt polskt och verkligen inte går att finna någon annanstans (trots att det säkert finns någon viktigpetter som har någon skum teori om motsatsen).

Tilläggas bör att det var länge sedan jag studsade så glatt hem från en konsert. Inte för att jag var glad för att den var över, utan för att hela jag, faktiskt varenda enda hörn av mig, är fylld av dessa polska krusiduller.


I Kraków finns inte längre Zagajewskis applådentusiaster

Category: by sophie engström, krönika, music, poland, Uncategorized
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Jag undrar var de där applåderade entusiasterna tog vägen. De där som Adam Zagajewski skriver om i I andras skönhet. Hur de inte kunde hejda sin uppriktiga glädje över att få vara delaktiga i något så vackert som en konsert på Krakóws filharmoni, och med iver applåderade mellan satserna. Ja, tänker jag, de har nog hittat andra platser att applådera. Kanske har de alla flyttat till Lviv. För i Kraków finns de inte längre kvar.

Fredagens konsert på Krakóws filharmoni är annars något som verkligen lyckas gripa tag i oss på åhörarplats. Konserten inleds med Philip Glass The American Four Seasons, en ljuvlig violinkonsert. Den har givetvis Glass signalement, de monotona upprepningarna, välkända men som ges en ny skruv. Särskilt tredje och fjärde satserna framförs av kvällens solist, och tillika dirigent, Piotr Pławner, med mycket inlevelse. Han var fram till i kväll ett okänt namn för mig.

Efter paus fick vi njuta av en Schuberts sjätte symfoni. Även den framfördes med exakthet, men utan att tappa bort känslorna och engagemanget.

En särskild eloge vill jag ge den fantastiska violinsektionen, som spelade som om de vore en kropp, en hjärna, ett hjärta.

Men tyvärr var jag inte lika exalterad över bemötandet från övrig personal. Eftersom jag inte var ett känt ansikte, och till råga på allt utlänning, behandlades vi utbölingar som om vi vore bondlurkar. Det kanske inte tycks så viktigt i sammanhanget, men det är faktiskt så att den musikaliska upplevelsen faktiskt kan förstas om man utanför konsertsalen behandlas som om man egentligen inte har där att göra.

Men på det hela taget var det fantastiskt roligt äntligen få komma till Krakóws filharmoni. Något jag har önskat så länge.

Något som jag verkligen inte förstår på Krakóws filharmoni är att man absolut inte får fotografera. Inte ens under applåderna. Jag blev bryskt tillrättavisad, och blev tvungen att radera mina bilder. Det som blev kvar var denna bild…


Bland stjärnorna av konstutövare – på säsongens första konsert

Category: by sophie engström, krönika, music
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Rakt framför mig, på sin med rätta upphöjda plats, sitter de. Musikerna i vår akademiska orkester. Jag tänker plötsligt det fullkomligt lysande talet av Sakari Markus Oramo på årets Proms, i vilken han lyfte musikerna till deras så välförtjänta plats. Bland stjärnorna av konstutövare. Ett svårare och mer krävande konstnärligt yrke är svårt att finna. Här pratar vi millimeterprecision! Ett ögonblick där tankarna fladdrar iväg, kan förgöra hela upplevelsen. Då spelar det mindre roll om det bara är ett misstag eller om det är flera. Är ett fel gjort, är ofta all magi hotad.

Och det är det talet som dyker upp i min huvud, när jag efter två månaders musikalisk svält äntligen får ingå i det jag trivs bäst. Bland musikernas och kompositörernas tonvärldar. Bland de där stolarna, som varsamt plattar till det som mot förmodan finns kvar av något som tordes står ut från min bakdel. Där de riktiga tanterna och gubbarna hänger som klasar, tätt sammankilade, i en gemenskap som inte tycks hotad av några utomstående.

Det är här jag blir. Är. Det är här min själ får syre. Och med ett eminent framförande av Brahms första pianokonserten, samt första symfoni av samme kompositör, har jag slutligen återgått till ett slags normalläge. Nu är jag åter människa. Eller kanske, människa enligt min tappning.

Nå, tanten här nere bland stolarna är alltid lite bitsk. Den här nya dukningen på scenen är dock inte helt lyckad, måste jag tillstå. Violinen och violan sitter som en stråkmur mot publiken. Cellon drunknar. Kontrabasen tycks finnas där bak någonstans. Svårt att säga var, men deras huvuden syns i alla fall vippa. Träblåset är upptryckt mot väggen, emedan bleckblåset sprider ut sig över halva scenen. Pukorna hörs ju som de ska, men jag tycker nog att deras rörelseutrymme är väl snålt tilltaget där bak. Tanken är säkert god, men denna dukning, som tycks vara någon slags nymodighet här i Lviv, faller mig inte i smaken.

Men vad gör väl det, när de spelar så underskönt? Jag är faktiskt bara en åhörare, som tydligen blivit konservativ på gamla dar. Och kanske vänjer jag mig. Vi får väl se…


En mästare från Szczecin

Category: by sophie engström, krönika, music
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

“En sak är i alla fall säkert, jag kommer då inte dö i något terrordåd när jag går på konsert,” tänker jag när jag blickar över den glest utspridda publiken på filharmonin i Lviv. Ja, jag är medveten om att det är groteskt att skämta om terrordåd, men det är ändå ett underligt sammanträffande att de konserter jag uppskattar som mest också är de med minst publiktillströmning. Jag är kanske en sådan där som publikfrieri helt enkelt inte fungerar på.

Gårdagens konsert var därför inget undantag från regeln om att jag njuter bäst där andra är som mest likgiltiga.

Consortium Sedinum från Szczecin är en ensamble som koncentrerar sig på tidig musik. De spelar på tidstrogna instrument. Ett konststycke i sig. För att behärska ett barockinstrument måste man inte bara vara utrustad med ett himmelskt tålamod, utan även styrka. Varje stycke måste inledas med att musikerna stämmer sina instrument. Läääänge. Jo, så är det visserligen för alla, men barockinstrumenten tycks motsträviga, och det är inte ovanligt att de stämmer flera gånger under en och samma konsert. Till och med mellan satserna. (Vilket är helt uthärdligt. Värre är det med de envetna applådfanatikerna. Man borde låsa fast deras händer tills det att alla satserna avverkats.)

Klangen från instrumenten är också spröd, skir, som om tonerna tvekar med att färdas över sekel för att delge oss hur det kanske lät en gång. Vi måste låta oss hänges åt tonerna för att riktigt urskilja dem. Men ändå ställer man sig frågan, var det så här det lät? Spelade de verkligen så fort/långsamt? Låg emfasen verkligen där i den satsen? Eller är det våra öron som vill ha det så? Under gårdagens konsert var det framförallt violan som utmärkte sig. Kanske för att han orkade hålla emot, så att instrumentet hördes. Det var ögonblick jag verkligen trodde att det nog var så här det lät.

Men kvällens stora begivenhet var ändå att få återse och återhöra den eminenta dirigenten Paweł Osuchowski. Förra året var han här med ensamblen Fundacja Akademia Muzyki Dawnej, men i år kom han med Szczecin Vocal Project. Det är ganska uppenbart att det spelar mindre roll vilken uppsättning musiker eller sångare han har framför sig. Hans inlevelse i musiken, hans förmåga att gå in i varje ton och gestalta det med sina rörelser, är fullkomligt unik. Jag har sett många dirigenter genom mina dagar. Men ingen med en så unik förmåga att vara inne i musikernas toner. När Paweł Osuchowski lyfter sina händer och ställer sig på tå, börjar musiken formligen strömma ur honom. Men missförstå mig inte. Det är inte så att han är musiken som spelas, utan det är som i kollektiv kraft. Genom sin inlevelse lyfter han musikerna. Hjälper dem att höras och förstås av publiken.

Szczecin ska vara tacksamma att de har en så fantastisk dirigent i sin stad. Och vi i Lviv kan vara tacksamma att han har för vana att besöka oss varje sommar. För även om konserterna inte är några kioskvältare för andra, så får de mig att kunna uthärda sommaren, som tyvärr nästan aldrig innebär några konsertbesök.

Jag delar även några filmklipp från deras besök i Ternopil, men tyvärr måste ni klicka på länken då den som skapat filmerna har blockerat möjligheten att “bädda in” filmklippen.

Consortium Sedinum.

Szczecin Vocal Project.


En musikalisk resa till Georgiens eldiga kärvhet

Category: by sophie engström, Georgien, music
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Jag ska inte skriva om musik. Det har jag lovat mig själv så många gånger, men eftersom jag inte är särskilt stringent eller uthållig bryter jag givetvis det löftet. Och det är två män som bär det ansvaret. Giya Kancheli och Roman Jusypej.

Den georgiska tonsättaren Kancheli har en konstig inverkan på mig. Varje gång jag hör hans musik vill jag störta ut från ett stup, flyga rakt in i solen, falla i en melankolisk gråt, och ibland bara le drömskt. Min strupe snörps åt. Jag får svårt att andas, samtidigt som mina lungor är sprängfyllda av luft. Det finns egentligen ingen annan tonsättare som har en sådan inverkan på mig. 

Georgiens landskap, temperament, historia och särpräglade tonbild finns i varje ton av hans musik. Jag har aldrig varit där, men genom hans musik har jag själsligen besökt landet hundratals gånger. Man kan resa på många vis, fysiskt, genom drömmar eller böcker och även genom musik. Kancheli gör det så oerhört lätt för mig att inte köpa en resa dit. Jag har varit där, men på ett annat plan.

Kvällens konsert med INSO-Lviv innehöll flera kompositioner av Kancheli, men jag nöjer mig med att lyfta fram Roman Jusypejs framförande av Kapote. Jusypej tillhör de solister som är ett med sitt instrument, i hans fall bajan. Det förefaller mig som om han lever genom varje ton, varje rörelse. Han är musiken. Han framför den inte bara.

Och här förstår ni säkert varför jag inte kan skriva om musik. Orden räcker inte till. Min strupe snörps ihop. Jag lyfter mina armar, och flyger med Jusypej och Kancheli rakt in i solen.

Kapote finns inte på webben att höra. Men egentligen gör det ingenting. För kvällens magiska stund hade inte någon kamera eller inspelningsmanick klarat av att fånga.

Ni får istället försöka föreställa er hur det skulle kunna vara, genom att höra, och se (!) på hårfagre Giorgi Zagarelis bragd. Att framföra ett stycke som egentligen är skrivet för den unike violinisten Jurij Bashmet, kan inte vara lätt. Särskilt som tonsättaren själv sitter i lokalen. På slutet av videoklippet får ni därför se Kancheli själv. En både kärv och eldig person på en och samma gång.

Kanske precis så som Georgien är. I alla fall när jag reser dit tillsammans med Kancheli och Jusypej.


Från kvällens konsert.