viewpoint-east.org

En prolog 

Category: by sophie engström, estonia, music, ukraina
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Jo, det är alldeles sant. viewpoint-east återuppstår efter en välbehövlig vila. Även bloggar måste vila. Det brus av röster vi färdas med, och som undertecknad givetvis medverkar i, är både en injektion av tankar och en tärande kraft. Ett avstånd till skapandet känns ibland nödvändigt. Kanske för att det på många sätt inte leder till det efterlängtade crescendo vi ofta hoppas på.

Nu återuppstår inte viewpoint-east av egen kraft. Utan med hjälp av musikens kraft. Idag var det nämligen smygstart på den tjugoandra upplagan av festivalen Kontrasty (kontraster). Denna prolog var en fullkomlig upplevelse. En sådan där konsert när du kommer på att du slutat andas, men att det inte är en otäck eller skrämmande känsla. 

Konserten inleddes med esten Arvo Pärts Fratres för stråkorkester och slagverk. En öppning som varsamt ledde oss in i lettiske Pēteris Vasks Distant light, Konsert för violin och stråkorkester. Kvällens solist, Mark Bouchkov spelade med en sådan inlevelse och empati att det faktiskt rörde flera av oss till tårar. Hans varma klang kramade varsamt fram varje ton. En inlevelse som smittade av sig på och inspirerade de unga musikerna i Akademins stråkorkester  (som kvällen till ära spelade bättre än någonsin).

Det kändes nästan overkligt att vi skulle orka mer efter Bouchkovs och Vasks prestation. Men då hade jag glömt att vi skulle få lyssna till Galiziens akademiska kammarkör. Ukrainarna är, som Pärts och Vasks landsmän, ett sjungande folk. Det avspeglar sig på kvaliteten på körerna, och ovannämnda kör är också så fantastisk som körer kan vara om de är riktigt utsökta. Inte en enda stämma är svag. Varje stämma blir en röst. En varm och vänlig röst som leder oss bort från bruset vår verklighet idag utgörs av. In i oss själva för att sedan byta riktning och leda oss ut tillsammans. I en gemensam röst och kraft. 

Kvällen var alltså en sant spirituell upplevelse. Musikaliskt spirituell. För vad som än händer, kan musik alltid läka och hela. 

Och stilla bruset. 

Om en, två, tre förälskelser

Category: by sophie engström, music
Tags: , , , , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Nu är Virtuosy slut för i år, och det känns både sorgligt och upprymt på en och samma gång. Det är nu som jag ska göra den där sammanfattningen där jag lyfter fram guldkornen, men jag tror jag redan har skrivit om de konserter som imponerade. Fram till fredag, vill säga. För efter fredag förändrades allt. Det var nämligen då som Valerij Sokolov kom in i mitt liv. För andra gången.

Första gången jag hörde virtuosen Sokolov var den tredje oktober 2015. Det är egentligen helt ofattbart att jag inte skrev om den konserten här på viepoint-east. Ofattbart, eftersom den grep tag i mig och är en konsert jag ofta återkommer till. Sokolov spelade då Jean Sibelius violinkonsert i D-moll (op. 47). Det här stycket har en speciell betydelse för mig. Som tonåring blev jag djupt förälskat i det och jag kunde lyssna på det om och om igen. Sedan dess har jag inte lyssnat på det i samma utsträckning. Jag har tyckt att stycket varit för melodramatiskt och lite för pretentiöst.

Men den där nämnda kvällen i oktober förra året lyckades Sokolov återskapa Sibelius violinkonsert inuti mig. Det var som om jag hörde det för första gången, trots att det var så välkänt. När sista satsen klingade bort grät jag. Som ett barn. Så vackert spelade han. Inga ord går att beskriva den känsla som fyllde mig just i det ögonblicket.

I fredags återsåg, eller snarare återhörde, jag Sokolov. Det märkliga var att trots att jag ofta tänkt på konserten i oktober, så hade jag inte noterat att det var Sokolov som skulle spela i fredags. Så när han steg in på scenen och började spela J.S Bach Partita nr. 2, hade jag lika hög puls som om jag hade sprungit i full galopp sprungit Skåne runt (med andra ord, nära döden).

Därefter spelade han violin och piano sonat i c moll av Beethoven, tillsammans med helt formidabla Zhanna Mykytka. Efter paus anslöt sig den unge, och mycket begåvade, cellisten Oleksij Shadrin. Tillsammans spelade de Johannes Brahms trio i B-dur for piano, violin och cello. Ett framförande som slutligen fick mig att kapitulera inför Brahms. Jag får väl erkänna att ge äldre jag blir, ju oftare hänförs jag av hans kompositioner.

Vituosy avslutades alltså i söndags, och det gjorde man med flaggan i topp. Lvivs kanske skickligaste orkester är INSO-Lvivs akademiska symfoni orkester. INSO grundades 1998, men det var först 2011 som orkestern fick akademisk status. Under min tid här i Lviv tycker jag att orkestern har utvecklats enormt. Den har gått från att vara pigg och ung, till att vara professionell och oerhört imponerade.

Söndagens konsert leddes av den energiske dirigenten Viktor Ploskina, och kvällen överraskade med flera stycken jag tidigare inte hört. Ett av de stycken som jag inte hört tidigare var det som Sokolov spelade tillsammans med INSOs egna Marija Tkatjuk, Malcolm Arnolds konsert för två violiner och stråkorkester (första satsen, andra satsen, tredje satsen). Det här mycket svårspelade och krävande stycket (inte bara för musikerna, utan även för lyssnarna) framfördes med sådan precision och virtuositet att vi åhörare tappade andan. Bokstavligen. När de båda solisterna och dirigenten slog av, var syret helt slut i lokalen.

Efter paus tog Sokolov och INSO nya tag med Jevhen Stankovytj konsert no 3 for violin och orkester. (Hittade tyvärr ingen bra inspelning på youtube, men här finner du första satsen, andra satsen, tredje satsen.) Även det här stycket som kräver full koncentration, både av musikerna och publiken. Lite ledsamt var det därför när en mobil ringde mitt i det svagaste partiet i tredje satsen. Det bröt nerven och närvaron. Men ingen skugga ska falla på musikerna, som gjorde en fantastiskt framförande. Stankovytj fanns själv på plats, och hyllade orkestern, solisten och dirigenten. Med all rätt! Vi var begeistrade!

Kvällen avslutades med min favoritkompositör Franz Liszt och hans symfoniska poem Mazeppa. Och om ni inte förstår varför det är att avsluta Virtuosy med flaggan i topp, så vet ni ingenting om ukrainsk historia.

Sokolov med INSO och dirigenten Ploskina.

Text och bild av Sophie “Sonia” Engström.

Utmärkta Collegium Musicum utmanar

Category: by sophie engström, music
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Det händer att jag ibland glömmer bort att jag bor i ett förlovat land. Jag bor nämligen i landet med de många vågade och modiga initiativen. Ett sådant initiativ är Collegium Musicum. Jag hoppas kunna återkomma med ett längre reportage om deras verksamhet inom en snar framtid, men nu tänker jag skriva om kvällens konsert.

Kvällens konsert, som var en programpunkt i festivalen Virtuosy, var som så ofta en positiv upplevelse. Jag är ganska bortskämd vid det här laget med att nya horisonter öppnas, och ikväll var inget undantag.

Collegium Musicum leddes av deras fantastiskt begåvade dirigent, Ivan Ostapvytj. Jag är visserligen lekman, men jag kan avgöra om jag hör och ser ett gott anslag, och det har nämnda dirigent. Trots att ensemblen är liten, fjorton musiker fördelat på violin, viola, cello och kontrabas, så lyckas Ostapvytj, med sitt fantastiska anslag får ensemblen att lyfta. Jag är mycket imponerad av den precision och passion som han kan förena. Lägg därtill att han är ung, så förstår du nog att vi här talar om en framtidens storstjärna.

Kvällens konsert bestod av fyra verk. Två av dem för mig helt nya. Ensemblen inledde med Richard Wagners Siegfried idyll, omgjord till stråkensemble och piano. Vackert och svävande i sommarnatten. De spelade även Serenad för stråkar av Edward Elgar (op 30).

Kvällens solist var oboisten Marija Karpinets, som bor i Norge men kommer från Ukraina. Karpinets har en mycket varm och krämig ton, samt en inlevelse i musiken som gör att det känns extremt ledigt och till och med enkelt.

Karpinets spelade två verk. Inledningsvis spelade hon ett stycke av den amerikanska kompositören Samuel Barber, Konsert för oboe och stråkar (op 48). Han är ett helt okänt namn för mig, men jag kommer definitivt att söka upp fler kompositioner av honom. Karpinets lysande tolkning gav mersmak.

Kvällens verkliga höjdpunkt var dock den brasilianska kompositören Brenno Blauth. (Tyvärr finns det ingen svenskpråkig text om honom på wikipedia). Flera avsnitt klingade mycket bekant, och det kan bero på att jag är ganska förtrolig med brasiliansk folkmusik, som Blauth låtit sig inspireras av. Detta fick vi veta av vår utmärkta konferencier, Taras Demko (en av initiativtagarna till Collegium Musicum). Karpinets spelade den mycket dynamiska konserten för oboe och stråkar.

Något som förhöjde kvällens upplevelse var att Collegium Musicum hade blivit sponsrade av Lvivs ljusfabrik. Istället för den ibland trista belysning, som vi har på filharmonin, hade de levande ljus och belysning vid varje notställ. Jag är evigt tacksam över att några nu äntligen vågat utmana den föga mysiga ljussättningsnormen som man har på filharmonin. Något som vi åhörare och musiker annars måste utstå.

Jag delar ett litet filmklipp från kvällens konsert där ni hör Karpinets spela Samuel Barber. Filmen och fotot är fångat av Gustav Söderström.

På förekommen anledning vill jag påminna mina läsare att denna artikel är författad av Sophie “Sonia” Engström. I princip allt material på viewpoint-east är författat av mig.

Rysk afton med mästerlig pianist

Category: by prallin, by sophie engström, music
Tags: , , , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Som ni alla vet är jag en trogen besökare på Lvivs filharmoni. Det går faktiskt nästan inte en enda konsert utan att jag överväger att gå dit. Och en av årets höjdpunkter är festivalen Virtuosy. Igår fick jag mig dessutom en av årets största överraskningar.

Varför var det då en överraskning? Jag hade inte riktigt väntat mig en sådan pianist i världsklass som gårdagen bjöd på. Anatolij Baryschevskij bördig från Ukraina är helt fantastiskt skicklig.

Programmet igår, var ett sådant program som antagligen aldrig skulle förekomma i Sverige. Och det finns nog de som tror att det inte ens skulle förekomma i Lviv. Men där har de fel. Ukrainarna är inte “ryssofober”. Idén om det är ett tankemonster som inte finns i verkligheten. Alla kompositörerna var från Ryssland.

Konserten inleddes med Galina Ustvolskayas tre första pianosonater. Extremt minimalistiska, svårspelat och svårtillgängligt. Men Baryschevskij spel ledde mig in i hennes asketiska tonvärld. Kall som istappar. Men ändå het. Längtande. Till och med lite rasande. Mycket intressant tonsättare jag kommer att återkomma till.

Kontrasten blev stor till Aleksandr Skrjabins värme och färgkaskad. Ja, jag kan inte låta bli att tänka på färger när jag hör hans kompositioner. Baryschevskij spelade hans sex preludier, op. 13.

Därefter tog vi en promenad tillsammans med Modest Musorgskij i galleriet och tittade på tavlor. Jag har faktiskt aldrig hört den i pianoversionen, utan fått nöja mig med orkesterversionen. Nu vet jag faktiskt inte riktigt vilken jag föredrar.

Kvällen arrangerades i samarbete med de fenomenala Collegium Musicum. Vi är lyckligt lottade, vi i Lviv, som har dessa fantastiska tjejer och killar i stan.

Vilken kväll! Jag vandrade lycklig hem i sommarnatten, och kände mig så där särskilt gynnad som man gör efter man fått gå vid sidan om en fantastisk konstnär, som Anatolij Baryschevskij, några minuter.

Teckning av Gustav Söderström.

Teckning av Gustav Söderström.

Festival med anor

Category: by sophie engström, music, turism
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: < 1 minut)

I fredags inleddes festivalen Virtuosy på filharmonin här i Lviv. Det är den 35:e i ordningen. Den här gången ligger en hel del fokus på USA, vilket betyder innebär en konsert med Hollywood och Broadway-kompositioner.

Det är bra med publikfriande konserter, publik behövs. Igår lyste den till exempel med sin frånvaro. Det betydde att vi endast var en liten skara som fick lyssna till underbara celloduetter framförda av de två polska cellisterna Bartosz Koziak och Magdalena Bojanowicz.

22-05-16

De båda cellisterna spås en lysande framtid, enligt mig. De är tekniskt skickliga och lyckades till och med ha riktigt roligt när de spelade Offenbachs svit 2, op 54. Trots att det var tydligt hur komplicerat stycke det är.

Men det stycke som gick rakt in i hjärtat var David Poppers Svit, op. 16. Det var första gången jag hörde något av denne böhmiska kompositör, och jag häpnades över hans vågade lekfullhet, och passande nog, virtuositet. Och trots att det var mycket svårspelat, fick våra cellister det hela att dansa fram i glada små piruetter.

Delar nedan sviten. Lyssna till andra och sista satsen. Härlig energi!

En musikalisk promenad

Category: by sophie engström, music, photo by prallin & sonia, ukraina
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Vi är en skara förväntningsfulla människor som har samlats utanför Musikaliska akademin i Lviv. Klockan är strax efter nio på kvällen, och vi vet att det är försenat. Det vi väntar på. Men det hindrar inte vår entusiasm och munterhet.

Plötsligt syns kompositören och arrangören Ostap Manuljaks vänliga ansikte i entrédörren till akademin.

– Ursäkta förseningen, ropar han med glad stämma. Men vi råkade ut för lite tekniska problem.

Vi skattar alla, för vi förstår ju att även ett litet tekniskt problem skulle kunna sabotera kvällens konsert. Vi ska enligt rykten få ta del av ett ukrainsk-polsk samarbete som resulterat i en ljudpromenad genom akademins korridorer. Det är ju alltid svårt att föreställa sig en konsert innan man hört den, så spänningen är på topp.

När vi kommer in i foajén hör vi ett avlägset muller. Ett otåligt brus som gradvis stegras. Det är mörkt. Endast några få ljuskällor. Vi är tysta. Håller oss tätt till varandra. En gemenskap uppstår.

Vi ser några små lampor. Och de visar sig vara kvällens huvudaktörer. De är ljudgenerande, och känsliga för olika saker, så som ljus, rörelse, ljud. Någon är fäst vid en gammal engångsmugg fylld med kaffe. En annan på en blomma. Någon ligger utslängd på golvet.

Vi tassar uppför trappan. Snirklar oss genom huset. Gradvis ökar bruset. Trots att vi inte märker det är det faktiskt nästan öronbedövande, men ljudsättningen är så bra att vi inte märker det. Det är ett fascinerande ljudskådespel.

Vi vet inte vad vi hör.

När vi närmar oss det stora trapphuset kommer vi till ljudens hjärta. En av musikerna spelar på en tolvsträngad gitarr. Med effekter och stråke lyckas han skapa ett förbryllande ljudmysterium.

Vi ser vad vi hör, men förbluffas ändå.

En violinist skrider ner för trapporna. Kontrasten blir så konkret. Det analoga mot det teknologiska.

Vi föses vidare. Upp genom trapphuset. Möter en återvändsgränd. En lampa ligger på golvet. Skriker upprört mot oss. Vi lutar oss tillbaka en stund. Lyssnar till ett tonpussel som kanske nu nått sitt crescendo.

Det slår mig att musikerna är som våra vägvisare, men samtidigt aktriser. Varje gång agerar de sin musik. De måste våga anta och agera för oss, lika mycket som de tar sig an musiken och vägleda oss. Jag tänker en provocerande tanke: Vi lyssnare är ibland lika viktiga som musiken är för musikern. Utan oss lyssnare, finns ingen musik. Ingen som hör.

Nu kommer en ljudgenereande Ostap Manuljak vandrande genom korridoren. Avspärrningen bryts plötsligt. Det som tidigare var en avspärrad återvändsgränd, är fortsättningen på vår vandring. Vi snirklar oss ner genom huset igen. Snart står vi i foajén. Det vi hör nu kan lättast beskrivas som ett varsamt och smekande crescendo. Sedan ebbar det ut, mycket rogivande. Det dör inte ute ut, utan inger hopp.

Konserten är slut. Vi går ut genom entrédörren i natten. Sprids över staden. Men tillsammans delar vi ett musikaliskt minne. Ett minne som förenar och gör oss unika.

Här är Ostap Manuljaks egna ord om konserten, som avslutade festivalen VOX Electronica 2016:

Yesterday performance/happening was prepared for 3 days during workshops lead by Alla Zagaykevych from Kyiv (UA) and Marcin Strzelecki from Krakow (PL).
During workshops on Friday and Saturday Marcin Strzelecki helped students to build different oscillators/simple sound generators etc. These was used during the performance. During the workshops Oleh Rozhak and Orest Kostruba from Lviv also build oscillators.
Performers:
Marcin Strzelecki (oscillators) from Krakow (PL) and
Yuriy Bulka (electronics), Dmyto Demchenko (tap guitar), Kateryna Gryvul (violin), Roman Feshchak (sax), Mykola Khshanovsky (electronics), Nazar Skrypnyk (electronics), Ostap Manulyak (live electronic) – everybody from Lviv.


Jag vill även dela ett smakprov på Ostap Manuljaks kompositionsstil, Natural structures.

En tidig virtuos

Category: by sophie engström, music, poland
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Det bästa med att börja intressera sig för ett nytt land är det där slumpmässiga sökandet. Ett sökande som så ofta leder till något riktigt intressant. Som idag, när jag snubblade över Maria Szymanowska en av världens första pianovirtuoser och tillika kompositör.

Maria Szymanowska föddes den 14 december 1789 i Warszawa. Hennes pappa var fastighetsägare och bryggare. Hennes mamma tillhörde adelsfamiljen Lanckoroński familjen, en familj som haft stort inflytande i Polen under 1300- och 1700-talet.

Det är oklart när Maria Szymanowska började studera musik, men hennes första publika framträdande skedde i Warszawa 1810. Samma år gifte hon sig, ett äktenskap som höll i tio år och resulterade i tre barn. En av hennes döttrar, Celina, gifte sig förresten med den polske nationalskalden Adam Mickiewicz.

Maria Szymanowskas professionella karriär började 1815, med flera konserter i England och Västeuropa och hon turnerade mycket flitigt. Hon anses vara en av de första pianovirtuoserna, och med det menas att hon spelade utan partitur (noter), något som inte var så vanligt under hennes tid (senare blev det mycket vanligare). Efter flera års turnerande fick hon slutligen anställning vid tsarinnans hov i S.t Petersburg. Szymanowska avled 1831 i S:t Petersburg efter att ha insjuknat i kolera.

Maria Szymanowska kompositioner kännetecknas av den tidiga romantiken. Jag föreställer mig att hennes stycken framfördes i hennes salong, en salong som var mycket känd. Tänk er en salong med dåtidens storheter, så som Johann Hummel, Johann Wolfgang von Goethe och Adam Mickiewicz. Ja, då har du kommit hem till Maria Szymanowska. Maria Szymanowska mest kända stycken är hennes vackra Nocturne, samt på Polonaise i F-moll.