viewpoint-east.org

Polska krusiduller

Category: by sophie engström, krönika, music, poland
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

På väggen bakom musikerna ser vi partituret projiceras. Eller partituret, förresten. Det är väl kanske snarare en slags grafisk tolkning av den musik vi just nu hör på festivalen Kontrasty. Kvarteren Kwartludium fräser, gnyr, pustar, brölar, fnittrar fram kompositionerna.

Det är oerhört svårt att med ord råda reda i det vi hör. Nej, påståendet försöker inte kritisera kvällens framförande. Tvärtom! Men i ett sammanhang, där tonerna lyfts med hjälp av grafiska konststycken, blir det svårt att finna plats för ord. Syn- och hörselintrycken tar över. Det är de som styr vår väg genom kvällen. Orden står därför vid sidan av, lite håglösa och vilsna.

Kanske beror det på att jag inte är någon vidare musikskribent. Jag saknar helt enkelt kunskap om alla begrepp som krävs för att med ord framställa vad jag upplever. Eller så är det så att vissa stycken inte har plats för ord. De talar för sig själv.

Pianisten Piotr Nowickis ordfyllda (ja, hör och häpna) introduktion är ändå essentiell för att förstå vad vi ska erfara. På sin smattrande polska lyckas han ändå till och med få mig att förstå hur musikerna handskas med de grafiska partituren. De är inte noter. Musikerna är ganska fria att improvisera, i alla fall till viss grad. Men de grafiska partituren är där för att skapa en ram, och leda musikerna genom styckena.

Kwartludium gör det här med imponerande precision. Vi i den skrala men hängivna skaran åhörare kan bara hänföras. Det är så exakt, att jag stundtals faktiskt tror mig jag veta exakt var de är i de där grafiska prickarna, burriga kluddarna eller de ilskna strecken. De har även valt styckena med omsorg. Trots att det är ett halvt sekel mellan det äldsta och det yngsta stycket, korresponderar de med varandra. Vi åhörare kastas mellan glädje, oro, ilska och frustration, till polsk, underfundig humor, (som bara den förstår som älskar polsk humor).

Men det är främst Bogusław Schaeffers (faktiskt bördig från dåvarande Lwów nu Lviv) och Jerzy Kornowiczs stycken som griper tag i mig. Den sistnämndes “Gullfoss” (från 2012) har tvära kast och plötsligt befinner jag mig i frijazzens förmak. Det märkliga är att jag kommer på mig själv med att tycka det är ganska okej i detta rum före frijazzen, trots att jag annars inte uppskattar genern så som jag gjorde förr.

Det finns något väldigt polskt över hela konserten. Jag kan inte riktigt sätta ord på vad som är polskt, frånsett att alla tonsättarna och musikerna bär den nationaliteten. Det finns något så där polskt, kärvänligt kärvt över alltihop. Till och med de grafiska partituren får mig att tänka på något vagt urpolskt. Kanske är det, som någon sa, för att de påminner något om polska affischer. Något som är väldigt polskt och verkligen inte går att finna någon annanstans (trots att det säkert finns någon viktigpetter som har någon skum teori om motsatsen).

Tilläggas bör att det var länge sedan jag studsade så glatt hem från en konsert. Inte för att jag var glad för att den var över, utan för att hela jag, faktiskt varenda enda hörn av mig, är fylld av dessa polska krusiduller.


Några av årets Kontraster 

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

​Festivalen Kontrasty har fortsatt oförtrutet under veckan men tyvärr har jag inte haft mycket tid över att gå på konserterna. Men några konserter har jag ändå lyckats komma iväg på.

I lördags var det Kontrasternas natt, flera konserter i ett, skulle man kunna säga. Natten inleddes redan kl 21 med organisten Marek Toporowski som spelade Phillip Glass “Dance 4 for organ”. Toporowski spelade sedan flera stycken av Glass, som mellanakter till de andra konserterna.

De flesta besökare kom nog för Stravinskijs “Historien om en soldat”, som framfördes med dansare, och framför allt borde violinisten Lydiya Futorska fått stående ovationer. Hon fenomenal.

Pukslagaren Aleksander Wnuk var dock nattens stora överraskning. Han spelade bland annat stycken av de danska tonsättarna Per Nørgård och Poul Ruders. Med inlevelse och engagemang fick Wnuk oss åhörare att spetsa öronen lite extra. Det var nämligen inte lättgenomträngliga verk, och utan Wnuks inlevelse hade det nog varit lätt att tappa tråden.

Kontrasternas natt pågick ända till 6-tiden på morgonen, och det var många som njöt till slutet som ackompanjerade soluppgången .

En annan konsert som bör omnämnas är uppförandet Morton Feldmans “Piano och stråkkvartett” från 1985. Ett mycket minimalistiskt verk, som kräver stor koncentration. Jag tyckte själv inte om den videoprojektion arrangörerna valt att visa i samband med konserten. Enligt min mening störde den enbart det långsamma och utdragna crescendo Feldman tänkt för åhörarna. Jag förstår idén, att verket är tålamodsprövande och att åhörarna stundtals kan tappa modet och motivationen. Men att försöka avleda uppmärksamheten från verket är fel, enligt min mening. Det finns inget fult i att ibland tappa fotfästet i musiken. Det kan däremot bli förvirrande med en annan narrativitet, som kräver vår uppmärksamhet.

Festivalens avslutande konsert är imorgon. Jag ser framförallt fram emot verket av den polske tonsättaren Tomasz Opałka. Jag hörde ett verk av honom på förra årets festival som gav mersmak.


En prolog 

Category: by sophie engström, estonia, music, ukraina
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Jo, det är alldeles sant. viewpoint-east återuppstår efter en välbehövlig vila. Även bloggar måste vila. Det brus av röster vi färdas med, och som undertecknad givetvis medverkar i, är både en injektion av tankar och en tärande kraft. Ett avstånd till skapandet känns ibland nödvändigt. Kanske för att det på många sätt inte leder till det efterlängtade crescendo vi ofta hoppas på.

Nu återuppstår inte viewpoint-east av egen kraft. Utan med hjälp av musikens kraft. Idag var det nämligen smygstart på den tjugoandra upplagan av festivalen Kontrasty (kontraster). Denna prolog var en fullkomlig upplevelse. En sådan där konsert när du kommer på att du slutat andas, men att det inte är en otäck eller skrämmande känsla. 

Konserten inleddes med esten Arvo Pärts Fratres för stråkorkester och slagverk. En öppning som varsamt ledde oss in i lettiske Pēteris Vasks Distant light, Konsert för violin och stråkorkester. Kvällens solist, Mark Bouchkov spelade med en sådan inlevelse och empati att det faktiskt rörde flera av oss till tårar. Hans varma klang kramade varsamt fram varje ton. En inlevelse som smittade av sig på och inspirerade de unga musikerna i Akademins stråkorkester  (som kvällen till ära spelade bättre än någonsin).

Det kändes nästan overkligt att vi skulle orka mer efter Bouchkovs och Vasks prestation. Men då hade jag glömt att vi skulle få lyssna till Galiziens akademiska kammarkör. Ukrainarna är, som Pärts och Vasks landsmän, ett sjungande folk. Det avspeglar sig på kvaliteten på körerna, och ovannämnda kör är också så fantastisk som körer kan vara om de är riktigt utsökta. Inte en enda stämma är svag. Varje stämma blir en röst. En varm och vänlig röst som leder oss bort från bruset vår verklighet idag utgörs av. In i oss själva för att sedan byta riktning och leda oss ut tillsammans. I en gemensam röst och kraft. 

Kvällen var alltså en sant spirituell upplevelse. Musikaliskt spirituell. För vad som än händer, kan musik alltid läka och hela. 

Och stilla bruset.