viewpoint-east.org

Oceaner av färg

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, Konst, krönika
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Höger arm ligger utsträckt längs med bänkens ryggstöd, emedan vänster hand håller ett solparasol som vilar mot axeln. Solens strålar silar genom trädens grenar, och i horisonten syns en kulle stiga upp, med små vita hus strödda över dess ås. Här råder en förförisk doft av sommar och ro, och vi kan nog nästan höra cikadornas sång. Men det var inte det som intresserade kvinnan som höll i penslarna. Dorota Seydenmanowa (född Berlinerblau) som hon hette, intresserade sig inte för motivet. Hon intresserade sig för ljusets samspel med färgerna. Och färgerna spelar ett märkligt lustspel för betraktaren. Skuggorna under träden är inte enfaldigt svarta, utan svävar i oceanernas blå färg.

Dorota Seydenmanowa tillhörde konstnärsgruppen kapisterna, eller KPisterna. Gruppen uppkom på 1920-30-talet då polska konststuderande via ett stipendieprogram fick möjlighet att studera måleri i Frankrike. Namnet på gruppen är sprunget ur initialerna till stipendieprogramnet Pariskommitten, (Hjälp till studenter som studerar konst i Frankrike) (På polska Komitet Paryskiej Pomocy dla Wyjeżdżających Studentów na Studia Malarskie do Francji). Kapisterna ville frigöra sig från den rådande konstnärliga inriktningen i Polen, som vurmade för symbolism ofta med inslag av historisistskt måleri. De undvek därför att ha några symboler, eller att göra parafraser till litteratur samt historiska händelser. Kapisterna menade vidare att konstverket har ett eget liv, och de ville skapa ett konstverk som motsvarade deras upplevelse av naturen, snarare än att återge naturen som den möjligen kunde te sig för en betraktare. Kapisterna är kanske främst kända för sitt landskapsmåleri.

De verk som finns bevarade av Dorota Seydenmanowa utgör prov på kapisternas filosofi. Men hennes konstnärliga bana började före denna inriktning korsade hennes spår. Dorota föddes år 1898 i Warszawa i ett assimilerat judiskt hem. Två av hennes bröder blev arkitekter, och hennes syster blev sedermera en mycket omtalad advokat. Dorota avlade examen vid Krakóws akademiska konsthögskola 1927, och under 1925 fick hon möjlighet att åka till Frankrike inom ramen för ovannämnda stipendieprogram. Hon lär ha gripits av ljuset i Frankrike, och det var här hon utformade sin egen färgskala med mycket intensiva toner.

Det finns ytterst sparsamt med uppgifter om Dorota Seydenmanowas verksamhet efter att hon återvände till Polen. Vad som framgår är dock att hon medverkade i flera samlingsutställningar, bland annat i Geneve, Poznań, Kraków och Lviv, då Lwów. Det går tyvärr inte heller att finna hur hennes alster mottogs. Då hennes namn ändå omnämns vid sidan av många andra namnkunniga konstnärer från denna tid, är det rimligt att tro att hon tillhörde en av de bästa i sin generation. När Tyskland anföll Polen 1939, blev Dorota Seydenmanowa, med sitt judiska ursprung, tvungen att införskaffa falska identitetshandlingar. Hon gömdes av en av sina bästa vänner, konstnärinnan Hanna Rudzka-Cybis, men då denna förlorade sitt hyreskontrakt, valde Dorota att lämna sin vän för att inte utsätta Hanna Rudzka-Cybis för risken att bli avslöjad med att gömma judar. Att gömma judar innebar ofta att man mördades. Dorota begav sig till sin kusin som bodde i Rabka-Zdrój. Av skäl som inte går att finna svaret till, valde Dorota att flytta från sin kusin. Hennes position måste ha varit ytterst sårbar då hon nu var helt ensam. Och mycket riktigt, en skomakare i den lilla staden Dobra ska i slutet av 1942 ha angivit henne och hon skickades till fängelse i Nowy Sącz. Det finns inga säkra källor om när, och var, hon mördades, men de flesta anger att hon mördades runt nyåret 1942-43.

Kvinnan på målningen vi ser på, tittar rakt på oss. Dorota Seydenmanowa var kanske inte intresserad av motivet, men det finns något kärleksfullt i linjerna som omsluter kvinnan på bänken. Kanske var det Hanna Rudzka-Cybis som satt modell till Dorota Seydenmanowas målning, och senare stod de kanske tillsammans och diskuterade hur färgerna spelade sin egen harmoni över duken. Emedan cikadorna spelade sin sång.


Solnedgång i parken (årtal okänt)


Dorota Seydenmanowa-Berlinerblau


En drake med lejonhjärta

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, hutsuls, Kåseri, Konst, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

23 december 2020
Dagens polska affisch
Powszechna Polska wystawa architektury rzeźby malarstwa Lwów 1910
Kazimierz Sichulski
1910

Kazimierz Sichulski var en riktig lvivian. Han föddes i lejonstaden Lviv/Lwów/Lemberg/Lemberik (1879) och slutade också sina dagar där (1942), men på sitt sätt är han också starkt förknippad med Kraków. Kanske tyckte han också om, så som undertecknad gör, att resa på en väst-östlig axel mellan de två kronjuvelerna Kraków och Lviv. Hans far var järnvägsingenjör, och det kan ju satt sina spår. Nåväl, nu ska vi inte försöka vara så vitsiga, utan rätt och slätt fördjupa oss i Kazimierz Sichulski.

Efter ett misslyckat försök att avlägga juristexamen på Lembergs universitet, begav han sig till Kraków och började studera på Krakóws akademiska konsthögskola. Där höll han till i åtta år, och hans lärare tillhörde de främsta inom samtida måleri. Bland annat undervisades han av Stanisław Wyspiański.

I Kraków umgicks Kazimierz med andra konstnärer och bohemer inom Unga Polen (Młoda Polska), och han associeras med kretsen kring Jama Michalika. Det var också (bland annat) tack vare Kazimierz Sichulski som kabarén Den gröna ballongen uppstod 1905. Han medverkade även i den satiriska tidskriften Liberum veto.

Det var också under detta år som han första gången bekantade sig med huzulerna, och kärleken till detta folk var omedelbar. Hans fascination för ett av Karpaternas bergsfolk (det finns ju flera) skulle följa honom livet ut, vilket även resulterade i att han bidragit till att sprida kunskap om huzulernas särskilda uttryck och levnadssätt. Men hans alster bidrog möjligen även till att en förskönande uppfattning om huzulerna fick fäste hos både polacker och ukrainare, en uppfattning som frodas än idag. Om det var kärleken till huzulerna som fick Kazimierz Sichulski att efter avslutad utbildning på Akademiska konsthögskolan i Kraków flytta tillbaka till Lwów lär vi aldrig få veta, men staden ligger ju mycket närmare de områden där de bor.

När första världskriget bröt ut blev han inkallad och det skulle dröja flera år innan han kunde återvända till Lwów. Efter kriget började han producera målningar som föreställde stora slag i Polens historia. Kanske var det hans upplevelser under kriget som bidrog till det, eller så var det en följd av att det nya självständiga Polen ville skriva sin historia.

Under mellankrigstiden rönte han också sin största framgång, både nationellt och internationellt. Han tilldelades flera priser, och ansågs vara en av sin tids största konstnärer. Det innebar att han både blev professor på sin gamla läroanstalt, Krakóws akademiska konsthögskola, samt på Lwóws motsvarighet, uppkallad efter den store ukrainske konstnären Ivan Trush.

Den första september 1939 anföll Tyskland Polen västerifrån, och några veckor därpå anföll Sovjetunionen från öster. Lvov hamnade i Sovjetunionen. Det tycks som om Kazimierz Sichulski lyckades navigera genom det nya kommunistiska styret, men när Tyskland bröt Molotov-Ribbentrop-pakten, fick han problem. Han förlorade sin ställning på konsthögskolan, och 1942 avled han efter en hjärtinfarkt.

I dagens polska affisch kan vi tydligt skönja Kazimierz Sichulskis läromästare, den store Stanisław Wyspiański, samt Młoda Polskas vurm för det dekadanta. Affischen skapades för en arkitekt- och konstnärsmässa i Lwów, men skulle lika gärna kunna vara en affisch för någon av Den gröna ballongens uppsättningar. Så luta dig nu tillbaka, och låt dina tankar dröja dig kvar vid hur det månde var på Jama Michalika under denna tid. En stunds välbehövlig verklighetsflykt är nog något vi behöver efter detta år.


Får det lov att vara lite fågelmjölk?

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Historia, Kåseri, Konst, krönika, poland
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

22 december 2020
Dagens polska affisch
Kakao i czekolada E. Wedel
Kazimierz Sichulski
1904

Det har ju varit förskräckligt lite mat i årets adventskalender, så nu är vi väl sugna på ett riktigt skrovmål. Men låt oss först ta en bit konfektyr, och är man i Polen är det inte dumt att börja med E. Wedels choklad.

E. Wedel grundades redan 1851 av Karl (eller Karol på polska) Ernst Wedel i Warszawa. Deras läckerheter nådde snart stor ryktbarhet i Central- och Östeuropa. Under första världskriget klarade sig företaget tursamt nog förhållandevis helskinnat, och under den stora depressionen på 1930-talet kunde de till och med expandera. Folk var visserligen håglösa och fattiga, men choklad ville man nödvändigtvis ha. Något som antagligen bidrog till deras popularitet var också att de gjorde det lätt för konsumenterna att finna deras godsaker genom att ställa ut automater fyllda med deras konfektyr.

Under den här tiden gjorde sig Wedel också känd som ett företag som månade sina anställda. De anställda hade goda löner, Wedel inrättade ett eget dagis, ett badhus och eget sjukhus. Utöver det fick de anställda förmånliga lån till att köpa bostad. Wedel var också alltid engagerade för de mindre bemedlade.

När Tyskland anföll Polen fortsatte E. Wedel oförtrutet att producera choklad till befolkningen, men det var inte helt enkelt. Familjen Wedel var visserligen av tysk börd, men de ville inte samarbeta med tyskarna. De hade goda möjligheter att få bli kategoriserade som folktyskar, vilket var en kategori som nazisterna hade för de tyskspråkiga som var födda utanför Tysklands gränser, och som gav speciella privilegier. Istället för att försöka alliera sig med de nya härskarna la Wedel om verksamheten och började baka bröd till det svältande folket i Warszawa, samt erbjöd utbildning till folket. Det senare var givetvis illegalt, och de fick enorma problem med tyskarna. Under Warszawaupproret totalförstördes slutligen deras fabrik.

Vid krigsslutet försökte Wedel åter bygga upp verksamheten, men den nationaliserades snabbt av kommunisterna. Och när kommunismen föll på eget grepp, blev Wedel åter privatiserat, och förhoppningen var att det skulle stanna i polsk ägo, men tyvärr köptes det upp av en av våra globala jättar. Konfektyren finns att njuta av än idag, och man har nog aldrig riktigt varit i Polen om man inte ätit Ptasie mleczko, vilket förvirrande nog översätts till “fågelmjölk”… Ingen förstår vad det är, men alla håller med om att de är utsökt goda så som fågelmjölk antagligen förväntas smaka.

Dagens stiliga polska affisch är signerad Kazimierz Sichulski. Affischen är ett konststycke i sig själv. Det är, vid en första anblick, lätt att tro att det snarare rör sig om en skiss, eller en teckning av Bruno Schulz (som var verksam långt senare). Men Kazimierz Sichulskis ovanliga grepp har sina förklaringar, vilka vi får beröra i nästa lucka, för nu stänger undertecknad den här. Någon gång måste man ju få äta choklad ifred.


När Eryk mötte Zuzanna

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, Konst, krönika, poetry, poland
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

14 december 2020
Dagens polska affisch(er)
Witaj słoniu!
Eryk Lipiński
1952

samt

Zuzanna Ginczanka. Only Happiness is Real Life
Aleksander Modzelewski (?)
2018

Låt oss stanna en stund vid Zuzanna Ginczanka. När hon mördades i Kraków, troligen januari 1945, skulle minnet av henne kunna ha bleknat bort. Så hade det varit om det inte vore för Eryk Lipiński. De hänger därför sida vid sida, på väggen i vid signatärens matbord, för att skapa en påminnelse om att kärlek och altruism på sitt sätt alltid kan besegra uselhet och ondska.

Eryk Lipiński tycks nämligen ha ägt en fenomenal förmåga att agera bortom sin egennytta. Under andra världskriget fungerade hans hem som fristad och gömställe för flera judar. Han tillverkade identitetshandlingar till dem, och såg till att de kunde undgå att deporteras till koncentrationsläger eller förintelseläger.

Efter en tid blev han själv arresterad och skickad till det ökända fängelset Mokotów i Warszawa, innan han skickades vidare till Auschwitz, där han befann sig vid befrielsen.

Det är troligen inte känt exakt när Eryk Lipiński träffade Zuzanna Ginczanka, men det bör ha varit någon gång under 1937, när hon publicerade alster i den satiriska tidskriften Szpilki, som han grundade. Dikten Zuzanna Ginczanka publicerade i Szpilki var ett statistiskt porträtt av hennes första möte med den store poeten Witold Gombrowicz på kaféet Mała Ziemiańska i Warszawa.

Eryk Lipińskis möte med Zuzanna Ginczanka måste ha satt djupa spår i honom, ty han skulle spela en avgörande roll för att bevara hennes dikter för eftervärlden. Om det inte vore för honom skulle hon kanske inte fått möjlighet att på senare tid möta nya läsare. Idag råder det nästan en kult kring Zuzanna Ginczanka. Teaterpjäser om och av henne uppförs. Hennes dikter kommer ut i nytryck, och det skrivs biografier, samt görs utställningar. En av dagens affischer kommer från en utställning som handlade om hennes liv och verk. Utställningen har visats i både Polen och Ukraina.

Men Eryk Lipińskis tillgivenhet och beundran för Zuzanna Ginczanka skulle inte sluta vid att han bevarade hennes dikter. Han döpte även sin dotter efter henne. Zuzanna Lipińska föddes ett år efter att hennes namne mördades, och hon verkar idag som… ja, du gissade rätt, affischkonstnär. Vi kommer kanske återvända till Zuzanna Lipińska senare.

Det finns en härlig friskhet i Eryk Lipińskis affischer. Jämför bara Eryks affisch till vänster här nedan, med originalet till den italienska filmen som ni ser här. Eryk Lipińskis stilrena linjer, och enkla uttryck är helt enkelt geniala. Så som det så ofta förhåller sig med polsk affischkonst.


Dans med Zuzanna

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Historia, Kåseri, Konst, krönika, poetry, poland
Tags: , , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

13 december 2020
Dagens polska affisch
Adria Café Dancing
Alicja Frenkel-Eberowa
1929

Efter så mycket öl är det väl dags för lite dans. Och visst gör man det bäst på 1930-talet och på dansklubben, restaurangen och baren Adria i Warszawa.

Arbetet med att bygga upp Adria påbörjades 1928, och man slog upp portarna 1931. Initiativtagare var paret Edward Eber och hans fru Alicja Eber. Båda var av judisk börd, men de tillhörde den gruppen av assimilerade judar som blivit allt vanligare under 1900-talets början. Det var Edward som stod för arkitekturen, och Alicja för logotyp och grafik. Det är alltså hon som gjort dagens affisch. Affischen gjordes 1929, och är troligen ett förslag till hur deras logotyp skulle kunna te sig, men de måste ha ratat många förslag innan de bestämde sig, och alstret till dagens affisch tillhör de förslag som tydligen inte fick godkänt.

Adria var ett tillhåll för eliten under mellankrigstidens Warszawa. Hit kom de intellektuella, de politiska högdjuren och de med feta plånböcker. Det fanns ett dansgolv på en snurrande skiva, samt ett ordinärt dansgolv för de som föredrog att snurra runt själva. De hade dessutom en vinterträdgård, med exotiska fåglar, en amerikansk bardisk (som var en nymodighet på denna tid), samt restaurang.

Edward Eber och hans fru Alicja Eber tvingades att fly när tyskarna anföll Polen 1939. De tog sig till Trieste i Italien, och upplevde en fasansfull tid där, förföljda av nazisterna. Trots att det var nära ögat många gånger, lyckades de överleva Förintelsen, med hjälp av den italienska motståndsrörelsen.

I Warszawa hade Adria samtidigt blivit ett tillhåll för nazisterna. Den 22 maj 1944 utförde en ensam man en attack på nazisterna som satt och roade sig på Adria. Han lyckades mörda tre Gestapo-män, innan han själv blev skjuten. Mannen hette Jan Kyst, och tillhörde den polska motståndsrörelsen, kallad Hemarmén. Några månader senare hade det polska motståndet växt till sig, och Warszawa reste sig till uppror. Warszawaupproret höll på från augusti till oktober 1944. Under denna tid var Adria en samlingspunkt för motståndsmännen. I köket lagade man mat till de ofta helt uttröttade upprorsmakarna. Det var därför inte förvånansvärt att en tysk bomb sköts mot Adria den 18 augusti 1944. Den briserade inte, men borrade sig genom husets alla våningar, och hamnade slutligen i källaren. Motståndsmännen lyckades på något mirakulöst sätt att desarmera bomben, och kunde senare använda sprängämnet till granater som de kastade tillbaka på tyskarna.

Efter kriget rymde Adria ett försäkringsbolag, men 2017 kunde Adria åter öppna. Om det är ett tillhåll för dagens elit i Warszawa får någon vän av nattliv förtälja.

Det spelades in flera filmer på Adria under 1930-talet, men en av dessa filmer har ett alldeles särskilt värde. På filmen syns nämligen poeten Zuzanna Ginczanka skymta förbi. 0.38 sekunder in i filmen syns hon. Med håret i en tidsenlig stram knut, med ett leende på sina läppar, och blicken fixerad vid linsen glider hon förbi kameran. Några år efter att hennes glada ansikte fångades på film, skulle hon vara död. Mördad, som så obegripligt många andra, av tyskarna under Förintelsen. Undertecknad har återkommit många gånger till henne, och detta lär ju knappast vara den sista.


Söndagsmorgon

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Historia, Kåseri, Konst, krönika, poland
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

6 december 2020
Dagens polska affisch
Niedzielny poranek
Eryk Lipiński
1955

Söndagsmorgon. Kanske snöar det där du är. Eller så tittar en sol försiktigt fram på den vinterhimmel som vilar över din hjässa. Oavsett så är det morgon och söndag. Förr i tiden var det en vilodag, men nuförtiden är den dagen nästan som vilken annan dag. Invävd i kommers och köpmännens tingeltangel. Men försök att strunta i det just idag, och luta dig tillbaka och se en utomordentligt trevlig liten kortfilm från ett Warszawa klädd i 1950-tals skrud.

(Här kan ni se filmen.)

Andrzej Munks film Söndagsmorgon (Niedzielny poranek) är en semidokumentär film om återuppbyggnaden av Warszawa. Det vilar en positivism och nyfikenhet över denna film, och bilderna ramar vackert in rekonstruktionen av den sargade staden. Här syns framtiden i bild, trots att världskrigets skugga ändå vilar över staden.

Och Andrzej Munk mindes nog kriget med förskräcklig tydlighet. Han föddes 1921 i Kraków i en assimilerad judisk familj. När kriget bröt ut fick de bryta upp, och leva under falsk identitet, och Andrzej Munk bytte namn till Andrzej Wnuk. Men trots att hans tillvaro ständigt var hotad, valde han att delta i motståndet mot nazisterna, och deltog bland annat i Warszawaupproret, i oktober 1944.

Efter krigsslutet inledde han studier både på tekniska högskolan i Warszawa och vid juridiska fakulteten. Han avlade examen, men sökte sig ändå vidare till filmhögskolan i Łódź. Resten är, skulle man kunna säga, historia. Ty Andrzej Munk är den man som man ofta brukar ange som skapare av “den nya polska filmskolan”. Inriktningen, som var aktiv mellan 1956-1963, la grunden till det nya filmspråk som skulle vara tongivande i Polen under flera decennier, och deras influenser var den italienska neorealismen. Något som man nog också kan ana i filmen om en helt vanlig söndagsmorgon i Warszawa på 1950-talet.

Andrzej Munk gick bort 1961, tärd av tuberkulos som han ådrog sig under andra världskriget.

Dagens affischkonstnär, Eryk Lipiński, var också en man med mod och egensinne. Om honom har vi dock redan fått läsa, i adventskalendern 2019.


Vid bardisken

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, Konst, krönika
Tags: , , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Han ser på oss genom sina hornbågade glasögon. I sin hand håller han elegant en cigarett. Likaså hans bordsdam röker. Hon ser på honom, kanske uppfodrande, men om det vet vi inget, ty hennes ögon är vända från oss. Bakom mannen med de hornbågade glasögonen står en servitris, och tittar ner mot bardiskens raka stomme. En skäggig man betraktar henne. Kanske befinner de sig i ett meningsutbyte om påfyllning i glaset. Men det vet vi inte heller. Vi vet helt enkelt inte riktigt vilka de är, vad som utspelar sig mellan de fyra, eller om det ens utspelar sig någonting överhuvudtaget. Men vad vi vet är att det sker i baren på Jama Michalika. Ty det är där som den återgivna målningen hänger, och det är den plats den avspeglar.

Även tidpunkten är för oss okänd, men torde vara senare än 1960, enär det var då legendariska Jama Michalika, som grundades år 1896, slog upp portarna till dess nya bar. (Läs om Jama Michalikas historia här.)

Vad vi däremot vet med bestämdhet är att det vi ser på är en målning av Eugeniusz Waniek (1906-2009), konstnär, scenograf och lärare.

Eugeniusz Waniek föddes i Ustrzyki Dolne, en liten bergsstad som idag balanserar på gränsen mellan Polen och Ukraina. Historiskt sett har det här varit en stad som hyst ukrainare, judar och polacker. Vid andra världskrigets utbrott var dessutom judarna den största folkgruppen i staden. 1939 bodde 550 ukrainare, 1150 polacker och 2600 judar i Ustrzyki Dolne, men efter kriget hade alla av judisk börd mördats, och ukrainarna tvångsförflyttats österut. Den här dystra framtiden visste däremot Eugeniusz Waniek ingenting om som liten påg. Han var intresserad av bildkonst, och fick möjligheten att studera på gymnasiet i den närmsta störsra stad, som var Lviv, eller då Lwów. 1926 bar det, efter avslutad examen, av mot Kraków, och den anrika Krakóws akademiska konsthögskola.

Eugeniusz Waniek kom till Kraków när Kraków-gruppen gjorde som störst avtryck, och det var därför inte så underligt att han beslöt sig att göra gemensam sak med dem. Hans verk uppskattades av flera framstående konstkritiker, och han förutspåddes en lysande karriär. Bland annat fick han flera uppdrag att utsmycka kyrkor. Men andra världskriget kom emellan. Ni som troget läser den här bloggen vet att Kraków-gruppens medlemmar skingardes under kriget, och Eugeniusz Waniek valde att lämna Kraków, och bege sig till sin födelsestad Ustrzyki Dolne.

Kriget lär ha påverkat Eugeniusz Waniek på ett sätt som det möjligen är svårt att föreställa sig för en person som undertecknad, som tydligen kommer från en, för att använda Elisabeth Åsbrinks ord, fredsskadad kultur. De flesta som hamnar i en våldsam situation, söker nog skydd och säkerhet. Endast ett fåtal vågar utsätta sig själva för risker som exempelvis ett motstånd innebär. Att Eugeniusz Waniek valde att gå med i den underjordiska motståndsrörelsen Hemarmén, Armia krajowa, ska därför inte ses som en självklarhet. Det visar på ett mod, som de flesta av oss inte besitter. I Hemarmén fick han det udda täcknamnet Baśka, vilket enligt diverse ordböcker betyder pastej. Hans upplevelser under krigsåren resulterade i flera målningar där han skildrades hur polacker deporterades till Kazakstan, morden på stadens judar, samt våldsdåd utförda av ukrainska befrielsearmén, UPA.

Efter kriget återvände han till Kraków och började undervisa på Krakóws akademiska konsthögskola. Och det var väl då någon gång, som han gick till Jama Michalika, och avbildade scenen jag beskrev inledningsvis. En målning som idag finns på nämnda inrättning.

När man betraktar personerna på målningen kan man inte riktigt låta bli att fantisera kring hur deras Kraków såg ut. Hur gatan Floriańska, som Jama Michalika ligger på, såg ut. Vilka butiker rymdes i lokalerna på den fashionabla gatan? Inte var det som nu, sedan gentrifieringens bulldozer gått fram. Men några korn av dåtidens tillvaro har ändå efterlämnats åt oss, så som målningen vi just betraktat, när vi nu sitter på Jama Michalika och dricker en kopp kaffe.


%d bloggers like this: