viewpoint-east.org

Vad är det som gömmer sig på botten…

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Vita segel glider över vattnet, och girar vackert synkroniserade över vattenytan. Det är segelklubben “Klub Żeglarski Horn Kraków” som har en kurs i att segla optimistjolle. På stranden ligger badgäster, som understundom kastar sig i vattnet med glada tjut. Här vid sjön Bagry råder verkligen sommarstämning, långt bort från vardagens tristess och elaka virus som flockas i media.

Badsjön Bagry ligger ett stenkast från Krakóws centrum, och flankas av bostadshus i finaste 1930-tals funkis. Längs med sjöns ena långsida löper järnvägsspåren som går in mot stadens centrum.

Här ryms också ett rikt djurliv, men en het sommardag som denna göre de sig inte besvär. Trots att paddorna försöker överrösta de solbadande krakowiterna bryter deras gurglande stämmor endast stundtals genom sorlet av människors livlighet. Även fåglarna tycks vara oförmögna att få gehör. Det råder ändock ett sommarstiltje, som det bara kan göra vid en insjö som denna.

Man vill ju inte förstöra den gemytliga stämningen, men sjön rymmer faktiskt en annan historia än den som de många badgästerna och seglarna nu upptas av. Det var under den nazistiska ockupationen av Polen som sjön tillkom. Man behövde grus till järnvägsbyggen, och därav inrättade man tvångsarbete vid platsen för sjön. Arbetet utfördes av fångar på ett intilliggande koncentrationsläger. Det ska alltså inte handla om det ökända koncentrationslägret Płaszów, utan ett annat som låg i Prokocim. Vilka fångarna var framgår inte bland några källor. Lägret likviderades 1944, men grustaget fanns kvar ända till efterkrigstiden.

Det förekommer lite olika uppgifter om hur Bagry slutligen förvandlades till den uppskattade sjö som den är idag. Uppgifter på polska Wikipedia gör gällande att sjön tillkom när tyskarna tvingades retirera från Kraków. De pumpar som skulle pumpa upp vattnet som strömmade ur grustaget stängdes av, och det fylldes så snabbt att ingen hann rädda den grävmaskin och tågvagnar som fanns längst ner. De skulle vara kvar där än idag, menar Wikipedia. Det här skulle förresten förklara sjöns tilltal, Bagry, som enligt sidan ska komma från det tyska ordet för grävskopa (bagger). En annan sida säger bestämt att det är pumpar som finns på botten. Dessa pumpar skulle reglera så att det inte blir översvämning. Med andra ord har Kraków sitt eget Loch Ness-odjur, men här är den möjligen en grävskopa, kanske en pump…

Det tutar till någonstans en bit bort. Det är ett tåg som anländer österifrån. Kanske har det varit i Tarnów, eller så har det varit hela vägen till Przemyśl, och kikat in över gränsen mot Ukraina. Men det bekommer inte badgästerna som oförtrutet fortsätter med sina strandsysslor. Optimistjollarna slår sina segel och de fladdrar sådär sommarlikt i vinden.

Share

Begravningsplatsen på saltberget

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jiddisch, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

När man tar sig ut från Wieliczka så går det uppför, och nerför, precis som de galiziska kullarna har bestämt. De har också bestämt att sädesärlor, lärkor, tornseglare och ladusvalor ska ackompanjera dem som tar sig ut från Wieleczka längs med den förhöjning som gömmer fyndigheterna av salt. Utsikten är ögonbedövande vacker. I norr ser man hur Kraków trevar fram över horisonten. I söder tittar Tatrabergen lite blygt fram.

Det tar en stund att leta sig fram till begravningsplatsen. Den ligger på sluttningen ner mot den dal där Kraków härskar. Men om sanningen ska fram var det också så att Wieliczka med sin saktmodiga småstadskänsla lätt suger tag i en stressad storstadsindivid. Där råder ett trivsamt och lite sömnigt lugn, som Kraków inte har möjligheten att erbjuda. Kanske var det därför det tog ett tag innan vi lyckades ta oss ut ur dess små gator och prång. (Här finner du föregående inlägg om Wieliczkas judiska historia.)

Men nu står vi alltså vid Wieliczkas begravningsplats. Den ligger mellan Wieleczka och byn Grabówki. I närheten ligger även Siercza. Det var bland annat i dessa byar som judarna bosatte sig när de inte fick tillstånd att bo i Wieliczka.

Begravningsplatsen började användas redan på 1700-talet, och den omfattar en stor yta. Före kriget var den 1,92 hektar, men efter krigets slut har den minskat och idag utgör den 1,78 hektar. De delar som inte längre är begravningsplats är idag åkermark. Den sista begravningen på platsen var 1942, alltså mitt under den tyska ockupationen. Det bodde 4000 judar 1939 när nazisterna anlädde till Wieliczka. Nazisterna instiftade snart ett getto, och judarna från de omkringliggande byarna tvingades flytta dit. Sommaren 1940 till våren 1941 bodde det ungefär 8000 judar i det minimala gettot i Wieliczka. Det stora flertalet mördades i koncentrationslägret Płaszów eller i förintelselägret Bełżec. Endast några få överlevde, och efter Förintelsen upprättade de här på Wieliczkas begravningsplats ett minnesmärke över de mördade.

Många av gravstenarna vandaliserades av nazisterna under kriget, med sin djävulska nit gjorde de ett försök att förstöra hela begravningsplatsen. Till vår samtids tröst misslyckades de. Flera gravstenar lyckats överleva, däribland finns ett femtiotal gravstenar från 1700-talet. De är av granit och det är ju rimligt att utgå från att nazisterna helt enkelt inte rådde på dessa.

Efter andra världskriget tog naturen sitt grepp om begravningsplatsen, och tillståndet var ganska bedrövligt. Några lokala entusiaster gjorde några tappra försök, men området är ju som påtalades tidigare stort, och de verktyg som krävs är inte lätta att komma över. Att rensa upp på en begravningsplats är inte som att slå en äng. Det är vanskligt att inte skada gravstenar, och stundtals farligt, ty stenarna gömmer sig ofta under grästuvor och trädens rötter. Deras försök att rädda begravningsplatsen räckte därmed inte till. Och det var först 2005 när Polsk-israeliska vänskapsföreningen kom på visit som dess eftersatta tillstånd fick uppmärksamhet. Polsk-israeliska vänskapsföreningen uppvaktade Wieliczkas borgmästare, som erbjöd sig att hjälpa till med att anlägga en väg fram till begravningsplatsen. Men tidigt blev det klart att staden inte hade några resurser att sköta underhållet av den. Lösningen blev att överföra ansvaret för underhållet till Krakóws judiska församlingen, men om sanningen ska fram har inte de medel att hålla efter detta område i någon större utsträckning. Judiska församlingen i Kraków har många platser att se efter, och deras resurser är ytterst begränsade. De är faktiskt så begränsade att de omöjligt kan hålla efter alla de områden och byggnader som de redan ombeds att sköta.

Ett år senare, alltså 2006, anlände 150 studenter från militärhögskolan i Tel Aviv. Under några intensiva veckor gjorde de vad de kunde för att ta begravningsplatsen ur sin bedrövliga belägenhet. Deras arbete var så lyckat att en grupp konststuderande från konstnärliga akademin i Kraków åtog sig att restaurera minnesmärket på platsen. De klippte även gräs och tog bort buskage.

Och när jag nu står här ser jag tydligt hur begravningsplatsen hålls efter. Gräset är visserligen högt så här på försommaren, men det skulle bara ta något år för den att växa igen helt, om ingen kontinuerligt sköttes om den.

Det är alltid med blandade känslor som jag bevistar de galiziska begravningsplatserna. Ibland känns det som om jag inte riktigt har rätt att vara där. Men den här känslan är nog inte av ondo. Den är nämligen skälet till att jag nu skriver det här, mitt bidrag till att vi aldrig ska glömma de galiziska judarna, det de har bidragit till i den här regionen, och det fasansfullt brott som begicks mot dem.

Share

En kamp mot klockan

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jews, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Vi stretar på en skogsväg som slingrar sig upp för en av alla undersköna galiziska kullar. Det galiziska landskapet upphör aldrig att förtjusa mig. De böjande kullarna som sluter in i mjukt gungande slätter. Men vårt ärende till denna skog lyser inte i rosenrött. Vi är på väg att besöka en massgrav strax utanför Kraków.

Skogen vi färdas genom heter Lasy Tynieckie (Tyniec-skogen), och ligger mellan Tyniec och Skawina.

I juli 1942 beordrade nazisterna att alla kvarvarande judar i detta område skulle tvingas från sina hem till gettot i byn Skawina. De flesta judar hade redan tidigare deporterats till gettot i Kraków. De judar som hade fått bo kvar i sina hem, var sådana som hade jordbruk. Men i juli 1942 var det slut på särbehandlingen av dessa.

Den sjunde juli samlades alla judar från Piekary, som ligger på andra sidan Wisła. De togs med båt över floden till Tyniec. Väl på andra sidan jagades de upp på hästkärror, och färden mot närbelägna Skawina tog sin början.

Men på halva vägen stoppades ekipagen av tyska soldater. 150 personer, som betecknades som icke arbetsföra plockades ut och forslades in i Lasy Tynieckie. De fördes in i skogen till en dalgång där tyskarna hade förberett massgravar. Alla de 150 personer som valts ut mördades här.

Nu står vi på platsen för massmordet, och tittar på de två minnesmärken som finns på platsen. Fram till 2005 var denna plats omärkt. Det fanns inget tecken på att ett avskyvärt brott hade begåtts här. Men idag finner man två minnesmonument, med några namn på dem som mördades här. Men det stora flertalet av de mördade ligger här under oss som namnlösa offer. Man vet helt enkelt inte vilka de var.

Runt om i Galizien finns liknande platser. I den östra delen, det som idag är Ukraina, har ännu fler platser som dessa. Ty där skedde en stor del av mördandet i nära anslutning till byarna och städerna. Men många av dessa massgravar är ännu idag omarkerade. Marla Raucher Osborn och Jay Osborn, initiativtagare till Rohatyn Jewish Heritage, genomför just nu en inventering i östra Galizien. Ofta finns det ett minne bland befolkningen, men inga fysiska minnesmärken. Dessa platser gapar tomma, eller så har man till och med låtit bygga något på platsen. Och med en sådan situation är det lätt att minnet av nazisternas bestialiska brott går förlorade i och med att generationen som kan minnas nu går ur tiden.

Det finns andra organisationer som arbetar med samma mål, att dokumentera och markera alla plaster för förintelsens brott. Yahad in Unum är ett exempel på en annan organisation som har dokumenterat och sett till att det har uppförts minnesmonument på tusentals platser runt om i Europa. Jewish Heritage Europe är en annan organisation som arbetar med samma sak, och med särskilt fokus på att sammanställa data om platser för förintelsen. Och de för som sagt en kamp mot klockan. På många håll är det nämligen svårt att hitta den exakta platsen för massgraven, och kvarvarande vittnen är av största vikt.

Det är svårt att acceptera att inte alla de mördade inte redan fått en erkänd grav, en markering som visar att här begicks ännu ett av alla brott som Nazityskland gjorde sig skyldig till. Det är ett arbete som inte är avslutat förrän varje plats hittats och markerats.

Men Europas sår efter förintelsen lär, och ska även i framtiden, fortsatt blöda. Ty den typen av arbete har inget avslut, utan är bara en början på en ny fas av minnesarbetet.

Vid minnesmonumentet i Lasy Tynieckie sträcker sig träden upp mot den galiziska skyn. Det förefaller som om de sträcker ut sina armar av bark. Det är nästan helt tyst, enär på suset när vinden för sin hand genom de bladlösa grenarna. Träden och vinden minns. Det är bara vi människor som har särdeles lätt att förtränga.

Share

Historien bakom ett slott

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jews, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Kollektivtrafik i all ära, men nu har jag införskaffat cykel och jag måste tillstå att jag föredrar att vara ute i friska luften (när vädret tillåter).

Idag satte jag mig därför på min nyinköpta cykel och trampade iväg. Det visade sig dock snart att väderprognosen jag tittat på var en riktig lögnhals. Trots att den hade lovat att det inte skulle regna, fick jag nog skula minst två gånger. Vinden var dessutom enveten och hade lagt ut en bana rakt in i mitt ansikte.

Den utvalda banan gick västerut, längs med Wisła. Jag har visserligen promenerat och åkt kollektivtrafik åt detta håll, men nu ville jag testa på cykelvägen som leder ut mot Tyniec (som jag skrivit om tidigare). Det är en vacker tur, där man kan ta sig fram nästan helt utan att komma i närkontakt med några bilar.

På min högra sida ringlar sig Wisła, och bortom den tornar ett berg upp. Det finns två landmärken på detta berg. Det enda är spirorna till en kyrka med tillhörande kloster. Men mellan kyrkan och mig skymtar ett slott vars utseende ger mig något av kalla kårar.

Slottet heter idag Zamek w Przegorzałach (slottet i Przegorzały) och är det enda exemplet på nationalsocialistisk arkitektur i Kraków. 1928-29 byggde den polske arkitekten Adolf Szyszko-Bohusz en villa på platsen. Adolf Szyszko-Bohusz var inspirerad av modernism inom arkitekturen, men palatset han byggde på platsen liknar mer ett torn, med brant och toppigt tak. Det står fortfarande kvar, men skyms av ett mycket större åbäke.

När nazisterna intog Kraków 1939 blev Otto Wächter guvernör i distriktet Krakau (Kraków). Han fick då möjlighet att välja sitt eget boende, och som sommarresidens valde han Adolf Szyszko-Bohuszs villa. Denne vägrade dock, vilket resulterade i att Adolf Szyszko-Bohusz kastades i fängelse 1941.

Ett år senare beordrade Otto Wächter att man skulle bygga ett nytt intilliggande palats. Det var dock så att Wächter inte var helt ärlig. Under förevändning att palatset skulle byggas som sanatorium för SS-män lät han tredje riket bekosta byggnationen, som han hade tänkt att ha som sitt eget palats.

Palatset, som nu skymmer Adolf Szyszko-Bohuszs villa, fick namnet Schloss Wartenberg (vakttornsslottet). Slottet skulle byggas i en romantisk stil, och arkitekterna var inspirerade av slotten kring Rhendalen i Tyskland.

När Otto Wächter förflyttades till Lemberg (Lviv), där han blev guvernör i distriktet Galizien, övergavs bygget, men återupptogs ett år senare när Himmler kom på besök. Man planerade bland annat att det skulle finnas en linbana upp till slottet, men planerna på ytterligare utbyggnader gick om intet när sovjetiska trupper intog Kraków 1945.

När jag cyklar förbi slottet känner jag ett starkt obehag. Slottets hela fysionomi andas nazistisk ideologi. Redan innan jag förstod vad det var för slott, kunde jag nosa till mig att det rörde sig om ett nazistiskt skrytbygge. Jag frågar mig vilka det var som byggde slottet. Det är ju inte omöjligt att man använde tvångsarbete – politiskt oliktänkande polacker och judar – till att bygga upp det, och jag tycker mig nästan känna deras närvaro. Det måste ha varit ett farligt arbete, ty slottet står längst ut på klippan som stupar brant. Otto Wächter var för övrigt den som låg bakom förintelsen av de galiziska judarna. Och ett verk från hans sinne måste föraktas.

Det är nästan lite underligt att det har fått stå kvar. Att ingen har kommit på tanken att rasera det. Men det är samtidigt förståeligt att det står kvar, då polackerna efter kriget hade annat att tänka på än ett slott på en klippvägg.

Idag är det Jagellonska universitetet som äger slottet, och Centrum för europastudier har delar av sin verksamhet här. Tidigare fanns även centret för förintelsestudier i slottet, men de har flyttat till ulica Romana Ingardena, som ligger vid Jagellonska universitetsbiblioteket. Det finns också en restaurang i Zamek w Przegorzałach. Restaurangens specialitet är… hör och häpna, rätter från det kurdiska köket. Man får ju hoppas att Otto Wächter vrider sig riktigt ordentligt i sin grav. Om han nu har någon grav, vilket jag ändå innerligt hoppas att han inte har.

Jag cyklar bort från detta gruvliga slott, och efter en stund skymtar jag ett vackrare dito. Ett slott som alltid ger mig glädje, nämligen Wawel.


Med Wisła.


Slottet längst upp till vänster, och bakom det skymtar Adolf Szyszko-Bohuszs villa fram. Med sitt toppiga tak.

Share

En stad som ger mersmak

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Historia, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 7 minuter)

För många år sedan, när jag var ute på en ökänd och redan omskriven resa genom Polen tillsammans med mina kurskamrater från östeuropakunskapen på Göteborgs universitet, passerade jag Katowice. Staden utmärkte sig på den tiden med sin dåliga luft. Jag vevade därför ner tågfönstret för att dra in några andetag av den usla katowitiska luften. Till min besvikelse kändes den ganska ren, och luktade inte alls så som jag trodde att dålig luft skulle lukta.

När jag häromdagen satte mig på bussen för att åka till Katowice var det inte luften som lockade. Kanske har det att göra med att den nuförtiden är bättre, och därför inte är lika omtalad. Nej, det var något annat som lockade mig till staden. Ty när man säger Katowice till folk i Kraków flinar de ofta lite spotskt. Katowice, säger de. Där har de en massa problem med luften, och det är en region med många problem. Katowice kommer dessutom ofta upp som exempel när man söker i sitt inre efter en dålig stad i Polen.

Till och med personerna som kommer från Katowice tycks nära ett kärvt förhållningssätt till sin egen stad. Katowice, säger de och ler smått generat när man frågar dem var de kommer ifrån. Sådana fenomen har alltid intresserat mig, och därför ville jag undersöka varför Katowice behandlas så styvmoderligt. Men jag har dock föresatt mig ett ärende i staden. Ett ärende som dessvärre skulle visa sig vara svårare att genomföra än jag trott.

Den hypermoderna bussen från Kraków svänger skickligt in på den minimala busstationen i Katowice, och min utflykt tar sin början. Och på sitt sätt kan man säga att jag befinner mig utomlands. Jag är nämligen inte längre i mitt älskade Galizien, utan är nu i Śląskie, eller Schlesien som man säger på tyska och svenska. Det är väl då ungefär, som jag inser att jag faktiskt inte vet särskilt mycket om Katowice. Jag kände ju till att Polens radiosymfoniker huserar i staden, och att Katowice sedan 2015 ingår i UNESCO Creative Cities Network.

Från busstationen styr jag mina steg bort från de andra bussresenärernas inkörda bana. Det betyder att jag lyckligtvis hamnar på en liten kort stump till gata som Fryderyk Chopin har fått namnge. Här inmundigades en ljuvlig lunch med tofu till tonerna av hemtrevlig jazz. Men jag har huvudbry under min lunch. Vad ska jag företa mig under min dag i Katowice. Jag har ju ett ärende, men det är uträttat på en halvtimme.

Efter lunch stegar jag med bestämda steg mot en gata som tydligen heter Tredje maj-gatan. Och det är här, på denna trevliga gågata, som ackompanjeras av ljudet från spårvagnarna, som jag förstår varför katowiterna ler så där generat när de säger varifrån de kommer. De vill helt enkelt hemlighålla hur vacker staden är, så att de slipper att dränkas i den ström av turister som just nu sköljer som en väldigt tsunami över nästan varje centraleuropeisk stad med lite egen karaktär.

Hus efter hus visar upp praktfulla och alldeles bedårande exempel på historiskt stil, jugendstil (på polska secesja), och stilig funktionalism. Men det är ett hus som bryds av detaljerade reliefer av ekblad och ekollon som först fångar min uppmärksamhet. Och kanske är det för att jag går så nära som jag upptäcker dess prakt. Huset känns därav som om det är lite blygt, och liksom smyger fram sin skönhet.

Min promenad fortsätter upp genom staden, ty den ligger på en kulle. Och husen fortsätter oförtrutet att förbluffa mig sin fägring. Som till exempel ett hus dekorerat med vinblad, druvor och små kinesiska lyktor. En kubisk uggla tittar frågande på mig. Lite längre upp på gatan stirrar några buttra kineser ut från ett balkongräcke. Så här fortsätter det. För varje steg blir jag stärkt i min förvissning om att Katowices dåliga rykte vilar på en oförskämd okunskap.

Nu slinker jag in på gågatan Mariacka. I slutet av den tornar en kyrka upp. Den ser väldig och pompös ut, men det visar sig vara en skickligt genomförd synvilla. Det är bara vinkeln som gör att kyrkan känns väldig. När jag kommer fram till den visar det sig att den till och med mindre än Björnekulla kyrkan i Åstorp.

Kościół Niepokalanego Poczęcia Najświętszej Marii Panny heter kyrkan. På svenska betyder det på ett ungefär Kyrkan till den obefläckade befruktningen av jungfru Maria. Trots att den inte är så väldig är den ändå ganska pompös. Ungefär som det anstår kyrkor från 1800-talets senare hälft. Stilen är nygotisk, och inuti finner jag bland annat målningar av Jan Matejkos svärson.

Fast nu känner jag att det är dags att ta mig till den judiska begravningsplatsen, ty det var det som var mitt ärende. Med resoluta steg går jag under tågspåren för att ta mig till andra sidan av staden. Det är oerhört svårt att skynda på stegen, ty var jag än tittar upptäcker jag något vackert eller förunderligt. Därför beslutar jag mig för att bara titta framåt. Men, vad är det där för staty som står och hänger mot en husvägg på en sidogata?

Väl framme ser jag att det är Stanisław Ignacy Witkiewicz, mer känd som Witkacy. Han står och lutar sig Katowices stadsmuseum. Varför han gör det är dock oklart, enär han mig veterligen inte har någon koppling till staden. Jag måste givetvis gå in, trots att museet inte alls var mitt ärende.

Och det skulle visa sig vara ett mycket gott beslut. Museet har en gedigen avdelning som visar på hur ett borgerligt hem kunde se ut vid förra sekelskiftet. Väl bevarad interiör med informativa texter. Så här såg det kanske ut inuti de hus jag just beundrat. På övervåningen finner jag en påkostad och synnerligen informativ utställning om staden. (All information finns på engelska.) Här får lära mig att platsen tidigt befolkades av bönder, men eftersom området inte var så bördigt var det glesbefolkat. Det var först under 1800-talet som området fick en större grupp bofasta. Och det var tack vare industrialiseringen. Det visade sig nämligen att den näringsfattiga marken gömde en rikedom – malm. Nu gick det undan. Gruvor etablerades. Järnvägen drogs in genom Katowice, eller Kattowiz på tyska, som blev stad först år 1865. Stadens befolkning bestods främst av tyskar (det här var ju Preussen), judar och polacker. Det fanns ständigt motsättningar mellan polackerna och de andra två grupperna. De förra ansåg nämligen att de var först på platsen, där ger historien också dem viss rätt.

Efter första världskriget blev Katowice polskt, men motsättningarna fortsatte. Staden byggdes vidare, och därför finns det flera fina exemplar av polsk funktionalism. Nazisterna stegade in i Polen 1939, och staden intogs med lätthet av dessa då den polska armén dragit sig tillbaka för att försöka försvara Kraków.

Den polska befolkningen, som alltid misstrott tyskarna, försökte bekämpa nazisterna, vilket resulterade i att de deporterades, avrättades eller hamnade i koncentrationsläger. Den judiska befolkningen mördades, och efter kriget var församlingen helt utplånad. Den praktfulla synagogan brändes ned 1939. Idag finns det blott ett monument över synagogan där den en gång stod.

1945 tågade sovjetiska trupper in i staden, och Katowice blev senare åter polskt. Jag får också lära mig att Katowice hette Stalinogród mellan 1953-56. Ett obskyrt tilltag som inte fick befolkningens godkännande.

Men nu är det verkligen dags att gå till begravningsplatsen. När jag väl hittat dit är porten stängd, och ingen svarar när jag ringer på klockan. Besviken står jag och tittar över muren in på gravstenarna. Titta, där är ju en med Cohens händer, säger jag till G.

Något missnöjd vandrar jag tillbaka till stationen för att ta bussen hem till Kraków. Men när jag sitter där på bussen känner jag ingen sorg över att mitt uppdrag att besöka begravningsplatsen gick om intet. Det föranleder ju bara ett nytt besök, inom en snar framtid. Och nästa gång kan jag kanske få höra filharmonikerna eller radiosymfonikerna framföra stycken av stadens söner, tonsättarna Henryk Górecki och Wojciech Kilar.


Huset av ek.


Vinblad och kinesiska lyktor.


Mariacka.


Välbevarad port med intakt glasmålning.


En föregångare till dagens piano. Strängarna ligger på längden, istället för uppåt som de gör på ett piano.


Här skulle man vilja inta en måltid.


Begravningsplatsen… Sedd på håll.


Synagogan i Katowice. Idag ett minne blott.

PS. Jag lär alltså återkomma till Katowice, både rent fysiskt och genom min penna.

Share

Płaszów bär polyfonisk sorg

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika
Tags: , , , , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

Skymningen gör sig redo, när jag och G går mot Płaszów. Målmedveten om att skriva om den plats där tusentals polacker, judar och kristna, mördades, går jag med bestämda steg mot den kullar och dalgångar som rymmer de mest gruvliga historier från tiden kring andra världskriget och förintelsen i Kraków.

Men när jag går genom det de höga tuvorna, som olycksbådande knastrar under mina kängor, känner jag hur min stridslystna lans dalar. Jag är inte längre så säker på att jag kommer att förmå att förmedla något väsentligt från denna plats – koncentrationslägret Płaszów – en plats som bara ligger ett stenkast från mitt hem.

Mellan träden tornar en ruin upp. Ruinen jag ser framför mig var det kapell där man inom judendomen utför riten tahara, vilket innebär att de döda görs i ordning inför sin sista resa. Varje plats som nazisterna valde där judarna skulle förslavas in i sin egen död, valdes med avsikt att uppnå största möjliga förnedring. Płaszów är inget undantag från den regeln, då det före förintelsen var det den nya judiska begravningsplatsen i Kraków.

Jag och G går genom ruinen, och kanske är det där någonstans som jag förstår att jag inte kommer att kunna återge berättelsen om koncentrationslägret Płaszów. Inte så som du som läsare kanske förväntar dig att en text om Płaszów borde te sig. Det här blir en annan skildring.

Nedanför ruinen stirrar ett dystert hus ut över slänten som leder upp mot den plats där koncentrationslägret låg. Huset kallas det grå huset, och det var här som lägrets härskare, SS-männen, bodde (!). I källaren lär de ha haft tortyrkammare. De gallerförsedda källargluggarna tittar sorgset upp mot oss. Det går inte att vända på klacken och springa därifrån. Det går inte heller att stanna kvar och stirra ner i de svarta hålen.

Mina tankar går till arkitekten Diana Reiter. Hon mördades här någonstans på Płaszów. Fram till andra världskriget var hon en ledstjärna inom den funktionalistiska arkitekturen i Galizien. När kriget kom hamnade hon i lägret, och en av hennes uppgifter var att leda arbetet med bygga lägrets baracker.

Men Diana Reiter var inte bara en duktig arkitekt, utan även envis och pedantisk. Hon påpekade för lägervakterna att husen var undermåligt konstruerade. Det här ledde till att hon avrättades på platsen. Minnet av henne hade nog begravs i Płaszów, om det inte vore för Steven Spielberg. I filmen Schindler’s list återges berättelsen om Diana Reiter. Filmen spelades för övrigt in ett stycke härifrån, nämligen i den dalsänka som under förintelsen var ett stenbrott.

Kvällens mörker har nästan tag över Płaszów, men jag och G går längre in i området. När vi trevar upp för en brant backe känner jag hur en panik väller upp i mig. Det här är en plats där tusentals bragts om livet. Här, som på så många andra platser där förintelsens läger ligger på, har människor mördats på det mesta bestialiska sätt. Samtidigt väller även en frustration över mig. Varför känns denna plats så bortglömd och negligerad? Jag tänker på alla de diskussioner som nu pågår om platsen. Hur man just i skrivande stund försöker hitta en lösning som tilltalar alla. Ett projekt som givetvis kommer att misslyckas. Hur ska alla viljor kunna tillgodoses? De som tycks bekymmerslöst använda platsen till rastplats för sina hundar, provocerar dem som ser det som en plats för sorg. Och de som vill göra platsen mer tillgänglig för tillresta anhöriga och intresserade, får mothugg från dem som känner avsky inför förintelseturismen. Att tillmötesgå alla är inte möjligt.

Men i platsens bortglömda tillvaro vilar även en viktig påminnelse, den om att döden och sorgen här talar med en polyfonisk röst. Det finns flera olika judiska minnesmonument, och tillika finns det flera minnesmonument över kristna som mördades.

Samtidigt är det också så att Płaszóws genom sitt bortglömda tillstånd även förstärker perceptionen av det bestialiska våld som pågick här. Det är idag, den fjortonde januari, exakt 75 år sedan lägret likviderades, men dess sår blöder än.

Vi står nu vid det monumentet över förintelsens offer som byggdes 1964. Som så ofta vid denna tid undvek man att använda ord som judar. Så var det i alla de kommunistiska länderna. Om det var antisemitism eller en vilja att förena alla folken, tvistar de lärde.

Själv tänker jag inte på det just nu. Jag tänker på poeten Zuzanna Ginczanka. Hon mördades någonstans i Kraków under de sista dagarna innan sovjetiska trupper körde in i staden och drev ut nazisterna. Många har försökt att finna platsen där hon blev avrättad. En av de platser som namnes är Płaszów. Vi lär aldrig få svaret på var hon mördades, men hennes minne, och minnet av alla de andra kända eller namnlösa, ska aldrig suddas ut. Det är därför jag står här nu, när de sista skärvorna av ljus sjunker ner under horisonten.


Ruinen efter tahara-kapellet.


Det grå huset.


Monumentet från 1964.


Ett av de monument över de kristna som mördades på Płaszów.


Ett av de monument över de judar som mördades på Płaszów. I bakgrunden ser ni monumentet från 1964.

Share

En sångernas mästare från Kazimierz

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jews, Jiddisch, Kåseri, krönika, poetry, poland
Tags: , , , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

17 december 2019
Dagens polska affisch
Affisch till en konsert med Mordechaj Gebirtig
Av okänd
År 1936

Jag möter honom ganska ofta här i Kraków, den gode Mordechaj Gebirtig. Senast idag snubblade jag över honom när jag letade efter ett nytt bord till min minimala studentlya. Det är inte heller så konstigt att jag snubblar över Mordechaj Gebirtig lite här och var, ty han var en äkta krakowit. Han föddes 1877 i en judisk familj som bodde i den judiska stadsdelen Kazimierz. Han utbildades i en chederskola, något som många barn gjorde vid den tiden. Cheder var en skolform som lärde ut grunderna i judendomen och hebreiska.

Det visade sig tidigt att den unge Mordechaj var mycket intresserad av litteratur och musik. Och 1905 började han således publicera dikter och sånger i olika periodika, där ibland Der sotsyal demokrat, den jiddischspråkliga tidningen för Galiziens Socialdemokratiska parti. Under sin tid som soldat i Österrike-Ungerns armé började han även att samla in folksånger som sjöngs av folket bortom de stora städerna. 1920 kom den första publikationen med hans insamlade folksånger. Folkstimlekh hette den på jiddisch, vilket betyder Från folket.

Under 1920-30 blev Mordechaj Gebirtig något av en kändis i Polen. Hans sånger spelades på många teatrar. Många av hans sånger var barnsånger, andra beskriver Galiziens judiska liv, men också våldet mot judar som tilltog under denna tid.

En av hans mest kända sånger skrevs 1936 efter pogromen i Przytyk. Under några dagar i mars detta år, drabbade judiska och polska bybor samman. De fattiga polska bönderna hade uppmuntras av ett nationalistiska parti att bojkotta de mer besuttna judiska handlarna. Det blev oroligt, och många judar fruktade att de polska bönderna skulle ta till våld. Efter att några judar hade tagit till vapen, och dödat en av de polska bönderna, övergick våldet i besinningslöst våld mot judar. Krakóws tidningar beskrev händelsen som en antisemitisk pogrom.

Sången som Mordechaj Gebirtig skrev till minnet av händelsen heter Undzer shtetl brent (Vår shetl brinner). Den blev genast mycket populär. Under denna tid hade motsättningarna mellan judar och polacker ökat, och en sång som beskrev judarnas rädsla för den ökande antisemitismen var precis vad man behövde.

Och det är ganska troligt att Undzer shtetl brent framfördes den kvällen som dagens affisch gör reklam för. Konserten var onsdagen den 14 oktober 1936 på Krakóws judiska teater, och då var Undzer shtetl brent redan något av en slagdänga bland Krakóws judar.

På många vis är sången profetisk då den nästan tycks förutspå förintelsen. Mordechaj Gebirtig mördades även själv i förintelsen. I april 1942 deporterades han med sin familj från Kazimierz till Krakóws getto som låg i stadsdelen Podgórze. Mordechaj var då 65 år gammal. Några månader senare, den 4 juni 1942, skulle de flesta judar deporteras från gettot till förintelselägret Bełżec. Mordechaj måste ha satt sig på tvären på något vis, ty han mördades strax utanför sin port i gettot. För någon vecka sedan snubblade jag även över denna plats. Då sökte jag inte efter något bord, utan efter ett surdegsbageri. När jag såg plaketten över platsen där han mördades tog jag fram min mobil och sökte upp Undzer shtetl brent på Youtube. Jag lät hans sång ljuda över kvarteret en stund, innan jag gick vidare.

Trots att Mordechaj Gebirtig var en framgångsrik poet och viskompositör, fick han under hela sitt liv tjäna sitt levebröd som möbelsnickare, och det var därför jag snubblade över honom under min jakt på ett nytt bord. Jag hade tydligen lyckats pricka in Mordechajs gamla verkstad, som låg på Joselewicza 3 i stadsdelen Kazimierz. Google Maps indikerade att där skulle ligga ett möbelsnickeri.

Men idag finns det inget möbelsnickeri på adressen. Det man finner är en plakett på husväggen som förkunnar att här bodde Mordechaj Gebirtig, och ett fint litet museum, som man dock inte går in i. Genom de öppna fönstren till källarplanet kan man däremot kika in till hans gamla verkstad, och ut genom fönstren strömmar också hans musik. (Här kan ni se två bilder från museet. Bild 1 och bild 2.) Den gode Mordechaj Gebirtig vill tydligen inte bli ett minne blott, och hans själ lever i allra högsta grad kvar i Kraków.

Share

%d bloggers like this: