viewpoint-east.org

“Det första villkoret för odödlighet är döden” – om aforismernas mästare Stanisław Lec

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jews, Jiddisch, Kåseri, krönika, literature, poetry, poland, ukraina
Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 6 minuter)

Det är egentligen bara några husväggar mellan oss, mellan Stanisław Lec och mig. Och några decennier. Ty det var 110 år sedan i år som han föddes här, i staden som då kallades Lemberg. Men minnet av honom består, eller kanske snarare har återuppstått.

För några månader sedan upptäckte jag en plakett vid den port till det hus han växte upp i på Slovjanskagatan, bara runt om knuten från mig. Jag läste lite slött om mannen med den intressanta näsan, och förbannade att det på nytt sattes upp en plakett över en man. “Nog skulle det inte skada med en kvinna lite emellanåt”, gnisslade jag olycksbådande.

Jag kan nog fortfarande tycka att det är förfärligt svårt att hitta kvinnor att lyfta fram i Lviv. Jag tycker till och med att jag själv är riktigt usel på att lyfta kvinnor ur historiens dunkel. Men de är tyvärr inte alltid lätta att fånga in. Visst finns de där, men det är mödosamt arbete att gräva fram dem, och som enkel bloggare utan något kapital blir det svårt att motivera ett tidsödande arbete. Snålt kan tyckas, men även jag måste hushålla med min kraft. I synnerhet om det är ett oavlönat jobb.

Men det här var en lång parantes, som egentligen inte har med saken att göra (men eftersom jag gör det här bara för att jag själv vill kan jag ju tillåta mig att vara hur pladdrande och kaotisk som jag själv behagar).

När jag ändå kommit över att Stanisław Lec inte var en kvinna, började jag ändå tycka att han var förhållandevis intressant. Eller snarare, jag började tycka att det var förhållandevis intressant att just han lyfts fram just nu.

Stanisław Lec föddes alltså för 110 år sedan. Han föddes i en buren och adlig judisk familj. Hans far var baronen och tillika bankdirektören Benon de Tusch-Letz, och hans mor hette Adela Safrin. När första världskriget bröt ut flyttade familjen till Wien, men återvände när Lemberg som blivit Lwów och befann sig i Den andra polska republiken, den som inleddes när Polen äntligen blivit självständigt efter mer än 100 års delning mellan Preussen, Habsburgska imperiet och Tsarryssland.

Under mellankrigstiden började Stanisław att intressera sig allt mer för socialism och kommunism. Efter att han hade debuterat som poet umgicks han i kretsar med författare och poeter på yttersta vänsterkanten. Han flyttade från Lwów till Warszawa och medverkade i flera vänsterradikala tidskrifter. Det gick till och med så långt att han under en tid flydde till Rumänien av rädsla för att bli arresterad i Polen för sin vänsteraktivism. Men även satiren löpte som en röd tråd genom hans lyrik.

När Nazityskland anföll Polen första september 1939 flydde han till sin gamla hemstad, som nu kallades för Lvov av de sovjetiska härskarna. Han lierade sig med dem och blev en buren poet i Sovjetunionen under denna tid. Det var till och med så att han skrev flera hyllningar till Sovjetunionen. Och han nöjde sig inte med det, utan skrev även en hyllningsdikt till självaste Stalin. Just det här har lett till att Stanisław Lec har karaktäriserats som medlöpare till Sovjetunionen och många vill därför kalla honom för förrädare. Andra, däribland historikern Adam Michnik, menar dock att Lec brott ändå måste anses som ringa, enär de verk han författade som hyllade Sovjetunionen och Stalin, måste anses tillhöra Stanisław Lecs sämsta alster.

När nazisterna inledde Barbarossa, anföll Sovjetunionen och intog stora delar av den sovjetiska republiken Ukraina, tillfångatogs Stanisław Lec. Han skickades till ett fångläger i Ternopil. Men han lyckas mirakulöst fly från lägret. Hans flykt var spektakulär och är omdiskuterad. Enligt egen utsago ska han vid flykttilfället ha tvingats gräva sin egen grav, men lyckades överrumpla den nazistiska vakten, mörda densamme och iklädd dennes nazistiska uniform fly ut ur lägret till de polska partisanerna som gömde sig i skogen. Han skulle strida i den polska armén mot nazisterna enda till krigets slutskede. Den här handlingen gjorde att han blev utnämnd till polsk diplomat.

Här skulle historien kunna sluta, men Stanisław Lec var inte en man med lugnt sinne. Ganska snart började han opponera sig mot det kommunistiska styret, och han kritiserade Stalin, den ledare han några år tidigare skrivit en hyllningsdikt till. 1950 flyttade han tillsammans med fru och dotter till Israel. Men inte heller här slutar Stanisławs rastlöshet, ty Israel var inte hans melodi. Han saknade Polen och återvände ensam hem.

Det kan inte ha varit lätt att återvända. Han fick inte publicera några av sina alster, eftersom den kommunistiska regimen förbjöd det. Så han hankade sig fram som översättare. Men i slutet av 1950-talet, när stryptaget på det polska samhället släppte efter något, fick hans texter återigen löpa genom tryckpressarna. Det blev en omedelbar succé. Hans träffande och stramt satiriska aforismer passade tiden och folket perfekt. När Stanisław Lec dog 1966, fick han en begravning värd en statsman.

Över sitt skrivbord i Warszawa hade han alltid ett vykort fäst på väggen. Vykortet föreställde Lemberg, Lwów, Lvov, Lviv, och motivet var huvudbyggnaden till universitetet i staden där han avlade sin examen. Universitetet hette då Jan Kazimierz-universitetet. (Idag heter det Ivan Franko-unversitetet och är min högt älskade arbetsplats.) Dåtidens huvudbyggnad är inte densamma som idag, men fortfarande har universitetet verksamhet i den byggnaden han studerade i. Trots att han varje dag tittade på sitt gamla universitet i hans gamla hemstad, lär han aldrig ha pratat om staden, eller sin saknad, med någon. Det var antagligen mycket smärtsamma att ha tvingats lämna staden han älskade så innerligt. Kanske var även förvisningen från hans födelsestad en av orsakerna till att han några år efter kriget så ihärdigt kritiserat Sovjetunionen och kommunismen. Det är svårt, för inte säga nästintill omöjligt, för mig att föreställa mig vad det innebär att tvingas bort från en plats man älskar. Men jag tror att det gräver djupa sår i själen, och skapar en bitterhet, som inte liknar någon annan besvikelse. Jag tror att det var så han kände, men om det var så lär vi aldrig få veta.

Nå, nu har han i alla fall återvänt. Bara några husväggar från mig. Hans ansikte finns åter i gatubilden, där han sitter inramad i sin plakett. I Ivan Franko-parken pågår just nu en liten utomhusutställning om hans liv. I helgen var det dessutom en konferens till hans ära, där flera kännare deltog. Lite oväntat är ändå all denna uppmärksamhet. Att just han fått den äran. I flera decennier har han bara beskrivits som en sovjetisk kollaboratör. Större delen av sitt liv var han ju en vänsterman. Inte nog med det, han var även en polsk patriot, så att han blivit förlåten är ju förvånande, men likafullt glädjande.

Om det skänker honom någon glädje, vet jag inte, vem vet var poeter hamnar efter döden inträtt, tänker jag, och låter kanske lite som en aforism av mästaren på aforismer, Stanisław Lec. Eller för att citatera mästaren själv Det första villkoret för odödlighet är döden.

Några bilder från utställningen i Ivan Franko-parken.

Stanisław Lec med sin far.


Stanisław Lec med Zuzanna Ginczanka. Jag har tidigare skrivit om Zuzanna.

Här kan ni läsa några av hans aforismer.

Share

Janina Hescheles – en röst från förintelsen

Category: antisemitism, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jews, Jiddisch, Kåseri, krönika, Litteratur, översättningar, poetry, poland, ukraina
Tags: , , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Idag är det Förintelsens minnesdag. Det har förhoppningsvis inte undgått någon av er som brukar hitta hit till viewpoint-east. Under de senaste åren har jag varje år skrivit något på denna dag, men för varje år blir det svårare. Det som tidigare var något dunkelt, avlägset och otäckt, har med tiden blivit förfärande verkligt. Idag kan jag inte hålla Förintelsen på en armlängds avstånd.

Man skulle kunna säga att jag har mig själv att skylla. Detta för att jag läst hyllmeter, skrivit okänt hur många tecken, och för att jag frivilligt ger mig i kast med att försöka hjälpa till med att bevara minnet av de miljoner mördade. Ingenting tvingar mig. Jag är inte judinna, och har ingen familjeanknytning till alla de mördade. Men trots det tycker jag att det ingår i mitt ansvar att minnas. Att vara där och bistå i kampen mot att förintelsen göms undan. I kampen mot antisemitismen. Jag gör det för att det är mitt ansvar, som europé. Ty vi bär alla ett ansvar, hela Europa bär ett ansvar, som den polske historikern Jan Błoński skriver i En stackars kristen ser på ghettot.

Det är så många jag mött på min resa genom vittneslitteraturen. Jag skulle vilja kunna nämna alla och envar. Ty alla dessa behöver åter få möjligheten att möta de levande. Varje vittnesmål rymmer dessutom många andras berättelser. Och för varje gång deras redogörelser återberättas, eller läses, når deras lidande ut, likt ringar på vattenytan, till varje del av den ocean vi kallar mänskligheten, och som vi alla delar.

Idag när jag står vid monumentet över Förintelsens offer i Lviv, tänker jag på Janina Hescheles. Nej, jag tänker inte enbart på henne, men jag tänker just på henne. Hennes knivskarpa iakttagelser från staden där jag bor, har ätit sig in i mitt medvetande. Det går nästan inte en dag utan att jag inte tänker på henne.

Janina föddes 1931 i Lwów (idag som känt Lviv). Hennes mor var sjuksköterska och arbetade både före och efter krigets utbrott inom detta skrå. Hennes far var den förhållandevis kända journalisten Henryk Hescheles. Han var bland annat ansvarig utgivare för den sionistiska tidskriften Chwila, som hade sin bas i Lwów.

När nazisterna intog Lwów i juni 1941, var Janina 10 år. Hennes far blev mördad i de pogromer som skedde i Lwów under de första dagarna efter sovjeterna övergett staden. Janina och hennes mor blev internerade till gettot, men de blev senare förflyttade till koncentrationslägret Janowska. Janina skildrar det hon ser som om hon vore en skolad författare. Språket är rikt och målande, och du kan med enkelhet känna den fasa, skräcken att vara utelämnad till mänsklighetens absoluta grotesk.

Janina diskuterat frågan om det är värt att leva vidare, om de som mördas kan ses som hjältar, och hon bråkar med sin mor om att Janina måste försöka fly. “Du måste gå! Du måste hämnas mig och pappa!“, ber hennes mor. Janina brottas ändå med tanken på om hon vill leva. Efter lång tvekan kommer hon till beslutet att hon måste leva, men ändå tvivlar hon på att den polska underjordiska organisationen Żegota ska hjälpa henne. “Människorna är ju stora egoister och vem skulle riskera eget liv för en Janina Hescheles, som hade det bra före kriget?” frågar hon sig.

Men hon räddades faktiskt. Och lever än idag. I höstas besökte hon Lviv. Hon tog sig till platsen för Janowska, och besåg åter de gator, där hennes familj mördades.

Delar av Janinas vittnesmål återfinns i antologin Och skuggorna blir längre – en antologi från krigets Polen (Caverfors 1972). Man kan även läsa en analys av Janina Hescheles dagbok och dikter i Kazimierza Ingdahls utmärkta bok Icke helt och hållet skall jag dö (Författaren och Carlssons förlag 2012).

Nedan kan får ni läsa dikten Bełżec författad av den tolvåriga Janina Hescheles. Översättningen är av Mira Teeman (1972).

Vilken fasansfull blick:
En vagn full av människor
I ett hörn några lik,
alla står nakna.
Klagan överröstas av hjulens dunkande –
Den dömde förstår bara
Vad hjulen har att säga:
till Belzec! Till Belzec! Till Belzec!
Till döden! Till döden! Till döden!
Till Belzec! Till Belzec! Till Belzec!
att dö, att dö, att dö.
Om du vill leva
så hoppa! så flyg! så skynda dig!
men tänk dig för
barnvakten väntar även på dig.
Han viskar till den käre dödsdömde:
Din mor får du aldrig se mer
Förgäves du gråter, förgäves du snyftar
Din far får du aldrig se,
Ty hjulet till Belzec dig för –
till Belzec! Till Belzec! Till Belzec!
till döden! Till döden! Till döden!
Till Belzec! Till Belzec! Till Belzec!
att dö, att dö, att dö.
Tåget saktar av, tåget stannar.
Ur tusen bröst en klagan sig sliter.
Tåget är vid sitt slut mål.
Och loket visslar:
Det är Belzec! Det är Belzec! Det är Belzec!

På bilderna ser ni Janina Hescheles med sin mor och far i Lwów. I en tid före mördandet började.

Bilderna kommer från Center for Urban History in East Central Europe bildarkiv.

Share

Julian Tuwim – En egensinnig man

Category: antisemitism, by sophie engström, Centraleuropa, Historia, Jews, Kåseri, krönika, poetry, poland
Tags: , , , , , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 6 minuter)

Ni vet som en sådan där ihärdig strandfluga, som troget kittlar er på benen när ni ligger där och latar er på stranden. Ja, ungefär så har det varit med mig och Julian Tuwim. Där slutar givetvis flugliknelsen, men han har troget kittlat mig. Helst när jag önskat att tänka på något annat. Då har han dykt upp, från ingenstans, full av iver har han pockat på min uppmärksamhet. Men jag har viftat bort honom, fortsatt med det jag företog mig, trots att han inte riktigt vill ge mig ro.

Egentligen är det inte alls konstigt. Ty jag har ju haft en benägenhet att på senare tid röra mig i hans trakter, eller i alla fall i hans tid och rum. Det förefaller som om han var något av spindeln i nätet under sin tid, och flera efterföljande decennier. Herrans massa insektsliknelser det blev. Märkligt, ty när det gäller Tuwim borde det väl egentligen vara lokomotiv som är de självklara bärarna av lämpliga liknelser.

Lokomotivet tillhör kanske en av Tuwims mest kända verk. Jag skriver “kanske”, ty hans ryktbarhet tycks se olika ut beroende på vilken av hans olika uttrycksformer man fokuserar på. Lokomotivet är en dikt skriven för barn, och handlar om ett överfullt tåg som stånkar fram på sina runda fötter av järn. (Här kan ni läsa den i engelsk översättning.)

Vem var han då, denne retsamma Julian Tuwim, som dyker upp i tid och otid? 1894 såg han dagens ljus i Łódź. Hans uppväxt präglades av den atmosfär av assimilerad judisk medelklass, som var ganska vanlig under den tiden. Det judiska arvet var inte särdeles påtagligt i deras vardag. Den unge Julian hade nog huvudet uppe i det blå, enär han inte klarade sjätte året i skolan, och tvingades gå om den. Enligt engelskspråkiga Wikipedia tvingades Julians familj att fly Łódź till den tyska staden Breslau (idag Wrocław) när han var nio år. Orsaken ska ha varit att hans far eventuellt varit inblandad i 1905 års revolution i Ryssland. Det här går dock inte att bekräfta på någon annan sida. Julian Tuwim avslutade nämligen sin gymnasieutbildning i Łódź, och begav sig därefter till Warszawa för att studera på universitet. Det var nu hans litterära bana tog sin början. Och han bröt tydligt mot rådande konventioner om poesins utformning.

Julian Tuwim tycks ha älskat det urbana livet. Hans diktning präglades tidigt av stadens liv och ljud. Han var inte heller främmande för att plocka in slang i sina dikter, och det var det vardagliga språket som dominerade. Han värjde sig mot nationalistiskt pompös diktning, och ville att poesin skulle tillhöra folket. Det var kanske därför som han bildade den litterära gruppen Skamander 1918.

Men om man ska vara riktigt korrekt så fick inte gruppen något namn när den bildades. Det kom först ett år senare. Namnet Skamander ska syfta på floden Skamandros som flöt genom Troja i antikens Grekland. Varför de uppkallade sig efter denna flod, får någon av mina mer pålästa läsare förtälja, ty jag har inte lyckats hitta någon förklaring som jag kan förstå väl nog för att återge den i ord.

Precis som med Julian Tuwims egna diktning, ville gruppen göra rent hus med nationalromantiska strömningar. De var skeptiska mot den nationalism som under mellankrigstiden växte sig stark i Polen. Det var under denna tid som Tuwim skrev den dikt som gjorde honom känd för en bredare publik. 1929 publicerades dikten Do prostego człowieka, (En enkel man), i tidskriften Robnitik. Dikten är ett kraftfullt avståndstagande från krig och eliternas utnyttjande av de vanliga medborgarna. Tuwim vänder udden av sin antipati mot de som skor sig på vapenhandel, och mot de som skapar hat och misstro mellan folken. Det är en på samma gång enkel, och djup dikt. Språket är det som vilken person som helst, av de han mötte på sina urbana promenader, skulle kunna använda. Men kärnan i dikten plöjer rakt genom bankvärldens egoism, och politikers maktfullkomlighet.

Dikten i engelsk översättning:
A Common Man
When plastered billboards scream with slogans
‘fight for your country, go to battle’
When media’s print assults your senses,
‘Support our leaders’ shrieks and rattles…
And fools who don’t know any better
Believe the old, eternal lie
That we must march and shoot and kill
Murder, and burn, and bomb, and grill…

When press begins the battle-cry
That nation needs to unify
And for your country you must die…
Dear brainwashed friend, my neighbor dear
Brother from this, or other nation
Know that the cries of anger, fear,
Are nothing but manipulation
by fat-cats, kings who covet riches,
And feed off your sweat and blood – the leeches!
When call to arms engulfs the land
It means that somewhere oil was found,
Shooting ‘blackgold’ from underground!
It means they found a sneaky way
To make more money, grab more gold
But this is not what you are told!

Don’t spill your blood for bucks or oil
Break, burn your rifle, shout: ‘NO DEAL!’
Let the rich scoundrels, kings, and bankers
Send their own children to get killed!
May your loud voice be amplified
By roar of other common men
The battle-weary of all nations:
WE WON’T BE CONNED TO WAR AGAIN!

När jag läser En enkel man i ovanstående översättning blir det glasklart för mig varför Julian Tuwim är en poet som tycks ha befunnit sig i poesins absoluta mitt under mellankrigstiden. Dikten är ju, som ni själva kan se, både genialt politik och med en konstnärlig personlighet som är få skriftställares tillgång. (Vi är väl fler som känner oss manade än de som verkligen behärskar detta ansvarsfulla skrå.)

Men mellankrigstiden övergick ju som ni vet i andra världskriget, det krig som han faktiskt varnar för i ovanstående dikt, och med den kom också förintelsen. Med sitt judiska påbrå visste Julian Tuwim att han var tvungen att fly. Han flydde för till Frankrike, därefter till Brasilien, för att slutligen slå sig ner i USA. Därifrån samarbete han med den exilregeringen och de polska intellektuella som verkade från London. Samarbetet gnisslade dock tidigt, ty Tuwim kunde inte ställa upp på deras syn på Sovjetunionen.

Jag börjar osökt tänka på hans far. Var det kanske ändå så att hans far hade stött revolutionen 1905 i Ryssland, och att Tuwim kanske var en vänsterman?

Jag leker vidare med den tanken en stund, ty kan det förklara varför det är förhållandevis tyst om denne ordens mästare? Tuwim-året 2013 gick ju mig helt obemärkt förbi. Eller beror det på att jag först senare började intressera mig för Polen? Må så vara. Men det förklarar ju inte varför det bara finns några fåtal översättningar av Tuwim till svenska. De få översättningar vi har kan vi tacka fenomenala Anders Bodegård och Polska institutet för. (Vad skulle vi göra utan alla dessa tappra översättare?).

Någonting är i alla fall fel, ty Julian Tuwims diktning har en märklig aktualitet. Han spände dessutom enkelt mellan satirisk till mer allvarsam diktning. Enkelt han behärskade han även konsten att trollbinda barn med dikter som Lokomotivet. Och det har den dikten gjort i decennier. Det är kanske helt enkelt så, att riktigt stor konst inte blir rynkig och slapp som vi andra, utan får spänst och lyster ju äldre den blir.

Julian Tuwim återvände till Polen efter kriget och slog sig ner i Zakopane. Men han skulle inte bli särskilt produktiv i det stalinistiska Polen. Vad det berodde på kan vi bara sia om, men en unik och egensinnig begåvning som Tuwim kan haft det lätt att stå i givakt för överheten. Han var ju en man som inte tycks ha tilltalats av någon slags kult, kommunistisk eller nationalistisk. Men det måste också ha gjort så oerhört ont att återvända till Polen, när många av hans tidigare vänner och samarbetspartners dött eller mördats i kriget och förintelsen.

Julian Tuwim gick bort 1953, 59 år gammal.

Men jag tror inte att hans dikter någonsin kommer sluta söka upp sina läsare. Och mig fann han ju, efter en tid. Han kom snurrande som en sådan där ihärdig strandfluga, när jag läste om andra poeter från mellankrigstiden, så som Zuzanna Ginczanka. Han hade väl surrat runt en tid, men det var först då jag på allvar började studera hans fägring, och tillät mig att hänföras.


Julian Tuwim fångad i Stanisław Ignacy Witkiewicz penseldrag.

Share

Zuzannas liv före förintelsen

Category: antisemitism, art, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jews, Jiddisch, Kåseri, krönika, literature, poetry, poland, ukraina
Tags: , , , , , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Ett olycksbådande ljud fyller rummet. Ljudet har en spiralformad karaktär, som söker sig mot en oändlighet med bottenlös smärta och sorg. Det är svårt att tänka förbi det. Ljudet upptar hela lokalen och det är påträngande och påfallande. Ljudalstraren är en videoloop på utställningen Zuzanna Ginczanka. True Life Is Only About Happiness på Center for Urban History of East Central Europe i Lviv.

Bilderna i videokonstverket är egentligen mindre intressant, ty det är ljudet som är dess bärare av en förestående katastrof. Och katastrofen är förintelsen.

Utställningen handlar således om Zuzanna Ginczanka, Zuza som hon kallades av sina vänner. Denna poet som tycks tagit för vana att följa mig i alla de judiska spår jag följer här. Trots att jag inte själv söker henne, verkar det som om hon trivs i mitt sällskap. Jag har sedan en tid upphört att värja mig. Hon tillåts helt enkelt att ta över.

Det är en vacker utställning, i all sin enkelhet. Man har valt att ställa upp smala bord som skildrar varje del av hennes vuxna liv. Genom bilder, handskrivna dikter, hennes tryckta diktsamlingar, tidningar hon arbetade på, ögonvittnesskildringar, och vänners minnen får man följa Zuzanna Ginczanka.

Det är tiden i Lwów (Lviv) som borde intressera mig. Det var här som hon angavs till Gestapo av sin granne, och det var då hon kanske skrev sin bäst ihågkomna dikt, Non omnis moriar (Icke helt och hållet ska jag dö). Men ändå är det tiden i Równe (Rivne) som tilldrar sig min största uppmärksamhet.

I Równe bodde hon med sin mormor som var apotekare. I deras hem ska det ha legat en tung doft av örter. I synnerhet i Zuzannas rum, som låg rakt ovanför apoteket. Apoteket hade inga priser, de sattes efter åtgång och tillgång. Där jobbade även en assistent som särskilt tyckte om att offentliggöra kundernas önskemål av mer intim karaktär. “Whenever a customer came and asked for condoms, for instance, the assistant would shout: ‘Condoms big size!’ Zuza’s granny quoted a price: 4.50!”, läser jag att vännen Lusia Stauber minns. Lusia var en nära vän till Zuzanna, och det finns en svensk koppling. Lusia Stauber var nämligen Dagens nyheters chefredaktör och ansvarig utgivare Peter Wolodarskis mormor, och det var bland annat med Lusias hjälp som några av Zuzannas handskrivna, och ännu inte publicerade verk, skonades ödet är förintas.

På bilderna från Równe ser jag en solbränd och lycklig Zuzanna Ginczanka, tillsammans med vänner, och ofta med hennes följeslagerska Blumka Fradis. På bilderna råder lycka och liv. Titeln för utställningen lever just i de där lyckliga ögonblicken fångade på bilderna från hennes tid i Równe.

Bland bilderna från Równe finns också en bild från en antisemitisk demonstration 1937. En väldig folkmassa fyller huvudgatan i den polska staden. I Polen under den tiden fanns det flera antisemitiska tendenser, något som Zuzanna Ginczanka måste ha uppmärksammat. Det finns ingenting som tyder på, bland de efterlämnade vittnesmålen, att hon skulle ha underskattat antisemitismens kraft. Men ändock stannade hon kvar, kanske du tänker. Hon stannade troligtvis beroende på sin åldrande mormor och att hon hade ett Nansenpass som begränsade hennes möjligheter att fly. Och som assimilerad jude uppfattade hon möjligen antisemitismen i Polen som något mindre oroväckande för hennes bekommande. Vad som senare skulle komma, Nazitysklands ockupation av Polen och förintelsen av praktiskt taget alla judar i området, känns ändå avlägset i 1930-talets Równe.

Bland bilderna från Równe finns nybyggda hus i polsk funktionalism. Det känns vågat. Modernt. Och Zuzanna Ginczanka i sin baddräkt med vänner och glada skratt. I förhållande till de antisemitiska strömningar som samtidigt pågick i Europa står de som ett vibrerande utropstecken. Att föreställa sig att hon snart ska gå mot en fasansfull död är svårt. Och ohyggligt smärtsamt.

Utställningen lyckas därför att ge inblick i den tidens motsägelser. Å ena sidan, de strömningar som skulle förinta och krossa det Europa som man kände då, och å andra sidan kvinnornas första trevande steg mot större frihet. De går inte ihop de där två bilderna, därför blir utställningen så sann. Verklig och skrämmande. Förintelsen känns nämligen aldrig långt borta när man, som jag, bor i Lviv.


Zuzanna med sin vän Blumka Fradis.


Non omnis moriar som handskrift.

Share

%d bloggers like this: