Tag: Warszawa

  • Dagens anteckning – 15 maj 2026

    Dagens anteckning – 15 maj 2026

    Läsningstid: 3 minuter

    Första gången jag mötte Warszawa var en kylig dag i april i mitten av 1990-talet. Jag ag kan inte påstå att det var kärlek vid första anblicken. Sanningen att säga förhöll det snarare tvärtom. På den stora boulevarden vid centralstationen rasade en vilsen, ettrig och isande vind från Wisła och människorna hade gömt sig i sina vinterkläder. Den ekonomiska krisen i landet var påtaglig på många sätt, så som att det i gångtunnlarna satt trasiga uteliggare längs med väggarna och det luktade storstad på ett sådant där oangenämt sätt som bara skapas i utrymmen där för många rör sig utan någon hinner städa upp. Husen såg trötta och ovårdade ut och det mesta var grått. Min första impuls var att sätta mig på tåget och åka därifrån, men jag var på en studieresa med mina kurskamrater på universitetet, så det kom inte på tal.

    Men sedan dess har Wisła låtit tusentals kubikmeter vatten flyta under broarna. Warszawa är inte längre en trött stad i periferin, utan en stigande stjärna på Europas karta. För att illustrera Warszawas transformation kan man till exempel nämna att stadens BNP idag ligger långt över genomsnittet i EU och man har även passerat andra europeiska storstäder med råge.

    Och den ekonomiska tillväxtens efterdyningar har även lett till att min bild av staden förändrats.

    Jag skulle ändå inte vilja påstå att jag idag är odelat positivt inställd till Warszawa. Det finns, som i alla städer, saker jag helst hade klarat mig utan. Som exempel kan väl lättast anges den bullriga biltrafiken som på sina vägnät klyver staden i hundratals små isolerade tårtbitar, och inte heller förstår jag mig på dess lite obegripliga centrum och jag är inte särdeles begeistrad i alla skyskrapor av glas som idag utgör stadens siluett. Men det finns också en uppfriskande storstadspuls som bärs av de i runda slängar tre miljoner invånarna. Lägg därtill ett ofantligt rikt, eller kanske nästa oändligt, kulturutbud som lockar till lite längre och kanske mer regelbundna besök.

    Men när mitt tåg ikväll rullade in på Krakóws station och med påföljande färd med spårvagnen hem genom staden, kände jag ändå en sådan där inre tillfredsställelse som man bara känner när man kommer tillbaka till den plats man känner är sitt hem.

  • Dagens anteckning – 14 maj 2026

    Dagens anteckning – 14 maj 2026

    Läsningstid: 2 minuter

    Efter en så händelserik dag, som en konferens med kollegor och studenter som fördjupat sig i de skandinaviska språkens förtrollande värld, borde ju huvudet vara fullt av ord. Men ikväll möter orden mig som Olle i grind, eller varför inte som denne portavisare, som kallas för “odboje bramne”. Man skulle ju kunna tro att dessa små utsmyckningar vid olika porter sattes upp för att roa de förbipasserande, men även om de kanske just gör det är det inte skälet till deras placering. Man satte helt enkelt upp de ofta mycket tunga figurer i gjutjärn (de kan väga upp till 60 kilo) för att förhindra att för stora fordon skulle försöka ta sig in genom porten och därmed orsaka skador på fasaden.

    I Lviv hörde jag även att portavisarna hade andra funktioner, så som att förhindra att man urinerade mot portens hörn, ty vem vill lätta blåsan mot en så sträng liten herre?

    Nåväl, sanningen att säga är portavisarna inte alltid lika fagra som den avbildade. Men vad gör det, om man bara sköter sitt jobb?

  • Dagens anteckning – 13 maj 2026

    Dagens anteckning – 13 maj 2026

    Läsningstid: 3 minuter

    I Łazienkiparken, eller den kungliga badparken, i Warszawa råder ett majestätiskt lugn. Vattnet i dammen visar sin blanka yta mot himlen, men tycks inte riktigt vilja ge en tydlig spegling de lätta molnen däruppe. Den tycker kanske att den är för fin i sin gräsklippta kant, lite högdragen helt enkelt. Och med viss rätt, kan man tycka, ty det är tämligen lätt att bli bländad av både dammens och parkens skönhet.

    Grunden till Łazienkiparken lades redan på 1600-talet och upphovsmannen var den polske arkitekten Tylman van Gameren. Som ni nog kan utläsa av namnet var han även av nederländsk börd. Parken gick i barockstil och byggdes till prins Stanisław Herakliusz Lubomirski. Men mycket lite finns kvar av den ursprungliga parken idag, då den fick en helt ny skepnad när den polsk-litauiska kungen Stanisław II August tog över parken. Under 1700-talets senare hälft skulle ännnu större förändringar göras och parken fick faktiskt stå i detta skick ända fram till andra världskriget, då tyskarna skulle göra sitt bästa för att skövla parken. Efter kriget inleddes sålunda ett arbete med att bygga upp parken och det skulle ta flera decennier innan man kunde öppna grindarna för allmänheten igen.

    Łazienkiparken fick initialt sitt namn av att Lubomirski hade upprättat en badpaviljong i det som senare skulle bli parken. Det är för mig förhållandevis oklart om det även fanns en badpaviljong under kung Stanisław II Augusts tid, men eftersom han sedermera tog över parken och paviljongen, började man kalla parken för den kungliga badparken. Idag badar dock blott fåglarna i dammen och vare sig kungar eller om prinsar syns till.

    Däremot kan man njuta av tusentals träd och växter, om man har tur blir man presenterad för någon av parkens påfåglar som lite pompöst spankulerar omkring helt fritt.

  • Dagens anteckning – 31 maj 2025

    Dagens anteckning – 31 maj 2025

    Läsningstid: 3 minuter

    Han presenteras ofta som Fryderyk Chopins lärare, men Józef Elsner (1769-1854) var en av viktigaste tonsättarna under sin livstid samt fortfarande är en av de pelare som det polska musikarvet vilar på.

    Elsner föddes i Grodków, i dagens Schlesien, Polen, och i hemmet talades det tyska samt en schlesisk dialekt. Hans mamma var dock av tjeckisk börd, men det är oklart om det talades tjeckiska i hemmet. Redan som mycket ung visade han prov på musikalisk begåvning då han deltog i kyrkans kör, samt när han började ta violinlektioner. Men när han väl skrev in sig på universitetet i Wrocław började han, på föräldrarnas begäran, studera teologi. Den unge Elsner hade dock en egen vilja och skrev snart in sig på fakulteten för medicin. Han flyttade senare till Wien för att fortsätta sina medicinstudier, men efter en lång tids sjukdom beslöt han sig för att istället satsa på musiken. Han måste ha varit en mycket begåvad och flitig student, ty bara två år efter att han hade inlett sina studier fick han en tjänst som andra kapellmästare i Brno.

    Han skulle dock bara stanna i Brno i ett år, innan han flyttade till Lemberg, på polska Lwów, och ukrainska Lviv. Där skulle han stanna i sju år. Under sin tid i Lviv väcktes hans intresse för polsk musik och kultur, något som också skulle prägla hela hans tonsättargärning. På kort tid tonsatte han flera verk som var inspirerade av polsk folkmusik och polsk tematik. Han hade också en betydelsefull position i staden, då han tillhörde frimurarna, samt att han lade grund till den musikaliska akademien i Lviv. Därjämte arrangerade han, inom ramen för det av honom startade musiksällskapet, konserter, och han framförde bland annat symfonier tonsatta av honom själv. Dessvärre har partituren till dessa gått förlorade.

    1799 lämnade Elsner Lviv och flyttade till Warszawa, där han skulle verka fram till sin död. Det var också under denna period som han inledde sin bana som tonsättare av opera. Mellan 1799-1812 skrev han runt 20 operor, av vilka flera sattes upp på den Nationella teatern i Warszawa, som han också var chef för (dock först från 1824).

    Elsner var också oerhört fascinerad av det polska språket, och särskilt då dess melodi och hur det kunde användas i musik. Han skrev flera viktiga verk som behandlade just detta ämne, samt om polska dansformer så som mazurka, krakowiak och polonesse. Samtidigt utvecklades han sin pedagogiska verksamhet i Warszawa och blev anlitad beroende på hans framgångsrika metoder att hjälpa sina elever att utveckla sina kunskaper, och en av alla hans elever under denna tid var Fryderyk Chopin, som han började undervisa 1826.

    Tiden från sekelskiftet fram till 1830 skulle vara Józef Elsners ekonomiska glansdagar, men efter novemberupproret (1830-31) skulle hans situation försämras avsevärt. De tsarryska myndigheterna skulle ge honom en löjeväckande låg lön, och dessutom kringskära hans möjligheter till att utöva sitt yrke. Han var alltjämt omåttligt populär, och alla betydelsefulla musiker och tonsättare som kom till Warszawa bad om att få träffa honom. Bland alla namnkunniga personer finns bland annat Franz Liszt, som under en period faktiskt var Fryderyk Chopins antagonist.

    Józef Elsners verkförteckning är lång, men det verkar som om en del av hans verk gått förlorade under årens lopp. Ikväll hade jag dock förmånen att höra tre tidiga verk av honom, i ett eminent framförande på tidstypiska instrument. Konserten inleddes med en sonat för fyra händer i B-dur (op 16), som presenterades som den första polska sonaten för just fyra händer. Därefter fick vi höra hans vackra trio vid namn Grande sonat i B-dur, som är en pianotrio från 1798, och som final framförde de skickliga musikerna en stråkkvartett i d-moll (op. 8 nr 3) från samma år. Konserten ingår i en serie av tio konserter med fokus på polska 1800-tals tonsättare. Jag ser redan fram emot nästa konsert.

  • Inte en blå stetsonhatt

    Inte en blå stetsonhatt

    Läsningstid: < 1 minut

    3 december 2021
    Dagens okända
    Fotograf Antoni Pawlikowski
    Titel Leon Wyrwicz; En Kraków-dandy
    Omkring 1910

    Leon Wyrwicz (1885-1951) är förvisso inte helt bortglömd, eller för den delen helt okänd, men för flertalet av oss har han nog en ganska undanskymd plats bland våra minnesvirvlar. Wyrwicz var en välkänd och egensinnig skådespelare. Hans sällsamma uppsättningar innebar ofta att han ensam stod på scenen, utan någon särdeles viktig revestita. Han var alltid iklädd frack, och med en bister uppsyn genljöd hans ensamma stämma och sköljde över de ofta fullsatta bänkraderna på teatrarna i Kraków, Warszawa, Kyjiv och på många fler platser. Han återgav hofta de mest dråpliga situationer, utan att röra en min. Till publikens stora förtjusning.

    Men på dagens fotografi har han precis slagit igenom. Han är fortfarande ung och ganska hårfager, dessutom. Med händerna ledigt nedkörda i fickorna, kikar han, likt en riktig dandy, lite sömnigt, eller världsvant, mot fotograften. Och på huvudet har han satt en stetsonhatt käckt på sned. Förvisso är den inte blå, men han kan dofta gott av aqua vera herrparfym.

    Soundtrack: Hasse&Tage “Blå stetsonhatt”: