viewpoint-east.org

Ett efterlängtat sällskap

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

I stadsdelen Kazimierz uppstår plötsligt ett mindre tumult i korsningen Starowiślna och Miodowa. Sällskapet som orsakar tumultet har nämligen beslutat sig för att ta sig över korsningen genom att använda och simultant nochalera övergångsstället. De strömmar därför över gatan, och låter varken bilar, cyklister eller spårvagnar hindrar dem. De tålamodiga krakowiterna ställer sig på bromsarna utan att för den delen ge ifrån sig några ilskna tjut från signalhornen eller pling från cyklarnas ringklockor. Det är möjligt att krakowiterna vet att det här sällskapet inte låter sig hindras så enkelt. Sällskapet är nämligen långväga ifrån, och har envist färdats hit från hela världen. De har dessutom ett väldigt tydligt mål i sikte, vilket ofta föranleder att man blir svårare att hindra.

De är omisskännliga, detta sällskap, med sina hattar, långa svarta rockar, och karaktäristiska skruvlockar vid tinningarna. Slarvigt uttryckt kallas de ofta för ortodoxa judar, men det är ju givetvis en förenkling eftersom de är chassider. Alla chassider är förvisso ortodoxa, men de flesta ortodoxa judar är inte chassider. Termen chassid kommer från hebreiskan och betyder “from”. Det är en term som användts om lärda inom judendomen i 2000 år, men det var först på 1700-talet det blev ett begrepp för att beskriva denna speciella grupperingar inom judendomen. Det var nämligen då som Baal Shem Tov (född Israel ben Eliezer) formade det som skulle bli chassidismen. Baal Shem betyder på hebreiska “det goda namnets herre”, och får bäras av dem som kan göra underverk. Tillägget Tov, betyder god, så på svenska skulle han alltså fått namnet “Det goda namnets herre God”. Hans båda föräldrar var äldre, och när de gick bort blev han föräldralös. Efter deras död blev han adopterad av en judisk församling, och han fick studera i en cheder (en traditionell skola som lär ut hebreiska och grunderna i judendomen). Baal Shem Tov blev snart mycket inflytelserik och chassidismen fick många följeslagare. Under slutet av sitt liv hamnade han dessvärre i en fejd med Jakob Frank, och dennes följeslagare frankisterna, som lät döpa sig i Lviv år 1759. Det senare skulle ha krossat Baal Shem Tovs hjärta och ledde till hans död 1760. Jakob Frank och frankisterna innehar förresten huvudrollen i Nobelpristagaren Olga Tokarczuks utmärkta roman Jakobsböckerna. När Baal Shem Tov dog tog flera andra rabbiner vid, och bland dem finner vi Elimelech från Leżajsk, som vi ska återkomma till om en stund.

Att beskriva innebörden av chassidismen gör sig inte lätt, men man kan kan väl mena att några grundläggande egenskaper är att chassiderna lägger stor vikt vid hur intensivt man tillbedjer Gud, och att man kan närma sig Gud genom att dansa och sjunga. Det här var en väldigt förenklad återgivning, men är kanske ett frö till en djupare förståelse ni kan införskaffa er på exempelvis Wikipedia. Chassidismen blev mycket populär i det som idag är södra Polen och västra Ukraina, och på 1930-talet var drygt en tredjedel av alla judar i Polen chassider. Därav finns det många minnesmärken för chassiderna att besöka, och varje år gör de därför pigrimsresor till flera av dessa platser.

Just i dagarna är det Elimelech från Leżajsk som tilldrar sig chassidernas uppmärksamhet. Han lär ha varit flitig med att studera Torah och uppmanade sina följeslagare att göra detsamma. När Elimelech från Leżajsk dog, och hamnade inför den himmelska tribunalen, lär han ha sagt att han trots allt inte studerat Torah tillräckligt väl. Han var nämligen en ödmjuk man, och såg sina brister. Man kan dock anta att han därmed var något självkritisk. Tribunalen fastslog då att han skulle sändas till helvetet. Men ängeln, som skulle vägleda honom, ville något annat och tog Elimelech från Leżajsk istället till himmelriket. När Elimelech från Leżajsk såg allt vackert där, utbrast han att “om helvetet är så vackert, hur är då himmelriket?”

Chassiderna i korsningen Starowiślna och Miodowa är på väg till staden Leżajsk, som ligger drygt 20 mil från Kraków, för att besöka Elimelech grav. Den 11 mars är det 233 år sedan han dog. Enligt deras tro kommer Elimelech den dagen ner från sitt himmelrike (vid det här laget har han kanske fått lära att det faktiskt är just ett himmelrike, och inte helvetet han befinner sig i) för att skänka de chassider som kommer till Leżajsk hälsa, och framgång till deras barn.

Men när chassiderna nu står där i korsningen i Kazimierz, och skapar det karaktäristiska kaos som ofta uppstår när stora sällskap ska ta sig över en trafikerad väg, skänker de även oss runt omkring något alldeles särdeles efterlängtat. De ger oss nämligen en angenäm känsla av normalitet. Ty Kraków har inte riktigt varit sig likt utan deras besök och efterlängtade närvaro. Och trots att corona och reserestriktioner är märkta fiender, ha de i alla fall inte rått på detta övertygade sällskap.


Personerna på bilden har ingenting med händelsen i inlägget att göra. Fotograf är Alter Kacyzne, som tidigare förekommit på denna blogg. På fotografiet ser vi chassider på väg från en av synagogorna i Warszawa. Årtal okänd, men det lär vara taget någon gång under mellankrigstiden. Bildens källa..


På besök hos Wisława

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, Litteratur
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

Vid hörnet Królewska-Mariana Smoluchowskiego, i stadsdelen Krowodrza, står en äldre man med finaste söndagskepsen på, och tittar in i skyltfönstret till den lokala tecknings- och målarskolan. Han håller sina händer bakom ryggen, sådär som äldre män gärna gör. Långsamt böjer han sig fram, och studerar målningarna som skolan hängt i skylten. Något intresserar honom, men så plötsligt får han fart och ställer sig framför nästa skyltfönster. Här försäljs det sybehör, och även nu finner han något av intresse. Kanske är det de färgglada knappnålarna som tilldrar sig hans uppmärksamhet. Eller så är det hakarna till behås, med tillhörande bild på nakna kvinnoryggar, som lockar honom att böja sig fram lite extra.

Nu tar han fart igen nerför Królewska, och han fortsätter sin söndagspromenad. Mannen har nog gått på promenad i Krowodrza många söndagar, och kanske minns han ännu hur en smal dam, med baskern lätt på sne, lubbade mellan sina favoritbutiker. Han minns henne säkert särskilt väl, enär hon var nobelpristagare i litteratur.

Wisława Szymborska föddes för 98 år sedan långt härifrån, i byn Prowent, i Poznańs voivodeskap. När hon ännu var en liten flicka flyttade familjen till Kraków, och de slog sig ned i en fashionabel sexrumslägenhet på gatan Radziwiłłowska. Familjen hade både barnflicka och tjänstefolk. Men redan i unga år valde hon att flytta från föräldrahemmet, då hon hade gift sig med poeten och översättaren Adam Włodek. De bodde tillsammans i ett litet och kallt rum på Krupnicza 22, som ni här läst om tidigare. Paret skilde sig ganska snart, men Wisława Szymborska bodde kvar med sin före detta man i ytterligare nio år, då hon flyttade till stadsdelen Krowodrza, där hon skulle residera till sin död.

Den första lägenheten hon flyttade till i Krowodrza var mikroskopiskt liten, och alla möbler fick därför specialkonstrueras. Till hjälp hade hon konstnären Stefan Papp. Lägenheten var så liten att hon kallade den för szuflada, alltså lådan. Men Wisława Szymborska trivdes ändå i sin låda, eftersom här fanns både centralvärme och badkar. Minnet av sexrumslägenheten hon bott i som barn måste ha tett sig väldigt avlägset.

1982 flyttade hon några tvärgator längre ut från centrum. Lägenheten var något större, med separat kök, men kanske inte lika kär, ty den fick aldrig något smeknamn. Hennes boning låg på fjärde våningen, och huset ägde inte någon hiss. När så den åldrande Szymborska tilldelades Nobelpriset i litteratur, öppnades en möjlighet för att införskaffa en lite mer praktisk bostad. Efter förtvivlat sökande föll hennes val slutligen på en trerumslägenhet i ett nybyggt hus, som ligger på Piastowska. Ryktet säger att, när försäljaren av lägenheten fick höra vem spekulanten var, utbrast denne förtjust “Men jag läser ju just nu dina dikter!”.

Nu fick Szymborska äntligen plats för att anordna fester. Hon lär ha varit mycket förtjust i att omge sig med folk, och festerna lär ha varit många (ibland två gånger i veckan), blöta (man drack aperitif, rött vin, kaffe eller te med konjak) och långa (de pågick gärna långt in på småtimmarna). I väggen mellan köket och vardagsrummet hade hon öppnat upp ett litet fönster, så som det ofta ser ut på mjölkbarerna (bar mleczny) i Polen. Wisława Szymborska tyckte däremot inte riktigt om att laga mat (frånsett några paradnummer), därför beställdes ofta förtäringen från olika kända krogar i Kraków. Under festerna hade hon ordnat med frågesporter, och andra lustigheter, för dem som inte tyckte att det var tillräckligt med att vara på kalas hos en nobelpristagare.

Krowodrza, som är en av Krakóws trevligaste stadsdelar, känns ändå lite tomt utan Wisława. Här finns ingen markering som förkunnar att här bodde och trivdes Wisława Szymborska. Det syns inte så mycket av henne, förutom i skyltfönstret till bokhandeln. Där ligger den senaste biografin om henne, tillsammans med böcker om Wyspiańskis pjäs Bröllopet (Wesele), böcker av Olga Tokarczuk – tillika nobelpristagare, en biografi om Bruno Schulz, och romaner av Stanisław Lem.

Den äldre mannen på Królewska har nu hunnit till djuraffären Sklep Zoologiczny Zoo-Nutrient. Han står en stund framför fönstren innan han knatar vidare. Kanske hade han en hund en gång i tiden, som strövade vid hans på söndagspromenaderna. Eller så har han en katt där hemma. Wisława Szymborska hade alltid katt. Man kan ju fråga sig vad som hände med den när hon dog 2012. Kanske fick hennes vännina, som ärvde lägenheten, också äran att kela med, och mata Wisławas katt. Ty det är att förmoda att Szymborska ordnat för sin katt så att den inte skulle gå samma öde till mötes som katten i hennes dikt Katt i tom våning.

Katt i tom våning
Av Wisława Szymborska

Dö – så gör man inte mot en katt.
För vad ska katten ta sig till
i den tomma våningen.

Klättra på väggarna.
Gnida sig mot möblerna.
Inget verkar ändrat,
men inget är sig likt.
Inget verkar flyttat,
men ändå står det glesare.
Och på kvällen lyser ingen lampa.

Det hörs steg i trappan,
men inte just de.
Handen som lägger fisken på fatet
är inte heller samma.

Det är något som inte börjar
när det skulle börja.
Någon som inte händer
som det ska.
Någon bara var här,

sen var han plötsligt borta
och är nu envist borta.

Vartenda skåp har man granskat.
Hoppat över hyllorna.

Borrat in sig under mattan och sett efter.
Man har till och med brutit mot förbudet
och rört om bland alla papperen.
Vad finns det mer att göra.
Sova och vänta.

Vänta bara när han kommer,
vänta bara när han dyker upp.
Då ska han veta
att så gör man inte mot en katt.
Man ska liksom motvilligt
kliva åt hans håll,
så sakteliga,
på förorättade tassar.
Och inga skutt och pip till att börja med.

Ur diktsamlingen Slutet och början (Koniec i początek) 1993 i översättning av Anders Bodegård.


Om en listig affisch, och så lite om Olga

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

6 december 2019
Dagens polska affisch
Hunting in Poland
Av Wiktor Górka
År 1961

1961 kände de polska myndigheterna att det var dags att söka upp lite turister. Jag antar att man hade många olika verktyg för att nå ut till dem som var benägna att resa till det då kommunistiska landet, men ett av deras verktyg var i alla fall att ge i uppdrag till de polska affischkonstnärerna att skapa lockande affischer.

Valet föll bland annat på Wiktor Górkas dubbelbottnade affisch Hunting in Poland. Jag kan inte låta bli att småle lite när jag försöker föreställa mig hur snacket gick när de landade i beslutet att välja den här affischen. Vilka turister tänkte de attrahera med Górkas sarkastiska affisch? På den tiden växte ju inte veganer eller djurrättsaktivister på träden, så att säga. Eller hade dåtidens jägare en alldeles speciell sorts självironi?

Ty jägare lär Polen ha lockat under denna tid. Undertecknad har vid flertalet tillfällen träffat äldre svenska herrar, som med salig blick berättat om sina jaktupplevelser i det kommunistiska Polen.

Själv har jag lite svårt att förstå hur man vill skjuta på något så vackert som hjortar, rådjur, eller andra djur som har sin fulla rätt att få leva så länge de vill. Inte ens vildsvin tycker jag förtjänar att behöva dö jaktdöden. Därför ser jag på denna affisch helt humorbefriat. För mig är det en rättvis revansch, som tyvärr händer allt för sällan.

Nåväl, jag föreställer mig ibland att Nobelpristagaren Olga Tokarczuk fick ett uppslag till sin lysande roman Styr din plog över de dödas ben (Ariel förlag) från nämnda affisch. Man skulle nämligen kunna säga att den handlar just om de vilda djurens revansch. Men eftersom det är Olga Tokarczuk vi talar om, finns här en skruv på berättelsen.

Om du nu inte har läst rommanen ännu rekommenderar jag den varmt. En roman som på en och samma gång både är tankeväckande och en ren avkoppling. Det är ju bara Olga som kan lyckas med en sådan bedrift.

Men om det förhåller sig så att du tröttnat på att läsa, så kan jag också rekommendera Sveriges radios uppläsning av romanen. Kanske får du dig också ett skratt, och jag skulle inte hålla för helt otroligt att du någonstans under din läsning/lyssning börjar tänka på Wiktor Górkas listiga affisch.


Bokhandeln på Rynek 23

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, literature, Litteratur, poetry, poland
Tags: , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

“Söker Pani något särskilt”, säger den trevlige försäljaren. Men jag skakar bara på huvudet som svar. Nej, inte är det väl så att man kan få tillräckligt med böcker, men jag har ändå lärt mig att hämma min samlarglädje när det kommer till just böcker. Nå, det är väl egentligen inte helt sant, men jag försöker i alla fall ha en restriktiv hållning gentemot ett alldeles överdrivet boksamlande. Så nej, jag söker inget, och ska inte ha fler böcker. Det senare säger jag visserligen inte till försäljaren på bokhandeln på Rynok 23, men det är vad som pågår i min skalle.

Egentligen ville jag bara hit för att få komma till en av de första platserna i Europa där man sålde böcker. 1610 slog Franciszek Jakub Mercenich upp portarna till det som skulle bli den första bokhandeln i Kraków. (Några hävdar till och med att det skulle ha varit den första bokhandeln i hela Europa!) Det blev antagligen en omedelbar succé, det utgår jag i alla fall från. Men tyvärr blev hans lysande affärsidé ingen lysande affär för honom. Tre år senare låg han nämligen död och begraven.

Detta hindrade inte andra entusiaster från att ta vid där Franciszek Jakub Mercenich stupade. Men inte heller de var särskilt lyckosamma. Av, för mig, oklara omständigheter fick en efter en kasta in handduken.

Någon gång i 1600-talets slutskede övergav man tanken om bokförsäljning på Rynek 23, och det skulle dröja hela 200 år till någon ny bokentusiast vågade öppna en bokhandel på platsen. År 1872 köpte Władysław Jaworski huset vid Rynek 23, och öppnade således en bokhandel. Här sålde han billiga böcker och hade dessutom en litterär salong. Verksamheten såldes dock efter några år till Gebethner i Wolff (Gebethner och Wolff), som bedrev bokhandel i lokalen från 1875 till 1940. Det var under denna tid som bokhandeln blev en viktig punkt i Krakóws litterära kretsar. Många möten mellan författare och hetlevrade diskussioner har väggarna på Rynek 23 bevittnat.

Under den nazistiska ockupationen av Polen tog Deutsche Buchhandlung över, och de hade bokhandeln där till 1945. När nazisterna slutligen besegrades fick
Gebethner i Wolff åter tillbaka verksamheten, och kunde verka ända till 1950, då företaget tyvärr likviderades av de kommunistiska myndigheterna.

Men det betydde ändå inte slutet för bokhandeln på Rynok 23. De kommunistiska myndigheterna lät öppna Dom Księga (Bokhuset), och de bedrev bokhandel från 1950 till 1998.

1998 var det alltså åter dags för nya ägare. Bokkedjan Matras drev en mycket älskad bokhandel fram till 2017, då hela kedjan faktiskt gick omkull. Under deras tid levde den litterära debatten upp, och de hade flera prominenta författare på besök. Bland de internationellt kända återfinns bland annat Norman Davies och Michael Houellebecq. Många polska författare, så som Michał Heller, Ryszard Kapuściński, Sławomir Mrożek, Jerzy Pilch, Andrzej Stasiuk med flera, bjöds också in till samtal och presentationer.

Idag är det en ny bokkedja som tagit vid där Matras slutade. Empik heter den. Eller rättare sagt, de tar inte vid där Matras slutade utan vill skapa en ny plats. Man har totalrenoverat bokhandeln efter senaste modet. Från det stora rummet vid entrén leds man via en gång, med väggmålningar, in till det allra heligaste. Där finner man två rum tillägnade Krakóws två nobelpristagare i litteratur, Czesław Miłosz och Wisława Szymborska. Man har här regelbundet författarträffar, och samtal kring litteratur.

Men redan nu kraxar olyckskorparna. Några menar att Empik inte kommer att kunna ha kvar verksamheten, då de inte är tillräckligt publikfriande. De har inte hyllmeter med engelskspråkig litteratur, och de har inte ens ett kafé. Istället försöker de satsa på litteraturens dragningskraft, och något inom mig hoppas ändå att de kommer att lyckas. Ty behöver verkligen Krakóws stora torg, Rynek główny, ännu en butik som satsar på krimskrams istället för böcker och samtal kring litteratur? Det är nämligen ibland svårt att förstå, när man står på Rynek główny, att Kraków faktiskt är klassat som litteraturstad av UNESCO.

Men när jag står där i Wisława Szymborskas och Czesław Miłosz båda rum på Rynek 23, känner jag i alla fall hur litteraturens vingslag fläktar genom rummen. Även om den våldsamma turismen gör allt för att urholka det som är unikt med Kraków, så finns det ändå några som bjuder på lite motstånd.

Jag vänder min näsa mot utgången, och är fast besluten om att jag inte ska införskaffa ännu en bok. Men som av någon outgrundlig anledning misslyckas jag med mitt uppsåt. Till kassan kommer jag nämligen inte tomhänt, utan jag har tydligen plockat på mig en liten bok om Józef Mroszczaks affischkonst. Den trevlige försäljaren ler glatt och försöker rikta min uppmärksamhet mot en bok av Nobelpristagaren Olga Tokarczuk.

Men jag skakar nekande på huvudet, ty den boken har jag redan…


Mellan bokraderna skymtar en svunnen tid.


Vy från Wisława Szymborskas rum.


Hos Czesław Miłosz.


Den förargliga lilla boken om Józef Mroszczaks affischkonst.


Man skyltar med böcker av nobelpristagarna Czesław Miłosz, Wisława Szymborska och Olga Tokarczuk.


Efterlängtat nytt museum

Category: antisemitism, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 6 minuter)

Alltid när jag följer de slingriga vägarna förbi Bibrka, Lany, Chodorkivtsi, Bakivtsi, Flaha, Pidkamin för att slutligen glida in på bensinmacken Okko i Rohatyn, så tänker jag på Olga Tokarczuk och Jakobsböckerna. Berättelsen tar sin utgångspunkt från 1700-talets Galizien och hon börjar just i Rohatyn. År 1752 närmare bestämt, på gårdsplanen till fader Benedykt Chmielewski boning.

Gårdsplanen framför Okko är visserligen en fullkomligt opersonlig plats. Så som bensinmackarnas fysionomi tydligen alltid ska vara, enligt någon hemlig internationell uppgörelse. Men det hjälps inte. Jag tänker lika förbaskat på fader Benedykt Chmielewski och hur han står där på de första raderna av Jakobsböckernas enorma skapelse, och retar upp sig på någon ur den judiska församlingen som på hans uppdrag ristat in orden:

Idag då, imorgon sedan
Vad livet givet har du redaи

Juden som fått i uppdrag att rista in devisen har alltså använt den krylliska bokstaven “И” istället för den latinska “N”. De båda bokstäverna har inte något släktskap (“И” kan närmast liknas vid “Y”), och det är det som retar fader Benedykt Chmielewski när han står där och tittar på de inkarvade bokstäverna. Det är, enligt min mening, ingen slump att Olga Tokarczuk har valt att sätta in Rohatyns judar i det första andetaget av denna väldiga roman. De var en av de större folkgrupperna, och de hade avgörande betydelse för staden ända fram till att nazisterna och förintelsen kom för att förinta dem alla.

I dagens Rohatyn kan det vara svårt att skönja att judarna har bott här. Lika svårt är att finna bevis på att det någonsin bott några polskspråkiga i staden. Idag är staden praktiskt taget helt homogen. Jag hör främst ukrainska och ibland några inslag av ryska när jag står på bensinmacken och bränner tungan på mitt kaffe. Rohatyn skiljer sig inte från ändra små och stora städer i Galizien. De har sedan andra världskriget blivit rånade på sin mångkulturella identitet. Dagens Galizien har egentligen inte särskilt många likheter med det Galizien jag ofta gå runt och dagdrömmer om. Saken blir väl egentligen inte bättre av att förvånansvärt få här känner till hur det egentligen förhöll sig med områdets etniska konstitution. Utbildningsväsendet bär väl största skulden. Ukrainsk historieundervisning lär vara undermålig. Så man kan ju knappast anklaga någon för att inte känna till av vilka som befolkade regionen tidigare.

Det finns de som vill ändra på avsaknaden av kunskap. Jag har tidigare skrivit om Rohatyn Jewish Heritage som vill synliggöra judarnas historia i stan. (Tidigare blogginlägg.) Ett av alla projekt de engagerat sig i har varit att hjälpa till med att bygga upp ett stadsmuseum. Marla Raucher Osborn och Jay Osborn har lagt ner mycket arbete på att sätta samman texter om judiskt liv före förintelsen. De har samlat ihop bilder, flera judiska föremål samt att de donerat en surfplatta som visar en film från tiden före kriget.

Men museet har inte slagit upp sina portar. Kriget i östra Ukraina är ett ekonomiskt slukhål, och det har inte funnits ekonomi för museets verksamhet. Vi är flera som väntat otåligt och stundtals har vi misströstat helt. Det är väl när det ser som mörkast ut som ljusningen uppenbarar sig. Så var det i alla fall med museet i Rohatyn. Ty plötsligt nåddes jag av nyheten att invigningen av skulle ske den 19 november.

Så då bar det av på de slingriga vägarna förbi Bibrka, Lany, Chodorkivtsi, Bakivtsi, Flaha, Pidkamin för att slutligen glida in på gårdsplanen framför Rohatyns museum som heter Opillja. I kyligt väder, med retsamma snöflingor som singlade ner från skyn och förstörde våra frisyrer alldeles, fick vi oss till livs en riktigt invigning så som det sig bör häromkring. Med tal av många män i kostymer eller skinnrockar, en flicka som läste på vers och en fader som välsignade det hela. (Nej, jag är inte elak eller ironisk. Jag bara förfrämligade det hela. Ty jag är ändå en främling. I synnerhet på platser som Rohatyn.)

När banden äntligen klippts av tre män, fick vi komma in i värmen och museets samlingar. Det är en mycket fin utställning. Med små medel har man gjort sitt bästa för att fånga stadens historia. Marla Raucher Osborns och Jay Osborns bidrag finns precis vid entrén till höger. En lyckad placering då de flesta vek av till höger direkt när de kom in i genom entrén. Marla Raucher Osborn och Jay Osborn har gett mer material till museet än det som hänger uppe, och de planerar att ge ut en folder med mer material på engelska som ska ge en större inblick i judarnas historia i Rohatyn. Det finns även en liten polsk hörna tack vare Piotr Lewicki i Kraków som skänkt museet vykort och bilder från mellankrigstiden. Den avdelningen borde givetvis vara större, men utan ett brett engagemang från Polen är det svårt att få till en sådan. Förintelsen finns i den sektion som Marla Raucher Osborn och Jay Osborn tagit fram, men det skulle inte skada om den även hamnat på synlig plats i den avdelning som handlade om krigen under 1900-talet. Fördrivningen av polackerna är inte omnämnd, men det tror jag kommer sig av avsaknaden av ett ordentligt polskt engagemang. Och vad händer efter andra världskriget? undrar jag. Det finns i princip ingenting från den sovjetiska tiden. Hur ska alla babusjas (mormor eller farmor) kunna gå till museet och berätta om sitt Rohatyn för sina barnbarn?

Det är mycket svårt att ringa in en stads historia i fyra små rum utan att råka ägna sig åt historiebruk. Frågor man måste ställa sig är för vem man gör museet eller varför. Annars blir risken att man gör ett museum som faller politiker i smaken. Rohatyns museum har just slagit upp portarna, och är ett projekt i varande. Projektet kommer att utvecklas med tidens gång. Att både judar och polacker finns representerade på museet är ett stort steg i rätt riktning. Så för tydlighetens skull upprepar jag, det är ett fint museum. Man har utgått från det man har, och man har fått, och tagit emot, värdefull hjälp av folk utifrån, så som Marla Raucher Osborn och Jay Osborn. Mina synpunkter ska ses i ljuset av att jag kommer utifrån. Jag ser allt lite från sniskan, och inte helt sällan genom olika böcker, som Olga Tokarczuks litterära raster.


Vasyl Juzysjyn rattar oss säkert genom Galiziens kullar och dalgångar.


Museet är invigt!


Marla Raucher Osborn vid den judiska delen som hon och Jay Osborn har bidragit till.


Slava Durach (från Shofar Newspaper Lviv), Marla Raucher Osborn och Jay Osborn framför den polska avdelningen.


Marla Raucher Osborn vid de judiska föremål som Rohatyn Jewish Heritige hjälpt till att samla ihop.


Ukrainskt allmoge. Vackert arrangerat.


Ett av de polska vykorten.

Läs också Rohatyn Jewish Heritage rapport från invigningen.


Flickan i den gröna tröjan

Category: antisemitism, by sophie engström, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, photography, ukraina
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

“Vi ses vid Neptunus-statyn”. Det har varit en ofta brukad fras sedan jag flyttade hit till Lviv. Neptunus-statyn är en av de fontäner som flankar varje hörn av Plotstja rynok. Neptunus kollegor är Diana, Amfitrite och Adonis. Men det är Neptunus som passar bäst som mötesplats. På senare tid har dock platsen blivit ett lite väl omtyckt tillhåll för turister. De hänger som övermogna päron kring den stackars mannen.

Men det var i förra veckan som min sinnebild av Neptunus verkligen förändrades. På Center for urban history of East Central Europe pågår just nu en utställning om en av de få historierna om förintelsens överlevare som finns att berätta från Lviv. Utställningen bär namnet “Underworld: Holocaust survival in the sewers of Lviv“. Av Lvivs 160 000 judar överlevde endast 900 själar, och några få av dem överlevde genom att gömma sig i kloakerna i Lviv.

På utställningen får vi följa familjen Chiger och dottern Krystyna samt de som delade deras grymma öde att förföljas och mördas för sin etnicitets skull. Det är Krystynas röst som leder oss genom berättelsen. Genom hela berättelsen är hon iklädd en grön tröja, en tröja som hennes mormor stickat till henne. Hon bär tröjan den dagen hon stiger ner i kloakerna. Och hon har samma gröna tröja på sig när hon arton månader senare åter möter dagsljuset.

Familjen Chiger tillhörde den burna delen av judarna i Lviv. De bodde på Kopernika, en parallellgata till gatan där jag bor, i en stor paradvåning med utsikt mot Pototskijs palats och alla träden. De hade en flygel och en älskad hund vid namn Pusjek. Så framlevde de sina liv fram till den dagen då nazisterna tågade in i staden. De tvingades, liksom alla andra judar, in i Lvivs getto, och skulle ha mött en säker död, om det inte vore för synnerligen lyckosamma omständigheter.

När nazisterna påbörjade likvideringen av Lvivs getto, visste familjen att det krävdes extrema åtgärder för att överleva. Deras far började undersöka möjligheterna att gömma sig i kloakerna. När han en dag utforskade kloakerna, sprang han på en polack som arbetade där. En uppgörelse gjordes, och det bestämdes att en liten grupp judar skulle hållas gömda i kloakerna med hjälp av denne polack. Han hette Leopold Socha. Det känns nästan i ödesmättat att deras modiga beskyddare bar samma förnamn som staden skulle kunna ha burit om det vore en människa. (Leopold kommer från ordet Leo, som betyder lejon. Och Lviv är lejonstaden på flera språk.)

Utställningen på Center for Urban History of East Central Europe har en grym autenticitet. Bilder från platserna där berättelsen utspelar sig är effektfullt nog från nutid. Vi kastas mellan historiens och dagens Lviv med våldsam kraft. Deras arton månader långa vistelse i kloakerna inleddes vid marknaden Dobrobyt, en marknad som jag besöker ofta. Det är bilder från bakgårdar där man skickade ner mat till de gömda judarna. Bakgårdar jag alltför väl känner igen.

Och Neptunus, då? Ja, där fick de sitt färska vatten. När jag idag står vid statyn, och blickar ner i fontänens vatten, kan jag bara tänka på att på denna plats, för 75 år sedan – ett litet stenkast i Lvivs historia – gav Neptunus sitt vatten till Krystyna och hennes familj. Och jag önskar att det i framtiden kan finnas en plakett, som berättar om denna grymma, och på många vis gömda, del av Lvivs historia.

Familjen Chiger överlevde, och likaså deras räddare Leopold Socha. Men ingen av dem kunde stanna i Lviv efter Sovjetunionens maktövertagande. Chiger betraktades som klassfiende, då familjen tidigare varit förmögen. Socha gjorde som många andra polacker, och flyttade över gränsen till Przemysł. Familjen Chiger fortsatte sedermera till USA.

Utställningen baseras främst på självbiografin “The Girl in the Green Sweater: A Life in Holocaust’s Shadow“. Flickan i den gröna tröjan var alltså Krystyna Chiger, dottern i familjen som överlevde. Boken har även filmatiserats av Agnieszka Holland, som också ligger bakom den prisbelönta filmatiseringen av Olga Tokarczuks “Styr din plog över de dödas ben“.

Krystynas gröna tröja finns idag på United states Holocaust Memorial Museum i Washington.


Olga, Martin, jag och du

Category: by sophie engström, Galizien, krönika, literature, Litteratur
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Nå, det är svårt att med säkerhet fastställa varför jag tilltalas så av Olga Tokarczuks författande. Det är som om jag blir alldeles varm inombords när jag läser hennes texter. Som om det fanns ett märkligt släktband mellan våra tankesfärer. Mina tankar flätas in i hennes texter och jag följer ledigt med. Jag känner innerlig eufori över att jag äntligen hittat en skriftställare som aldrig tycks kunna göra mig besviken.

Det märkliga är att jag känner mig både hemma och borta på samma gång.

Jag är hemma i hennes ordval och banor de löper i. Samtidigt är det som jag är borta på besök hos någon jag känner ganska bra. Denna någon har inrett sitt hem som jag skulle göra, men med små och uppfriskande detaljer som skiljer. De är tillräckligt stora för att märka av deras existens, men samtidigt så små att de inte kan skönjas med blotta ögat. Dessa små detaljer gör att jag ofta blir förvånad på ett hemtamt vis. En motsägelse kanske, men ändock ett faktum när jag läser Olga. Det är lite som när jag skriver själv, och blir överraskad över hur jag väljer att teckna ett skeende. Hur det uppkom, och varför det blev som det blev kan jag inte svara på, samtidigt som det är väldigt självklart att det blev så, då det var det jag som skrev det och det därför är fullkomligt logiskt.

Det är, som jag skrev ovan, faktiskt första gången det händer mig. Att jag mött en sådan författare. Det är klart att andra skriftställare har tilltalat mitt intellekt, men det har alltid funnits en distans mellan mig och den andra. En osynlig mur, omöjlig att tillintetgöra.

Kanske finns det ett särskilt uttryck i hennes författarskap, eller så finns det bara en koppling till hur jag förväntar mig att förhållandet mellan läsaren (jag) och författaren (du) ska te sig. Jag lutar mitt öra mot Martin Buber och hans tankar om jag och du. (Tankar som förövrigt slog rot hos Buber bara ett kvarter från den plats jag sitter och skriver det här.)

Nu när jag tänker på det, så det kanske så att jag i detta fallet är du, emedan hon är jag. I alla fall så länge hon skriver och det är jag som läser. Nu skriver jag ju om hennes författarskap, så då är jag antagligen jag, och hon är således du. Även om du också finns här (och det är ju mer troligt att just du läser detta än att Olga gör det). Du läser om oss. Ja, faktiskt om oss alla tre. (Om man nu ska tänka som Buber, och det är faktiskt att riktigt fördelaktigt.)

Men ingenting av det här förklarar varför jag känner ett så starkt (och möjligen, inbillat) band till Olga Tokarczuks författande. Det är tänkbart att även om jag skulle nå en förklaringsmodell till varför, så skulle jag förkasta den lika fort som den formerade sig. En av de många tjusningarna (ty de är väldigt många) framstår så här i skrivande stund, att jag aldrig kommer sätta fingret på varför min böjelse för hennes författarskap är förskaffat som det är. Det är väl lite som de där detaljerna i det hemtama rummet jag beskrev ovan. De både finns där, och gäckar mig med sin förvillande välkändhet.

Varför jag skriver det här just nu kan inte heller fastställas med säkerhet. Det bara kom sig så, att nu var det tydligen dags att skriva om Olga Tokarczuk, igen. (Och lite om Buber.)


Två Olgor som följer mig just nu.