viewpoint-east.org

Konst på undantag

Category: by sophie engström, Centraleuropa, eastern europe, Historia, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

16 december 2019
Dagens polska affisch
Grudzień 81 (december 81)
Av Piotr Młodożeniec
År 1981

Idag är det den sextonde december, men jag tycker ändå att vi ska ta några steg tillbaka några dagar. Närmare bestämt till den trettonde december år 1981. Det finns nog ingen polack som inte får ett sorgset uttryck i ansiktet när man nämner detta datum. Ty det var då som det kommunistiska Polen drabbades av undantagstillstånd.

Bakgrunden var att fackföreningen Solidaritet, och dess ledare Lech Wałęsa, hade kastat grus i det kommunistiska maskineriet. De bildades 1980, och ganska snart utbröt strejker och motstånd över stora delar av Polen. Det hade varit oroligt ganska länge i Polen – faktum är att polackerna aldrig riktigt accepterade det kommunistiska partiet – men i och med att Solidaritet bildades hotades regimen av ett allt mer organiserat motstånd.

Svaret från regimen var undantagstillstånd i hela Polen. Den nytillträdde förstesekreteraren för kommunistiska partiet hette Wojciech Jaruzelski, och det finns nog några av mina läsare som minns denne man, när hans militäriska uppenbarelse förkunnade undantagstillståndet på TV.

Hela samhället ställdes under militär kontroll. Det innebar att till exempel alla fabriker, all produktion och alla kommunikationsmedel ställdes under deras kontroll. 6000 aktivister internerades, inklusive Lech Wałęsa.

Ganska snart återgick samhället till en skenbar ordning, men resultatet blev att det blev brist på nästan allt. Internationella hjälpaktioner sattes in, men polackerna fick ändå utstå ransonering. Undantagstillståndet varade ända till juni 1984.

När påven Johannes Paulus II besöktes landet 1983, mitt under undantagstillståndet, uppmanade han det kommunistiska partiet att legalisera Solidaritet, och att förhandla med dem. Det skulle dock dröja ända till 1989 att så skulle skedde.

Sverige stöttade på många vis motståndare till det kommunistiska partiet under denna tid. Det som kanske tydligast indikerade detta stöd var Nobelpriset i litteratur till Czesław Miłosz år 1980, och Nobels fredspris till Lech Wałęsa 1983.

Dagens polska affisch skapades just under undantagstillståndets första dagar. Upphovsmannen till affischen heter Piotr Młodożeniec och han brukar tillskrivas äran att vara den första affischkonstnären i Polen som använde sig av datorn som hjälpmedel till sina konstverk. Hans konstverk och affischer påminner ofta om graffiti, men han lär föredra att måla på papper.

Att Piotr Młodożeniec förknippas med Solidaritet är ingen tillfällighet. Under 1980-talet skapades han flera broschyrer, affischer och grafiska trycksaker till den då illegala fackföreningen. Trycksakerna tycktes på hemliga tryckerier, och spreds sedan ut till folket.

Huruvida dagens affisch nådde många polacker låter jag vara osagt, men idag påminner den oss om att det faktiskt inte är så fasligt länge sedan polackerna förtrycktes av en hänsynslös diktatur.

Share

‘De’ i huset bredvid

Category: by sophie engström, Centraleuropa, eastern europe, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, Litteratur, Teater
Tags: , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

9 december 2019
Dagens polska affisch
Oni (De)
Av: Franciszek Starowieyski
År: 1978

När jag började intressera mig för polska affischer var det egentligen inte den typen av affischer jag har publicerat hitintills i denna adventskalender, eller som jag gjorde i förra årets dito. De som först tilldrog min uppmärksamhet var de ganska… hur ska jag uttrycka det… ekivoka affischer. De kan väl närmast sammanfattas med att de ofta har någon förvrängd naken kropp, eller groteskt ansikte, i förgrunden. Jag kan inte påstå att jag tyckte om dem, men de hade det goda med sig att jag började intressera mig för polsk affischkonst. Jag kan givetvis inte lova något, men jag tror att den här affischen är det mest ekivoka jag kommer att publicera i årets adventskalender. Men vi får se. Jag vill aldrig ge ett löfte, som jag senare bryter.

Nåväl, vad är det nu för märkligt du tittar på? Jo, det är en affisch till Witkacys pjäs Oni, De på svenska.

Att sammanfatta vem Witkacy var är inte en lätt uppgift. Men vi kan börja med hans egentliga namn, Stanisław Ignacy Witkiewicz. Ignacy såg dagens ljus första gången 1885, och hans föräldrar var bördiga från Litauen. Men själv växte han upp i Zakopane, idag ett välkänt turistmål i polska Karpaterna. Hans far ville inte att den unge Ignacy skulle gå i ordinär skola, så barnet utbildades i hemmet. Mot faderns vilja lyckades i alla fall Ignacy bli antagen till konsthögskolan i Kraków.

Ignacy Witkiewicz var nära vän med en annan konstnär som förknippas med Zakopane, tonsättaren Karol Szymanowski. Han var under en tid även mycket nära vän till bildkonstnären Bronisław Malinowski. Om deras vänskap har Agneta Pleijel skrivit romanen Lord Nevermore.

Ignacy Witkiewicz var inte enkom (?) bildkonstnär. Han var även författare, skribent och arkitekt. Som författare skrev han flera verk som på olika sätt tangerade ämnet totalitära ideologier. Han närde en innerlig avsky mot alla ideologier som försökte inskränka yttrandefriheten. Det är möjligt att han tog den positionen efter att ha bevittnat ryska revolutionen 1917. Ignacys skräck för det totalitära samhället ledde bland annat till att han 1920 skrev pjäsen Oni, som antagligen skrevs som en reaktion på nämnda revolution.

Oni handlar om ett par som lever på en herrgård. Mannen på herrgården heter Bałandaszek. Han är förtjust i att samla konst. Han har en älskarinna som heter Spika, men deras relation är problematisk. Spika tycker inte att Bałandaszek ger henne tillräckligt med uppmärksamhet. Han försöker blidka henne med att tillfredsställa henne sexuellt. Men till Bałandaszeks förtret är det inte tillräckligt för Spika. Hon vill ha något mer.

En dag börjar hon tala om De (Oni) i en annan herrgård. Det uppdagas snart att De är en sekt, som lever efter ett totalitärt motto.

Affischen skildrar handlingen i pjäsen med att väcka äckel, men kanske också nyfiken, hos oss betraktare. Två nakna kvinnokroppar, brydda med dödskallar som huvuden, lutar sig smeksamt mot ett groteskt huvud som bara består av stirrande ögon. Hos mig väcker affischen oro. Jag känner mig iakttagen, kontrollerad, och utelämnad. Jag skulle tro att det också är avsikten, och att både Ignacy Witkiewicz och affischkonstnären Franciszek Starowieyski skulle vara väldigt nöjda om de fick höra att deras uppsåt hade lyckats.

Hela pjäsen slutar förfärligt sorgligt, men jag tänker inte avslöja mer, eftersom det vore tråkigt att ta från er möjligheten att bli chockade, om ni nu någon gång får möjligheten att se pjäsen.

1925 tar Ignacy Witkiewicz ett alias, Witkacy. Under denna tid börjar han producera bildkonstverk som visar sig vara mer lönsamma än hans skriverier. “Kunden måste alltid bli tillfredsställd” var hans motto under denna tid. Men redan under det sena 1920-talet återgick han alltmer till att skriva sina mindre lönsamma romaner. En av hans mest kända romaner skrevs just under denna tid, Nienasycenie (Omättlighet).

När nazisterna invaderade Polen 1939 flydde Ignacy Witkiewicz österut. Som ni vet av historien, anföll Sovjetunionen senare från öster. Det blev för mycket för Witkacy. Han avskydde som sagt alla totalitära regimer. Den 18 september 1939 tog han sitt liv. 54 år gammal.

När Ignacy Witkiewicz tog sitt liv hade han endast ringa inflytande över sin samtid. Men efter kriget kom hans namn åter i ropet. Först utanför det kommunistiska Polens gränser, men efter tövädret 1956 sattes bland annat hans pjäser upp av den legendariska teatermannen Tadeusz Kantor.

Idag är det nog ingen som ifrågasätter Ignacy Witkiewiczs enorma betydelse för den modernistiska litteraturen, och hans namn nämns parallellt med författare som Witold Gombrowicz, Bruno Schulz (som Ignacy lyfte fram innan denne var känd) och Czesław Miłosz.

Share

Bokhandeln på Rynek 23

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, literature, Litteratur, poetry, poland
Tags: , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

“Söker Pani något särskilt”, säger den trevlige försäljaren. Men jag skakar bara på huvudet som svar. Nej, inte är det väl så att man kan få tillräckligt med böcker, men jag har ändå lärt mig att hämma min samlarglädje när det kommer till just böcker. Nå, det är väl egentligen inte helt sant, men jag försöker i alla fall ha en restriktiv hållning gentemot ett alldeles överdrivet boksamlande. Så nej, jag söker inget, och ska inte ha fler böcker. Det senare säger jag visserligen inte till försäljaren på bokhandeln på Rynok 23, men det är vad som pågår i min skalle.

Egentligen ville jag bara hit för att få komma till en av de första platserna i Europa där man sålde böcker. 1610 slog Franciszek Jakub Mercenich upp portarna till det som skulle bli den första bokhandeln i Kraków. (Några hävdar till och med att det skulle ha varit den första bokhandeln i hela Europa!) Det blev antagligen en omedelbar succé, det utgår jag i alla fall från. Men tyvärr blev hans lysande affärsidé ingen lysande affär för honom. Tre år senare låg han nämligen död och begraven.

Detta hindrade inte andra entusiaster från att ta vid där Franciszek Jakub Mercenich stupade. Men inte heller de var särskilt lyckosamma. Av, för mig, oklara omständigheter fick en efter en kasta in handduken.

Någon gång i 1600-talets slutskede övergav man tanken om bokförsäljning på Rynek 23, och det skulle dröja hela 200 år till någon ny bokentusiast vågade öppna en bokhandel på platsen. År 1872 köpte Władysław Jaworski huset vid Rynek 23, och öppnade således en bokhandel. Här sålde han billiga böcker och hade dessutom en litterär salong. Verksamheten såldes dock efter några år till Gebethner i Wolff (Gebethner och Wolff), som bedrev bokhandel i lokalen från 1875 till 1940. Det var under denna tid som bokhandeln blev en viktig punkt i Krakóws litterära kretsar. Många möten mellan författare och hetlevrade diskussioner har väggarna på Rynek 23 bevittnat.

Under den nazistiska ockupationen av Polen tog Deutsche Buchhandlung över, och de hade bokhandeln där till 1945. När nazisterna slutligen besegrades fick
Gebethner i Wolff åter tillbaka verksamheten, och kunde verka ända till 1950, då företaget tyvärr likviderades av de kommunistiska myndigheterna.

Men det betydde ändå inte slutet för bokhandeln på Rynok 23. De kommunistiska myndigheterna lät öppna Dom Księga (Bokhuset), och de bedrev bokhandel från 1950 till 1998.

1998 var det alltså åter dags för nya ägare. Bokkedjan Matras drev en mycket älskad bokhandel fram till 2017, då hela kedjan faktiskt gick omkull. Under deras tid levde den litterära debatten upp, och de hade flera prominenta författare på besök. Bland de internationellt kända återfinns bland annat Norman Davies och Michael Houellebecq. Många polska författare, så som Michał Heller, Ryszard Kapuściński, Sławomir Mrożek, Jerzy Pilch, Andrzej Stasiuk med flera, bjöds också in till samtal och presentationer.

Idag är det en ny bokkedja som tagit vid där Matras slutade. Empik heter den. Eller rättare sagt, de tar inte vid där Matras slutade utan vill skapa en ny plats. Man har totalrenoverat bokhandeln efter senaste modet. Från det stora rummet vid entrén leds man via en gång, med väggmålningar, in till det allra heligaste. Där finner man två rum tillägnade Krakóws två nobelpristagare i litteratur, Czesław Miłosz och Wisława Szymborska. Man har här regelbundet författarträffar, och samtal kring litteratur.

Men redan nu kraxar olyckskorparna. Några menar att Empik inte kommer att kunna ha kvar verksamheten, då de inte är tillräckligt publikfriande. De har inte hyllmeter med engelskspråkig litteratur, och de har inte ens ett kafé. Istället försöker de satsa på litteraturens dragningskraft, och något inom mig hoppas ändå att de kommer att lyckas. Ty behöver verkligen Krakóws stora torg, Rynek główny, ännu en butik som satsar på krimskrams istället för böcker och samtal kring litteratur? Det är nämligen ibland svårt att förstå, när man står på Rynek główny, att Kraków faktiskt är klassat som litteraturstad av UNESCO.

Men när jag står där i Wisława Szymborskas och Czesław Miłosz båda rum på Rynek 23, känner jag i alla fall hur litteraturens vingslag fläktar genom rummen. Även om den våldsamma turismen gör allt för att urholka det som är unikt med Kraków, så finns det ändå några som bjuder på lite motstånd.

Jag vänder min näsa mot utgången, och är fast besluten om att jag inte ska införskaffa ännu en bok. Men som av någon outgrundlig anledning misslyckas jag med mitt uppsåt. Till kassan kommer jag nämligen inte tomhänt, utan jag har tydligen plockat på mig en liten bok om Józef Mroszczaks affischkonst. Den trevlige försäljaren ler glatt och försöker rikta min uppmärksamhet mot en bok av Nobelpristagaren Olga Tokarczuk.

Men jag skakar nekande på huvudet, ty den boken har jag redan…


Mellan bokraderna skymtar en svunnen tid.


Vy från Wisława Szymborskas rum.


Hos Czesław Miłosz.


Den förargliga lilla boken om Józef Mroszczaks affischkonst.


Man skyltar med böcker av nobelpristagarna Czesław Miłosz, Wisława Szymborska och Olga Tokarczuk.

Share

Gåvan vid Wisła

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika, poetry, poland
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

En vän till mig, som tillika är en oförtröttligt förkämpe för poesin, skrev efter Nobelkommittén hade tillkännagett Nobelpriset i litteratur, att intresset för poesin tydligen har falnat. Han må ha rätt. Ty det är inte ofta jag läser eller hör fanfarer till denna ypperliga konstform. Och det är mycket sällsynt att jag själv ägnar mig åt dylika bifall.

Ikväll vill jag ändå sona för att jag så sällan lyfter fram poesin. Och jag gör det genom att publicera en dikt av av de bästa polska poeterna – och därtill nobelpristagare – Czesław Miłosz. Dikten Gåvan skrevs 1971 i Berkeley.

Miłosz föddes i Litauen 1911, och åsåg både första och andra världskriget. Han överlevde andra världskriget genom att fly till en liten by utanför Kraków. Efter kriget verkade han som polsk diplomat, men hoppades av och flyttade sedemera till USA. Men hans kärlek till hemlandet och hans modersmål levde alltid starkt med honom. Under 1990-talet återvände han till Polen, och slog sig ner i Kraków, där han gick ur tiden 2004.

Hans poesi äger ett enkelt språk, nästan vardagligt. Det förefaller ibland som om hans strofer bara är något som sagts i förbifarten. Och kanske är det därför som de ofta känns så träffande. Som om det var något sagt eller nedtecknat av en själv.

För några dagar sedan avtäcktes en hyllning till honom i Kraków. På en trappa, som leder ner till den alltid så glittrande floden Wisła, kan man läsa dikten Gåvan.

Gåvan av Czesław Miłosz

En dag så full av lycka.
Arbetade i trädgården, dimman lyfte tidigt.
Kolibrierna stod stilla över kaprifolens blom.
Det fanns på jorden inte en sak som jag ville äga.
Jag visste inte någon värd att avundas.
Vad ont som hänt hade jag glömt.
Skämdes inte för tanken att vara den jag alltid varit.
Kände i kroppen ingen smärta.
När jag rätade på ryggen såg jag blå hav och segel.
(I översättning av Nils Åke Nilsson)

Dar
Dzień taki szczęśliwy.
Mgła opadła wcześnie, pracowałem w ogrodzie.
Kolibry przystawały nad kwiatem kaprifolium.
Nie było na ziemi rzeczy, którą chciałbym mieć.
Nie znałem nikogo, komu warto byłoby zazdrościć.
Co przydarzyło się złego, zapomniałem.
Nie wstydziłem się myśleć, że byłem kim jestem.
Nie czułem w ciele żadnego bólu.
Prostując się, widziałem niebieskie morze i żagle.

Share

%d bloggers like this: