viewpoint-east.org

Ett annat slags evro

Category: by sophie engström, Centraleuropa, eastern europe, EU, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Ett av de första begrepp jag lärde mig när jag kom till Lviv var Evroremont (Євроремонт). Med en granskande blick fick jag frågan var jag bodde, och om min lägenhet hade genomgått evroremont. Efter en tid förstod jag vad det betydde. Att lägenheten jag bodde i hade renoverats till EU-standard. Ja, det var i alla fall vad man hävdade.

Själv förstod jag då inte riktigt varför EU behövde förknippas med nya fönster med vita, plastiga och klumpiga karmar. Och varför man i och med det där evro, blev tvungen att riva ut allt i lägenheten. Dörrar, fönster, väggar, golv. Allt ska bort där evro löper amok.

Men jag har nog blivit lite klokare. Orsaken att man väljer att riva ut allt, beror inte på illvilja, utan på att lägenheterna ofta blivit enormt slitna, och det är ju svårt att bygga på något som står och faller ihop. Då fungerar det bara att riva ut och sätta in nytt. Men ibland undrar man ju hur man tänkt, som när man sätter in nya fönster, men lämnar stora sprickor i fasaden, samt tätningmatrial som hänger som stora gula klumpar runt fönstren. Det ser lite ut som om fönstren tuggar fragda. Inte helt inbjudande.

Jag tror att det finns en betydelseskillnad mellan svenska “renovering” och ukrainskans “remont”. Renovering för oss betyder oftast att man försöker rädda så mycket som möjligt. Man lagar fönstren, även om de är i dåligt skick. Man slipar golvet, för att försöka rädda plankorna. Remont däremot betyder att man ska möta ett mål på något man har en uppfattning om så där mellan tummen och pekfingret. Problemen är väl inte att man vill möta det där målet, utan att föreställningen om målet tycks lite felaktigt. Att sudda ut historiens tand från äldre hus, är något man nästan aldrig sysslar med i EU.

Just nu pågår det två evroremonts runt mitt hus. I det ena fallet är det bara glädjande. En vacker gammal fabrikslokal från mellankrigstiden kommer äntligen få nytt liv, och det tycks som om man försöker göra en ganska fin upprustning. Taket har dock blivit nästan en våning högre. Jag hoppas verkligen att de sökt lov om att göra så, annars lär huset stå ofärdigt till det att man lyckas lösa de juridiska dispyter som lär uppstå. En del mindre hederliga byggbolag gör så här i Lviv: de ansöker om en sak men gör en annan. Ett sådant fall var när ett byggbolag lovat att bygga upp en äldre fastighet. Istället rev man huset, och staden reagerade med fasa. Då var det försent att rädda det gamla huset från 1800-talets mitt. Efter lite bråk i domstol och löjligt låga böter, tog man vid och byggde upp ett helt nytt hus, som egentligen inte alls följer i stil med husen runt omkring.

Det finns hundratals liknande fall, och det här är bara ett bland dessa. Det är sorgligt att se hur girighet och dumhet förfular Lviv. Men byggbolagen struntar i vad alla lvivianer säger, ty ni ska veta att många protesterar. Men byggbolagen har bara egen vinning och pengar för ögonen. Och sedan Ukraina har fått IMF-lån har dessutom remont-verksamheten tilltagit. Jag tror inte att jag är ensam om att oroa mig för att det pågår en del pengatvätt i alla dessa husbyggen.

Men det var en lång parantes, enär jag hade tänkt att skriva om den andra remont-verksamheten som pågår intill mitt hus. Det är före detta Televerkets lokaler som remonteras. Och det grundligt, må jag säga. I fyra veckors tid har man borrat bort allt som fanns i lokalen. De fyller varje dag flera lastbilsflak med grejer de borrat bort. Man undrar ju vad Televerket sysslande med där inne. Något väldigt hårt och väggfast var det i alla fall. Ty borrandet är stundtals så ivrigt att våra lampor i taket vibrerar misstänksamt.

Men det finns de som försöker renovera sina lägenheter så som vi känner till. De rustar upp fönstren. (Och till det kan de söka medel från Lviv stad.) De slipar de gamla parkettgolven. De räddar stuckaturen i taket, och de ber om stöd att reparera sina gamla balkonger. De som gör så blir dessutom allt fler. Därmed börjar det gamla begreppet evroremont få konkurrens, av de som renoverar med finess. Och på något vis har de nog närmat sig det där evro med lite mer självaktning, och med kärlek till sin hemstads alla skönheter.

split in two
Ett exempel på evroremont. Den här typen av isolering är nu förbjuden.

Share

En återkommande resa genom Bachs musikaliska labyrinter

Category: by sophie engström, Galizien, Kåseri, krönika, music, ukraina
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Ni som följer min blogg vet att jag tidigare skrivit en del om mina upplevelser från Lvivs rika musikliv. Små personliga betraktelser av det jag åhört. Och ni som läst vet att det uteslutande handlat om klassisk musik. Men på senare tid har det varit tunnsått med sådana inpass på denna sida.

Nej, det beror inte på att jag slutat gå på konserter. Tvärtom, faktiskt. Vissa helger har jag gått på flera konserter. Ibland varje kväll från torsdag till söndag. Och det är också förklaringen till att jag slarvat med att skriva. Det har helt enkelt funnits för lite tid för reflektion och eftertanke, något som just blogginlägg om klassisk musik kräver.

Jag är fullkomligt autodidakt inom området (om man frånser att jag är dotter till två musiker), så ni har nog också märkt att mina betraktelser inte innehåller särdeles mycket av musikvetenskaplig terminologi. Det här är både en tillgång och en brist. En tillgång så tillvida att jag har hittat nya sätt att beskriva det jag hört. En brist, då okunskap inom ett så rikt fält kan generera slentrianmässiga och platta beskrivningar. Tomma ordytor som nervöst famlar efter fast mark att landa på.

Men trots att jag känner av mina tillkortakommanden tänker jag nu skriva några rader om musik, men ska försöka hålla mig från att beskriva musiken i sig. Om jag nu kan hålla mig från det…

Det jag vill skriva om idag är Orgelsalen i Lviv. Ni som läst här på bloggen vet att denna konsertsal har genomgått något av en transformation. När Ivan Ostapovitj tog över den musikaliska ledningen över Orgelsalen förra vintern, började den gamla kyrkan på toppen av Dorosjenka-gatan att sjuda av liv. Orgelsalen har alltid haft många konserter, men nu hade man inbjudna gäster från hela världen. Internationella och inhemska organister, tonsättare, solister, dirigenter dök upp i Lviv med flera bejublade konserter. Och i somras hade Orgelsalen till och med ett besök från Malmö. Daniel Hansson, som är konstnärlig ledare för Malmö akademiska kör och Malmö akademiska orkester, kom till Orgelsalen med dessa två ensembler. Det var ett mycket uppskattat besök, så uppskattat att Daniel Hansson nu blivit gästprofessor i dirigering på Nationella Musikkonservatoriet i Lviv.

Men Orgelsalen har även flera fasta och lokala ensembler och musiker. Dit hör den utomordentligt fina orkestern UFO, en kör samt två organister, Olena Matseljuk och Nadija Velytjko. Bara för att nämna några.

Och som inte det vore nog, Orgelsalen har även blivit något av EUs utpost i Lviv. När man kommer upp till kyrkan möts man av designade träkonstruktioner, där man kan sitta och vila före eller efter konserten, eller duka upp sin picknick. Till och med papperskorgarna känns som ditsända från en plats på andra sidan Schengen. Och när man träder in i entrén känns det nästan som om man hamnat i en entré till en protestantisk kyrka. Vitkalkade väggar med elegant upplysning. Många av dessa förändringar är projektledaren Taras Demkos förtjänst.

Idag hade jag alltså åter möjlighet att besöka Orgelsalen. Rubriken för dagens tema var “I’ll be Bach“. Tonsättaren behöver ju ingen nämnare introduktion, så vi hoppar rakt över till organisten Nadija Velytjko. Första gången jag hörde henne spela var för ungefär ett år sedan. Därefter har jag regelbundet besökt hennes framträdanden. Men på senare tid har de ofta kolliderat med annat, och det var därför nästan en månad sedan jag hörde henne senast.

Och det är väl då, när man tagit ett steg tillbaka, som man plötsligt ser hur vackert den där stjärnan lyser, som man tidigare betraktat som vardagsmat. Nadija Velytjko har alltid varit en mycket duktig organist. Men idag hörde jag tydligt att hon slipat sin glans ytterligare. Hennes tidigare lyhörda spel, har blivit än mer inkännande. Man hör hur hon lyssnar till och ger oss Johann Sebastian Bach med hela sitt hjärta.

Egentligen borde vart och ett av verken hon framförde idag omnämns, men jag väljer att blott förtälja om Sei gegrüßet, Jesu gütig, BWV 768. Stycket består av elva vackra koraler (kyrkovisor) för orgel. Verket tonsattes 1705, och tillhör därför Bachs tidigare kompositioner. Utgångspunkten för stycket ska tydligen vara den folkliga visan Sei gegrüßet, Jesu gütig, som spelas först, och därefter kommer de elva variationerna som har olika motiv och teman. Det är ett spirande verk. Lite nyfiket och stundtals trevande, och det låter oss kika in i den framtida Bach.

Nadija Velytjko har ett vackert handlag med det här stycket. Hon ledsagar oss säkert genom den unge Bachs bryderier och försök. Och för en stund häjdar hon vår tids tjurrusning. Inte ens några ivriga mellansats-applådörer bryter den andhämtning hon låter oss ta.

När jag lämnar Orgelsalen, och sladdar nerför backen på de nyisade gatorna, tänker jag på vilken ynnest det är, att bara få bo några stenkast från en plats som ger så mycket själslig stimulans. Och jag tänker på alla åhörare som idag besökte Orgelsalen. Unga som gamla. Orgelnördar som noviser. Hipsters och militärer på permission. Alla samlades de idag i Orgelsalen, för att resa genom Bachs musikaliska labyrinter. Och det var nog flera av oss som sa till oss själva “I’ll be Bach”.

——

Här kan ni läsa tidigare blogginlägg om Orgelsalen.


Nästan fullsatt när Nadija Velytjko sitter vid orgeln.

Share

Vattentrassel i lejonstaden

Category: by sophie engström, Galizien, Kåseri, krönika, Sverige, ukraina
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Under senaste tiden har vi erfarit en uppsjö med vattentrassel. Ja, det kommer säkert inte som någon nyhet för er som känner till Lvivs vattensituation, så ni kan ju sluta läsa nu. Men för er som inte är så förkovrade i ämnet, kommer nu en kortis om vad vattentrassel innebär för just mig.

Varje vardagsmorgon inleder dagen jag med att besöka webbsidan för Lvivs vattenmyndighet. På en minimal remsa längst upp fladdrar det förbi lvivianska adresser. De stackars utpekade adresserna är de som inte kommer att ha vatten under dagen. Det är en falsk trygghet jag försöker invagga mig i, enär vattnet faktiskt kan försvinna ändå. Lite hipp som happ. Om orsaken är att vattenmyndigheten glömmer att informera min lilla krok av staden, eller om någon av alla de renoveringar som pågår runt min fastighet bär skulden, är tyvärr ett mysterium som jag inte beräknar få någon klarhet i.

Lvivs vattenmyndighet är en oberäknelig verksamhet. För en tid sedan förklarade till exempel vattenmyndigheten att man skulle stänga av vattnet under en hel dag i mitt bostadsområde. Vi bunkrade vatten (det gör vi förvisso hela tiden, men just den dagen hade vi sett till att ha lite extra). Döm om vår förvåning när vattnet kom tillbaka efter endast några timmar. Oroväckande nog fick vi inget besked om det betydde att de avklarat den stora omläggning de menade att de skulle göra, eller om det skulle betyda att vattnet skulle försvinna igen, men då utan förvarning. Jag och mina vänner befarade det sistnämnda. Och vattnet försvann mycket riktigt någon dag senare, utan förvarning.

Ibland blir man alltså varskodd om att vattnet ska försvinna, men ganska ofta försvinner det utan att någon flaggat för att de tänkt dra åt kranen.

Så här håller det på. Och företeelsen kallas här för “så är det att bo i Lviv”. Som en vän, som är bördig från Lviv men nu bor i Sverige skrev till mig för en tid sedan, att när vattnet eller elektriciteten oväntat försvinner får det henne att tänka på Lviv.

Det här med Lvivs mystefika vattenproblem var förresten det första jag fick höra av mina ukrainska vänner när jag sa att jag skulle flytta till Lviv. “Lviv har litet problem med vatten”, sa de och tittade menande på varandra. Eftersom jag då var en väldigt naiv och bortskämd svensk viftade jag bort det hela med att det finns värre grejer att bli upprörd över. “Tänk, det finns de som inte har något vatten alls”, sa jag. Mina vänner suckade, och förkunnade att jag nog inte riktigt förstod. Men det trodde jag givetvis att jag gjorde.

De första åren i Lviv levde jag faktiskt helt okunnig om vad det egentligen innebar att bo i Lviv. Jag hade nämligen en egen vattentank. Det här gjorde att jag inte märkte av att jag inte hade vatten. Jag förstod oftast först i efterhand att jag varit utan vatten, och det var när tanken fylldes på igen. Ett trivsamt porlande jag lärde mig att tycka om. Men i somras hände det som inte fick hända. Tanken tog sin sista gurglande suck och gav upp.

Nu lever jag alltså som de flesta andra torrlagda lvivianer. Och det händer allt oftare att jag längtar tillbaka till tiden med vattentanken.

Men på senare tid har ett nytt vattentrassel seglat upp på vår himmel. Och det är ett riktigt trassel, ska jag säga. Kalk. Ja, det är verkligen trassligt. Håret, menar jag. Ty kalk har den väldigt perversa förkärleken till att trassla till hår. Både jag och sambon har periodvis fått riktiga skatbon på huvudet.

Så när vi inte är förbaskade för att vi inte har något vatten, så är vi alltså ilsk över att våra frisyrer blir fullkomligt spolierade. Jag erkänner att det sista nästan kan kvalificera som ett i-världsproblem, men det skulle du inte hävda om du själv försökte att dra en kam genom ditt hår efter en lviviansk kalkdusch.

Det hela har i alla fall föranlett oss till att kamma internet på information om “hur fasiken man blir av med kalk i håret”. Räddningen heter tydligen äppelcidervinäger, sa jag till sambon häromdagen. Jag kan intyga att det kändes ganska underligt att hälla äppelcidervinäger genom ett helt nytvättat hår, men det fungerade. (Nu var det visserligen inte äppelcidervinäger vi hittade hemma, utan vindruvsvinäger, men det gick lika bra. En del vinäger blandas med nio delar vatten. Bra för dig att känna till om du tänkt att åka till Lviv.)

Nå, nu finns det även fördelar med ett extremt kalkrikt vatten. Zoegas Skånerost smakar alldeles förträffligt gott i detta nya tillstånd för Lvivs vatten. Skånerost smakar nu faktiskt godare i Lviv än det någonsin gjort i Helsingborg.

Men varför vattnet plötsligt blivit mer rikt på kalk än tidigare, ja, det lär nog förbli ett typiskt lvivianskt mysterium, liknande det som när vattnet kommer och går. Så där lite hipp som happ.

Share

Vid Zuzannas port igen

Category: antisemitism, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jews, Kåseri, krönika, literature, poetry, poland, ukraina
Tags: , , , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Nå, det finns kanske de av er som tror att min kärlek till dem som tidigare befolkade Lvivs gator, då staden hette Lwów eller Lemberg, betyder att jag inte känner någon kärlek till dem som befolkar staden idag. Det är faktiskt en helt felaktig slutsats. Ty mitt hjärta klappar lika starkt för dem som bodde här tidigare, och dem som är här nu.

Men det är ändå så att det är minnet som intresserar mig. Hur vi minns och vilka vi minns. Och jag är särskilt intresserad av dem som inte syns. De som glömts, och således finns gömda bakom fasaderna. De, vars själar, ännu ändå på något vis finns här.

Och jag är inte ensam om att känna denna nyfikenhet. Denna iver att gräva fram alla de berättelser som döljs för den omedvetna lvivivanen eller den tillfällige besökaren.

Jag skulle nu kunna sammanställa en lång lista över alla de grupper, organisationer och personer som drivs av samma kall som jag. Men jag har lärt mig den hårda vägen att allt jag skriver här är utrustat med vingar av dun (för att parafrasera Zuzanna Ginczanka) som lätt svingar iväg och hamnar hos någon annan mer etablerad, som liksom av en händelse glömmer att nämna mitt namn. Därför sitter jag på en hel uppsjö av kunskaper, som inte delas här. Dessa kunskaper får helt sonika får nöja sig med att vandra tillsammans med mig, tills det att jag beslutat vad jag ska göra med dem.

Men låt oss återgå till minnet. Var än jag går finner jag det. Inte behöver det finnas någon speciell person knuten till varje plats för att man ska känna vilka som varit där, vad de tyckte om, och det är nästan så att jag ibland kan ta på deras drömmar och förhoppningar. Ett vant öga kan se det där. Se dem. Kanske är det lite lättare för mig än för många som är födda och uppvuxna i lejonstaden. Jag kommer liksom fri från sentimentalitet. Fri från egna minnen. Men med en hel skottkärra (eller rullebör, som jag hellre kallar den) av omättlig nyfikenhet, lust att förkovra mig och… det viktigaste… ödmjukhet. Ty jag känner både ödmjukhet för dem jag träffar och som bor här nu, och inför minnet av dem som bodde här tidigare. De är för mig ändå ett och samma. Förbundna genom denna förtrollade plats.

Jag ska inte sticka under stol med att jag ibland misstycker med hur man förvaltar historien här. Trots att det finns många som intresserar sig för att bära historien vidare, så finns det tyvärr de som inte tycks bekymra sig märkbart om den. Det senare förhållningssättet bygger nästan uteslutande på avsaknad av kunskap eller bristande ekonomi. De som medvetet demolerar är en liten grupp som bara har pengar för ögonen. Och de är ofta redan rika och befinner sig i ett ekonomiskt skugglandskap, som i och med kampen mot korruptionen, ändå lever på lånad tid och är förhållandevis snart ett minne blott.

Det finns ändå vissa platser i staden som jag skulle önska att de som bodde där förr blev synliga för de som bor här nu. Zuzanna Ginczanka är en sådan person. En plakett utanför porten där hon bodde skulle antagligen bara väcka förtjusning och nyfikenhet. Ett annat exempel är Stanisław Lem. Han hade en plakett, men den togs ner av husägarna. En plakett över honom skulle antagligen också bidra till förtjusning hos inte bara dagens lvivianer, utan även hos alla de polska turister, som dagarna i ända vandrar runt i Lviv och söker Stanisław.

Idag vill jag dock främst slå ett slag för Zuzanna Ginczanka. Ty här finns en svensk koppling. DNs chefredaktör Peter Wolodarskis mormor var nämligen god vän till Zuzanna. Hon hette Lusia Stauber och gick ur tiden förra året. Sverige har alltså en koppling till Zuzanna Ginczanka, och till dagens Lviv. Vi har ju givetvis många andra kopplingar, men visst är det lite kittlande att få känna samhörighet med en av Polens mest kända poeter? En poet som dessutom är på modet just nu. Dessutom skulle vi vara med och berika Lvivs nutid, något som alla här älskar. Och varför ska Lviv vara sämre än Kraków och Rivne? De har satt upp plaketter. Zuzanna bodde ändå tre år i samma hus i Lviv.

De av er som orkat harva er ner genom min oändliga textmassa (den blev ju lite längre än en tweet), kanske undrar om det finns någon slags uppmaning i min text. Ja, låt så vara, det kanske finns det. Om ni känner er kallade, skriv en rad till mig. Kanske faller det du skriver mig i smaken.

(Här kan du läsa tidigare inlägg på temat Zuzanna Ginczanka. Skrolla nedåt, eftersom detta blogginlägg ligger först.)


Minnesplakett på huset i Kraków där Zuzanna bodde sin sista tid i livet.


En minnesplakett på huset i Rivne, där Zuzanna bodde med sin mormor.

Bilder från Wikipedia.

Share

Pogromen i Proskurov 15 februari 1919

Category: antisemitism, by sophie engström, Centraleuropa, eastern europe, Galizien, Historia, Jews, Jiddisch, Kåseri, krönika, ukraina
Tags: , , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Den 15 februari 1919 red en trupp soldater in staden Proskurov. Soldaterna tillhörde ukrainska folkets armé, och leddes av Ivan Samosenko. Under några timmar mördade man kvinnor, barn, gamla, yngre och äldre män. Någonstans mellan 1300-1700 personer mördades. Och gemensamt för dem alla var att de var judar.

Pogrom kallas det för, när en massaker görs mot judar. Ordet kommer från ryskan, och betyder att “tygla någon”, “utsätta för våld”. Och våld var det invånarna i Proskurov utsattes för.

Man har i efterhand sökt vem som bär skulden för detta brott, och en del ägnar hela sin vakna tid åt försöka lägga skulden på Symon Petljura. Andra ägnar hela sin vakna tid åt att försöka rentvå honom. (Själv är jag för okunnig i frågan för att uttala mig om hur det förhåller sig.) Petljura var en nationalistisk journalist, författare, politiker och publicist, som vid tidpunkten för pogromen i Proskurov var krigsminister i den ukrainska folkrepubliken. Detta första försök att bilda en egen ukrainsk nation var kort, 1918-1921, och färgades av ett blodigt krig mellan Sovjetryssland, Polen och den ukrainska folkrepubliken. Nationen hade aldrig någon chans att bli en trygg plats för sina invånare. Trots att Petljura faktiskt var noga med att även belysa att judarna behövde skydd. I den kortlivade folkrepubliken hade faktiskt judarna en folkrättslig position. Men det hjälpte inte. Ty det fanns de med förryckta idéer om judarna. En av dem var alltså Ivan Samosenko, som faktiskt senare avrättades för sina brott och mord på judar.

Idag är det alltså 100 år sedan hans trupp äntrade staden Proskurov och skanderade “Död åt judarna, och rädda Ukraina”. När det blev känt vad som skett beordrade Petljura att Samosenko skulle arresteras.

Det är många som försökt att skildra lidandet som judarna utsattes för under pogromen i Proskurov, men mitt val föll på Issachar Ber Ryback. Ryback föddes i staden Kropyvnytskyj, som då kallades för Jelizavetgrad, år 1897. Han visade tidigt ett intresse för konst, och var särskilt intresserad av att skildra judarnas liv. Han skildrade livet i shetls, de judiska städer som fanns i östra Europa fram till Förintelsen. Hans stil var expressionistisk, och man jämför honom ofta med hans mycket mer kända kollega Marc Chagall. 1917 begav han sig till Moskva, där han deltog i utställningar med konstnärer inom avantgardismen.

Ryback försökte verka i Sovjetunionen, men som judisk konstnär, med judisk tematik blev det allt svårare för honom att vara kvar. 1926 emigrerade han slutligen till Paris, där han 1928 hade en uppmärksammad separatutställning.

Rybacks far mördades i en pogrom. Det här måste ha satt djupa spår. Ångesten och maktlösheten måste alltid ha jagat honom. Jag tycker att det tydligt syns i målningen nedan. I förgrunden ser vi hur två män, den ena troligen rabbin, rusar fram i panik. I sina famnar bär de helgedomar från synagogan. Jag tror att rabbinen håller torarullen i sin famn. Insvept i tyg. Bortom de två männen som rusar fram ser vi en stor grupp människor, med skrämda ansiktsuttryck. Målningen heter Pogrom 1919. Kanske föreställer den pogromen i Proskurov.


Issachar Ber Ryback. “Pogrom 1919”.

Share

Om sorg

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika, ukraina
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

När jag idag gick in genom porten till vår fakultet på Lvivs universitet, så kände jag direkt att stämningen var mer dämpad än vanligt. Inga hysteriska ungdomsfnitter hördes. De som annars brukar fylla gången och hela trapphuset. Det var inte tyst, men mer stilla. Och ganska snart förstod jag varför. Ett fotografi av en ung man, dekorerat med svart sorgeband, stod på ett bord med ett ljus framför.

Det är en av studenterna i årskurs 1 som gått bort. Lika mycket som han stod i trapphuset och skattade med sina kamrater för några dagar sedan, lika borta är han nu.

Han var inte en av mina studenter, men skulle kunna ha varit. I höstas var han faktiskt på en av mina lektioner. Lite tveksamt stod han i dörren. Visste inte riktigt om han ville, och han beslöt nog att svenska inte var i hans intresse.

Egentligen spelar det ingen roll om han kommit till mina lektioner eller inte. Det är inte därför jag skriver det här.

Jag skriver för att det alltid är fruktansvärt och, som min chef sa idag, oerhört dramatiskt när en ung människa rycks bort. Och något av lärarens mardröm.

Ty det är alltid lika svårt att veta hur man ska förhålla sig till situationen. Att inte göra något, är verkligen inget alternativ. Man måste vara där. Lyssna. Svara på oroliga frågor. Och försöka säga något som förstås på rätt sätt.

Det senare är svårt. Kulturbarriärerna växer plötsligt upp som gigantiska monster, som törstar efter att jag ska trampa snett. Vingla till, och uttrycka mig på ett banalt eller oacceptabelt sätt.

Jag tror inte att någon pedagogisk utbildning skulle kunna hjälpa mig att besegra det monstret. Den enda kunskap som gäller är den man kan införskaffa på plats. Under Euromajdan fick jag flera gånger försöka trösta hela grupper som föll i gråt. Det var givetvis mycket svårt, och något jag aldrig trodde jag skulle behöva uppleva när jag åkte ut som lektor i svenska.

Något jag lärde mig då var att förstå att det inom alla kulturer finns olika sätt att handskas med döden. Visst, det vet de flesta. Men det är en avgrundsdjup skillnad mellan att verkligen förstå vad det innebär och bara känna till att det förhåller sig så.

I Sverige tycks det som om vi räds att träda fram och ta i sorgen. Här i västra Ukraina är man mer direkt. Givetvis räds man döden även här, men man verkar inte rygga tillbaka för sorgen. Min älskade granne, Anja, talar ofta högt och innerligt om sin son som dog ung.

Ibland får jag känslan av att vi i Sverige skäms för döden. Som om det vore ett personligt misslyckande, att någon i ens närhet besegrades och dör. Så är det inte här. Man talar om det. Det är inte ovanligt att man har öppet hus efter ett dödsfall, så att vänner och bekanta kan komma och säga ett sista farväl. Det är inte heller ovanligt att man går klädd i svart flera månader efter ett dödsfall i familjen. Jag kan inte komma på att någon av mina svenska vänner gått klädda i svart efter ett dödsfall. Inte ens jag brukar göra det.

Och gråta? Ja, även det upplever jag att man är bättre på här. Det är väl till och med så att jag känt att jag inte vågat gråta på en begravning i Sverige. Mest kanske för att jag upplevt det som att andra tyckt att det vore obehagligt med någon som gråter. I Sverige har vi inte den engelska traditionen med “Stiffer upper lip”. Men vi är förfärligt rädda att vara till besvär. Och en lipande tant eller gubbe kan ju ses som besvärlig.

Jag tänker nu på den unge mannen på vår fakultet. Jag tänker med sorg på att han aldrig fick resa till alla de där platserna han antagligen ville besöka. Eller att han inte får lyssna på sina favoritband något mer. Jag tänker på alla de böcker han aldrig får läsa. Jag tänker på alla kärlekar han inte kommer få möjlighet att uppleva. Jag tänker på hans föräldrar, på hans vänner och släktingar. Och jag känner sorg, med dem.

Trots att jag inte kände honom närmare än att han var ett ansikte i trapphuset på vår fakultet.

fade fade away

Share

Ett annat nytt Lviv

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Nya Lviv. När ni läser det tänker ni nog på hipsters iklädda välansade skägg, trendiga klädbutiker, smarta bilar eller smarta telefoner. Men även om det nya Lviv finns, så är själva namnet “Nya Lviv” (på ukrainska Noviy Lviv/Новий Львів, och på polska Nowy Lwów) upptaget sedan 1930-talet.

Då, på 1930-talet, bestämde man att man skulle bygga bostäder på den plats som idag kallas Nya Lviv. Fast då kallades området Krasuczyn, efter den egendom som legat där. Krasuczyn var en herrgård som hade haft ett jordbruk med livegna. Jag har inte lyckats få fram något årtal när man upphörde att bruka marken på platsen.

Nå, på 1930-talet tyckte stadshuset i Lwów att området skulle bli bebyggt. Arkitekten Tadeusz Wróbel la ett förslag om att man skulle bygga funktionalistiska en- och tvåplanshus. Man tog också beslut om att bygga flerfamiljshus. Förslaget antogs, och en febril aktivitet utbröt. Det gamla namnet Krasuczyn föll i glömska, och man började istället använda tilltalet Nowy Lwów på området.

Tanken var att villorna skulle vara på c:a 140 KVM, samt ha en tillhörande trädgård. Man inrättade ett statligt lån, som låntagarna fick tio år på sig att betala igen. Lite som våra svenska Egnahem, faktiskt. Fast i funkisstil. Byggnationerna påbörjades 1931, och man lovade att vara klar till 1934.

De familjer som beställde husen kunde få vissa önskemål tillgodosedda, och varje hus skulle vara unikt. Arkitekterna tog dessutom på sig att försöka följa den specifika terräng som finns i området. Strax nedanför för Nowy Lwów låg (och forfarande ligger) nämligen parken Järnvatten. (På polska Park Żelazna Woda, på ukrainska Zalizna voda/Залізна Вода). Det här är en park med en brunn med mycket järnrikt hälsovatten, och har varit känd för lvivianerna sedan 1830-talet.

Men projektet Nowy Lwów blev inte riktigt som Tadeusz Wróbel och hans kollegor tänkt sig. Ganska snart började man även bygga andra hus, som de föraktfullt kallade “standardhus”. Dessa hus hade inte alls de finesser och innovativa arkitektur som arkitekterna förespråkade. Men området blev ändå populärt bland Lwóws konstnärer och arkitekter.

Ett exempel är Eugeniusz Borzemskis villa. Huset ritades av Tadeusz Wróbel, och byggdes mellan 1933-34. På fasaden mot gatan finns en mycket intressant relief, med en lättklädd flicka som är i något slags samspråk med ett rådjur och en häger. Formerna är strama och faller fint in i husets funktionalistiska fysionomi. Reliefen är unik i Nowy Lwów. Inget annat hus bär en sådan utsmyckning. Kanske ritades reliefen av Eugeniusz Borzemski, ty denne var konstnär. Eller så var det Tadeusz Wróbel hyllning till den samme.

Vi finner också Tadeusz Teodorowicz-Todorowskis villa i Nowy Lwów. Denna villa (som ni ser nedan), var tänkt som bostadshus, men när det var klart beslöt Tadeusz Teodorowicz-Todorowski att istället använda huset som arkitektkontor till hans nystartade firma.

Tadeusz Teodorowicz-Todorowski hus är fortfarande förföriskt, och trots att de nuvarande ägarna bytt ut de gamla fönsterkarmarna av trä, till nya förhatliga i plats och metall, så har huset fortfarande en air av 1930-talets glansdagar. Orsaken är att husägarna annars lämnat huset och trädgården åt sitt öde. Det står där i sorglig majestät och blickar ut mot de andra funktionalistiska husen. En del har fått ny rappning som gör att de är svåra att bestämma ålder på. En del har byggs om så att de är omöjliga att känna igen. Ett fåtal är renoverat med någon form av kärlek till originalet. Andra står och trasas bit för bit. Tegelsten för tegelsten.

Mitt bland de funktionalistiska husen står ett äldre hus. Lite bortglömd ser det ut, men vi noterar att man faktiskt reparerat delar av fasaden. Vad är detta för hus, undrar vi och tar en svängom runt huset. Långt uppe på fasaden ser vi en märklig vapensköld. Nästan lite skrattretande, faktiskt.

På vapenskölden ser vi en arm, utan tillhörande kropp, riktar ett svärd hotfullt mot skyn. Armen lutar sin armbåge mot en riddarhjälm. Under riddarhjälmen finner vi ett kors som genomborras av en pil. Kors som detta återfinns på vapensköldar kallade Prus I, vapensköldar som bars av många olika polska adelsätter, alltså szlachta. Vapensköldarna användes främst under Polsk-Litauiska samväldet. Huset vi står vid är definitivt inte från 1700-talet, men de som byggt huset har i alla fall kostat på sig en flört med minnet av gamla tiders storhet. Vi gissar på att det är från artonhundratalet… Väldigt precist, eller hur? Huset är ganska litet, och därför inte den herrgård som låg här innan Nowy Lwów/Nya Lviv tog över. Kanske var det grindstugan till herrgården Krasuczyn, skämtar sambon, innan vi traskar vidare på vår outtröttliga resa genom Lviv och dess historia.


Tadeusz Teodorowicz-Todorowskis villa.


Vapenskölden.

Share

%d bloggers like this: