Tag: Johann Sebastian Bach

  • Dagens anteckning – 12 september 2026

    Dagens anteckning – 12 september 2026

    Läsningstid: 3 minuter

    Föreställ er en mörk fängelsehåla med en surmulen Johann Sebastian Bach. Ja, då har ni scenariot för Bachs fängelsetid hösten och vintern 1717. Det var efter att Bach hade försökt säga upp sig från sin tjänst hos Vilhelm Ernst av Sachsen-Weimar, för att ta en bättre och mer välbetald tjänst hos Leopold av Anhalt-Köthen, som den förre härsknade till ordentligt och helt sonika kastade Bach i en fängelsehåla i Bastiljen vid slottet i Weimar.

    Bach var givetvis extremt förtretad, sur och renat av förbaskad. Men istället för att kasta bort sin tid på att sura, började han komponera, och kännare av Bach menar att han kan ha skrivit “Das wohltemperierte Klavier” (som brukar översättas med “Det vältempererade klaveret”) under denna tid. Men låt dig inte vilseledas att tro att “vältempererade” syftar på temperaturen i fängelsehålan, där var nog fuktigt och rått som sig bör. Nej, titeln syftar på stämningen av klaveret.

    Under Bachs tid kunde man nämligen inte byta tonart på klaver, utan var tvungen att stämma om instrumentet när man skulle byta tonart. Men vid denna tid hade en organist vid namn Andreas Werckmeister kommit på att man kunde förvränga stämningen av instrumentetet, vilket gjorde att man faktiskt kunde spela i vilken tonart man ville. Och det var denna teknik som Bach utgick från när han skrev “Das wohltemperierte Klavier”.

    Verket består av 24 preludier och fugor och är uppdelat i två delar. När det kom ut några år efter fängelsetiden slog Bach fast att det var ett verk som skulle hjälpa studenter att öva fram sin fingerfärdighet och öka kunskapen om deras teknik. Men han menade också att det inte blott skulle ses som ett verk för övning, utan även ett konstverk i sig. Genom att verket är så mångfacetterat lär tonsättare som Mozart och Haydn ha använt det för att utveckla sin tonsättarkonst. Beethoven sägs också ha lånat delar från verket. Vilka är dock oklart för mig.

    Ikväll har jag fått uppleva den sista delen (nr 13-24) av “Das wohltemperierte Klavier” med den skicklige cembalisten Aleksander Mocek, som sannerligen inte har några problem med att förmedla storheten i verket. När jag satt där och lyssnade fick jag en förnimmelse av att jag upplevde något mycket intimt, som en slags unik förbindelse mellan en musiker och instrumentet. Och kanske beror det just på att verket så tydligt bär ett anslag av övningens olika reperationer.

    Under kvällens konsert fick jag också njuta av 24 Capricer för soloviolin av Niccolò Paganini framförd med bravur av violinisten Robert Bachara. Men då detta stycke inte tilltalar mig i lika hög grad samt inte äger någon intressant berättelse, avstår jag från en närmare presentation av verket.

    —

    Som vanligt har jag ingen bild från konserten, utan ni får titta på ett av Wawels torn, inte helt olik den bastlj som Bach satt fängslad i.

  • Dagens anteckning – 5 juni 2026

    Dagens anteckning – 5 juni 2026

    Läsningstid: 2 minuter

    När Johann Sebastian Bach skrev sina sex sonater för violin och cembalo (BWV 1014–1019) kring 1720-1723 var han verksam som kapellmästare i Köthen där han ledde en kammarmusikensamble vid prins Leopold av Anhalt-Köthen hov. Här kunde Bach ägna sig åt att tonsätta och framföra sina verk med ensemblens skickliga musiker, inför en publik som kanske bäst kan betecknas som musikkonnässörer. De var med andra ord finsmakare, vilket också gynnade utvecklingen av Bachs tonspråk. Därtill var prinsen en inte en helt oäven violinst, men trots det finns ingenting som tyder på att Bach skrev sonaterna med prinsen i åtanke.

    Det som gör de sex sonaterna unika till sin form var att de revolutionerande strukturen för hur slik sonater förväntades låta. Fram till det att Bach tonsatte dessa sex stycken hade cembalon oftast fått rollen som ackompanjatör. Den hade till uppgift att följa och stödja solisten genom verken. Men i Bachs sex sonater är rollerna stundtals ombytta, vilket innebär att violinen får framföra baslinjen och cembalon den övre rösten. Man skulle kunna säga att de två instrumenten är två jämbördiga parter i ett koncentrerat och fokuserat samtal.

    Alla sonaterna inleds med en långsam och eftertänksam sats vilken följs sedan av en snabbare fuga, som leds vidare till en långsammare tredje sats och därefter avslutas med en upprymd fjärde sats. Sonaterna har ett dansant och sjungande sätt och med en mycket personlig karaktär. Det är som om instrumenten leder ut varandra på dansbanan och där bryter ut i sång. Och stundtals känner jag inte riktigt igen den Bach som jag ibland får för mig att jag faktiskt kan. Men Bach har ju en enormt omfångsrik verkförteckning, och jag kan inte påstå att jag hört allt han har skrivit så pass många gånger att jag skapat en egen relation till alla verken.

    De sex sonaterna lär ha en mycket svårspelad violinstämma, som enligt kunniga kräver en mästare vid stråken. Och en sådan fick jag höra ikväll, när jag hade förmånen att få höra violinisten Sirkka-Liisa Kaakinen-Pilch framför fyra av de sex sonaterna på tidstypisk violin. Vid cembalon satt Andrzej Zawisza.

    —

    Eftersom jag aldrig fotograferar under konserter får ni helt enkelt beskåda cembalons partitur.

  • Dagens anteckning – 15 mars 2026

    Dagens anteckning – 15 mars 2026

    Läsningstid: 3 minuter

    Nu har det ju omnämnts tidigare, men det var en dag som denna, nämligen i mars för elva år sedan, som jag gick in genom konstmusikens väldiga port och stängde dörren bakom mig. Man skulle kunna tro att det är lite enahanda här inne, men konstmusik är en mycket eklektisk konstform och jag är konstmusikalisk allätare, så jag har aldrig tråkigt.

    Nåväl, den som höll upp dörren och som också hjälpte mig att stänga den var Johann Sebastian Bach, under ett Bachmaraton i Lviv. Jag har därför ett mycket speciellt förhållande till hans musik, och kanske särskilt i just marsmånad, eftersom det är ett slags jubileum som jag gärna firar. Och glädjande nog arrangerar Musikaliska Akademien i Kraków årligt återkommande festival till hans ära varje år. Ikväll inleddes sålunda den trettonde upplagan av deras Bachfestival med en bejublad konsert med akademins studentorkester på tidsenliga instrument under ledning av Marek Toporowski. På programmet stod följande verk av Johann Sebastian Bach: Orkestersvit nr 3 i D-dur (BWV 1068), Partita i c-moll (BWV 997) och som avslutning “Tönet, ihr Pauken! Erschallet, Trompeten!” (BWV 214). Som förväntat framfördes alla tre verken med den inlevelsefulla entusiasm som bara unga engagerade studenter kan uppbringa.

    Alla tre verken är värda en närmare presentation, men eftersom jag inte vill trötta er med mitt docerande får vi nöja oss med att bekanta oss med det sistnämnda verket. På svenska skulle titeln kunna översättas till “Ljuden, ni pukor! Skalla, trumpeter!” och det är verkligen just pukorna (eller timpani) och trumpterna som leder oss in i tonsättningen. Ibland ser man även titeln “Födelsedagskantat för drottning Maria Josepha” och det beror på att Bach skrev kantatet till Maria Josefa av Österrike år 1733. Men sanningen att säga var hon inte drottning när stycket skrevs. Det blev hon först något år därpå när hennes make August III, efter visst bestyr, valdes till kung av Polen. I och med att hon kröntes till Polens drottning, blev hon också den (hör och häpna) sista på den posten. Fast det kunde ju ingen veta då.

    Men låt oss återvända till själva kantatet. Den uruppförandes i Leipzig på legendariska Zimmermannsches Kaffeehaus under ledning av Bach själv. Handlingen i kantatet rör sig kring fyra gudinnor i romersk och grekisk mytologi, som var och en härskar över krig, fred, vishet och ryktbarhet. Bach ägnade sig ofta åt återbruk, och i första satsen kan den skarphörda identifiera att han lånat både arior och timpanisolo från Juloratoriet (BWV 248). Det är pampigt utan att vara det minsta pompöst. Under kvällens konsert framfördes detta kantat med enastående energi och med exceptionell briljans. Och jag kan lova att temperaturen i Musikaliska Akademiens aula steg åtminstone tio grader under den sista satsen!

  • Dagens anteckning – 14 mars 2026

    Dagens anteckning – 14 mars 2026

    Läsningstid: 2 minuter

    Det är lätt att tycka att orgel är ett väl pompöst och lite för överdådigt instrument, men då glömmer man att orglar är oerhört mångfacetterade instrument, både till konstruktion och ljudbild. Under kvällens konsert, där bland annat Georg Friedrich Händels orgelkonsert op 7 nr 1 framfördes, blev vi åhörare varse just det. Verket framfördes nämligen på en mindre orgel, något som jag tror var en kammarorgel. Dessa har en svagare och mjukare, ja, nästan dåv och dämpad klang. Den ger därmed en helt annan klangvärld än den som en vanlig kyrkorgel ger (om det nu finns något som kan kallas för vanlig kyrkorgel”).

    Orgelkonsert op 7 skrevs 1740, och framfördes antagligen flera gånger av Händel själv, men man vet faktiskt inte med säkerhet hur många gånger eftersom det inte har noterats någonstan. Stycket var tänkt som ett slags mellanspel under framförandet av olika oratorier, och sålunda inte som ett huvudnummer. Han skrev också flera liknande orgelkonserter som var avsedda att spelas som pausmusik på detta sätt. Under framförandet av orgelkonserterna fick Händel tillfälle att visa upp sin skicklighet som organist och han var väldigt förtjust i att imponera på publiken i London. Partituren innehöll därför ofta partier där det gavs utrymme för improvisation på orgeln. Verken hade därmed inte ett partitur i vanlig bemärkelse, utan kan kanske bäst beskrivas som en slags utförlig skiss. I just ovannämnda orgelkonsert angav dock Händel tydligt att man skulle utgå från sviten “Passacaglia” i g-moll för cembalo (HWV 432) när organisten (alltså han själv) kom till solot i första satsen.

    Några år efter Händels död transkriberade man hans skisser och publicerade dem som orgelkonserter op. 7 (HWV 306–311) och sammantaget är de de sex stycken. Under kvällens konsert var organisten Filip Presseisen solist och han hade en oerhört fint anslag som också framgick när han inledde konserten (på filharmonins stora orgel som syns på bilden) med Johann Sebastian Bachs Toccata och fuga i d-moll (BWV 565).

    Kvällens egentliga huvudnummer var dock det medryckande framförandet av Händels Dettingen Te Deum (HWV 283) och Bachs Magnificat i d-dur (BWV 243). Orkestern L’Estste Armonico och kören Kontorei Sankta Barbara, leddes därtill av den entusiasmerande dirigenten Wiesław Delimat.

  • Dagens anteckning – 22 februari 2026

    Dagens anteckning – 22 februari 2026

    Läsningstid: 3 minuter

    Klockan 17 den sista söndagen i nästan varje av årets månader är S:t Martinskyrkan (Kościół św. Marcina) i Kraków fullsatt till sista bänkrad. Det är nämligen då som det polska Bachsällskapet bjuder in till konsert. På programmet återfinns givetvis alltid Johann Sebastian Bach, men han ackompanjeras likaså av andra tonsättare, både från sin egen samtid, men likaväl av äldre såsom av senare tonsättare. Stycken framförda på kyrkans orgeln intar på flesta konserter en framträdande roll, men det kan även röra sig om stycken för violin, cembalo, trä- eller/och bleckblåsinstrument, kör och så vidare. Med andra ord är konserternas reportoar av så pass skiftande karaktär att det är svårt att sammanfatta på några få rader, men man kan med viss rätt mena att allt kretsar kring Bach under dessa konserter.

    Idén till att bilda ett Bachsällskapet i Kraków formades år 1983, på 300-årsjubileet av Bachs födelse, och bakom initiativet låg läkaren och tillika musikälskaren Henryk Gaertner. Men det skulle dröja ända till 1989 innan sällskapet registrerades som förening. Direkt efter bildandet av föreningen inledde man arbetet med att försöka knyta band med Bachsällskapet i Leipzig, men tidpunkten var illa vald, ty inledningen av 1990-talet var en turbulent tid inte bara i Polen och grannlandet Tyskland utan i praktiskt taget hela Öst- och Centraleuropa. Under en tid såg det till och med ut som om Bachsällskapet skulle somna in innan den ens fått vind i seglen.

    Men allt förändrades när cembalisten och professorn Elżbieta Stefańska-Kłyś tillträdde som styrelseordförande i sällskapet. Hennes mål var att försöka väcka liv i den avsomnade verksamheten och trots att tiderna var svåra lyckades hon att skapa ett engagemang för sällskapet som engagerade hela Krakóws musikliv. Vändpunkten kom 2003 när en ny styrelse valdes. Bland dem som valdes in i styrelsen återfanns flera namnkunniga i Krakóws musikliv. Namnen kanske inte säger er något, men för den som intresserar sig för konstmusikscenen i Kraków indikerar dignitärer som exempelvis Jacek Berwaldt (tidigare direktör för Krakóws filharmoniska orkester) eller Anna Woźniakowska (musikkritiker) att den nya styrelsen innebar något av en renässans för det slumrande sällskapet. Sedan dess har det rullat på, och i somras arrangerade Bachsällskapet sin tvåhundrade konsert.

    Bachsällskapet arrangerar alltså sina konserter i S:t Martinskyrkan i Kraków, som är stadens enda evangelisk-luthersk kyrka. Den första kyrkan som byggdes på platsen var dock inte luthersk, utan katolsk och byggdes på 1100-talet. Den brändes ner av mongolerna hundra år senare. Den nuvarande kyrkan byggdes på mitten av 1600-talet i barockstil. Kyrkan tillhörde en nunneorden fram till 1816, då den övertogs av den lutherska församlingen. Orgeln, med sin vackra klang, byggdes på mitten av 1800-talet och har sedermera byggts om vid flera tillfällen, och den sista renoveringen gjordes för lite mer än 20 år sedan. Och eftersom den finns i en luthersk kyrka används den flitigt, samt alltså den sista söndagen i varje månad när Bachsällskapets nördiga samling möts.