viewpoint-east.org

Jul i rättan tid

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Det är flera år sedan jag firade jul samtidigt med alla andra. I Lviv inföll julafton ofta på en vardag. En slags märklig form av icke-frid uppstod. Jag var ledig från jobbet (eftersom mina kollegor hade förståelse för min avvikande uppfattning om när julen infaller), men ändå kände jag mig aldrig helt julledig. Det fanns något oroande och pockande runt omkring mig. Alla stretade runt i sina vardagsbestyr, emedan jag och G kämpade med att julen skulle infinna sig i vårt hem.

Trots avsaknaden av riktig julstämning tyckte jag mycket om att gå ut i finaste juldressen på julaftonspromenad. Jag gjorde så, eftersom jag ville inta en mugg hlintvien (глінтвейн) – ukrainarnas mycket välsmakande tolkning av glühwein. Jag stod där i min julklänning och tittade på hur lvivianerna stressade fram i deras vardaglighet. Jag kände mig faktiskt nästan lite rebellisk där jag stod i min finaste juldress, när de andra jagade runt.

Första året jag firade jul i Lviv uppstod många oväntade problem. För det första var det svårt att få till en anständig Janssons frestelse. Den ansjovis jag hittade höll inte måttet. Vi fick helt enkelt använda sardiner, vilket verkligen inte är samma sak. Men nöden har ingen lag. Det andra stora problemet som uppstod var att jag inte hittade grönkål. Således kunde jag inte göra Långkål. Trots att jag uppsökte varje basar, och en oändlig räcka av affärer, ville inte grönkålen matrialisera sig. Mitt julbord fick därför vara utan både vettig Janssons frestelse och helt utan Långkål!

När dessa katastrofer hade avlöpt, uppstod nästa. Julgran. På den tiden hade lvivianerna inte vett att inleda sitt julfirande förrän strax före nyårsafton. Därför var det omöjligt att uppbringa en julgran. Nåväl, en julgran hittade vi. En i plast från Kina. Vi skulle ju inte prata med den, så det fick bli den. Ty någon annan gran ville helt enkelt inte ge sig till känna.

Om jag inte missminner mig så fortlöpte den första julaftonen i Lviv i den särskilda icke-frid som uppstår när man firar den i ett land som envisas med att ha sina egna traditioner. Under mina år i Lviv blev dock lvivianerna alltmer samarbetsvilliga, och jag kunde de sista åren hitta allt jag ville ha, dock inte grönkål. Ty den tycktes ha någon särskild slags aversion mot just Lviv.

Sedan något år tillbaka är dessutom den 25 december helgdag i Ukraina. Men det känns ändå inte riktigt som om de vill fira jul med oss, utan som om de är lediga då för att markera att det finns andra som förlagt sin julafton på fel datum.

Ukrainarnas firar sin julafton den 6 januari. Men trots att de firar sin jul på helt fel dag, så tycks deras julfirande vara lätt att förväxla med de polska jultraditionerna – som dock har vett att infalla på rätt dag. Till och med de polska och ukrainska julsångerna låter snubblande lika.

Men nu ska jag alltså fira jul samtidigt som mina grannar, kollegor, studenter och andra krakowiter och polacker, som firar något som liknar ukrainsk jul, men på fel datum. Och jag envisas med att fira en svensk jul, med svensk julmat, och svensk Kalle Anka, och Karl-Beril Jonssons julafton. Det här året lär jag dessutom hitta både grönkål och gran. Men hur det ska gå med ansjovisen återstår att se…


En ängel på Rynek Podgórski i Podgórze, Kraków.

Share

%d bloggers like this: