Tag: Polsk jul

  • Dagens anteckning – 26 januari 2026

    Dagens anteckning – 26 januari 2026

    Läsningstid: 3 minuter

    Det är mången gång som jag har ruskat på huvudet åt den svenska ivern att kasta ut julen på tjugondag Knut. I Sverige var jag alltid sist med att stöka undan julen, och ordningsamma som vi svenskar är, fick jag titt som tätt en välformulerad sarkasm om att jag kanske var lat, och det var därför julstjärnan ännu lyste i mitt fönster. Argument om att jag föredrog julens ljuskällor framför januarimörkret bet sällan på de frågvisa felfinnarna. Om jag hade känt till att man i många katolska länder låter julen vara till kyndelsmässodagen, så hade jag givetvis angett det som skäl, men jag måste medge att jag är väldigt dåligt bevandrad i den katolska kyrkans olika högtider.

    Nåväl, eftersom kyndelsmässodagen infaller den andra februari har vi ännu jul i Kraków. Man kan sålunda fortfarande skymta julgranar i fönstren. Staden är fortfarande dekorerad med juleljus. I kyrkor och på andra scener hörs julsångerna ännu klinga. Därför är det inte alls konstigt att Capella cracoviensis ikväll framförde Johann Sebastian Bachs Juloratorium (BWV 248) på tidsenliga instrument. Ikväll spelade man första, andra och tredje delen av Juloratoriet och imorgon väntar fjärde, femte och sjätte delen.

    Och bland instrumenten hördes ikväll ytterligare en oboe (ni som läste gårdagens anteckning vet att jag är inne på oboer just nu), nämligen oboe da caccia, som med sin böjda kropp och trumpetliknande avslut är ett särdeles vackert instrument. Oboe da caccia utvecklades under 1700-talet och Bach, som var mycket förtjust i detta instrument, skrev flera verk där oboe da caccia finns i instrumentationen.

    En oboe da caccias tillkomst är en nästan lika krånglig företeelse som dess utseende, och tillverkningssättet är unikt bland träblås. Först borrar man ett hål i träet för att skapa ett rör. Därefter skär man skåror i träet och för den över en eld samtidigt som man böjer röret till dess form. För att dölja de sprickor eller skåror som uppstår lindar man in instrumentet i skinn. Voilà, en oboe da caccia är född.

  • Dagens anteckning – 1 januari 2026

    Dagens anteckning – 1 januari 2026

    Läsningstid: 4 minuter

    Beroende på vem man frågar får man olika svar. Så är det med ganska mycket, men också med den slaviska julgröten kutja. (På polska heter gröten kutia.) En del säger att grötens namn kommer från det grekiska ordet “kókkos”, som betyder frö. Men det finns andra som istället menar att kutjas namn kommer från “kut” som kan härledas till ordet för “hörn” eller “vinkel”. Man kan fråga sig vem som har rätt och här följer en kort betraktelse, som möjligen ger någon reda i begreppsförvirringen.

    Kutja har en lång historia och det är kanske därför som det är svårt att säga med exakthet varifrån namnet härrör. Något som är klart är i alla fall att dess rötter kan spåras till både Mellanöstern och den förkristna tiden. Under den förkristna tiden firade man vintersolståndet och ljusets samt livets återkomst med en stor fest likande vår tids jul. I den slaviska mytologin hade man under årets lopp fyra högtider för de bortgångna, och en av dessa kan också härledas till vintersolståndet. Under dessa fester för de döda förekom flera olika ritualer och en av dem var att man skulle ha symboler för liv på matbordet. I den slaviska mytologin var vetekornet en symbol för liv, eftersom det gror på våren. Därav blev grötens bas just detta korn.

    Men detta förklarar ju inte varför vissa menar att namnet kutja kan härledas till “hörn” eller “vinkel”, men svaret är mycket enklare än man kan tro. Det förhöll sig nämligen som så att man under dessa fester placerade gröten i ett hörn för de bortgångna, eftersom man trodde att de dödas själar befann sig just i dessa hörn. Enligt denna teori skulle alltså gröten fått sitt namn beroende på sin placering under dessa fester.

    Men hur kommer Mellanöstern in i bilden? Jo, det var nämligen genom handelsvägar från dessa trakter som vallmofröt kom till dagens Ukraina, Belarus, Polen och även Ryssland. Vallmofröet har länge ansetts vara en symbol för fertilitet, alltså liv, samt att man strödde vallmofrön på åkrarna för att de ansågs skydda mot att de döda hemsökte de levande. Vallmofrön har dessutom en central roll i kristendomen, vilket bland annat sägs symbolisera Jesus blod hans vandring längs med Golgata. Av dessa orsaker ansågs vallmofrön vara en länk mellan liv och död. Kanske inte så överraskande att vallmofrön därmed blev en av de viktigaste ingredienserna i kutja.

    Genom århundradena har dock ingredienserna i kutja utökats och idag är nötter och torkad frukt minst lika viktiga beståndsdelar för att ge den dess rätta smak.

    Idag intar kutja en central placering på julbord i Ukraina, Belarus, Litauen, Ryssland och Polen, men det är kanske inte många som funderar på dess långa och komplicerade historia. Några källor säger att kutja främst serveras öster om Wisła, men detta har jag inte lyckats belägga. Nu bor jag förvisso just öster om Wisła, och kanske är det därför som kutja har sökt sig in i mitt hem. Men jag måste tillägga att det har tagit tid för den att hitta sin rätta bouquet. Kanske krävs det att man bor en tid i området för dess hemvist, för att lyckas.

    Nå, hur ska man då gå tillväga när man tillreder kutja? Här följer ett förslag på recept, men det verkar finnas nästan lika många tillvägagångssätt som det finns kök, så ta det med en nypa salt.

    Börja med att lägga ungefär 160 gram vetekorn i blöt i kallt vatten i fem timmar. Sköljs sedan ordentligt och mät upp en liter vatten som du kokar upp och sedan tillsätter vetekornen. Låt koka tills de är mjuka, ungefär 30-40 minuter. Under tiden tar du och lägger en och en halv matsked vallmofrön i en mortel och häller på varmt vatten. Låt stå i en timme och mortla sedan till dess att vallmofröna får en förhållandevis jämn vit konsistens. Häll ner vallmofröna i de kokta vetekornen och blanda ordentligt. Tillsätt ungefär 100 gram nötter (valnötter, mandel, hasselnötter osv) och blanda. Tillsätt sedan 80 gram torkad frukt, såsom russin, aprikos, men kanske inte fikon eller dadlar. Lös upp en matsked honung i en deciliter hett vatten och häll sedan över gröten och blanda ordentligt. Jag avslutade i år med en nypa salt.

    Smaklig spis! Eller som man säger på polska: Smacznego! Och på ukrainska Smatjnoho! (Смачного!)

  • Dagens anteckning – 27 december 2025

    Dagens anteckning – 27 december 2025

    Läsningstid: 3 minuter

    Plötsligt har en av de vise männen lyckats med konststycket att fastna i en rosenbuske med sin långa röda mantel av siden. Taggarna har snart tagit ett fast grepp om manteln som den vise mannen, med kronan på sned, förtvivlat drar i. Situationen ser ganska hopplös ut, men så dyker liemannen upp och räddar den vise mannen ur knipan. Den vise mannen kutar vidare med manteln svängande runt sina ben och liemannen hytter triumferande med sin lie.

    Ett sådant litet skådespel kan man få bevittna om man är klok nog att följa med på en den årliga julsångsparaden, “Pochód kolędnicy” som arrangören Krakóws museum kallar den, vilken utgår från muséet Rydlówka med stadsmuseet på Rynek główny som mål. I täten för paraden går stjärnbäraren, “gwiazdor” på polska, med en färgglad stjärna som snurrar i den kyliga vinden. Bakom honom syns änglar, björnar, getter, djävular, olika drakar och monster, hästar samt spelmän och sångare.

    Det är ett färgsprakande spektakel som går längs med gatorna. Under paradens gång får man sjunga med i alla de underbara och anrika polska julsångerna, så som “A wczora z wieczora”, “Bóg się rodzi”, “Przybieżeli do Betlejem” och många fler. Om man inte kan texterna eller inte lyckas snappa åt sig sånghäftet, kan man ju alltid tralla med ordlöst. Ty det är väldigt svårt att inte ryckas med av den uppsluppna stämningen, så innan du vet ordet av både sjunger och dansar du samt skrattar förtjust när någon drake försöker skrämma dig med sina bjällror och stora gap.

    Traditionen att anordna dylika parader med julsånger har gamla anor och kan mycket väl ha, som jag skrev för några dagar sedan, ett förkristet ursprung. Traditionen har dock förändrats genom årens lopp, men kärnan i paraden är sångerna och de olika skådespel som deltagarna spelar upp, där ondskan på ett eller annat sätt skräms bort. I Sverige hade vi faktiskt liknande parader innan vårt moderniserade luciatåg tog över seden att sjunga och tåga. Fram till 1900-talets början handlande det nordiska luciafirandet också ofta om att skrämma bort onda andar, djävulen eller onda häxor och tågen tycks ha varit mer uppsluppna och galna än dagens ganska tillrättalagda luciatåg. Men då som nu handlad väl dessa parader om att skapa en form av gemenskap.

    När jag idag så befann där mitt i julsångsparaden, fullkomligt inbegripen med att sjunga, dansa runt så gott jag kunde, skratta så jag kiknade åt de olika monster som skämtsamt skrämde upp oss som vandrade med i paraden, kände jag mig plötsligt helt inkluderad, ja, faktiskt även omfamnad av denna polska tradition, som om jag alltid hade varit en del av denna sedvänja. Tänk ändå vad lite sång och dans kan skapa!

    Tre sista bilderna är fångade av Gustav Söderström.

  • Dagens anteckning – 25 december 2025

    Dagens anteckning – 25 december 2025

    Läsningstid: 3 minuter

    Det sista jag trodde skulle förändras var min uppfattning om hur ett julbord ska te sig. Traditioner och sedvänjor är ju det som ofta står fast när allt annat runt omkring varierar. Men den första rätten att förpassas ut från mitt julbord när jag flyttade till Ukraina var, tyvärr, den finska kålrotslådan. Av någon outgrundlig anledning är det omöjligt att uppbringa en endaste liten förskrämd kålrot i Ukraina. Det var således inte mycket annat att göra än att försöka glömma denna utsökta anrättning. Av liknande skäl fick vörtbrödet och julmusten respass från mitt julbord, fast dessa saknade jag däremot inte. Men trots detta stod mitt julbord ganska oförändrat under alla mina år i Lviv, med sina sillar, sillsallad, risgrynsgröt, brunkål, långkål, gravad lax, Janssons frestelse, knäckebröd och så vidare.

    Istället för att införa ukrainska julrätter på mitt julbord gjorde jag två uppsättningar av julmat. En med svensk julmat på den svenska julen och en med ukrainsk mat på den ukrainska julen, som fram till 2022 firades tretton dagar efter den svenska.

    Inte heller under mina första år i Polen förändrades min uppfattning kring julbord. Jag försökte lägga till karp, men den fick bara stå på bordet en endaste jul. Den som smakat karp förstår nog varför.

    Men så 2023 flyttade ukrainarna sitt julfirande till vår kalenders tideräkning, och det gick inte längre att fira den ukrainska julen två veckor efter den svenska. Detta ledde till att det skedde ett paradigmskifte på mitt julbord. Plötsligt dök ukrainsk borsjtj upp, och den fick sällskap av de polska pierogerna “uszka” (vilket betyder “öron”). Snart gjorde även “sill i päls” eller “sjuba” entré, vilket är en sillsallad som egentligen är en sovjetisk uppfinning, men trots den associationen är den mycket god. Nåväl, med “sill i päls” blev faktiskt de svenska sillarna och den svenska sillsalladen entledigade från mitt julbord. Vörtbrödet byttes ju ut för länge sedan och istället dök då det judiska brödet challa upp, som nästan smakar som barkis, eller bergis. Men knäckebrödet beordrades att stanna kvar, vilket det snällt gör. Ibland har knäckebrödeet fått sällskap av det osaltade judiska hårdbrödet maza. En annan judisk rätt som välkomnats in på mitt julbord är latkes, som väl kan liknas vid rårakor, men egentligen är det inte alls en rättvis jämförelse eftersom latkes är latkes och inget annat. Vidare fick surkål, eller surówka som den kallas här i Polen, en central placering på mitt bord, och den hamnade i fint sällskap tillsammans med både brunkål och långkål. Janssons frestelse har också fått stanna, även om den nuförtiden kryddas med sardeller istället för med ansjovis. Eftersom julmust inte finns att tillgå har jag istället fått lära mig att älska ukrainsk “uzvar” eller på polska “kompot”, och faktum är att jag älskar denna dryck mer än jag nog någonsin älskat julmust.

    Med andra ord pågår det en slags svensk och centraleuropeisk kärleksaffär på mitt julbord.

  • Dagens anteckning – 23 december 2025

    Dagens anteckning – 23 december 2025

    Läsningstid: 3 minuter

    Frågan är om någon annan högtid är så förknippad med musik som julen. Världen över, där julen firas, spelas olika julsånger. Men många verkar dock ha en förkärlek för olika amerikanska slagdängor. Ja, det måste man anta eftersom det faktiskt är dessa sånger som nästan uteslutande hörs så här års. Detta märkliga fenomen verkar dessvärre gälla oavsett var man befinner sig på vårt klot. Här i Polen är det bara undantagsvis som någon polsk julsång letar sig in i butikernas eller restaurangernas högtalarsystem.

    Man skulle kunna önska att om nu butiksägare och restaurangchefer väljer att förorena våra ljudmiljöer med skvalmusik, så skulle de i alla fall kunna ha den goda smaken att välja några polska julsånger, vars samlingsnamn är “kolęda”. Men icke. Detta trots att de polska julsångerna är så förtjusande och dessutom mycket anrika.

    Den äldsta polska julsången “Zdrow bądź, krolu anjelski” kan faktiskt härledas ända till år 1421. Århundradena därpå skulle det bli på modet att skriva julsånger och det var också då som begreppet “kolęda” myntades. Under 1600- och 1700-talet skrevs hundratals sånger, och på 1800-talet började man katalogisera och systematisera sångerna. Detta har lett till att många av sångerna är välkända för alla och envar. Om man frågar en polack hur de firar jul är det inte ovanligt att de bland annat nämner att de sjunger julsånger tillsammans med familjen. Det finns de som menar att det praktiskt taget bara är i Polen som det är så utbrett att sjunga julsånger i hemmet. Men det är givetvis en sanning med modifikation.

    Ty i Ukraina finns det nämligen en liknande tradition, som har levt kvar som starkast i västra Ukraina. Deras julsånger kallas koljadky (Коля́дки) och det finns många likheter mellan de ukrainska och polska sångerna även om de inte är identiska. Under den sovjetiska tiden skulle julsångerna dessutom bli en del av motståndsrörelsen mot förtrycket. På 1970-talet i Lviv anordnades fester under julen där man tillsammans sjöng sånger, som ledde till att flera arresterades och några till och med mördades. Än idag är det en omtyckt tradition att samlas och sjunga julsånger. Den stora skillnaden mellan den polska och ukrainska företeelsen torde dock vara att man i Polen har en mer utbredd tradition att sjunga sångerna i hemmet (även om man även sjunger på gator och torg), medan man i Ukraina företrädesvis sjunger sångerna tillsammans med andra på gator och torg (även om man i vissa fall även sjunger i hemmen).

    I Sverige förekommer inte en lika stark sedvänja att sjunga julsånger tillsammans, frånsett luciasångerna då (fast frågan är hur många som verkligen sjunger på lucia). Den vanligaste julsången i svenska hem är, vågar jag drista mig till att påstå, “Hej, tomtegubbar”. Men jag är kanske ute och cyklar.

    —
    Fotot är från nyårsafton 1972. Flera av de som deltog arresterades senare

    Några ukrainska julsånger med kören Aksioz från Lviv.

    Och tre julsånger framförda av Jagellonska universitetets kör.