viewpoint-east.org

Varför hyllas Porosjenko i Lviv?

Category: by sophie engström, Galizien, Kåseri, krönika, ukraina
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

Nu är det klart. Näste president i Ukraina heter Volodymyr Zelenskyj. Den officiella sammanräkningen kom idag. Det ska bli spännande, men jag känner mig ännu inte helt viss med att han kommer att klara uppgiften. Hans största utmaning är att hålla ihop detta land, med ett folk med mycket starka viljor. Det, och mycket annat, tänkte jag igår, när jag stod tillsammans med 5000 personer vid Taras Sjevtjenko-monumentet i Lviv.

I hällande regn stod vi tillsammans för att uttrycka vår tacksamhet till den angående presidenten Petro Porosjenko. En talkör skanderade “djakuemo”, vilket betyder “vi tackar Er” (man niar nämligen varandra här). En uppsluppen och avspänd president skrattade glatt till svar. Faktum är att jag aldrig sett honom utstråla så mycket lugn och gemyt som han gjort sedan han besegrades i presidentvalet. Porosjenko tackade lvivianerna för att de trott på honom. Lviv var faktiskt den enda oblast där Porosjenko vann.

Men när jag stod där så märkte jag att mina tankar gled över till vad som skulle komma nu. Jag är, som kanske framgår, inte helt övertygad om att Zelenskyj kommer att klara uppgiften. Dessutom skymmer en hel avgrund med olycksaliga rykten min sikt. Det jag däremot kan se är att många här i västra Ukraina uttrycker stor oro för vad som komma skall. I denna del av landet har folk fått det avsevärt bättre. De vill inte återgå till en situation där oligarker, så som Kolomojskyj, får roffa åt sig mer av landets tillgångar. Ty det är i dagsläget faktiskt helt omöjligt att säga om Kolomojskyj kommer att få inflytande eller inte. Om de mest illasinnade ryktena är sanna tror jag att loppet faktiskt är kört för Ukraina. Om de inte är sanna kan Ukraina faktiskt gå mot en mycket ljus framtid. Men tyvärr är det så att de mer vederhäftiga bevisen talar för det förra scenariot, att Kolomojskyj ligger bakom Zelenskyjs seger och kommer att ha ett finger med i landets ekonomi. Men i Ukraina är allt möjligt. Till och med de mest kunniga experterna kan vara ute och cykla.

Men varför röstade då lvivianerna på Porosjenko? Är det så att de läst alla olika expertutlåtanden och kommit fram till hur de borde rösta genom deras anslyser? I vissa fall kan det nog vara så, men för det stora flertalet gäller nog en helt annan måttstock.

I en skogsdunge i förorten Sychiv ser jag klart och tydligt varför många röstat på Porosjenko. Här satsas det stort. Nya promenadstråk, bänkar, lekplatser, nyplanterade träd och mycket mer har totalt förändrat den här parken, som tidigare var ganska dyster och kändes lite skum. Till Sychiv går det nuförtiden spårvagnar. Helt nya spår har lagts, och trafiken är tät. Den vältrafikerade vägen genom området är nyasfalterad och bilarna glider fram. Husen har fått ny isolering, och många har fått råd att sätta in nya fönster. Till och med marknaderna är nyrenoverade. Decentraliseringen, något som skett under Porosjenkos tid vid makten, har verkligen gett Sychiv-borna ett helt nytt liv.

Jag och G går in på marknaden Sjuvar (Шувар) för att se om de har några fina färskpotatis. Här inne lyser allt nytt och vitt. Fjärran från hur jag minns att det såg ut senast jag besökte marknaden. Damen som vi väljer att handla av talar i mobilen med någon för henne välkänd. “Polen? Nej, jag vill inte åka dit imorgon”, replikerade hon in i mobilens hölje. I hennes samtal finner vi en annan orsak till varför man röstade på Porosjenko. Visumfriheten. Det är nog så att snart sagt vartenda själ i denna del av Ukraina har åkt till Polen eller något annat EU-land. För de boende i Lviv oblast har EU kommit mycket närmare, och de tackar Porosjenko för det. Många här tvivlar på att Zelenskyj kommer att arbeta lika målmedvetet som sin företrädare för att putta Ukraina närmare EU. Och kommer han ens att besöka Lviv, undrar en del.

När jag stod och lyssnade på Porosjenko vid Taras Sjevtjenko-monumentet, och såg folket runt omkring, hade jag även något annat på min näthinna. Jag såg framför mig de på sociala medier som nu kräver att alla som stödde Porosjenko ska sluta upp bakom Zelenskyj. Jag försöker att föreställa mig att något liknande uttrycktes i Sverige. (“Hörenini, moderater, nu är det dags att sluta gnälla och ställa upp bakom Löfven!” Hur jag än gör kan jag inte få fram en trovärdig bild för det händelseförloppet. Nu ligger Ukraina visserligen i krig, men ska man skrota yttrandefriheten för det? Nej, är mitt bestämda svar. De som är oroliga för framtiden ska ha möjlighet att få säga så.)

Jag har även sett en annan, mycket otäckare tendens, och den tanken kunde jag inte släppa när jag stod där och lyssnade på Porosjenko. Det jag sett är att många gett uttryck för sitt förakt för västukrainaren. Man kallar västukrainarna för nazister, och gör sig lustiga över dem. Ja, ungefär så som Zelenskyj sägs ha gjort i en rysk tv-show 2014. Så summa kardemumma, det kommer att bli en tuff match för den tillträde presidenten att försöka överbrygga de redan svåra motsättningarna. (Tanken om att det inte finns en väst-öst uppdelning i en Ukraina är enligt min mening bara nys, och bygger på en illa gjord analys.)

Jag tar spårvagnen hem från Sychiv. Den går så ofta att jag inte behöver ta den första som kommer, utan kan vänta på nästa. Vid sidan av spårvagnsspåren susar bilarna förbi på de nyasfalterade vägarna, och cyklister stretar i motvinden på de nya cykelbanorna. För bara några år sedan var denna, Lvivs folkrikaste förort, hänvisad till dåliga bussar, vägar med stora hål, och cykelvägar fanns det inte alls. På vägen in mot stan susar vi idag förbi Lvivs nya IT-center. Lviv inte bara är Europa, utan börjar faktiskt alltmer likna det som många här ser som Europa, alltså EU!

Inte undra på att man därför hyllar sin avgående president, och att man känner viss oro, och en gnutta sorg.


I Sychiv.


Påskfirande som borde gå på export

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika, ukraina
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

Okej, jag lovar att jag inte ska plåga er med ännu en postning om vad som händer med ens matvanor och ritualer när man bott en tid utomlands. Eller, förresten, jag tror att jag bryter det löftet omedelbart, ty det här tillhör ett av mina favoritämnen. Den här gången tänker jag dock inte surra så mycket om maten, utan fokus är den här gången på ritualerna. Så här till påsk, ja, den ukrainska påsken alltså, aktualiseras ritualer återigen. Det är nämligen så att jag firar ukrainsk påsk tillsammans med ukrainarna. Nå, nu är väl mitt firande inte riktigt som deras. Jag har lånat in lite, och sedan utför jag någon slags imitation.

Nu ska ni inte tro att jag på något vis försöker förvränga eller förvanska ritualerna i det ukrainska påskfirandet. Det är inte alls det jag pysslar med. Tvärtom faktiskt. Jag skulle snarare vilja hävda att jag sysslar med en tillbedjan av ukrainarnas ritualer.

Varje år på påskafton går jag till någon av Lvivs alla kyrkor och tittar på när prästerna välsignar ukrainarnas påskmat. Med vackert bundna korgar vandrar en stor del av lvivianerna till kyrkorna. I korgarna har de delar av påskmaten. Om du kikar ordentligt kan du se ägg, påskbrödet paska, lite ost, kanske tittar en korv fram och ibland även en flaska med horilka (vodka).

Jag älskar att känna den uppsluppna stämningen och fascineras av ukrainarnas plötsliga förmåga att organisera sig, helt utan det kaos som man till exempel upplever i trafiken. Här hjälps man åt att formera fina ringar, och kommer man lite sent får man assistans av de andra som helt självmant makar på sig för ge plats åt de senkomna. Och även jag, som står vid sidan av, får flera vänliga leenden. Jag inbjuds på något vis att vara med, trots att jag inte alls gör som det förväntas.

Sedan kommer prästen och hans följe. Tillsammans säger de “Gud” väldigt många gånger innan det är dags för att kasta vatten över maten. Nä, stopp! Inga märkliga associationer här, om jag får be. Det hela är mycket odramatiskt och fullkomligt logistiskt. Prästen har en stor pensel som han doppar i vatten och sedan skvätter på folk och maten. Voilà, allt är välsignat.

Ibland har jag till och med lite extra tur och får en släng av heligt vatten duttat även på mitt huvud. Då blir jag lite extra glad. Ty trots att jag inte är kristen tycker jag att det är ganska trevligt med religion. Och som grädde på moset känner jag mig också lite ukrainsk. Jag har dock aldrig själv vågat knata till kyrkan med en korg med påskmat för att få den välsignad. Jag har egentligen inte något bra svar på varför jag avstått från att delta. Kanske är det resultatet av en böjelse för att vara lite egen.

När jag väl kommit hem påbörjar jag min måltid med den helt ovälsignade maten. Den är ganska god ändå. I år blev det färskpotatis från andra sidan Karpaterna, laxpaté med örtagårdssås. Trots att jag var alldeles för mätt lyckades jag sätta i mig en halv paska.

Påskdagen brukar jag ägna mig åt att vara förvirrad över att alla affärer är stängda, trots att det kryllar av påsklediga lvivianer som anspråkslöst flanerar runt i staden. Att affärerna är stängda brukar alltid ställa till med en massa oväntade problem för mig. En helt egen ritual jag kommit på. Ingen annan tycks nämligen förvirras av att affärerna håller stängt.

Det är inte heller helt ovanligt att jag tar en promenad till Lvivs Skansen, Sjevtjenkiskij haj, för att delta i firandet där. Men av någon anledning lyckas jag alltid komma för tidigt, och traskar trött hem när alla ukrainarna kommer med sina korgar för att äta picknick. Väl hemma försöker jag få till en påskmiddag, men det är alltid lite knepigt eftersom affärerna håller stängt och jag alltid tycks fattas något.

På annandag påsk försöker jag hålla mig undan från alla galningar som kastar vatten på andra. Blöta måndagen, kallas dagen här i västra Ukraina, och ska enligt uppgift också högtidlighållas i Polen. Nej, det är fortfarande inte som du tror. Man kastar alltså helt vanligt vatten på varandra. Det här är en omåttligt populär och fullkomligt obegriplig tradition som verkar roa folk enormt. Varför det är så kul med vatten förstår ju inte jag, men gläds ändå över att affärerna är öppna, så att jag kan köpa det där jag ville ha på påskdagen. (Problemet är bara att jag sällan kommer ihåg vad det var som var så viktigt att handla dagen före. Det är väl så det är. När man väl har möjligheten att handla uppskattar man det inte, eftersom det får oss att känna oss fattiga.)

Nå, sedan lider påsken mot sitt oundvikliga slut. Men kvar finns alltid ändå den där speciella påskfriden kvar inombords. En känsla av att få vara med och även tillåtas stå vid sidan av utan att dömas. Kanske är det något av lvivianernas paradgren. Att de med några vänliga leenden faktiskt kan få mig att känna mig delaktig. Kanske har det att göra med att man tar en familjär och privat handling ut i offentligheten. Firandet är kollektivt, och alla ska med. Även om man egentligen inte gör riktigt som de andra.

Och det här är också en av förklaringarna till varför jag firar ukrainsk påsk (och även ukrainsk jul). Firandet sker till stor del ute på stan, lätt för mig att finna en plats och delta i. (Utom middagen på påskafton, som oftast sker hemma.) Alla blir en del av påsken, vare sig man vill eller inte. Jag skulle önska att den svenska julen och påsken också vore mindre introvert, ty jag är övertygad om att såvida svenskarna hade firat tillsammans med sina familjer i offentligheten, så hade integrationen av våra nya svenskar blivit lite enklare. Jag kan hävda så, eftersom jag varit utomstående i Ukraina många år, men jag har aldrig upplevt att dörren har stängts för mig. Ukrainarna är stolta över sina traditioner och vill dela med sig, och på så vis öppnar de dörren till en större förståelse för vilka de är. Ett synnerligen trevligt drag, som jag önskar skulle kunna gå på export till Sverige.

Och, se där, det blev ju inte ett inlägg med så fasligt mycket mat ändå. Även om en och annan korvbit, ostkant, äggskal och en uppäten paska fladdrade förbi.


…till vänster i bild ser vi…

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika, ukraina
Tags: , , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

På balkongen till vänster i bild står det kanske en Benjaminfikus. Jag vill i alla fall tro det, ty jag har också en fikus som får flytta ut på balkongen de där varmaste dagarna på sommaren. En spårvagn strävar långsamt i kamerans riktning och bakom syns en häst med vagn stånka fram. Mitt i gatan står en pojke, med stadig blick riktad rakt in i kamerans lins. Kanske är det bara han som tänker på fotografen. De andra som fastnat på plåten tycks inte lägga märke till fotografen, eller till pojken som står i givakt mitt i gatan.

Det är ett fotografi, som också blev ett vykort, vi tittar på. Den okända fotografen fångade pojken som står mitt i gatan, spårvagnen som strävar, alla förbipasserande och Benjaminfikusen någon gång vid första seklets början. Kanske runt 1910.

Huset till höger i bild är extra intressant. Det byggdes mellan 1892-1894, och arkitekten hette Jan Tomasz Kudelski. Bygget var ett beställningsverk av stadens kända och mäktige vodka- och likörtillverkare, Leopold Baczewski. Det är ett vackert hus (än idag), med burspråk och eleganta dekorationer. Inte överdådigt, men elegant.

Det här är en välkänd vy för mig och tillika mycket älskad av undertecknad. Jag bor inte långt ifrån bildens centrum. Varje dag passerar jag den glasade dörr som idag leder till en kosmetikabutik. Då, när den lille pojken stod mitt i gatan, rymde lokalen en av Lwóws mest omtyckta kaféer, Kawiarnia Maksym. På någon av våningarna i huset fann man även redaktionen för tidskriften Wschód (Öst). Huset rymde även andra verksamheter. Till exempel hade två amerikansklinjer sina kontor och biljettförsäljning här, Cunard Line och White Star Line. Många av Galiziens amerikaresenärer (och de var många) gick alltså till detta hus för att köpa biljetter till sin framtid långt borta från Galizien.

Zygmunt Gorgolewski (1845–1903) bodde även här fram till sin död. Ja, du vet väl inte vem den gode Zygmunt Gorgolewski var, men varje lvivian känner till honom. Det var nämligen han som ritade Lvivs operahus. Byggfirma var Jan Levynskyj, som jag skrivit om tidigare. Anekdoten om Zygmunt Gorgolewski förtäljer att han blev djupt deprimerad av alla problem som det innebar att bygga operahuset, och att han ska ha begått självmord. Andra anekdoter säger att han dog av brustet hjärta, då hans arbete kritiserades. Ett öde som även ska ha drabbat Jan Levynskyj några år senare, då även han lär ha dött av brustet hjärta när han såg sin byggfirma gå omkull. Vad som är sant vet ju rimligen inte, och kanske var det floden Poltava som hämnades. Den blev ju nergrävd när operan byggdes.

Det är, som jag ponerade ovan, varmt den där dagen som fotografen beslutade sig för att avbilda mitt välkända gatuhörn. (Nå, nu kände hen ju inte till att det mer än hundra år senare skulle bli min hemvist, men det är ändå faktiskt mitt, så som det är alla andras som trivs i denna pulserande och kanske även stökiga del av Lviv.) Damerna har parasoller för att skydda sina ansikten (det är faktiskt inte så mycket annat som blottas) från att nås av de starka solstrålarna. Två herrar står och språkar till höger om pojken. Kanske har de precis kommit ut från Kawiarnia Maksym. Kanske är de inte riktigt överens om något de talade om där inne, eller så bestämmer de bara en ny tid för uppfriskande samtal med tillhörande drycker.

Balkongen där Benjaminfikusen står på bilden finns inte längre idag. Och inte heller huset som är rakt framför min port. Idag står där ett hus från mellankrigstiden. Och det är inte så underligt, ty precis vid min port gick gränsen mellan de ukrainska och de polska styrkorna under det polsk-ukrainska kriget 1918.

Men ingenting av det vet pojken som står mitt i gatan. Med sin blick vänd mot oss. Han tittar rakt över alla krig, genom alla årstider, år och decennier, ja, faktiskt rakt över 100 år, rakt in i våra ögon.


Emedan rösterna ännu räknas…

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Rösterna är inte sammanräknade ännu, men det står redan klart att Volodymyr Zelenskyj kommer att bli Ukrainas nästa president. Han blir därför den första presidenten med judisk börd (även om det är något han inte själv påtalar, samt att han inte är aktiv i någon judisk församling). Och han blir även den yngsta hittills. Båda dessa saker är mycket glädjande. Zelenskyj ska enligt vallokalsundersökningen ha fått 73%, och Porosjenko 25%. Men siffrorna kan ju ändra sig något när det slutgiltiga resultatet kommer.

Det som slår mig en sådan här kväll är att jag tydligen lever i någon slags ukrainsk filterbubbla. Inga av mina vänner eller kollegor tycks ha röstat på honom. (Jag tror dock att några studenter gjort så, men de är som så många andra unga tysta på sociala medier, och i klassrummet pumpar jag aldrig studenter på vad de tänker rösta på.)

Så vad är det då jag ser i mitt flöde en sådan här kväll? Taggen #немійпрезидент (inte min president) är en viral. Några skriver att de redan börjat kampen om makten i parlamentet, Verchovna rada. Det är parlamentsval i höst. Zelenskyj ska inte få en betryggande majoritet där, skriver de. Andra uttrycket sin sorg över att förlorat en president som de menar att de kunde vara stolta över, och några av dem använder taggen #дякуюпетропорошенко (Tack, Petro Porosjenko). Det är många som skriver att de är stolta över att tillhöra de 25% som röstade på Porosjenko. Emedan andra skriver att de vill bo i ett land med bara de 25% som röstade på Porosjenko. Förhållandevis många påminner om vad man sa om den hatade presidenten Janukovitj, när han vann valet 2010. Då (som nu) sa man att allt nog skulle bli bra och att han troligen inte var så farlig ändå. Det skulle visa sig att Janukovitj inte hade några problem med att mörda demonstranter på Majdan 2014, och inte la två strån i kors för att försöka dölja sina avsikter. Han blev (och kommer förhoppningsvis att förbli) den värsta presidenten Ukraina haft. Dessa, som skriver och påminner om Janukovitj, påpekar att denne också sa sig vara för ett närmare samarbete med EU och NATO. Många skriver att de, trots att Zelenskyj vann, är mycket glada och stolta över att Ukraina haft ett öppet och demokratiskt val. Några lvivianer skriver att till och med himmeln gråter i Lviv, eftersom det regnade när resultatet kom. Kanske är det deras kämparglöd som fått himmeln att tänka ett extra varv, ty nu regnar det i alla fall inte.

Och vad tänker då jag? Jo, jag tänker ungefär så här. Zelenskyj har lovat väldigt mycket, och om han lyckas med allt han lovat blir Ukraina ett fantastiskt land. Om han misslyckas lär han bli lika hatad som Porosjenko var de sista månaderna före valet. Mycket kan dessutom hända till parlamentetsvalet i höst. Om han inte lyckas få en majoritet med sitt parti, lär han få det mycket svårt i parlamentet. Dessutom ska han (om jag är riktigt underrättad) sväras in först i början av juni, och eftersom detta är Ukraina kan han både ha blivit än mer populär, eller än mer avskydd tills dess. Allt kan faktiskt hända.

Många internationella journalister menar att Ukraina inte är ett splittrat land längre. Att Zelenskyj har enat landet. Det får de ju gärna tro, men från min horisont, som återfinns bland Ukrainas intellektuella, akademiker, konstnärer, aktivister, musiker, feminister och homosexuella ser jag en avgrund öppna sig. Ukraina är kanske inte längre lika delat mellan öst och väst. Men ukrainare med olika utbildning och bakgrund tycks ha vitt skilda tankar om hur landet bäst ska ledas. Så en ny splittring har uppstått. Och vid närmare eftertanke är skillnaden mellan Ukraina och Sverige inte så stor. Exakt den här uppdelningen ser jag faktiskt i Sverige och andra EU-länder. Och på det viset kan man ju säga att Ukraina har blivit lite än lite mer europeiskt i och med detta val.

Nu vill du kanske höra något om hur jag tror det kommer att bli de närmaste fem åren, med Zelenskyj vid rodret. Men jag är ledsen över att göra dig besviken. Jag är endast en bloggare som bjuder helt gratis på mina skriverier. Analyserna får du försöka hitta hos de journalister som faktiskt får betalt för det de skriver. Den dag jag lyckas få betalt för mina skriverier lovar jag att vara lite mer mångordig. Och då lär jag också redogöra för min egen analys över hur Zelenskyj kunde vinna valet. Jag kan ju säga att jag hitintills inte läst en enda artikel, i vare sig svensk eller utländsk media, som ens lyckas komma i närheten av en riktig analys.


Ett kasserat inslagspapper till en kartong Roshen-choklad. Roshen ägs av avgående presidenten Petro Porosjenko.


Främmande fåglars matvanor

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Det halytjyska köket, Galizien, Kåseri, krönika, ukraina
Tags: , , , , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

Från köket skramlar det lite hemtamt. Kokerskan och restaurangens ägare småprata lite mellan varven de gör sallad, och den eftertraktade huvudrätt vi är här för att inmundiga.

Vi befinner oss ett stenkast från Lvivs gamla innerstad, men det känns som om vi befinner oss i en annan världsdel. Och på sitt sätt är det kanske så. Ty här, vid Lvivs medicinska universitet, är det allt lite annat än på andra ställen i stan. På medicinska universitet studerat det nämligen många studenter från arabiska halvön, Mellanöstern samt östra Afrika.

Det här sätter sin prägel på gatubilden. Uppfattning om mode och frisyrer gör att stadsdelen delvis sprackar av färger och inspirerande håruppsättningar. Till det måste vi lägga alla språk som ljuder ljuvligt uppfriskande, annan slags musik som strömmar ut från fönstren i huslängorna och… kanske det viktigaste… M A T och i synnerhet falafel! Och det är alltså därför som jag gärna tar mig till denna stadsdel.

Jag sitter alltså på den restaurang, eller kanske snarare hak, som tillreder de godaste falafel i hela Lviv, ja, kanske till och med de godaste i hela Europa. Den skyldige till dessa goda falafel är restaurangägaren. Jag vet inte var exakt han är född, men han är en lika främmande fågel i Lviv som jag faktiskt fortfarande är. Det är nog därför som vi tycker om varandra. Det finns nämligen något av en oskriven allians mellan oss. Som om vi förstår varandra bara genom att vi båda tillhör den lilla grupp av nytillkomna i Lviv.

Tillsammans med restaurangägaren stökar alltså kokerskan och även restaurangägarens fru i köket. Den senare är också någon som gör att jag gärna återvänder hit. Hon är väldigt ukrainsk, men ändå lite sär. Hon tycks varken vilja söka upp manikyrister eller hårfrisörskor, vilket ger att hon har en så uppriktig och vederhäftig uppsyn att jag gillar henne bara för det.

Se där! Ränderna går aldrig ur. Jag är helt enkelt mycket mer präglad av min uppväxt än jag ofta vill tro. Nagellack är något som inte används i min familj. Eller mina familjer, kanske jag ska säga. Då mina föräldrar är skilda, har jag liksom en känsla av att jag har två grenar att växa från. På den ena grenen, min mors, finner vi nästan inget nagellack överhuvudtaget. Kanske finns det någon avfälling i familjen som stundtals hållit på med att dutta färg på naglarna, men det har verkligen inte varit någon överkonsumtion. På den andra grenen, som tillhör min far, hittar vi faktiskt lite mer nagellack. Min farmor målade gärna naglarna. Jag vill minnas att det var rosa nagellack, men mitt minne kan givetvis fallera. Det var i alla fall väldigt diskret hennes nagellack, nästan lite anonymt. Så egentligen tänkte jag aldrig på att hon verkligen målade naglarna förrän jag långt senare började fundera på varför jag aldrig riktigt uppskattat nagellack. Äsch, jag undrar om inte det här egentligen är en mycket lång parantes. Det jag ville säga var att ränderna inte tycks gå ur mig, och särskilt inte när det kommer till nagellack, tydligen. Så summa kardemumma, jag gillar alltså restaurangägarens fru eftersom hon känns väldigt vanlig, efter vad jag verkar anse vara vanligt.

Det här brukar jag faktiskt fundera lite över när jag sitter där och väntar på mina falafel, men egentligen tänker jag inte så mycket på just nagellack, det pågår bara som ett lite envetet mummel i mitt huvud. Jag funderar nog snarare över varför jag tilltalas så av detta ganska modesta hak. Men när mina falafel stiger över tröskeln från köket är nagellacket och annat onödigt funderande som bortblåst.

Då brukar mina tankar istället övergå till att gaffla om var i menyn man hittar dessa underbart utsökta falafel. De står under rubriken “frukost”. Vem vill äta falafel till frukost, fnyser jag. Men faktum är att det inte tycks vara särskilt många andra runt omkring mig som äter falafel till lunch. De vet kanske bättre när man ska tilltala en falafel, då de flesta andra besökarna är studenter från Mellanöstern. Det tog mig bara några minuter på Google för att verkligen få reda på att man faktiskt gärna äter falafel till frukost i Mellanöstern. Så ränderna går inte heller ur restaurangägaren. Han tycker att falafel passar bäst till just morgonmat, även om jag skulle tro att många ukrainare skulle tycka att det vore underlig kasje (gröt).

Och det samma gäller mig, tänker jag senare på kvällen när jag står hemma i köket för att tillreda vår traditionsenliga långfredagsmiddag – smörgåstårta. Fast den traditionen uppstod faktiskt först här i Lviv. Plötsligt blev det oerhört viktigt att tillaga smörgåstårta. Jag har, så vitt jag kan minnas, aldrig gjort smörgåstårta i Sverige. Och jag tyckte inte ens att smörgåstårta var gott när jag bodde i Sverige. Den påminde mig mest om långdragna och tråkiga sammankomster, gärna med utgångspunkt från död eller födelsedag. Dagen efter mådde man för övrigt lite illa, med en fet majonnäsklump i magen. Min och Gs egna smörgåstårta har många likheter med de svenska dito, men minus mängder av majonnäs. Vi använder istället desto mer smetana. Överhuvudtaget är den nog ganska hälsosam, och endast en avlägsen släkting till de svenska begravingssmörgåstårtorna.

Men när den står där på bordet, bland de ukrainska handmålade äggen, pysanka, så är den en liten påminnelse om att ränderna aldrig riktigt går ur, och att en del ränder faktiskt blir tydligare när man förflyttat sig från smörgåstårtans hemland Sverige. Så som jag tror att det också är med restaurangägaren. Innan han flyttade till Lviv funderade han kanske inte så mycket på falafel, och kanske gav han dem inte med sådan omsorg som han ger dem här. Ty som främmande fågel lär man sig att uppskatta det man faktiskt har, och matlagning är något som följer med varthän man än far eller flyttar. Och i mitt fall är det tydligen smörgåstårta. Fast det skulle aldrig falla mig in att äta den till frukost.


Vår smörgåstårta och pysanki.


Det här är det sista jag skriver om presidentvalet 2019

Category: by sophie engström, Centraleuropa, EU, Euromajdan, Galizien, Kåseri, krönika, ukraina
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Några av er kanske redan vet att jag har en facebooksida för viewpoint-east. Den är inte riktigt som den här sidan, utan där delar jag främst länkar till andra artiklar. Fokus ligger på politik. Egentligen är det väl inte så jag vill ha det. Men så har det i alla fall blivit. För det första skrivs det att väldigt många intressanta artiklar om politik, och för det andra har jag upptäckt att vissa av mina följare gärna vill läsa artiklar om just politik.

Under den senaste tiden har jag av förklarliga skäl delat många artiklar om det ukrainska presidentvalet. Kanske lite väl många. Jag är den första att medge det. De veckor som gått sedan första omgången av presidentvalet i Ukraina har varit, för att uttrycka det milt, omtumlande. Vi har kastats mellan det ena galna upptåget efter det andra.

Idag skrev jag på nämnda facebooksida att jag fram till valet inte kommer att dela några fler artiklar om presidentkandidaterna. Och orsaken är att jag känner en allt större hopplöshet. Artiklarna som skrivs handlar i allt mindre utsträckning om politik. De handlar nästan inte alls om vad kandidaterna har tänkt att göra för att ge ukrainarna en drägligare vardag. Det är som om folket helt försvunnit ur kandidaternas och journalisternas synfält.

Artiklarna som skrivs om presidentvalet har istället främst handlat om när de båda kandidaterna ska debattera. Den orutinerade Zelenskyj tycks vilja skjuta upp debatten till absolut sista dagarna. Inte konstigt egentligen. Petro Porosjenko har ägnat hela sitt liv åt affärer och politik. Han är enormt rutinerad. En person som definitivt kan hålla sina känslor i styr. Zelenskyj jobbar antagligen nu med att försöka tona ner sina känslouttryck. Han har, som komiker och skådespelare, ju ägnat hela sitt liv åt just känslor. Men om han är skicklig klarar han det galant. De intervjuer jag sett med honom har dock skvallrat om en mycket temperamentsfull herre som tycks gilla att bli förbannad.

Det råder väl idag inte mycket tvivel om att Zelenskyj har mycket stora chanser att vinna valet, och det med bred marginal. Och det är väl det de andra artiklarna har handlat om. Kommer Ukraina att ta ett kliv närmare Ryssland med honom vid rodret, frågar man sig. Det är ju fullkomligt omöjligt att svara på. Han är ett oskrivet blad. Helt oprövad.

Jag vågar ändå påstå att det finns en överskuggande risk att Ukraina ändå lämnar den inslagna banan mot ett närmare samarbete med EU. Orsaken är att Zelenskyj tycks omge sig med personer som har koppling till den förre presidenten, Viktor Janukovitj. Det behöver ju inte betyda att Janukovitjs män och kanske till och med han själv kommer tillbaka, men det går faktiskt inte heller att utesluta.

Något som ändå kanske står (ganska) klart är att det här presidentvalet endast är ett slag mellan de ukrainska eliterna. Bakom kulisserna står oligarken Kolomojskyj, som tvingades lämna Ukraina och sin bank, Privat bank, när IMF krävde att Ukraina styrde upp banksektorn. Kolomojskyj står med största sannolikhet bakom Zelenskyj. Och han avskyr tillika Porosjenko.

Enligt min uppfattning är Zelenskyj inte heller någon produkt av en gräsrotsrörelse (som vissa inhemska och internationella journalister tycks/vill tro). Zelenskyj skulle därför kunna vara en skapelse från början till slut, ämnad för att krossa sittande presidenten. Men jag är inget politiskt orakel och spekulerar endast så här på kvällskvisten.

Jag tar ett kliv bort från presidentvalet och ut på balkongen och tittar på vårt stympade päronträd. Min granne Anja tittar också ut på sin balkong. Hon är upprörd över vår ledsamma stam som står ensamt pekar upp med sin nakna kropp mot skyn. “Det var bilisterna på gården som gjorde det”, säger hon, och vreden väller upp från hennes strupe. “De ville inte ha skräp från trädet på sina bilar”, fnyser hon. “Men jag vill inte ha olja från deras bilar på min blomsterrabatt”. (Om det inte vore för Anja och hennes blommor hade jag nog flyttat härifrån för länge sedan.) Jag nickar instämmande. Jag känner samma sak. Och känner mig lika arg och förbisedd som hon.

“Och så är det det där presidentvalet också”, säger hon. “Om det blir Porosjenko blir det knappast bättre, om inte värre”, fortsätter hon. “Om det blir den där andre är det väl åter till Ryssland vår skuta ska gå.” Hon tar en paus. Hämtar andan och avslutar. “Då får vi gå till Majdan ingen,” säger hon och syftar på det torg i Kyjiv där båda orange revolutionen och Euromajdan utspelade sig.

Det är som om jag nästan kan ta på den, hennes känsla av maktlöshet. Att hennes röst och behov aldrig ses eller tas hänsyn till är påfallande. Om det är något som detta presidentval visat så är det elitens fullkomliga och totala ointresse för det folk de vill styra över. Det är egentligen det enda jag med säkerhet kan säga om det här valet.

Men Anja har inte tänkt ge upp. Imorgon är det upp till kamp mot trädmarodörer och för en större rabatt. Och jag kommer att stå vid hennes sida i den kampen. Inte för att mitt stöd förändrar något för henne, eller någon annan. Men som jag ser det är det något av min plikt, att stå vid sidan av den som egentligen behöver det mest. Om någon av presidentkandidaterna tänkte så vore Ukraina ett helt annat land.

Spring is here  #phoneshots
Inte vårt päronträd.


I sakta mak med Polenpodden

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

“Det är skönt att vara ute och promenera i sakta mak här i Lviv”, sa Ted Bergdahl förra veckan när han var på en kort visit i vår vackra galiziska pärla. Vi hade precis suttit på mitt favorithak, kafé och bar Nadija, som oftast är garanterat fri från turister, och pratat om presidentvalet i Ukraina. Pratat och pratat, förresten. Ted Bergdahl intervjuade mig för sin podds räkning. Polenpodden, som jag skrivit om tidigare. (Här kan ni höra vårt samtal.)

Nu hade vi alltså lämnat Nadijas turistfria zon, och lät våra fötter nöta kullerstenarna och trottoarerna på jakt efter polska spår.

“Sakta mak”, fnös jag för mitt inre. “Det är ju så här fort man ska gå om man ska hinna se och upptäcka alla guldkorn”, tjafsade jag vidare med mig själv. Men så slog det mig, det som jag aldrig hade trott skulle hända just mig, att jag nuförtiden går som en där sömnig och seg lvivivan. Ja, ni ska tro att jag har kämpat för att inte slänga ur mig svavelosande förbannelser över alla lvivianer som tycks vara ute och söndagsflanera oavsett dag.

Men ungefär då som Ted sa det där, insåg jag att det var väldigt länge sedan jag faktiskt retade mig på att någon gick för långsamt. På senare tid förhåller det sig ungefär tvärtom. När någon går i lviviansk takt, faller jag lydigt in bakom dem, men när det kommer någon stressig streber som flåsar mig i nacken och nafsar mig i hälarna, får jag hålla min tunga helt platt mot gommen för att inte råka säga något mindre trevligt.

Jag har för övrigt vid sådana tillfällen utvecklat en helt unik åtgärd för att få stopp på streberns nafsande och flåsande. Jag stannar tvärt, som om jag plötsligt kom på något mycket viktigt, och strebern faller ut ur sitt spår, måste gira för att undvika kollision, och förhoppningsvis har jag förstört dennes takt fullkomligt, så att strebern resten av dagen ofrivilligt kommer att kastas in i den sakta mak lejonstaden faktiskt förtjänar. Som väl är finns det inte särskilt många strebrar i Lviv.

Nå, jag kom alltså på, när Ted sa det där, att jag nu alltså går som en riktig lvivian. Alltså inte längre som en svensk på besök i Lviv. Ty vi svenskar går fasligt fort. Det förefaller mig som om svenskens promenerande har något med motion att göra. Man ska räkna steg, kilometer och kalorier.

I Lviv finns det säkert även sådana som räknar kalorier och steg, det finns ju galningar överallt, eller hur? Men jag tror ändå att majoriteten i vår lejonstad inte har samma förhållningssätt till själva traskandet. Enär om det vore fler som anammat en kaloriräknande promenadstil, hade stadens tempo sett helt annorlunda ut. Snabba promenader är nämligen egentligen bara koncentrerade till vissa platser, tidpunkter och situationer, och de är ganska lätta att undfly om man vet var och när de förekommer.

Promenerandet har en stolt tradition här. När jag frågar mina studenter vad de gjort i helgen svarar de ofta “promenerat med mina vänner”, och när jag pressat dem på lite mer information har det alltid framkommit att de faktiskt bara har promenerat runt omkring i staden. Och det upplever man också om man ser sig runt omkring. Man går två och två, eller flera, och pratar, skrattar, gestikulerar ivrig. Det sociala livet sker ofta till fots. Det finns ingen åldersgräns för promenerandet. Unga som gamla beter sig på samma sätt. Det spelar inte heller någon större roll vilken dag i veckan det är. Långsamt lunkande sida vid sida för man varandra genom staden.

När jag tänkte allt detta gick jag alltså, tillsammans med Ted Bergdahl och G, i en helt rimlig takt. Precis som alla andra här. Rimlig fort (eller långsamt om man vill så) för att kunna hitta det vi sökte, polska spår. Rimlig för att vi på så vis fick luft att prata utan att tappa andan av andfåddhet. Vi gick alltså precis som man ska göra i Lviv. Men visst händer det att vi ibland måste ta ett snabbt språng, men det görs i princip bara av nöd och under absolut tvång. Kanske har vi blivit lite som stadens namn, lejon. De rör sig också oftast långsamt (eller mindre fort om man så vill), utom vid enstaka tillfällen, men de tillfällena varar inte särskilt länge, och snart sträcker vi ut oss som lejonen gör, och landar i vår hemtama lunk (som alltså ibland beskrivs som sakta mak).

Och se där, då hittar man ju också de där guldkornen, de som aldrig syns för dem som stretar så som en streber.

Kunz Lwów - one of my favourite manholes

walk away. looking out the wall

Lwów in Lviv