viewpoint-east.org

En kostym utan skavanker

Category: art, by sophie engström, Kåseri, krönika, ukraina, ukraine
Tags: , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Delar av dagens politiska klimat klär sig allt oftare i en förvånansvärt förutsägbar klädedräkt. Jag tänker på det plagg som populismen alltid klär sig i. Ja, ni vet nog hur den ser ut, den där klädedräkten. Ett slätstruket plagg, slickat mot en (helst) perfekt kropp, helt utan skavanker eller lösa trådar. Otäckt klanderfri tittar kroppens ansikte mot oss. Nå, det händer väl ibland att populismen ikläder sig pluffsiga kostymer, med alltför långa röda slipsar som ettrigt pekar ner mot marken (eller överkroppens oundvikliga slut), i motsats till de statistiska kurvor över populism som alltid tycks peka uppåt. Men om de ser ut så, hör de oftast hemma i den anglosaxiska världen.

Även personerna som då klär sig i populismens klädedräkt är lika fria från skrynklor och veck. De är slicka och klanderfria. Ofta kryddar de det hela med lite dåligt återhållen aggressivitet. Aggressiviteten ska få oss att tro att de är genuina, hängivna, engagerade. Men själv tycker jag att aggressivitet sällan går hand i hand med engagemang.

Egentligen är det inte politik de håller på med. Det är någon typ av paketeringsverksamhet, där förenklade lösningar och ogenomtänkta tankefigurer slås in i glittrigt omslagspapper.

Och allt det här sammanhanget gör att det blir så fenomenalt… tråkigt. Populism är tråkigt för det är alltid annat än politik.

Populism gör dessutom narr av politik. Den vanställer politiken. Deformerar den.

Det finns de som tycks tro att populism är oförutsägbar, men det är en villfarelse. Den är extremt förutsägbar. Många internationella bedömare tycktes till exempel att Ukraina förvånande när komikern Volodymyr Zelenskyj tog sig till andra omgången av presidentvalet här förleden. Det var inte förvånande. På bästa sändningstid, lördagskvällar, under lång tid, har hans nuna visats på en av de mest populära tv-kanalerna. Han gick som segrare ur första omgången av presidentvalet trots att han har ett ganska nytt, och otestat program för sin politik. Eller förresten, inte “trots att”, utan snarare “eftersom”. Man röstade kanske på honom eftersom man inte visste vad man skulle få, men det skulle i alla fall bli annorlunda än det andra man har fått tidigare. Och så klär han väldigt bra i den kostym som populismen delar ut till undersåtar. Med största sannolikhet röstade man alltså inte på hans politik, utan på den slicka och klanderfria yta han leverar på TV. (Sådant händer faktiskt på andra platser också, så som i exempelvis Sverige. Så Ukraina är faktiskt inte unik, eller värre än någon annan, på något vis.)

Det finns även de politiska bedömare som enivsas med att hans framgångar är ett utslag av en ny typ av politisk rörelse, där man kan vinna röster genom att attackera korruptionen. Några sneglade på Slovakien och menade att valet av juristen Zuzana Čaputová till posten som president var en liknande politisk rörelse som den som tog Zelenskyj till andra omgången av presidentvalet i Ukraina. Tillåt mig att protestera. Čaputová är en miljöaktivist som enträget arbetat för att förbättra miljön, och processat mot korrupta politiker. Zelenskyj har som enda politisk merit att ha stött Euromajdan. Det gör en inte till ett presidentämne.

En annan förklaring till hans framgångar är att folk är trötta på politiker och vill ha förändring. Det är en bättre tolkning, men skvallrar tyvärr även om att det kanske egentligen inte hade spelat så större roll vilken oerfaren och uppkäftig nisse som hade hade dykt upp. Folk hade röstat på hen oavsett vem det varit. Och oavsett om hen är stödd av en av Ukrainas mest skrupellösa oligarker. Folk lär rösta på Zelenskyj även i andra omgången. Många dessutom. Jag skulle inte bli det minsta förvånad om han verkligen vinner. Mer förvånad skulle jag dock bli om han visade sig vara så där god och rättrådig som han vill göra anspråk på att vara. Det troligare är dessvärre att stora kalabaliken kommer att utbryta i Ukrainas parlament, Verchovna rada. Han lär knappast få politisk majoritet i parlamentetet, och det kan han först få efter parlamentetsvalet, som är senare i höst. Om han nu får det. Jag skulle inte bli förvånad om motsättningarna ökar, snarare än minskar, om han vinner. Han vill nämligen även ha folkomröstningar om både EU- och NATO-inträde, vilket kommer att slita landet i småstycken.

Jag ser dessutom ett annat orosmoln i horisonten. Och det handlar om hans judiska börd. Om han misslyckas fundamentalt. Om det visar sig att han bara är en tom kostym, uppblåst av en oligark som vill hämnas sittande presidenten. Ja, vad kommer att ske då. Ukrainarna är överlag ett mycket klokt folk, men det finns idioter på alla platser, och jag är rädd för hur sådana grupper skulle använda ett misslyckat reformarbete av Zelenskyj. Helst skulle jag vilja se ett lite bättre utgångsläge för landets första president med judisk börd.

Nå, kanske är jag bara överdrivet pessimistisk. Kanske blir det hela bra. Kanske lyckas han med allt han säger att han ska göra. Ja, det kan faktiskt blir så där bra, så där fullkomligt bra, trots att det är mycket oukrainskt. Men det finns ändå en del omständigheter som skulle kunna tala emot det. I vilket fall är det ju faktiskt omöjligt att veta, eftersom vi inte har en aning om hur han kommer att te sig som politiker. Vi vet helt enkelt ingenting om Ze, som han kallas. Eller vi vet “Zero”, som konstnären Mykola Hontjarovs satiriska logga säger. (Klicka på länken så ser du loggan.)

Det enda jag vet med bestämdhet är att, om han vinner, så är hans klanderfria och släta kostym på plats vid segertalet. Den kommer att vara slick och helt fri från skavanker. Och det är kostymen som vunnit valet. Inte politiken.

Hi
En annan slags komiker, som hade en kostym med många skavanker.

Share

Där vänligheten har segrat

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika, poland, ryssland, Sverige, ukraina
Tags: , , , , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

När jag pluggade i Moskva var ett av mina största problem att jag inte på ett tillfredsställande vis kunde uttala namnet på den förort där jag slagit ner mina bopålar. Krylatskoje hette, och forfarande heter, den. Jag antog då att oviljan att acceptera min skandinaviska accent berodde på att platsen hade så anrik historia, och att de som hörde mig misshandla tilltalet på platsen drabbades av en ofrivillig hörselskada, och således inte kunde förstå vad jag försökte säga. Det var egentligen långt senare jag förstod att moskoviterna helt enkelt inte ville förstå vad jag sa, trots att det jag vågade säga egentligen inte innehöll en avsevärd mängd konstigheter.

Den slutsatsen drog jag när jag började se ett mönster. Jag kunde säga exakt samma sak till två olika personer, med exakt samma uttal, men ungefär varannan gång ville man inte samarbeta, och förpassade mig till de oförståddas helvete. Det är en plats där man med lätthet kan tyna bort, om man inte är envis och helt enkelt dumdristigt stolt, ja, ungefär så som jag är när jag sätter den sidan till.

Jag minns tydligt ett tillfälle då en dam i kassan där man köper polletter till tunnelbanan, gjorde allt för att jag inte skulle lyckas med att köpa polletter till tunnelbanan. Det var fullkomligt parodiskt, faktiskt. Hela sammandragningen slutade givetvis med min seger, då jag blockerade öppningen till hennes lucka, och således inte tillät någon annan köpa polletter. Till slut gav hon med sig, men slängde efter mig ett av de där ryska okvädningsorden som har med stinkande djur att göra.

Då, när jag pluggade i Moskva, brukade jag ägna varje ledig stund till att fundera över detta fenomen. Hela tilltaget var, enligt denna teori, ett sätt att hålla ordning, eller rättare sagt, förlama varje försök till självständigt tänkande. All tid skulle gå till att crawla genom en motig och grå vardag. En vardag där inga stekta sparvar flög rakt in i invånarnas munnar. Alla skulle vara fullt sysselsatta med att försöka ta sig genom vardagen. Och de som kom utifrån skulle ha det extra svårt. De skulle inte tro att de var önskade, efterlängtade eller behövda. Ingen mannamån, lika för alla, fast helst lite extra besvärligt för dem som inte hörde till.

Min tolkning var att beteendet härrörde från Sovjetunionen. Och kanske var min uppenbarelse även extra irriterande, eftersom jag är enveten och ganska självständig kvinna.

Jag mötte fenomenet inte bara i Moskva, utan även på andra orter. Det tycktes finnas en motvilja till kompromiss och samarbetsvilja var jag än tog mig. Skeendet upprepade sig i affärer, vilket ofta resulterade i att jag gick ut tomhänt. Eller på restauranger, vilket fick som effekt att jag lämnade stället i vredesmod.

Det enda positiva jag kunde se med detta var att jag istället letade upp subkulturer, där jag visserligen inte möttes av översvallande värme, men där jag ändå kunde känna mig hemma och förhoppningsvis accepterad.

Jag tänkte ofta då, att jag ändå var glad att jag inte kom från Kaukasien eller Centralasien, då de hade det så mycket värre. De blev inte bara motarbetade, utan möttes även av en vidrig misstänksamhet som luktade riktigt illa av rasism.

När jag första gången kom till Ukraina var jag som vanligt bepansrad med massor av stidsvilja, ty jag antog att lika otjänstvilliga kvarlevor från sovjettiden även fanns i Ukraina. Det var strax efter orange revolutionen, och jag utgick från att det allt skulle vara lika tungrodd som i Ryssland.

Jag antar att jag under mina första dagar hade en sammanbiten uppsyn, bestämd om att försöka överleva alla attacker av samarbetsovilja jag förväntade mig att möta.

Det känns nästan som igår, den där dagen jag stod i en liten affär och skulle försöka köpa ett bröd. Damen bakom disken misslyckades med att förstå vilket bröd jag egentligen ville ha. Uppgivet tittade hon på mig, innan hon ropade rakt ut i lokalen: “хто може говорити по-англійськи?” – “Vem kan engelska?” Och vips dök det upp en yngling med ryggsäck som tyckte att det var extremt roligt och hedrande att få hjälpa mig och damen. Många glada skratt och tillrop utbyttes mellan oss.

Lätt omtumlad svängde jag ut genom dörren och stod i Kyjivs gatuvimmel. Något liknande hade jag aldrig varit med om tidigare på mina resor till Ryssland.

Under de där veckorna, mitt första besök i Ukraina, var jag otal gånger med om liknande händelser. Det kunde hända när jag stod och tydligen såg vilsen ut i ett gathörn, någon sprang fram och frågade mig om jag behövde hjälp. Om jag inte omedelbart lyckades visa att jag förstod, ropade man genast efter någon annan förbipasserande och frågade om denne kunde engelska. Det hela var givetvis mycket angenämt, men blev ibland lite förvirrande för mina riddare när jag tillkännagav att jag inte alls letade efter någonting utan bara stod på platsen för att jag tyckte (och fortfarande tycker) om att bara stå på en plats och riktigt känna att jag var/är där just då/nu i det ögonblicket. Men det spelade ingen roll för mina hjälpare, de hittade helt enkelt på någonting jag borde se när jag ändå var där på platsen. Samma tjänstvillighet mötte mig på restauranger, när jag köpte polletter till tunnelbanan, och så vidare, och så vidare.

Nu när jag bor i Lviv glömmer jag faktiskt ibland bort hur underbar den där ukrainska tjänstvilligheten är. Som idag till exempel, när jag och G bytte bord på uteserveringen till restaurangen där vi satt, eftersom bordet vippade lite olycksbådande. En kvinna vid bordet intill blängde lite ilsket. Av någon anledning glömde jag att var i Ukraina, och trodde hon blev irriterad över att vi kom för nära. Efter en stund reste sig kvinnan upp, gick fram till det bord vi lämnat och vickade på bordsskivan. Hon ropade till sig kyparna och förkunnade att bordet skulle bytas ut. Det är ju obekvämt, för att inte säga farligt, för våra kunder, sa hon tillräckligt högt för att jag skulle höra och förstå.

Det är uppenbart att de där månaderna i Moskva och Ryssland satte djupa spår i mig. De poppar upp utan att jag egentligen vill. De bara är där helt plötsligt. Ilsket hackande med sina blanka näbbar på mitt välbefinnande. De dyker upp här, eftersom Ukraina faktiskt tillhörde Sovjetunionen, men de kan också dyka upp på andra ställen. Som i Sverige till exempel. Eller Polen. Och det är sorgligt att de färgar mitt sätt att tolka vad jag ser omkring mig. Den där känslan av maktlöshet har tydligen ristat in djupare ärr i mig än all vänlighet jag mött.

Jag frågar mig ibland om de där gapande damerna i Ryssland inte har vunnit. Men så påminns jag om den där damen som förtvivlat letade efter rätt bröd till mig i Kyjiv när jag besökte Ukraina första gången, och inser att jag faktiskt nästan kan se hennes ansikte framför mig. Trots att det gått så många år. Då vet jag att vänligheten ändå vunnit, ty de gastande damerna i Ryssland är ändå bara gapande grå klumpar i mitt minne.

the swans and ordinary ppl
Ukrainare med svanar i Stryskij park.

Share

Flykten från Krym

Category: art, by sophie engström, Centraleuropa, Euromajdan, Galizien, Intervju, krönika, ukraina
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 7 minuter)

“Jag ser Ukraina lite som ett trasigt land, med olika och konstiga presidenter. Vi kommer att få en konstig president även denna gång, men vi reder oss ändå”, skrattar Andy (Andrij) Netjaevskij. Jag sitter tillsammans med honom och hans fru Dinka på en pub i Lviv. Vi har inte behandlat presidentvalet särskilt mycket. Det är svårt att känna något verkligt engagemang, fast att alla vet att väldigt mycket står på spel.

Men det är inte för att prata om presidentvalet som jag bestämt möte med Andy och Dinka. Det är deras konstnärliga gärning som lockar. Tillsammans jobbar de som illustratörer och deras underbara teckningar har länge varit en källa till glädje för mig. Jag är nyfiken på hur de träffades och beslöt sig för att börja jobba ihop, och lite hur om vad de gjorde innan de kom hit till Lviv. Ty de är precis som jag förhållandevis nyanlända och lite främmande fåglar i Lviv.

Givetvis visar det sig ingenting är som jag trodde. Andy och Dinka träffades på Krym (Krim) när Andy precis avslutat sin militära tjänstgöring. De slog sig tillsammans ner i samma by som Dinka vuxit upp i, som ligger strax utanför Kertj på Krym. De köpte ett hus med utsikt över Azovsjön. Dinka kommer från en konstnärsfamilj, och de blev båda skolade in i konsten av hennes far och mor. Dinka gick även i en konstskola i Kertj, emedan Andy inte gått någon annan konstskola än Dinkas pappas konstskola. Men Dinka och Andy arbetade inte som illustratörer när de bodde på Krym. Nej, enligt Andy ägnade de sig åt något helt annat.

“Jag ägnade tio år av mitt liv åt att drömma och titta ut över havet. Jag skulle lätt kunna göra det i tio år till”, säger Andy och får något drömskt i blicken.

Men 2014 skulle innebära slutet för Andys drömmande. När förre presidenten (Janukovitj) flydde ut ur Ukraina bort från folkets vrede på Euromajdan, började Ryssland oroa sig att de skulle förlora Krym. Det var väl inte många som trodde att Ryssland skulle invadera Krym, men det var det de gjorde.

Andy och Dinka låg sjuka i influensa när de plötsligt hörde ett märkligt ljud i nattmörkret. De sprang ut ur sitt hus, men kunde inte se något.

“Det var kolsvart och bara det där olycksbådande ljudet”, säger de. Det pågick hela natten, och när ljuset kom kunde de se det vad det var. Det var helikoptrar. Hela konvojer med helikoptrar.

Det tog inte lång tid för Andy och Dinka att förstå vad som var på gång, och de visste exakt vad de vad de skulle göra. De var tvungna att fly, för de ville inte bli tvingade att bli ryska medborgare.

Egentligen borde de förstått vad som var på gång långt tidigare, menar de. I Kertj hade det pågått massor av konstigheter. Och det var väldigt uppjagad stämning. Folket på Krym var helt indoktrinerade. Överallt på bussar, i affärer, på gator och torg, hörde de hur man uppskrämt pratade om de fascistiska ukrainarna. Men eftersom Andy och Dinka hade flera vänner på Euromajdan visste det är bara var Moskvas hjärnspöken som nu poppade ut ur folks munnar.

Andy och Dinka bommade igen sitt lilla hus, och begav sig först till Kyjiv. De kände ganska snabbt att de inte ville bo där, utan bestämde att de skulle turnera runt Ukraina för hitta en plats att bo på. Först ut var Lviv. Det räckte med att hoppa av tåget i Lviv för att bestämma att här skulle de bo.

“Det var som att komma till Europa”, säger de.

Man skulle kunna tänka sig att allt nu skulle vara frid och fröjd. De hade ju kommit ut ur Krym i tid. De hade hittat en plats de trivdes på. Men så var det inte. På deras bankkonto fanns det $40.000 när annekteringen skedde. Efter några desperata försök att få ut deras pengar på deras konto hos Privat bank insåg de att de var bestulna på sitt kapital. Privat bank vägrade, och vägrar ännu, att lämna ut alla medel som satts in i deras bank på Krym. Ja, inte har de tänkt ge upp, men pengarna är nu konfiskerade. Deras plan är att ta ärendet till hela vägen till Europadomstolen om det så krävs.

De var alltså bestulna på sitt hus, och allt i det. Och deras kapital hade konfiskerats. Mat på bordet behöver även drömmare, och av en händelse hittade de en webbsida där man kunde sälja teckningar eller målningar. De satte sig tillsammans och började teckna små fåglar. De laddade upp teckningarna, och vips hade de sin första kund. De fick $12 per teckning, och allt såg inte riktigt lika mörkt ut längre.

En vän till dem såg deras teckningar, och eftersom hon jobbar inom förlagsbranschen tipsade hon en förläggare om Andy och Dinka. Nu fanns det inte längre tid för att drömma. Förlaget gav dem nämligen flera uppdrag, och på den vägen blev de illustratörer. Idag får de uppdrag från hela världen, och samarbetar med ett nytt förlag i Kyjiv.

Jag minns när jag träffade dem första gången. Det var en ganska kylig kväll den våren, 2014. Vi hade varit på en konsert och plötsligt stod de där framför mig. Paret som jag kände från Facebook, och som jag visste hade lämnat hela sitt liv på Krym. De såg trötta och lite vilsna ut. Jag trodde då att de inte skulle stanna, eftersom jag nog inte riktigt förstod innebörden av att Ryssland annekterat Krym. Men jag förstår nu att Andy och Dinka visste redan då att de nog aldrig kunde flytta tillbaka till sitt lilla hus igen.

De åker ändå till Kertj nästan varje år. Dinka har kvar sin familj där. Men de känner sig inte hemma.

“Det är den platsen, samma blommor som tidigare, och samma utsikt. Men något är fel”, säger de. När de talar om Krym säger de att det var ett annat liv, och Andy delar överhuvudtaget in livet i flera olika andra liv. Livet före han träffade Dinka, livet före internet, och nu finns det även ett liv före och efter Krym. Krym är något som aldrig kommer åter.

Dinka har precis kommit tillbaka från ett besök hos hennes mamma som bor kvar på Krym. Och det hon såg skrämde henne.

“Överallt finns det taggtråd, stängsel, vakter. Det är en paranoid stat”, säger hon. Vi tittar tillsammans på bilder som hon tog vid sitt senaste besök. På huset. På utsikten. På allt bråte som flutit upp på stranden.

“Jag älskar skräp”, säger Dinka och jag förstår precis vad hon menar. Även jag går och tittar på strandbråte, och drömmer om varifrån det kan komma.

Som avslutning ställer jag frågan om vad de har för förhoppningar om framtiden. I min enfald tror jag att de ska svara något om sitt yrke som illustratörer, men givetvis har jag fel.

“En sjö, eller en liten flod här i Lviv. Det önskar jag mig”, säger Andy och trots leendet ser han lite sorgsen ut.


Andy och Dinka Netjaevskij i Lviv.


Andy och Dinka Netjaevskijs Facebooksida.

Andy och Dinka Netjaevskijs webbsida.


Andy och Dinka Netjaevskij illustrationer till en kommande barnbok av Juriy Nikitinskij.


Andy och Dinka Netjaevskij illustrationer till en blogg om trummisar.


Andy och Dinka Netjaevskij illustrationer till boken “Маленька Відьма та КіР” – “Den lilla häxan och KIR” (KIR står för Kattens intellektuella resonemang).


Livet på Krym. Målningar av Dinka Netjaevskas far Gennadij Batov.


Andy och Dinka Netjaevskijs oljemålningar som är kvar på Krym.

Share

%d bloggers like this: