viewpoint-east.org

Påskfirande som borde gå på export

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika, ukraina
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

Okej, jag lovar att jag inte ska plåga er med ännu en postning om vad som händer med ens matvanor och ritualer när man bott en tid utomlands. Eller, förresten, jag tror att jag bryter det löftet omedelbart, ty det här tillhör ett av mina favoritämnen. Den här gången tänker jag dock inte surra så mycket om maten, utan fokus är den här gången på ritualerna. Så här till påsk, ja, den ukrainska påsken alltså, aktualiseras ritualer återigen. Det är nämligen så att jag firar ukrainsk påsk tillsammans med ukrainarna. Nå, nu är väl mitt firande inte riktigt som deras. Jag har lånat in lite, och sedan utför jag någon slags imitation.

Nu ska ni inte tro att jag på något vis försöker förvränga eller förvanska ritualerna i det ukrainska påskfirandet. Det är inte alls det jag pysslar med. Tvärtom faktiskt. Jag skulle snarare vilja hävda att jag sysslar med en tillbedjan av ukrainarnas ritualer.

Varje år på påskafton går jag till någon av Lvivs alla kyrkor och tittar på när prästerna välsignar ukrainarnas påskmat. Med vackert bundna korgar vandrar en stor del av lvivianerna till kyrkorna. I korgarna har de delar av påskmaten. Om du kikar ordentligt kan du se ägg, påskbrödet paska, lite ost, kanske tittar en korv fram och ibland även en flaska med horilka (vodka).

Jag älskar att känna den uppsluppna stämningen och fascineras av ukrainarnas plötsliga förmåga att organisera sig, helt utan det kaos som man till exempel upplever i trafiken. Här hjälps man åt att formera fina ringar, och kommer man lite sent får man assistans av de andra som helt självmant makar på sig för ge plats åt de senkomna. Och även jag, som står vid sidan av, får flera vänliga leenden. Jag inbjuds på något vis att vara med, trots att jag inte alls gör som det förväntas.

Sedan kommer prästen och hans följe. Tillsammans säger de “Gud” väldigt många gånger innan det är dags för att kasta vatten över maten. Nä, stopp! Inga märkliga associationer här, om jag får be. Det hela är mycket odramatiskt och fullkomligt logistiskt. Prästen har en stor pensel som han doppar i vatten och sedan skvätter på folk och maten. Voilà, allt är välsignat.

Ibland har jag till och med lite extra tur och får en släng av heligt vatten duttat även på mitt huvud. Då blir jag lite extra glad. Ty trots att jag inte är kristen tycker jag att det är ganska trevligt med religion. Och som grädde på moset känner jag mig också lite ukrainsk. Jag har dock aldrig själv vågat knata till kyrkan med en korg med påskmat för att få den välsignad. Jag har egentligen inte något bra svar på varför jag avstått från att delta. Kanske är det resultatet av en böjelse för att vara lite egen.

När jag väl kommit hem påbörjar jag min måltid med den helt ovälsignade maten. Den är ganska god ändå. I år blev det färskpotatis från andra sidan Karpaterna, laxpaté med örtagårdssås. Trots att jag var alldeles för mätt lyckades jag sätta i mig en halv paska.

Påskdagen brukar jag ägna mig åt att vara förvirrad över att alla affärer är stängda, trots att det kryllar av påsklediga lvivianer som anspråkslöst flanerar runt i staden. Att affärerna är stängda brukar alltid ställa till med en massa oväntade problem för mig. En helt egen ritual jag kommit på. Ingen annan tycks nämligen förvirras av att affärerna håller stängt.

Det är inte heller helt ovanligt att jag tar en promenad till Lvivs Skansen, Sjevtjenkiskij haj, för att delta i firandet där. Men av någon anledning lyckas jag alltid komma för tidigt, och traskar trött hem när alla ukrainarna kommer med sina korgar för att äta picknick. Väl hemma försöker jag få till en påskmiddag, men det är alltid lite knepigt eftersom affärerna håller stängt och jag alltid tycks fattas något.

På annandag påsk försöker jag hålla mig undan från alla galningar som kastar vatten på andra. Blöta måndagen, kallas dagen här i västra Ukraina, och ska enligt uppgift också högtidlighållas i Polen. Nej, det är fortfarande inte som du tror. Man kastar alltså helt vanligt vatten på varandra. Det här är en omåttligt populär och fullkomligt obegriplig tradition som verkar roa folk enormt. Varför det är så kul med vatten förstår ju inte jag, men gläds ändå över att affärerna är öppna, så att jag kan köpa det där jag ville ha på påskdagen. (Problemet är bara att jag sällan kommer ihåg vad det var som var så viktigt att handla dagen före. Det är väl så det är. När man väl har möjligheten att handla uppskattar man det inte, eftersom det får oss att känna oss fattiga.)

Nå, sedan lider påsken mot sitt oundvikliga slut. Men kvar finns alltid ändå den där speciella påskfriden kvar inombords. En känsla av att få vara med och även tillåtas stå vid sidan av utan att dömas. Kanske är det något av lvivianernas paradgren. Att de med några vänliga leenden faktiskt kan få mig att känna mig delaktig. Kanske har det att göra med att man tar en familjär och privat handling ut i offentligheten. Firandet är kollektivt, och alla ska med. Även om man egentligen inte gör riktigt som de andra.

Och det här är också en av förklaringarna till varför jag firar ukrainsk påsk (och även ukrainsk jul). Firandet sker till stor del ute på stan, lätt för mig att finna en plats och delta i. (Utom middagen på påskafton, som oftast sker hemma.) Alla blir en del av påsken, vare sig man vill eller inte. Jag skulle önska att den svenska julen och påsken också vore mindre introvert, ty jag är övertygad om att såvida svenskarna hade firat tillsammans med sina familjer i offentligheten, så hade integrationen av våra nya svenskar blivit lite enklare. Jag kan hävda så, eftersom jag varit utomstående i Ukraina många år, men jag har aldrig upplevt att dörren har stängts för mig. Ukrainarna är stolta över sina traditioner och vill dela med sig, och på så vis öppnar de dörren till en större förståelse för vilka de är. Ett synnerligen trevligt drag, som jag önskar skulle kunna gå på export till Sverige.

Och, se där, det blev ju inte ett inlägg med så fasligt mycket mat ändå. Även om en och annan korvbit, ostkant, äggskal och en uppäten paska fladdrade förbi.


Där vänligheten har segrat

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika, poland, ryssland, Sverige, ukraina
Tags: , , , , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

När jag pluggade i Moskva var ett av mina största problem att jag inte på ett tillfredsställande vis kunde uttala namnet på den förort där jag slagit ner mina bopålar. Krylatskoje hette, och forfarande heter, den. Jag antog då att oviljan att acceptera min skandinaviska accent berodde på att platsen hade så anrik historia, och att de som hörde mig misshandla tilltalet på platsen drabbades av en ofrivillig hörselskada, och således inte kunde förstå vad jag försökte säga. Det var egentligen långt senare jag förstod att moskoviterna helt enkelt inte ville förstå vad jag sa, trots att det jag vågade säga egentligen inte innehöll en avsevärd mängd konstigheter.

Den slutsatsen drog jag när jag började se ett mönster. Jag kunde säga exakt samma sak till två olika personer, med exakt samma uttal, men ungefär varannan gång ville man inte samarbeta, och förpassade mig till de oförståddas helvete. Det är en plats där man med lätthet kan tyna bort, om man inte är envis och helt enkelt dumdristigt stolt, ja, ungefär så som jag är när jag sätter den sidan till.

Jag minns tydligt ett tillfälle då en dam i kassan där man köper polletter till tunnelbanan, gjorde allt för att jag inte skulle lyckas med att köpa polletter till tunnelbanan. Det var fullkomligt parodiskt, faktiskt. Hela sammandragningen slutade givetvis med min seger, då jag blockerade öppningen till hennes lucka, och således inte tillät någon annan köpa polletter. Till slut gav hon med sig, men slängde efter mig ett av de där ryska okvädningsorden som har med stinkande djur att göra.

Då, när jag pluggade i Moskva, brukade jag ägna varje ledig stund till att fundera över detta fenomen. Hela tilltaget var, enligt denna teori, ett sätt att hålla ordning, eller rättare sagt, förlama varje försök till självständigt tänkande. All tid skulle gå till att crawla genom en motig och grå vardag. En vardag där inga stekta sparvar flög rakt in i invånarnas munnar. Alla skulle vara fullt sysselsatta med att försöka ta sig genom vardagen. Och de som kom utifrån skulle ha det extra svårt. De skulle inte tro att de var önskade, efterlängtade eller behövda. Ingen mannamån, lika för alla, fast helst lite extra besvärligt för dem som inte hörde till.

Min tolkning var att beteendet härrörde från Sovjetunionen. Och kanske var min uppenbarelse även extra irriterande, eftersom jag är enveten och ganska självständig kvinna.

Jag mötte fenomenet inte bara i Moskva, utan även på andra orter. Det tycktes finnas en motvilja till kompromiss och samarbetsvilja var jag än tog mig. Skeendet upprepade sig i affärer, vilket ofta resulterade i att jag gick ut tomhänt. Eller på restauranger, vilket fick som effekt att jag lämnade stället i vredesmod.

Det enda positiva jag kunde se med detta var att jag istället letade upp subkulturer, där jag visserligen inte möttes av översvallande värme, men där jag ändå kunde känna mig hemma och förhoppningsvis accepterad.

Jag tänkte ofta då, att jag ändå var glad att jag inte kom från Kaukasien eller Centralasien, då de hade det så mycket värre. De blev inte bara motarbetade, utan möttes även av en vidrig misstänksamhet som luktade riktigt illa av rasism.

När jag första gången kom till Ukraina var jag som vanligt bepansrad med massor av stidsvilja, ty jag antog att lika otjänstvilliga kvarlevor från sovjettiden även fanns i Ukraina. Det var strax efter orange revolutionen, och jag utgick från att det allt skulle vara lika tungrodd som i Ryssland.

Jag antar att jag under mina första dagar hade en sammanbiten uppsyn, bestämd om att försöka överleva alla attacker av samarbetsovilja jag förväntade mig att möta.

Det känns nästan som igår, den där dagen jag stod i en liten affär och skulle försöka köpa ett bröd. Damen bakom disken misslyckades med att förstå vilket bröd jag egentligen ville ha. Uppgivet tittade hon på mig, innan hon ropade rakt ut i lokalen: “хто може говорити по-англійськи?” – “Vem kan engelska?” Och vips dök det upp en yngling med ryggsäck som tyckte att det var extremt roligt och hedrande att få hjälpa mig och damen. Många glada skratt och tillrop utbyttes mellan oss.

Lätt omtumlad svängde jag ut genom dörren och stod i Kyjivs gatuvimmel. Något liknande hade jag aldrig varit med om tidigare på mina resor till Ryssland.

Under de där veckorna, mitt första besök i Ukraina, var jag otal gånger med om liknande händelser. Det kunde hända när jag stod och tydligen såg vilsen ut i ett gathörn, någon sprang fram och frågade mig om jag behövde hjälp. Om jag inte omedelbart lyckades visa att jag förstod, ropade man genast efter någon annan förbipasserande och frågade om denne kunde engelska. Det hela var givetvis mycket angenämt, men blev ibland lite förvirrande för mina riddare när jag tillkännagav att jag inte alls letade efter någonting utan bara stod på platsen för att jag tyckte (och fortfarande tycker) om att bara stå på en plats och riktigt känna att jag var/är där just då/nu i det ögonblicket. Men det spelade ingen roll för mina hjälpare, de hittade helt enkelt på någonting jag borde se när jag ändå var där på platsen. Samma tjänstvillighet mötte mig på restauranger, när jag köpte polletter till tunnelbanan, och så vidare, och så vidare.

Nu när jag bor i Lviv glömmer jag faktiskt ibland bort hur underbar den där ukrainska tjänstvilligheten är. Som idag till exempel, när jag och G bytte bord på uteserveringen till restaurangen där vi satt, eftersom bordet vippade lite olycksbådande. En kvinna vid bordet intill blängde lite ilsket. Av någon anledning glömde jag att var i Ukraina, och trodde hon blev irriterad över att vi kom för nära. Efter en stund reste sig kvinnan upp, gick fram till det bord vi lämnat och vickade på bordsskivan. Hon ropade till sig kyparna och förkunnade att bordet skulle bytas ut. Det är ju obekvämt, för att inte säga farligt, för våra kunder, sa hon tillräckligt högt för att jag skulle höra och förstå.

Det är uppenbart att de där månaderna i Moskva och Ryssland satte djupa spår i mig. De poppar upp utan att jag egentligen vill. De bara är där helt plötsligt. Ilsket hackande med sina blanka näbbar på mitt välbefinnande. De dyker upp här, eftersom Ukraina faktiskt tillhörde Sovjetunionen, men de kan också dyka upp på andra ställen. Som i Sverige till exempel. Eller Polen. Och det är sorgligt att de färgar mitt sätt att tolka vad jag ser omkring mig. Den där känslan av maktlöshet har tydligen ristat in djupare ärr i mig än all vänlighet jag mött.

Jag frågar mig ibland om de där gapande damerna i Ryssland inte har vunnit. Men så påminns jag om den där damen som förtvivlat letade efter rätt bröd till mig i Kyjiv när jag besökte Ukraina första gången, och inser att jag faktiskt nästan kan se hennes ansikte framför mig. Trots att det gått så många år. Då vet jag att vänligheten ändå vunnit, ty de gastande damerna i Ryssland är ändå bara gapande grå klumpar i mitt minne.

the swans and ordinary ppl
Ukrainare med svanar i Stryskij park.


Vysjyvankan – ett tidigt pass

Category: Alice Habsburg, art, by sophie engström, Estern Europe, Galizien, hutsuls, krönika, ukraina
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

“Det tog en liten stund innan jag förstod att du inte är härifrån,” säger kvinnan framför mig och ser lite förbryllat på min fysionomi. “För du ser verkligen ut som någon härifrån. Det var väl först när du öppnade munnen och började prata, som jag förstod att du inte är född här.”

Jag känner hur mitt självförtroende växer och hur jag höjer mig några centimeter när jag hör henne säga det. Det är visserligen inte första gången. Det har hänt ett antal gånger. Men det har verkligen bara hänt här i Lviv. När jag bodde i Göteborg fick jag tröttande ofta svara på frågan varifrån jag kom, även när jag bott i stan i nästan 20 år. Hur mycket jag än gjorde mig till, blev jag aldrig göteborgare för göteborgarna. Jag var “utläning”. Punkt.

Här är jag istället en oväntad utlänning. Det är nästan som det sägs lite i besvikelse. “Vad märkligt att du inte är härifrån, och din ukrainska är också så väldigt fin dessutom”, säger den leende kvinnan på Etno-galleriet i Lviv.

Runt omkring oss kryllar det av vysjyvankor, ni vet de där underbart vackra ukrainska blusarna och skjortorna. Etno-galleri har både en utställning med gamla och antika vysjyvankor från hela Ukraina. Dessa är inte är till salu. De har dock även en butik som säljer nygjorda vysjyvankor och omgjorda gamla dito. För någon som, liksom jag, fascineras av denna folkloristiska estetik är detta rena paradiset. Här kan man se olikheterna i uttryck, mönster och färger. “På den tiden behövde man inte något pass. Vysjyvankan sa varifrån du kom,” skrattar vår guide.

I Poltava-regionen är blusarna och skjortorna nästan alltid vita med vitt broderi. I Karpaterna hos hutzulernas dominerar starka jordfärger. I Pokyttja, som löper längs med floden Dnister går färgerna nästan i neon. Här pekar kvinnan, och tillika vår kunniga guide, på en av skjortkragarnas insida. “Man kan se att denna vysjyvankan är gjord under sovjettiden,” berättar hon och förtydligar att man kan se det eftersom det religiösa budskapet är broderat på insidan. Under sovjettiden var det inte tillåtet med religiösa uttryck, så istället hittade man sätt att kringgå det förbudet. “Ukraina var alltså redan då i allra högsta grad riktigt ukrainskt”, tänker jag.

De som verkligen utmärker sig är vysjyvankorna från Ternopil-området. Broderiet domineras av stora i ögonfallande svarta sjok. Det finns många teorier, eller snarare legender, om varför de ser ut som de gör. En teori/legend är att idén till att göra svart brodyr uppkom när turkarna invaderade regionen på 1600-talet. Kvinnorna bestämde då att man skulle brodera i svart, sorgens färg, till minne av alla som mördats. Sedan blev det på modet och man fortsatte att brodera i svart. En annan teori är att det anspelar på den svarta jorden, alltså den bördiga jordmylla som är ukrainarnas stolthet.

Vysjyvankorna har använts under många århundraden, men det var först under 1800-talet som de fick sin starka symboliska betydelse. Det kan skulle kunna jämföras med våra svenska folkdräkter, som också fick en ny betydelse och starkare ställning under den tiden. En tid som präglades av att den nationella självbilden stärktes.

Det sägs att den första personen som verkligen lyfte vysjyvankornas status var en viss Vasyl Vysjyvani uppenbarade sig iklädd en vysjyvanka under sin uniform. Egentligen hette han Wilhelm Franz von Habsburg-Lothringen och tillhörde den polska habsburgska släkten. När han var ung ska han ha blivit betagen i hutzulerna och deras kultur. Det var hos dem han kände sig som hemma. Detta intresse som ledde honom till att strida för Ukrainas självständighet efter första världskriget. Några år därefter träffade han sin svägerska för första gången. Hon hette Alice Habsburg, född i Sverige som Alice Ankarcrona.

När jag står där, bland dessa vackra konstverk, var och en med sin speciella karaktär och själ, tänker jag på hur vi flätas samman genom intressen, kärlekar och resor. Hur man faktiskt kan komma att fascineras så mycket av en kultur att man nästan smälter samman med den. Och jag tänker på att ibland får man gå lite längre för att hitta hem. Som jag fått göra. (Eller för den delen Vasyl Vysjyvani.) Det räcker inte med att man själv säger att man hör till en plats. De runt omkring oss måste också ge oss den bekräftelsen. Välkommen har jag alltid känt mig här, och det är ingen som insisterar på att jag nödvändigtvis hör hemma på någon annan plats.

PS. Min goda ukrainska alla berömmer har jag Solomija Byk och
Ukrainian Language and Culture School att tacka för!


En vysjyvanka från Pokyttja.


Från Pokyttja, med tillhörande religiös uttryck på kragens insida.


Vacker plissering runt livet.


Vysjyvankor med tillhörande dräkter från södra Ukraina. Den närmaste från Odesa. Fjärde från höger är från Krym.


Vysjyvankor från Ternopil-området.


Vitt, vitt, vitt från Poltava.


Sist men inte minst, vysjyvankor från Lviv.


Om den ukrainska gästfriheten

Category: ukraina
Tags:

(Läsningstid: 2 minuter)

Idag har det varit en speciell dag i mitt liv. Jag blev hembjuden till mina grannar. Anja och Volodymyr. Samt deras blyga katt Murtjik.

Under min tid här har jag blivit hembjuden till väldigt många härliga människor. Härliga människor är jag verkligen bortskämd med här i Lviv. Men det som är speciellt med just kvällens inbjudan är att det är första gången jag blivit hembjuden till mina ukrainska grannar. Första gången jag blivit hembjuden till några som inte kan ett ord engelska.

Deras enda språk är ukrainska. Ryska kan de inte heller särskilt bra, menade de. “Vad spelar det för roll? Vi har ju klarat oss på våra resor.” Och det är ju sant. De har varit i Polen, Österrike, Schweiz, Grekland, Turkiet, Palestina, Israel, men inte i Ryssland, till la de.

“Folk är ju som här. Man går på kafé. Äter gott. Dricker öl, vin.” menade Anja.  “Men kanske inte lika mycket gorilka/vodka”, fyllde Volodymyr i (med ett sting av besvikelse). “Och på något sätt kan man alltid prata med varandra ändå,” sammanfattade sina resor.

Bordet var förstås dukat till bredden med godsaker. Och vinet från Odesa var utsökt. Men Volodymyr tjurade lite för att jag inte ville dricka vodka. “Nästa gång ska vi dricka vodka”, lovade jag. Volodymyr verkade godkänna den ursäkten 😉

Det blev ingen bild. På något sätt kändes det inte rätt. Anja har varit med om en otäck bilolycka, och trots att det snart är tre månader sedan kan man ännu se ärren i hennes ansikte.

Det får bli en bild på vår julsill istället. Lagen är kokad och ska nu kallna.

image

Ps. Jag fick också veta att i min lägenhet bodde det tidigare en judisk familj, där mannen i huset älskade att äta matsa (judiskt osyrat bröd) med sylt på. Särskilt på påsken. Han var tydligen lite eljest, så det har alltså bott ett original här före mig…