viewpoint-east.org

Om att hitta hem – till Kraków

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Jag vet inte säkert hur många gånger jag öppnat ett dokument, fast övertygad om att jag ska skriva något om mitt liv i min nya hemstad – Kraków. Ty det är fler gånger än jag kan räkna till. Men varje gång har jag lämnat dokumentet med outrättat ärende. Det har helt enkelt stått bortom min förmåga att uttrycka med ord.

Kanske har det att göra med att det nog tar längre tid än några veckor för att se vad en förändring innebär. Jag undrar om det inte tog mig flera år innan jag förstod vad flytten till Lviv innebar för mig. Och kanske är det också så, att det är svårt beskriva eftersom en sådan förändring ofta är indelad i flera faser.

Den första fasen, som jag troligen är inne i fortfarande, innebär att man försöker få allt praktiskt att fungera. Det här är en fas som enkelt kan löpa över flera år, och i vissa fall till och med aldrig blir fullständigt uträttad. Sedan löper olika faser i varandra, som innebär att man försöker hitta sin plats i det nya samhället. De präglas ibland av euforiska tillstånd, men kan lika gärna präglas av missmod, som ofta över går i eufori och så vidare i en inte helt överskådligt oändlighet.

Trots att jag redan gått genom ett liknande scenario i Lviv, så är jag fullkomlig nybörjare här i Kraków. Det framstår för mig som att man aldrig kan lära sig ett sätt att finna sin plats. Alla platser kräver något unikt i utbyte från dig. I Lviv var vissa förhållningssätt framgångsrika, men efter bara några veckor kan jag meddela att de inte går att upprepa här i Kraków. Man kan därför inte bära på någon expertis inom området “utlandssvensk”.

Och jag vet inte ens om jag tycker att det är någon direkt fördel att jag bott en herrans massa år i Lviv, innan jag landade här. Den enda lilla fördel jag kan se, är att jag i alla fall vet att Kraków kommer, precis som Lviv gjorde, att förändra min syn på världen, och staden kommer alltid vara inristat i mitt hjärta.

Men nu går vi handlingarna i förväg. Jag befinner mig som sagt i någon av de inledande faserna, och söker fortfarande efter var jag hör hemma i min nya hemstad. Fast nu måste jag argumentera lite med mig själv, ty jag menar ändå att det inte bara handlar om att hitta en (!) plats i det nya livet i den nya staden, utan att hitta flera. En viktig del av att hitta sin plats på den nya platsen är för mig att både hitta ett jag på jobbet, och ett utanför jobbet. Det tog mig faktiskt flera år innan jag hittade en plats i Lviv där jag kunde vara ett jag som inte var mitt jobb. Jag fann den då i musiken. Om jag kommer att finna samma ro hos musiken i Kraków vet jag ännu inte, men mycket talar ändå för att det kommer att förhålla sig just så.

Något som ändå gör att det tycks svårare att hitta någon plats här i Kraków är massturismen. De flesta jag träffar här, tror att jag är en turist som snart ska flaxa vidare mot nästa upplevelse. De yngre jag träffar talar alltid engelska med mig, trots att jag envisas med min stapplande polska. Nåväl, inte alla yngre talar engelska med mig. De som jag har äran att få undervisa i svenska talar i princip bara svenska med mig (undantaget de som bara läst svenska i några veckor). En svenska som förövrigt är långt mer förfinad och exakt än vilken de flesta svenska modersmålstalare bär. (Det tycks som om det är bland studenter som studerar svenska i utlandet som svenska språket har sina verkliga beskyddare och experter. Vi svenskar – som exempel envisas med att sätta stor bokstav på substantiv eller har för vana att hacka sönder sammansatta ord – är faktiskt väldigt mycket sämre på svenska än dessa studenter).

Jag har det kanske ändå lite förspänt. Jag kan kanske ana de värsta fallgroparna. Jag vet att jag inte kan förvänta mig att allt ska vara som i Sverige. Sverige är nämligen inget facit, utan en av alla upplagor av ordning som finns i världen. Och det är nog däri som nyckeln till framgång ligger (i detta fallet: hitta hem). Det handlar om att släppa taget lite grann. Inte tro att jag som svensk förstår hur allt ligger till, och hur allt bäst ordnas. Det handlar om att låta mig ledas fram till den platsen där jag är jag i Kraków.

Och ibland handlar det om de små detaljerna. Som den vy ni ser på bilden nedan. Det är fönstret i rummet som jag delar med tre kollegor. Genom vårt fönster ser jag ut mot lantbruksuniversitet, och på fönsterbrädan har jag satt ett fotografi från Sergels torg i Stockholm. Varje gång jag ser ut genom det där fönstret, och sneglar på en bit av Stockholm, känner jag en stor tacksamhet och glädje över att få vara här, och att just jag har fått förmånen att undervisa dessa begåvade ungdomar. Och jag vet, av erfarenhet från Lviv, att det är den tacksamheten, och glädjen, som kommer att göra att jag hittar hem – till Kraków.


Vysjyvankan – ett tidigt pass

Category: Alice Habsburg, art, by sophie engström, Estern Europe, Galizien, hutsuls, krönika, ukraina
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

“Det tog en liten stund innan jag förstod att du inte är härifrån,” säger kvinnan framför mig och ser lite förbryllat på min fysionomi. “För du ser verkligen ut som någon härifrån. Det var väl först när du öppnade munnen och började prata, som jag förstod att du inte är född här.”

Jag känner hur mitt självförtroende växer och hur jag höjer mig några centimeter när jag hör henne säga det. Det är visserligen inte första gången. Det har hänt ett antal gånger. Men det har verkligen bara hänt här i Lviv. När jag bodde i Göteborg fick jag tröttande ofta svara på frågan varifrån jag kom, även när jag bott i stan i nästan 20 år. Hur mycket jag än gjorde mig till, blev jag aldrig göteborgare för göteborgarna. Jag var “utläning”. Punkt.

Här är jag istället en oväntad utlänning. Det är nästan som det sägs lite i besvikelse. “Vad märkligt att du inte är härifrån, och din ukrainska är också så väldigt fin dessutom”, säger den leende kvinnan på Etno-galleriet i Lviv.

Runt omkring oss kryllar det av vysjyvankor, ni vet de där underbart vackra ukrainska blusarna och skjortorna. Etno-galleri har både en utställning med gamla och antika vysjyvankor från hela Ukraina. Dessa är inte är till salu. De har dock även en butik som säljer nygjorda vysjyvankor och omgjorda gamla dito. För någon som, liksom jag, fascineras av denna folkloristiska estetik är detta rena paradiset. Här kan man se olikheterna i uttryck, mönster och färger. “På den tiden behövde man inte något pass. Vysjyvankan sa varifrån du kom,” skrattar vår guide.

I Poltava-regionen är blusarna och skjortorna nästan alltid vita med vitt broderi. I Karpaterna hos hutzulernas dominerar starka jordfärger. I Pokyttja, som löper längs med floden Dnister går färgerna nästan i neon. Här pekar kvinnan, och tillika vår kunniga guide, på en av skjortkragarnas insida. “Man kan se att denna vysjyvankan är gjord under sovjettiden,” berättar hon och förtydligar att man kan se det eftersom det religiösa budskapet är broderat på insidan. Under sovjettiden var det inte tillåtet med religiösa uttryck, så istället hittade man sätt att kringgå det förbudet. “Ukraina var alltså redan då i allra högsta grad riktigt ukrainskt”, tänker jag.

De som verkligen utmärker sig är vysjyvankorna från Ternopil-området. Broderiet domineras av stora i ögonfallande svarta sjok. Det finns många teorier, eller snarare legender, om varför de ser ut som de gör. En teori/legend är att idén till att göra svart brodyr uppkom när turkarna invaderade regionen på 1600-talet. Kvinnorna bestämde då att man skulle brodera i svart, sorgens färg, till minne av alla som mördats. Sedan blev det på modet och man fortsatte att brodera i svart. En annan teori är att det anspelar på den svarta jorden, alltså den bördiga jordmylla som är ukrainarnas stolthet.

Vysjyvankorna har använts under många århundraden, men det var först under 1800-talet som de fick sin starka symboliska betydelse. Det kan skulle kunna jämföras med våra svenska folkdräkter, som också fick en ny betydelse och starkare ställning under den tiden. En tid som präglades av att den nationella självbilden stärktes.

Det sägs att den första personen som verkligen lyfte vysjyvankornas status var en viss Vasyl Vysjyvani uppenbarade sig iklädd en vysjyvanka under sin uniform. Egentligen hette han Wilhelm Franz von Habsburg-Lothringen och tillhörde den polska habsburgska släkten. När han var ung ska han ha blivit betagen i hutzulerna och deras kultur. Det var hos dem han kände sig som hemma. Detta intresse som ledde honom till att strida för Ukrainas självständighet efter första världskriget. Några år därefter träffade han sin svägerska för första gången. Hon hette Alice Habsburg, född i Sverige som Alice Ankarcrona.

När jag står där, bland dessa vackra konstverk, var och en med sin speciella karaktär och själ, tänker jag på hur vi flätas samman genom intressen, kärlekar och resor. Hur man faktiskt kan komma att fascineras så mycket av en kultur att man nästan smälter samman med den. Och jag tänker på att ibland får man gå lite längre för att hitta hem. Som jag fått göra. (Eller för den delen Vasyl Vysjyvani.) Det räcker inte med att man själv säger att man hör till en plats. De runt omkring oss måste också ge oss den bekräftelsen. Välkommen har jag alltid känt mig här, och det är ingen som insisterar på att jag nödvändigtvis hör hemma på någon annan plats.

PS. Min goda ukrainska alla berömmer har jag Solomija Byk och
Ukrainian Language and Culture School att tacka för!


En vysjyvanka från Pokyttja.


Från Pokyttja, med tillhörande religiös uttryck på kragens insida.


Vacker plissering runt livet.


Vysjyvankor med tillhörande dräkter från södra Ukraina. Den närmaste från Odesa. Fjärde från höger är från Krym.


Vysjyvankor från Ternopil-området.


Vitt, vitt, vitt från Poltava.


Sist men inte minst, vysjyvankor från Lviv.