viewpoint-east.org

Om att hitta hem – till Kraków

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Jag vet inte säkert hur många gånger jag öppnat ett dokument, fast övertygad om att jag ska skriva något om mitt liv i min nya hemstad – Kraków. Ty det är fler gånger än jag kan räkna till. Men varje gång har jag lämnat dokumentet med outrättat ärende. Det har helt enkelt stått bortom min förmåga att uttrycka med ord.

Kanske har det att göra med att det nog tar längre tid än några veckor för att se vad en förändring innebär. Jag undrar om det inte tog mig flera år innan jag förstod vad flytten till Lviv innebar för mig. Och kanske är det också så, att det är svårt beskriva eftersom en sådan förändring ofta är indelad i flera faser.

Den första fasen, som jag troligen är inne i fortfarande, innebär att man försöker få allt praktiskt att fungera. Det här är en fas som enkelt kan löpa över flera år, och i vissa fall till och med aldrig blir fullständigt uträttad. Sedan löper olika faser i varandra, som innebär att man försöker hitta sin plats i det nya samhället. De präglas ibland av euforiska tillstånd, men kan lika gärna präglas av missmod, som ofta över går i eufori och så vidare i en inte helt överskådligt oändlighet.

Trots att jag redan gått genom ett liknande scenario i Lviv, så är jag fullkomlig nybörjare här i Kraków. Det framstår för mig som att man aldrig kan lära sig ett sätt att finna sin plats. Alla platser kräver något unikt i utbyte från dig. I Lviv var vissa förhållningssätt framgångsrika, men efter bara några veckor kan jag meddela att de inte går att upprepa här i Kraków. Man kan därför inte bära på någon expertis inom området “utlandssvensk”.

Och jag vet inte ens om jag tycker att det är någon direkt fördel att jag bott en herrans massa år i Lviv, innan jag landade här. Den enda lilla fördel jag kan se, är att jag i alla fall vet att Kraków kommer, precis som Lviv gjorde, att förändra min syn på världen, och staden kommer alltid vara inristat i mitt hjärta.

Men nu går vi handlingarna i förväg. Jag befinner mig som sagt i någon av de inledande faserna, och söker fortfarande efter var jag hör hemma i min nya hemstad. Fast nu måste jag argumentera lite med mig själv, ty jag menar ändå att det inte bara handlar om att hitta en (!) plats i det nya livet i den nya staden, utan att hitta flera. En viktig del av att hitta sin plats på den nya platsen är för mig att både hitta ett jag på jobbet, och ett utanför jobbet. Det tog mig faktiskt flera år innan jag hittade en plats i Lviv där jag kunde vara ett jag som inte var mitt jobb. Jag fann den då i musiken. Om jag kommer att finna samma ro hos musiken i Kraków vet jag ännu inte, men mycket talar ändå för att det kommer att förhålla sig just så.

Något som ändå gör att det tycks svårare att hitta någon plats här i Kraków är massturismen. De flesta jag träffar här, tror att jag är en turist som snart ska flaxa vidare mot nästa upplevelse. De yngre jag träffar talar alltid engelska med mig, trots att jag envisas med min stapplande polska. Nåväl, inte alla yngre talar engelska med mig. De som jag har äran att få undervisa i svenska talar i princip bara svenska med mig (undantaget de som bara läst svenska i några veckor). En svenska som förövrigt är långt mer förfinad och exakt än vilken de flesta svenska modersmålstalare bär. (Det tycks som om det är bland studenter som studerar svenska i utlandet som svenska språket har sina verkliga beskyddare och experter. Vi svenskar – som exempel envisas med att sätta stor bokstav på substantiv eller har för vana att hacka sönder sammansatta ord – är faktiskt väldigt mycket sämre på svenska än dessa studenter).

Jag har det kanske ändå lite förspänt. Jag kan kanske ana de värsta fallgroparna. Jag vet att jag inte kan förvänta mig att allt ska vara som i Sverige. Sverige är nämligen inget facit, utan en av alla upplagor av ordning som finns i världen. Och det är nog däri som nyckeln till framgång ligger (i detta fallet: hitta hem). Det handlar om att släppa taget lite grann. Inte tro att jag som svensk förstår hur allt ligger till, och hur allt bäst ordnas. Det handlar om att låta mig ledas fram till den platsen där jag är jag i Kraków.

Och ibland handlar det om de små detaljerna. Som den vy ni ser på bilden nedan. Det är fönstret i rummet som jag delar med tre kollegor. Genom vårt fönster ser jag ut mot lantbruksuniversitet, och på fönsterbrädan har jag satt ett fotografi från Sergels torg i Stockholm. Varje gång jag ser ut genom det där fönstret, och sneglar på en bit av Stockholm, känner jag en stor tacksamhet och glädje över att få vara här, och att just jag har fått förmånen att undervisa dessa begåvade ungdomar. Och jag vet, av erfarenhet från Lviv, att det är den tacksamheten, och glädjen, som kommer att göra att jag hittar hem – till Kraków.

Share

%d bloggers like this: