viewpoint-east.org

En annorlunda Kantor

Category: by sophie engström, Galizien, Kåseri, Konst, krönika
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Vid Wisłas strand, på Podgórze-sidan, tornar en märklig skapelse upp sig. Ett äldre hus, tittar uppkäftigt upp mellan benen på en samtida arkitektonisk obegriplighet. Men man bör inte döma byggnaden efter dess yttre, ty innanmätet är lika provocerande som dess yttre. Huset rymmer nämligen Cricoteka, som är ett museum för den egensinnige kreatören Tadeusz Kantor (1915-1990). Han föddes dock förhållandevis långt från Podgórze, i Wielopole Skrzyńskie, ett litet samhälle i sydöstra Polen.

För det stora flertalet är han nog känd som teaterregissör, men han var likaledes grafiker, målare, scenograf och konst- och teaterkritiker. Som ung blev han antagen vid Konstnärliga akademin i Kraków. Där studerade han för Karol Frycz, som likaså både var verksam som konstnär och teaterman. Kantors första teateruppsättningar sattes upp under andra världskriget i privata hem, då de var tvungna att ske i hemlighet eftersom Polen då löd under den tyska ockupationen.

Nåväl, direkt efter andra världskriget började Kantor arbeta som scenograf, men det var efter en resa till Paris 1947 som hans konstnärliga gärning tog en ny vändning, och han närmade sig avantgardismen, dadaismen och surrealismen. 1955 skulle han öppna en ny teater, som han kallade för Cricot 2 i Kraków. Året därpå satte han upp Mątwa (Bläckfisken) av Stanisław Ignacy Witkiewicz (Witkacy). Uppsättningen skulle innehålla flera element som senare skulle vara en del av Kantors unika uttryck.

Namnet Cricot togs från en annan teater som varit verksam i Kraków och Warszawa under 1930-talet. En av dess initiativtagare var konstnären, skulptören, skådespelerskan Maria Jarema. Hon skulle under en tid samarbeta med Kantor på Cricot 2. Det finns olika tolkningar av vad ordet kan denotera. Några menar menar att ordet lät intresseväckande. Men teaterkritikern Jerzy Lau ansåg dock att det fanns en djupare avsikt med ordet. C skulle enligt honom stå för polska ordet kultura (alltså kultur på svenska), R för ruch (rörelse), I för inaczej (annorlunda), vidare C skulle stå för komedia (komedi), O för oko (öga), och slutligen T för teatr (teater). Fast andra invänder och gör gällande att det helt enkelt bara anspelar på det franska ordet coquelicot, som betyder vallmo.

Den andra uppsättningen på Cricot 2 hette Cyrk (Cirkus) och skulle innehålla en ny teknik som Kantor kallade för emballage-tekniken. Skådespelarna var iklädda svarta sopsäckar, som skulle frånta dem deras kroppsformer och personliga uttryck. De skulle helt enkelt inte vara individer, utan behandlades som objekt. (Källa culture.pl) Men Kantor var ändå inte helt nöjd med den informella teaterformen (som han kallade den) och beslutade att överge den. Istället skapade han en slags nollvision för teatern, där man skulle undvika alla former av händelser eller handling. Formen behövde dock utvecklas, menade Kantor och 1975 kom hans manifest “Död åt teatern”. Kantor satte upp flera pjäser med utgångspunkt från sitt manifest. De teman som förekom i dessa pjäser var “[…] death, transcendence, memory and the history inscribed in memory.” (culture.pl) Denna teknik använde han också i sin bildkonst. Lösrykta kroppar tycks sväva, utan mål och riktning, ut i tomma intet.

Bland de mest omtalade pjäserna under denna tid återfinns Umarła Klasa (Den döda klassen). 1976 spelades denna även in som film (se nedan) av den kände filmaren Andrzej Wajda, och i inledningen kan man se en bister Kantor inspektera scenen. Scenen är ett klassrum med bänkar och i bänkraderna sitter skådespelarna. De är likbleka, ty de ska både framställa den döda teatern, samt gestalta de döda i en skolklass, ty huvudtema för pjäsen är döden, bortgång och minnet av de döda. På skådespelarnas kroppar har man fäst dockor, som skulle kunna representera deras egna döda kroppar. Dockorna ska anspela, enligt vad Kantor själv uttryckt, även på stumfilm. Skådespelarna, som ofta var amatörer, kunde själva påverka sitt agerande och sina repliker, så pjäsen var på sitt sätt öppen, men formen hade Kantor skickligt mejslat ut. Han var, som nämndes ovan, också med på scenen, och agerade således tillsammans med skådespelarna.

Kantors konstnärliga uttryck på teaterscenen var unikt. Hans pjäser var som en slags avantgardistisk avspegling av Polens brutala 1900-tal. All grymhet som utspelat sig under 1900-talet blir på en och samma gång ytterst tydlig, distinkt, men blir tillika fullkomligt obegriplig, vilket måhända också var Kantors intention. Ingen före, efter honom har lyckats åstadkomma något liknande på en teaterscen, och det kan kanske förklara varför det just i Kraków idag återfinns detta museum uppkallat efter honom. Där kan man bland annat få se inspelningar av hans pjäser, samt en utställning där man får vandra genom hans mest kända uppsättningar.


Cricoteka.


Tadeusz Kantors bildkonst.


Den döda klassen.

Källor:
culture.pl.
Cricoteka.


En bestämd förmakspalm

Category: by sophie engström, Galizien, Kåseri
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

24 december 2021
Dagens okända
Okänd kvinna med förmakspalm
Fotograf Amalia Krieger
År omkring 1915

Nu har vi nått resans slut, och vi slutar där vi började, i Amalia Kriegers fotoateljé på Rynek Główny i Kraków. Fotografiet är taget ungefär fem år före det första fotografiet i årets adventskalender, men förmakspalmen är sig lik. Det är bara kvinnan som har en lite annan framtoning än mannen på första fotografiet. Med en resolut gest har hon lagt sin hand på palmens kruka. Det är som om hon såg den som ett roder genom i en orolig tid. Första världskriget var 1915 på sitt andra år, och mycket måste ha känts osäkert och omtumlande. Några sådana känslor tycks dock inte kvinnan på fotografiet vilja ge sken av. Hon står där, och ser beslutsamt och kavat in i Amalias kamera.

Under den här adventskalender har vi läst en del om huvudbonader, instrument, mustascher, böcker, danser, gymnastik, olja, det polska fotografiets fader och mycket annat. Allt med utgångspunkt från gamla fotografier fångade i Galizien, med dess brokiga folk och kulturer. Det har således bjudits på en riktig galizisk soppa, som nog ändå smakar som bäst så här vid jul. Här kan ni läsa alla luckor adventskalendern.

Nu återstår det bara att önska er alla en riktigt fröjdefull och synnerligen
God Jul!


Ett nyttjad bok

Category: by sophie engström, Galizien, Historia, Kåseri, poland
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

16 december 2021
Dagens okända
Fotograf okänd
År 1925

På gatan Szpitalna i Gamla stan i Kraków har sedan över 200 år handlats med begagnade böcker. Om detta har det här tidigare förtäljts. (Se länk nedan) Ett av de viktigaste inslagen i denna handel var kommersen med redan nyttjade skolböcker. Ända fram till andra världskrigets utbrott samlades varje höst föräldrar och skolbarn på gatan för att försöka lägga vantarna på de finaste exemplaren av redan använda böcker. Det lär ha varit ett fasligt liv, när böckerna skiftade ägare. Efter kriget återupptogs aldrig verksamheten. En förklaring till att förhöll sig så, var att många av handlarna av de begagnade böckerna hade mördats under Förintelsen. Det var nämligen främst stadens judar, och företrädesvis kvinnorna, som innehade detta skrå.

Hur såg då Kraków ut vid tiden för fotografiet? Jo, som ni kan ana i nedanstående film var det en ganska luggsliten, men stolt stad. (Förslagsvis stänger ni av ljudet till denna film, då musikvalet är illa valt.) Wawel var under mellankrigstiden i dåligt skick, och man sökte kapital för att försöka rädda det gamla eftersatta slottet. Idag är Wawel Krakóws främsta stolthet, och inte undra på det, så vackert som man har lyckats renovera det.

Källa: https://viewpoint-east.org/2021/10/03/pa-bockernas-sidogata/
Women – Residents of Jewish Krakow EMG 2021


Gäst i Stockholm

Category: by sophie engström, Galizien, Kåseri, music
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

12 december 2021
Dagens okända
Ignacy Warmuth
Träsnitt av Józef Łoskoczyński
År 1895

Nu går det inte att med säkerhet att säga, men det är ganska troligt att detta träsnitt utgår från ett fotografi. Låt oss i alla fall utgå från det, så vår adventskalender besparas uppfattningen att vara inkonsekvent. Ignacy Warmuth må helt enkelt vara med i årets upplaga, enär han har en särskild relevans för svenskspråkiga som intresserar sig för regionen Galizien.

Han föddes i en judisk familj i Kraków år 1853 eller 1858, och han uppvisade möjligt tidigt att han var en riktig sångfågel. Som ung utbildade han sig till operasångare i Wien, Paris och Breslau (idag Wrocław). Hans debut var i operan Faust av Charles Gounod. Han började sedan turnera flitigt, och år 1882 står han på scenen i Stockholm. Källorna ger dock något dunkel information om vilken scen han stod på. Var det Kungliga operan, eller Kungliga teatern? Uppgifterna säger vidare att han sjöng på svenska.

Förutom i provinsiella Stockholm, sjöng han även i Lemberg (idag Lviv), Warszawa, Kraków (förstås), vidare likaså i Italien, Österrike, Tyskland osv. 1905 lämnade han scenen för gott, och återstoden av sitt liv arbetade han som sångpedagog i Kraków, där han också avslutade sina dagar 18 år senare.

Så, nu kan ni bänka er för att se den två och en halv timme långa operan Faust.


En last med bröd

Category: by sophie engström, Galizien, Kåseri
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

11 december 2021
Dagens okända
En bröddistributör
Ignacy Krieger
Omkring 1870

Vi dröjer oss kvar en stund bland Ignacys fotografiska skatt. Han hade ju en förkärlek för att fånga Galiziens brokiga befolkning, och det förefaller som han närde en särdeles förkärlek för det vanliga folket. Bland hans bilder återfinns endast få porträtt på kända personer.

Den här mannen var nog under sin tid, känd av de flesta i det kvarter han arbetade. Som bröddistributör måste han varit känd för alla och envar. Det ser tungt ut, och inte undra på det. Hans limpor ser ut att vara grandiosa. Var bröd alltid av denna storlek, på Ignacys tid? Eller var mannen på fotografiet väldigt kortväxt? Kan det kanske vara så att de monstruösa bröden har tillagats enkom för fotograferingstillfället? De kanske var bakade till ett särskilt högtidligt tillfälle, som tarvade rejäla brödbitar? Ignacy lämnade inga svar på dessa frågor. På sitt självklara och skarpsynta vis, fångade han denne distributör av bröd, och många andra av sorten “vanligt folk”, och därmed förtäljde han något om sin tid. Om hur folket faktiskt framhärdade sina liv.

Men nu är ni kanske hungriga, och därför tilldelas ni ett recept på ett väldigt polskt bröd, chałka, som förvisso egentligen kom med judarna under Polsk-litauiska samväldet. Judarna snappade upp brödet i dagens Tyskland, och de tyckte det var så gott att det fick bli sabbatsbrödet challah. Polackerna lät sig inspireras, och på det viset blev brödet också ett polsk bröd.

Det är dock inte troligt att det chałka som vår bröddistributör kånkar på. Till formen påminner de mer om det polska vete- och rågbröd (Chleb pszenno-żytni na drożdżach), som varje bagare med ett uns av självaktning än idag bakar.


En hatt utan pärlor

Category: by sophie engström, Galizien, Kåseri, ukraina
Tags: , , , ,

(Läsningstid: < 1 minut)

10 december 2021
Dagens okända
En huzul
Fotograf Ignacy Krieger
År 1883

Vi stannar kvar ett ögonblick vid 200-årsjubileet av slaget vid Wien. Ignacy Kriger passade också på att fotografera en namnlös huzul. Han har en vacker väst med brodyr, och vars mönster skvallrar om att det är inte omöjligt att han kommer från Peredhiria, en region som löper längst med Karpaterna, och med staden Tjernivtsi som huvudsäte.

Han har ingen hatt på huvudet, men väl hänger hatten ändå där. Den ser faktiskt inte riktigt ut som huzulernas hattar brukar göra. Huzulernas hattar, kallade krysania, är ofta täckta av iögonfallande pärlor, tyger i bjärta färger, snäckor, fjädrar och så vidare. Kanske har han bytt ut sin hatt, eller så är den här herren bara av annan smak.

Eftersom det inte blir någon Nobelfest ikväll, kan ni ju istället titta på en legendarisk film om huzulernas fantasieggande liv. Filmen heter Тіні забутих предків på ukrainska (till svenska skulle det kunna översättas med De gångna generationernas skugga) är från 1965, och var banbrytande i sitt slag. Regissör var den armenisk-georgiska filmaren Sergej Parajanov. Håll till godo!

Källa: http://nationalclothing.org/europe/15-ukraine/722-krysania-%E2%80%93-fancy-traditional-felt-hat-of-hutsuls-in-carpathian-ukraine.html


En kär huvudbonad

Category: by sophie engström, Galizien, Kåseri, ukraina
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

9 december 2021
Dagens okända
Kvinna från Podolien
Fotograf Ignacy Krieger
År 1883

1883 vankades det stor fest i Kraków, ty man skulle till att fira 200-årsjubileet av slaget vid Wien. Det var nämligen då, år 1683, som Johan III Sobieski (Jan III Sobieski) polsk kung, och tillika storfurste för Litauen, ingrep mot osmanerna som sedan en tid belägrat Wien. Osmanerna skulle kanske ha lyckats annektera hela Europa, om det inte vore för att den polske kungen satte stopp för dem. Detta är något som många polska nationalister än idag framhåller som ett ypperligt bevis på att Polen alltid står redo att försvara Europa. Hur det förhåller sig med en saken, ska vi inte dryfta här, ity vi istället ska förlusta oss i ett fotografi signerat Ignacy Krieger.

Som brukligt för denna adventskalender har vi ett fotografi av någon för oss okänd. Kvinnan på fotografiet är från Podolien. Hon har en vacker kappa, med brodyr på ryggen, samt fram vid öppningen. Längst ner skymtar hennes gula kjol fram. Vi har ju uppehållit oss en del vid huvudbonader i denna adventskalender, och ni kan nog tydligt se hennes otjipok (очіпок). Kärt barn har ju många namn, och i Ukraina kan de också kallas namitka (намітка), peremitka (перемітка), serpanok (серпанок), rantuch (рантух), sklendjatjka (склендячка) samt chustka (хустка). Det här var huvudbonader som gifta kvinnor förväntades bära. Otjipok (om vi nu kan ta oss friheten att kalla dem för det), var ofta broderade med traditionella mönster, liknande de mönster som återfinns på de ukrainska broderade skjortorna som kallas för vysjyvanka (Вишива́нка). Huvudbonaderna kunde dessutom vara broderade med pärlor. På fotografiet tycks dock kvinnans otjipok inte vara broderad med pärlor. Man tror för övrigt att vanan att bära otjipok uppkom under Hetmanatet, en period mellan 1649-1775, då det rådde viss självständighet från Tsarryssland på det territorium som idag är Ukraina. Modet spred sig både i östlig och västlig riktning, och återfanns snart i de flesta slaviska länder.

Podolien, som kvinnan kommer ifrån, var ett område som sträckte sig längs med floden Dnestr, från Ternopil i norr, till Odesa i söder. Podolien finns inte namngivet på dagens kartor, utan ingår idag i flera oblaster. Men i ukrainskt medvetande finns Podolien fortfarande kvar, och då går nog ukrainarnas tankar till traktens traditionella kläder. Inte att undra på, så vackra som de var.


%d bloggers like this: