viewpoint-east.org

Inte helt utan grannsämja

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika
Tags: , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

På en gård i Lviv bor Anja. Varje dag pysslar hon på sin balkong. Omsorgsfullt sopar hon varje del av balkongen. Hennes pelargoner växer och frodas. När hon inte pysslar om sin balkong, och dess inneboende, tilltalas hon av att tilltala andra. Helst grannarna, men även de tillfälliga besökare som letat sig in på hennes gård. Om de tillfälliga besökarna dessutom råkar vara rökare kan de räkna med att få sig en skopa av Anjas utgjutelser.

Anja har alltid något att berätta för sina grannar. Det är företrädelsevis en blandning av smått och gott från hennes synintryck. Det som sker i hennes absoluta närhet. Ett särskilt fokus ligger på de olika vildkatter som huserar i Anjas kvarter. Om katterna är smarta tar de sig till Anjas gård, ty om de tar sig dit kommer de garanterat få smörja kråset. Men ibland ger Anja sin syn på både inrikespolitik och internationella relationer. Det sker dock alltid med en glimt i ögat, enär politiker och andra högt uppsatta inte är vederhäftiga, enligt Anja. Men om de skulle ha katt skulle hon nog lovorda deras gärningar.

Under flera års tid delade jag gård med Anja. Hon blev ett ankare i min tillvaro. Med henne kunde man alltid få ordning i det kaos som verkligheten brukligt serverar oss. Hon var dessutom en outtröttlig källa till språklig förkovring. Jag lärde mig uttryck och verbala konstruktioner inga läroböcker kan tillhandahålla.

Det går nog inte en dag utan att någon av mina tankevirvlar snurrar iväg till Anja. Ty idag har jag ingen Anja att samtala med över balkongräcket. Kontakten med mina grannar i Kraków är mycket sparsam. Det kommer sig av att min lägenhet är vänd från huskroppen jag bor i, så de jag ser bor i andra fysionomier.

Det här innebär ändå att det förekommer utbyte, om än ännu inte verbalt. (Vilket mina språkkunskaper tyvärr får lida av.) Genom mitt fönster, och även från min balkong, ser jag exempelvis det äldre paret som bor på tredje våningen i huset med den välskötta trädgården. Innan coronaviruset såg jag dem nästan varje morgon. På gården stod gumman med de matvaror hon inhandlat. På balkongen tre våningar upp stod hennes gubbe. Med ett elegant knyck, firade han ner en lina, i vilken gumman vant knöt fast matkassarna. Sedan firade han skickligt upp kassarna. Och så upprepades proceduren tills det att inga kassar fanns kvar. Gumman tog därefter en lov i trädgården, innan hon gick upp för trapporna.

På samma gård bor det kedjerökande paret, med sin minihund. När de inte röker påtar de i rabatterna. Hunden tycker om att stå vid staketet och titta upp mot mig, och fnysa så där förnärmat på hundars vis.

I ett annat hus bor Janusz. Ja, nu vet jag inte om han heter så, men det är så jag kallar honom. Han har ölmage och gillar blommor. Varje dag står han med sina blommor. Hela hans balkong är nu fylld av blommor. Han snurrar på dem. Fullkomligt outtröttligt plockar han bort vissna grenar och blommor. När han inte pysslar med sina blommor sitter han med sina grannar på balkongen och fördjupar sig i olika spörsmål, som ofta leder till att de skrockar belåtet. Vilka spörsmål de tar upp är dock bortom min kännedom. Ganska ofta hör jag dessvärre Janusz mer än jag önskar. Det är när han spelar Baccara, Scorpions och andra örhängen från förr. Det gör han för hela kvarteret, och det sammanfaller alltid med att han städar.

Mellan huset med den fina trädgården och Janusz, finns ett lågt hus som skyms av ett ödehus. Tyvärr har jag inte lyckats snoka mig fram till mer kunskap om dess invånare än att de har hund, som har en förkärlek för att skälla.

Till höger finns ett nybyggt hus, med en hipster som odlar grönkål och kommer från Spanien. Det bor också andra i det nybyggda huset, men de är inte alls lika intressanta som det äldre paret som firar upp matkassarna, eller Janusz med sina blommor och högljudda musiksmak. Det är väl kanske så att jag har försatts i ett Anja-syndrom. Jag sitter helt enkelt fast i en föreställning i hur en granne ska vara. De kan vara något äldre än yngre, och helst ha någon slags egenhet.

Om jag kunde skulle jag flytta min huskropp lite närmare Janusz och det äldre paret, kanske skulle vi kunna prata både med, och om varandra. Säkert är dock att jag, med en boplats lite närmare dem, hade lärt mig fler gångbara verbala konstruktioner som inte finns i läroböckerna. Och så skulle jag få lyssna en hel del på Baccara och Scorpions…


På andra sidan hägrar “Janusz”.

Share

Vad är det som gömmer sig på botten…

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Vita segel glider över vattnet, och girar vackert synkroniserade över vattenytan. Det är segelklubben “Klub Żeglarski Horn Kraków” som har en kurs i att segla optimistjolle. På stranden ligger badgäster, som understundom kastar sig i vattnet med glada tjut. Här vid sjön Bagry råder verkligen sommarstämning, långt bort från vardagens tristess och elaka virus som flockas i media.

Badsjön Bagry ligger ett stenkast från Krakóws centrum, och flankas av bostadshus i finaste 1930-tals funkis. Längs med sjöns ena långsida löper järnvägsspåren som går in mot stadens centrum.

Här ryms också ett rikt djurliv, men en het sommardag som denna göre de sig inte besvär. Trots att paddorna försöker överrösta de solbadande krakowiterna bryter deras gurglande stämmor endast stundtals genom sorlet av människors livlighet. Även fåglarna tycks vara oförmögna att få gehör. Det råder ändock ett sommarstiltje, som det bara kan göra vid en insjö som denna.

Man vill ju inte förstöra den gemytliga stämningen, men sjön rymmer faktiskt en annan historia än den som de många badgästerna och seglarna nu upptas av. Det var under den nazistiska ockupationen av Polen som sjön tillkom. Man behövde grus till järnvägsbyggen, och därav inrättade man tvångsarbete vid platsen för sjön. Arbetet utfördes av fångar på ett intilliggande koncentrationsläger. Det ska alltså inte handla om det ökända koncentrationslägret Płaszów, utan ett annat som låg i Prokocim. Vilka fångarna var framgår inte bland några källor. Lägret likviderades 1944, men grustaget fanns kvar ända till efterkrigstiden.

Det förekommer lite olika uppgifter om hur Bagry slutligen förvandlades till den uppskattade sjö som den är idag. Uppgifter på polska Wikipedia gör gällande att sjön tillkom när tyskarna tvingades retirera från Kraków. De pumpar som skulle pumpa upp vattnet som strömmade ur grustaget stängdes av, och det fylldes så snabbt att ingen hann rädda den grävmaskin och tågvagnar som fanns längst ner. De skulle vara kvar där än idag, menar Wikipedia. Det här skulle förresten förklara sjöns tilltal, Bagry, som enligt sidan ska komma från det tyska ordet för grävskopa (bagger). En annan sida säger bestämt att det är pumpar som finns på botten. Dessa pumpar skulle reglera så att det inte blir översvämning. Med andra ord har Kraków sitt eget Loch Ness-odjur, men här är den möjligen en grävskopa, kanske en pump…

Det tutar till någonstans en bit bort. Det är ett tåg som anländer österifrån. Kanske har det varit i Tarnów, eller så har det varit hela vägen till Przemyśl, och kikat in över gränsen mot Ukraina. Men det bekommer inte badgästerna som oförtrutet fortsätter med sina strandsysslor. Optimistjollarna slår sina segel och de fladdrar sådär sommarlikt i vinden.

Share

Utan virus på hjärnan

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Det har onekligen varit svårt att fokusera på något väsentligt bortom det virus som tycks ha satt sig på vår verklighetsuppfattning. Viruset har etsat sig fast på våra näthinnor, och finns i varje del av vår tillvaro.

Men när andra gjort djupdykningar i olika grafer, och följt flacka eller toppiga kurvor, så har undertecknad istället låtit låtit cykeln rulla upp och nedför för de galiziska kullarna.

Genom det gröna landskapet har cykeln blivit ackompanjerad av ett rikt fågelliv. Kraków äger faktiskt ett omfångsrikt fågelliv, något som de flesta som besöker staden som turister inte känner till. Ty de träffar nog endast på de duvor som sedan urminnes tider varit kungarna på Rynek główny. Under våren har de dessutom varit ensamma på torget, utan något folk att härska över. Lite vilset har de seglat runt i jakt på några förrymda smulor som inte uppdagat sig, eftersom det inte funnits några turister och då alla kaféer och restauranger har varit stängda.

Men bortom centrum, och de delar som tidigare befolkades av festsugna resenärer, hörs allt annat än stadsduvornas kuttrande. Särskilt påtaglig har gökens sång varit i år. I varje buske och träd har en gök låtit sitt uppstudsiga ko-ko ljuda. De har avbrutits av fasanernas något inbilska brölande. Under de tidiga vårveckorna kunde man tydligt se dem på fälten, men efter några veckor gömdes deras fjäderprakt bland den uppvuxna säden på åkrarna och i ängarna.

Ovanför fälten svävar och sjunger lärkan, i tätt samarbete med svalor av olika slag. I skogarna sjunger fåglarna i näbb på varandra. Det är enkelt att för en stund glömma det virus som upptagit vårt liv när man står och lyssnar på den öronbedövande fågelsång som landskapet kring Kraków bjuder på.

Och visst kan man fortsätta med att förtränga viruset. Det gör man enkelt när man cyklar genom de olika koloniområden som ligger som ett pärlband runt omkring staden. Det råder en alldeles särskild polsk ordning i dessa. Raderna av små morotsplantor är rakare än någon linjal. Potatisen är perfekt kupade. Rödbetsblasten sträcker sina rödbetsblodådror mot solen.

De första koloniområdena i Polen inrättades för övrigt under den tid som Polen var delat mellan Tsarryssland, Preussen och Habsburgska riket. År 1897, två år efter att Landskronas kända koloniområde vid Citadellet anlades, la en viss Dr. Jan Jalkowski grunden till den första koloniområdet på polsk mark i staden Grudziadz. Den fick namnet “Kąpiele Słoneczne”, vilket troligen betyder “solbadet”. Några år senare öppnades en till i Warszawa, och 1909 var det dags för Katowice. När de första koloniområdena kom till Kraków är för undertecknad dock okänt. På polska kallas koloniområden för Rodzinny ogród działkowy, vilket väl antagligen kan översättas med “familjeträdgårdstomt”.

När man tittat sig mätt på detta perfekta odlingslandskap, kan man trampa vidare mot exempel Rudawa. Rudawa är en liten biflod till Wisła, som tidigare faktiskt löpte genom staden. Den lär ha varit mycket lömsk, och hade för vana att svämma över sina bräddar. Därför skapade man höga vallar, vilka man idag kan cykla eller promenera längs med. Men efter att den reglerades betedde sig Rudawa allt mer väluppfostrat och den håller sig numera oftast i sin fåra. Delar av Kraków får också sitt dricksvatten från Rudawa.

Plötsligt störs mina tankar om olika vattendrag av en egensinnig sång. Det är en svarthätta som hattigt sjunger en drill som inte riktigt tycks vilja hitta en melodi.

Ja, så här kan man hålla på. Det går faktiskt alldeles utmärkt att leva utan virus på hjärnan.


Rudawas koloniområde.

Share

Med kompass i riktning mot Skawina

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, Litteratur, poland
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

I Isaac Bashevis Singers romaner om Polen före andra världskriget kryllar det av liv. Ett judiskt liv som inte längre finns. Städer som Kraków försöker lyfta fram det judiska folkets närvaro, till glädje för vissa, till förtret för andra. Men utanför stadskärnorna är den judiska historien ofta inte lika synlig. Den finns där, men man måste ha lite större tålamod för att kunna finna platserna där judar en gång levde, arbetade och bad. Och det är glädjande nog ofta så att minnet av deras närvaro inte är helt utsuddat.

Ett nöje som undertecknad har är att söka judisk historia i Galizien. Man skulle kunna kalla det för en något annorlunda geocaching, som många finner ett nöje i att sysselsätta sig med. För den oinvigde kan man beskriva geocaching som en slags skattjakt med hjälp av GPS och internet. Tyvärr är det ett ganska komplicerat system, och det tycks förhålla sig så att man bör vara utrustad med tålamod och teknisk kunskap för att kunna delta. Dessutom måste man uppskatta de små skatterna som ska uppsökas, vilket inte alls är säkert att man gör om man har en lite annorlunda syn på vad som är en skatt.

Men det finns andra sätt att utforska sina omgivningar, som inte kräver samma typ av omfångsrika kunskap om internet och GPS. Man kan göra som undertecknad, packa cykelkorgen med en karta, och en liten intellektuell eller inre kompass. En kompass som blott sitter i sinnet och är sammansatt av genomläsning av hyllmeter av böcker om judisk historia i Galizien, samt timmar av samtal med sådana som läst många fler hyllmeter än jag hitintills hunnit med.

Den här kompassen gör att man ganska enkelt kan hitta det man söker. Man liksom glider fram på en osynlig våg, och plötsligt materialiseras det som eftersöktes.

Så var det också på en färd på cykel ut ur Kraków som jag företog mig härför leden. Målet var synagogan i Skawina. Eller rättare sagt, målet var Skawina. Det var först senare som jag kom ihåg att det också fanns en synagoga kvar i staden.

Skawina fick magdeburgrätt år 1364 av Kazimierz den store. Några år där efter fick staden en kyrka, och man hade även skyddsvallar mot angrepp från fiender. 1509 blev staden totalförstörd i en brand, men byggdes upp under Polens guldålder, också kallad Polens renässans, som varade från 1400-talets slut till slutet av 1500-talet. När Karl X Gustavs polska krig nådde Skawina, gick svenskarna hårt åt staden. 50% av invånarna flydde eller mördades av den svenska armén. Några årtionden senare delades Polen mellan Tsarryssland, Preussen och Österrike, Skawina hamnade under den senares förvaltning. Så var det enda till Polen blev självständigt efter första världskriget.

Judarna kom ganska sent till Skawina. Först 1860 fick judar tillåtelse att bo i staden, men det finns dokumenterat att det bodde judar i Skawina redan 1801. Dessa var dock få, och det var först när de gavs tillåtelse att bo i staden som församlingen växte. 1921 bodde det 282 judar i Skawina, vilket innebar ungefär 11% av stadens befolkning. 1939 bodde ungefär 500 judar i staden. Med andra ord, en fördubbling på 18 år! Den judiska befolkningen ökade dock ytterligare i och med att nazisterna tågade in i Polen 1939. Nazisterna tvingade nämligen judar från de intilliggande byarna och städerna att flytta till Skawina. I augusti 1942 deporterades alla judar från Skawina. De flesta mördades i förintelseläger. Några fåtal överlevde och kunde senare berätta om vilka fasansfulla öden människorna från Skawina gick till mötes.

Skawina ser fortfarande ut ungefär som många andra små städer i Galizien. Med slingrande vägar som söker sig trevande in mot ett torg, rynek. Här finns ett vackert rådhus och det tilldragande torg. Husen kurar ihop sig tätt intill varandra. Håller varandra om ryggen, så som goda vänner gör. Det är inte särskilt svårt att finna synagogan, enär jag är utrustad med den där intellektuella kompassen. En förbipasserande, och tillika vänlig man berättar för mig det jag redan visste, att byggnaden jag fotograferar en gång var en synagoga, men att den idag huserar en konstnärsbutik och en språkskola.

Synagogan byggdes år 1894, men förstördes av nazisterna. Efter kriget byggdes den upp igen, men det enda som finns bevarats är dess exteriör, med de karakteristiska halvcirkelformade fönstren. Även om det är svårt kan jag för en stund föreställande mig det judiska liv som en gång fanns här. Utan Isaac Bashevis Singers romaner hade jag nog aldrig riktigt haft den förmågan.

När jag cyklar ut från Skawina beslutar jag ögonblicklig för att återvända igen vid ett annat tillfälle. Om inte annat för att smyga mig fram till herrgården Korabniki som den kände konstnären och dramatikern Stanisław Wyspiański ofta besökte. Men då får jag nog fråga mig fram, för någon intellektuell kompass för polska herrgårdar jag har ännu inte förvärvat.


Synagogan.


Rådhustornet i Skawina.

Share

Draken har rest sig

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Nu är det något på gång. Kraków vibrerar yrvaket. Staden har nog aldrig känts så galet levande som den gör ikväll. Det började redan igår kväll. En slags märklig förväntan låg i luften. Under dagen har Kraków rest sig upp, och likt draken Kra (som sägs bo under Wawel) står den nu ikväll på sina båda bakben, och ur sitt väldiga gap sprutar det inte drakeld, utan avgaser.

Det är kanske först nu, när staden dånar, vrålar, åmar sig i långa bilköer, som man inser att man faktiskt fått uppleva något väldigt unikt. Vi har fått vara med om ett vilande Kraków.

De senaste veckorna har präglats av ett overkligt sömntillstånd. Eller en mer riktig beskrivning är kanske medvetslöshet efter en grov misshandel. Gatorna och trottoarerna har varit märkbart framkomliga. De har egentligen inte sett tomma ut. De har snarare sett övergivna ut. Lämnade åt sitt ensamma öde. Med sina långa lekamen har de brett ut sig, och vikt ut sig, utan att någon har blivit lockad att beträda deras tilldragande fysionomier.

Inledningsvis kände nog många en fascination inför den öde staden. Sedan övergick det hela i en depression, med inslag av fatalism. Därefter inträdde en frustration, med lätt anstrykning av irritation. Det här hände ungefär samtidigt som köerna till soppköken för fattiga började ringla sig allt längre i Kazimierz. Men plötsligt blåstes alla dessa känslor bort, och det som inträffade kan nog bäst beskrivas som foglighet. Möjligen ackompanjerad av resignation. Man hade beslutat sig för att vänja sig vid det nya sättet att förvalta livet.

Men idag hände något. Ett paradigmskifte, skulle man kunna säga. Det är svårt att finna ett lämpligt begrepp för vad som nu utspelar sig utanför mitt fönster. Acceleration, kanske.

Ty inte bara bilarna körs med den iver som kännetecknar polsk dödslängtande körteknik. Även cyklisterna kastar sig huvudstupa rakt ut i farten. Till och med barnen på sina trehjulingar ser ut att köra oerhört fort. När undertecknad besökte marknaden Salwator tidigare idag, tycktes det som om folk inhandlade mat fortare än någonsin skådat. Pengar och varor kastades hit och dit. Otåligt, men också förväntansfullt. Det är uppenbart att folk inte vill stå i standby-läge längre. Det är möjligt att italienare, spanjorer, ukrainare, slovaker, fransmän kan sitta och fila naglarna i några månader, men det funderar inte här. Och som jag överhörde en man säga till sin kamrat idag, innan han slängde benet över cykeln, “Mucha nie siada” (“Flugan sitter inte”).

Och Kraków sitter i sanning inte längre. Draken har rest sig. Frågan är bara vilka konsekvenser det kommer att få.


Den här hamnade lite på efterkälken.

Share

Om praktiskt taget ingenting alls

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Nu är det ändå svårt att koncentrera på något annat än det där viruset. Det är fascinerande att upptäcka viruset inte bara har inneburit att man stängt stora delar av samhället. Det är tydligen också så att viss hjärnkapacitet haltar. Men bli för allt i världen inte arg, ty undertecknade avser inte dig, utan enkom avsändaren av denna text. Det är tydligen omöjligt att skriva något matnyttigt här på bloggen. Troligen kommer någon gång någon slags normalitet inträda, men dit har vi inte kommit.

För att avleda tankarna från något så stort och komplext som Covid-19 är det bäst att göra något som förhindrar att man kan röra fingrarna över skärmen till smartphonen i jakt på mer information. En handling som omöjliggör en sådan handrörelse är cykling. Man ska nämligen vara något av en akrobat om man ska surfa samtidigt som man idogt trampar på pedalerna.

Kraków är dessutom en stad som bjuder på många intressanta utflykter. Med några lätta tramptag kan man komma till flera fina skogar, böljande hedar eller vackra slott. Men de utflykter som ändå intresserar mest är de utan vare sig mål eller avsikt. Kanske är det då, när man glider fram genom Krakóws utkanter som man kan uppnå den verkliga känslan av frihet från att följa med i nyhetsflödet.

Och för undertecknad, som ofta försöker finna och förstå platser genom historien, är det också en befrielse att slippa fundera ut något som borde lyftas fram. Att bara se på platser så som de är, utan att fundera över orsaker till varför de är och hur de ser ut.

Således blir det enkelt att passera en äng, utan att fördjupa sig i varför man där beslutat sig för att sätta upp sol- och vinddrivna lyktstolpar. Mitt ute på fältet står de, helt utan någon synbar mening eller funktion. Det är ju inte särskilt troligt att de är placerade där för att lysa upp för mullvadarna som lämnat sina karaktäristiska spår efter sig.

Det är dock svårare att oberörd cykla förbi den överkörda katt, som med bruten ryggrad ligger kall och ensam på en trottoar i byn Brzegi. Men som av en händelse dyker ett vattendrag upp och avleder de dystra tankarna. Vattendraget, som är en utlöpare från Wisła, bär det mytiska namnet Serafa. Med ett sådant namn skulle man ju vilja tro att här vilar en storslagen historia, men den förhoppningen faller platt till marken. Ty det visar sig att namnet kan komma från ordet srawa, som enligt Wikipedia betyder… skit. Summa kardemumma, vattendraget med de tjusiga namnet var alltså antagligen en avloppskanal från de närbelägna bosättningarna vid saltgruvan Wieliczka. Nu brusar dock Serafa fint i sin fåra, tillsynes fullkomligt befriad från skit.

I gräset skymtar vi något färgsprakande. En fasan! Inte är det särskilt märkvärdigt att se en fasan på nära håll, men ja, ändå. Och inte är det heller så märkvärdigt med att se en rådjursbock stå och stirra på på dig. Men om man ger det lite tid är det vackert.

Det kan nog även vara så att många andra vi möter på vår tur, känner samma frid, och befrielse från oket att hålla sig ajour med världens gång. Man låter blicken stanna lite extra på varandra. Orsaken kan nog också vara att man söker efter anletsdrag som göms bakom ansiktsmasken, men man vill gärna tro att blicken också bygger på en uppriktig omsorg om den andre. För några veckor sedan fanns det en rädsla att komma för nära. Idag är den rädslan borta. Den har förbytts till nyfiken, och kanske omtanke.

Swisch, där flög en medelålders man i lycra förbi. Jag har hört att de inte längre är så vanliga i Stockholms området. Men om någon undrar var de håller hus nuförtiden kan jag alltså meddela att de finns i Krakóws utkanter. Där glider de runt, tillsynes outtröttligt. Fast ganska artiga är de ändå, när de susar förbi en med ett “dzięki” (tack).

Det mulnar på. Kanske blir det regn. Det är bäst att trampa hemåt.

Share

Om staden vid bergets fot

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jiddisch, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

“I dessa coronatider”, ja, så inleds många svenska artiklar. I Polen skriver man rätt och slätt “i pestens tid”. Båda uttrycken blir plågsamt tröttsamma i längden. Men det är lätt att förstå tjusningen med att inleda artiklar på detta sätt, ty de flesta redaktioner har nog upplevt en enorm tillströmning av läsare under den senaste tiden. Viruset hotar inte bara människa, det är dessutom en kassako för de flesta tidningar.

Men det återstår så mycket annat att ponera kring. Ett gott utfall av viruset är att man i Polen inte får röra sig i alltför vida cirklar från hemmets vrå. För undertecknad har det inneburit en möjlighet att utforska närområdet.

Podgórze är en stadsdel i södra Kraków. På andra sidan Wisła klättrar den blygsamt upp mot en liten kulle, som pryds av ett TV-torn. Podgórze betyder ungefär nedanför berget. För den mer poetiskt lagda passar det kanske bättre med “vid bergets fot”, men kullen är ganska liten och kan endast näppeligen kallas för ett berg.

Platsen har säkert varit bebodd sedan urminnes tider, ungefär som allt annat häromkring. Det påvisar en annan kulle i stadsdelen tydligt. Kopiec Krakusa har så gamla anor att ingen vet riktigt hur gammal den är. Den omtalas som en hednisk kulle, och skulle kunna vara en keltisk kultplats från 200-100 f.kr. En annan teori är att Kopiec Krakusa anlades som en hyllning till kung Kra, som enligt myten var den som grundade Kraków. En tredje teori är att Kopiec Krakusa anlades i astronomiskt syfte. Ingen tycks dock förespråka teorin att kullen byggdes som utkiksplats. Man kan nämligen tydligt skåda Tatrabergen när sikten är god.

Kopiec Krakusa är dock inte begynnelsen för berättelsen om Podgórze. Vid tiden för Polens första delning, 1772, fanns det en liten bosättning på platsen skulle bli Podgórze. Habsburgska riket byggde upp stadsdelen, och Podgórze fick stadsrättigheter 1784. Staden hade en egen administration, och habsburgska riket ömmade särskilt för denna nya stad, då den inte hade lika stark polsk självbild som Kraków. Men i och med den tredje delningen av Polen 1795, blev Podgórze en del av storebror Kraków.

Tjugo år senare bröts dock Podgórze loss från Kraków. Den senare blev en fri stad, emedan Podgórze blev en viktig stad för Habsburgska riket. Den växte, mycket beroende på att staden var en viktig transit för bland annat salt. Strax söder om Podgórze låg stora saltgruvor.

Under 1800-talet förekom det uppror i Kraków mot det Habsburgska riket. Många upprorsmakare gömde sig i Podgórze, och det gjordes flera raider mot dessa. Men trots det var detta en tid då staden blomstrade och växte. 1900 hade Podgórze 18 000 invånare och låg därmed på trettonde plats bland de galiziska städerna i det Habsburgska riket.

På gatorna i Podgórze talades det tyska, polska och jiddisch. Judarna i staden utgjorde 28% år 1910, och de hade gott inflytande i Podgórzes administration. I början av förra seklet var tolv av trettiosex ledamöter i kommunfullmäktige av judisk börd. I Kraków levde judarna mycket mer avskilt från polackerna. Man bodde företrädesvis i sin stadsdel, Kazimierz. Det fanns givetvis många judar som bodde i andra delar av Kraków, men skillnaden till Podgórze är ändå påfallande. Ty i Podgórze fanns det ingen del som var särskilt judisk. Man bodde över praktiskt taget hela staden.

Vid första världskrigets utbrott stod det dock klart att Podgórze inte kunde ha kvar sin status som egen stad, och man inledde segdragna förhandlingar som 1915 ledde till att Podgórze återigen inlemmades i Kraków.

Kanske är det också ödets ironi att det var i Podgórze som den andra polska republiken föddes 1918. Det var nämligen här som polska soldater i militärkasernerna gjorde uppror mot det Habsburgska riket, desarmerade de österrikiska soldaterna, innan de tågade med den polska fanan i högsta hugg in mot Krakóws hjärta, Rynek Główny.

Mellankrigstiden lär ha varit en förhållandevis lugn tid för Podgórze, vilket dock inte enbart vara av godo. Kraków behandlade stadsdelen lite styvmoderligt. Möjligen kan dess Habsburgska uppenbarelse retat makthavarna i Kraków.

När andra världskriget bröt ut var därför Podgórze ganska eftersatt, och det kan möjligen vara därför som nazisterna valde att förlägga gettot till Podgórze. Rakt igenom stadsdelen skar detta monstruösa projekt. En annan orsak kan ha varit att det låg flertalet fabriksområden i stadsdelen, och det var således närmare att forsla slavarbetarna dit. Den tredje orsaken kan ha varit att det låg nära stenbrottet Płaszów, där man också byggde upp ett koncentrationsläger.

När man står på torget Podgórski rynek framför Josefkyrkan, blickar man rakt ner mot det som var gettot. De flesta husen är låga, och många är påtagligt vackra. Så som huset på Józefińska. Under andra världskriget låg här en judisk skola. Porten pryds av två figurer, en kvinna och man. Kvinnan räcker över något till mannen. Det ser ut som en påse med mynt. Men mellan de båda finns ett manshuvud med en olycksbådande slokmustasch. Är det månne Franz Josef, Habsburgska rikets sista kejsare? Märklig utsmyckning för en skola, kanske du tänker. Och det är det nog, ty före andra världskriget låg här en bank. Så gör det även idag.

På gatan Krakusa finner vi huset där Róża Rockowas barnhem för judiska barn låg. En vacker byggnad som just nu renoveras. Mittemot ser man fasaden till fabriken Optima. Fram till andra världskriget var det en chokladfabrik, men när gettot inrättades i Podgórze blev det istället små verkstäder, så som snickerier och skräddare.

På parallellgatan Węgierska låg synagogan Zucker. Den var vida känd och omtyckt före kriget, och många judar strömmade dit. Under andra världskriget gjorde nazisterna om det till lagerlokal, och den stod tydligen och förföll efter kriget. Nu är den dock renoverad, och dess ståtliga fasad skvallrar nog om dess forna storhet. Tyvärr hyser den inte någon synagoga idag, utan här huserar ett konstgalleri.

Så här skulle vi kunna fortsätta, ty Podgórze är en mycket spännande stadsdel, där varje gatuhörn har något att förtälja för den vetgirige. Dess nära band med habsburgska riket har också satt tydligt avtryck i arkitekturen, och Podgórze har därmed en helt egen själ, mycket olik den krakowitiska. Men vår promenad får fortsätta vid annat tillfälle, de stränga corona-restriktionerna tillåter nämligen inte att man går i för vida cirklar.


Den judiska skolan.


Optima.


Synagogan Zucker.


Josefkyrkans torn.

Share

%d bloggers like this: