viewpoint-east.org

Ett russin på Kalwaryjskagatan

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Det skulle kunna finnas ett ordspråk i Kraków som ljuder så här: “Liksom en wiensk ostkaka döljer Krakow många russin.” (Kraków niczym sernik wiedeński kryje w sobie wiele rodzynków.) Efter lite mer än en vecka som krakowit kan jag intyga att det stämmer alldeles förträffligt. Här hittar man russin i snart sagt varje hörn. Ja, ävu på min gata hittar man en hel del russin.

Nå, nu är det ju egentligen inte min gata jag syftar på, utan på den gata som löper parallellt med min. Den är mycket ståtligare, längre, bredare än min, och dessutom alldeles ypperligt stökig. Det passar mig helt utmärkt, ty jag har sedan 2010 bott på en av Lvivs stökigaste gator. Så att flytta till en dito i Kraków får mig att trivas som fisken i vattnet, för att nu använda ett svenskt ordspråk.

Gatan som löper parallellt med min hemvist heter Kalwaryjskagatan (ulica Kalwaryjska). Varför den heter så har jag inte riktigt lyckats utröna. Efter en stunds googlande landade jag i två (extremt) hemsnickrade teorier. Den första teorin är att namnet har något med Golgata att göra. Ni vet den där platsen där Jesus korsfästes. Golgata kallas ju även Kalvarieberget. Men när jag grubblat en stund över detta förkastade jag den teorin då den helt enkelt inte alls föll mig på läppen.

Den andra teorin kändes mindre blodig och tyngd av kristlig begrundan. Jag landade nämligen i slutsatsen att Kalwaryjskagatan syftar på den lilla staden Kalwaria Zebrzydowska, som ligger sydväst om Kraków. När Kalwaryjskagatan anlades i slutet av 1700-talet var den vägen mellan Lviv, då Lemberg, och Wien. Och söder om Kraków, på vägen mot Wien, finner man just Kalwaria Zebrzydowska.

Nåväl, jag skulle tro att båda mina teorier är fullkomligt felaktiga, men de gav mig i alla fall en stunds avkoppling.

Kalwaryjskagatan löper inte bara parallellt med min lilla gata, utan löper även rakt igenom stadsdelen Podgórze, som fram till 1809 faktiskt var en alldeles egen stad. Och det finns faktiskt något mycket eget med Podgórze, och i synnerhet Kalwaryjskagatan. Det är inte alls svårt att föreställa sig att detta har varit en livgivande artär i en alldeles egen stad. Jag tycker att den är alldeles förtjusande. Tyvärr får jag inte medhåll av många krakowiter. För en tid sedan utnämndes nämligen Kalwaryjskagatan till Krakóws fulaste gata. Helt obegripliga för mig, som tycker att den är den finaste jag sett i Kraków. (Som ni märker har jag väldigt lätt för att drabbas av lokalpatriotism. Jag antar att det beror på att jag är skåning. I den sydligaste delen av kungariket Sverige frodas nämligen lokalpatriotismen, och det sociala mönstret spiller över lite här och var där jag bosätter mig.)

Frånsett att Kalwaryjskagatan är den mest hemtrevliga av alla gator i Kraków, så finner man här även väldigt många russin. Jag kan av utrymmesskäl inte nämna alla och envar, utan får helt enkelt lov att lova att återkomma till alla de andra. Ikväll tänkte jag dröja kvar vid det finaste av alla russin jag träffat på längs med Kalwaryjskagatan, och det är mannen i affären ni ser på bilden nedan. Under den fantasieggande skylten art-metalowe.AGD finner du nämligen porten till prylnördarnas himmelrike. Nej, inte sådana där dyra prylar man försöker tjusa sin omgivning med. Utan prylar av allehanda slag som behövs i hemmet.

Första gången jag kom in i butiken, och träffade Podgórzes trevligaste russin, fick jag klart för mig att den här killen nog kunde hjälpa oss med i princip allt. Ja, så länge det rör saker till hemmet. “Jag har allt”, sa han på sin egensinniga, men mycket fina, engelska. “Och det som jag inte har inne idag, tar jag in till er imorgon”. Och visst kan man finna allt hos honom (eller så har han det givetvis i butiken imorgon). Här finner du alla tänkbara verktyg, köksredskap, småspik och stora spikar, skruvar och muttrar, byttor och kärl och kastruller, och till och med en mycket intressant samling väggklockor, där Katten Gustaf-klockan med ögon som gungar i takt med tiden tar första priset. Efter bara en vecka och några dagar har detta russin längs med Kalwaryjskagatan varit min räddare i nöden ett dussintal gånger.

Men han är som sagt inte ensamt russin här omkring. På min gata finner vi dessutom en elbutik, som ser ut som elbutiker borde göra. Hos Elemar kan du få delar till alla möjliga upptänklig elektriska installationer. Men det är ju ett helt annat russin, eller möjligen en räv, som jag kanske kommer att berätta om någon annan gång.

Share

Tankar från ett grönkålsrike

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Grönkål, tänker jag när jag ser en grannbalkong i huset snett emot mitt. Javisst är det grönkål mannen med glasögon och lördagsruffig frilla står och vattnar i sina balkonglådor. Det är när jag ser grannens grönkål som jag huvudstupa blir förälskad i Kraków. Återigen, borde jag tillägga, för den här kärlekshistorien tycks gå på repeat. Ungefär som min kärlek till Lviv.

Men de två kärlekarna är mycket olika till sin karaktär, och eftersom jag inte vill trötta mina tålmodiga läsare med vimsigt snömos om dessa två kärlekars likheter och olikheter, kommer jag att i huvudsak fokusera på grönkål.

När jag bodde i Lviv hade jag ett återkommande problem, något som upptog mycket av mina olika huvudbry; jag kunde nämligen inte hitta grönkål. Om jag oväntat hittade grönkål, på någon av stadens alla basarer, drabbades ofta försäljaren av fantomsmärtor. “Ska du verkligen köpa all min grönkål”, frågade denne med darr på stämman. Mitt jakande svar resulterade ofta i ett fasligt ståhej. “Hon köper all min grönkål”, förkunnades det ut i basaren. Men hennes separationsångest ledde sällan till några höjda ögonbryn. Faktum är att de andra försäljarna nog inte riktigt förstod vad som avhandlades, ty så sällsynt är grönkål i Lviv att väldigt få ens vet vad det är! Nu kommer jag säkert få en massa protester från lvivianer som menar att man kan hitta grönkål i snart sagt varje skrymsle, men eftersom jag verkligen älskar grönkål, så kan jag intyga att denna gröna juvel inte är lätt att hitta i Lejonstaden.

Annat är det i drakstaden! (Jag syftar alltså på Kraków, inte Sundsvall!) Drakstaden kan nämligen erbjuda väldigt mycket grönkål för grönkålsnördar. Det tycks som om det inte enbart är min hipster-granne som odlar grönkål i sina balkonglådor. Idag på Biedronka (en affärskedja som finns i nästan varje kvarter) erfor jag samma eufori som jag erfor när jag skådade min grannes balkonglådor. En av de första varorna jag såg när jag äntrade lokalen var… tada… G R Ö N K Å L! Jag behöver alltså inte snylta på grannens grönkål för att få mitt begär tillgodosett!

Det är för övrigt mycket lätt för mig att drabbas av akut kärlek när jag går runt i polska matbutiker. Det är som om polackerna har förkärlek för samma matvaror som jag. (Minus korvarna då.) Nu tänker jag inte göra en tradig lista över mat som jag gillar. Nej, jag tänker inte plåga er med det. Men jag behöver inte gå hungrig. Här finns allt jag vill ha, och till och med grönkål! Jag har alltså hamnat i mitt paradis. Ett grönkålsrike!

Nå, om jag nu skulle försöka vara allvarlig för en stund, så kan jag tillägga att det inte är mycket som jag känner mig besviken på så här långt i min nya hemstad. Jag har faktiskt redan fått beröm för min fina polska. Okej, okej. Jag inser att de bara försöker vara snälla och vill uppmuntra mig, men som språklärare vet jag hur viktigt det är få positiv respons på sina halsstarriga försök att uttala något på ett ovant språk. (Tänk på det nästa gång du träffar någon som talar svenska med brytning! Utgå inte ifrån att de vill tala engelska. Faktum är det kan vara exakt det som de vill undvika!) Polska är ju inget nytt språk för mig. Jag har en ganska god läsförståelse. Men min tunga och hjärna är inte helt överens om hur språket verkligen ska låta när det kommer ur min mun. Det som kommer ut är inte alls det jag tänkte att jag skulle säga. Därför blir jag så oerhört glad när någon berömmer mig för mina ytterst bristfälliga kunskaper i polska.

Innan jag kom hem till Kraków (ty det är ju nu sedan några dagar mitt hem), så hade jag en föreställning om att polackerna var fasligt mycket mer kärva än lvivianerna. Jag kan ju inte tala för hela landet, men de flesta krakowiter tycks tycka lika mycket om ett leende som lvivianerna gör. Med ett leende kommer man långt, och det är inte ovanligt att både den ena och den andra dörren öppnas för en om man bara ler. Under mina år i Lviv upptäckte jag att min svenska uppsyn – ni vet det där lite försmådda ansiktsuttrycket – inte fungerade särskilt väl. Folk blev irriterade, eller helt enkelt ointresserade av vad jag ville. När det här hade hänt tillräckligt många gånger, beslutade jag mig för att ändra strategi, och istället le alldeles förskräckligt mycket. Utan att gå in på detaljer kan jag säga att min vardag med ett leende blev extremt mycket enklare än de tidigare vardagarna utan ett leende. Och dessutom blev det trevligare. Mitt leende tycks alltså även göra min vardag trevlig i Kraków.

Men än trevligare blir det ju om man finner grönkål så där in på knuten. Vare sig det är i affären eller i hipster-grannens balkonglådor. På den punkten blir det 1-0 till Kraków.


Infångad grönkål.

Share

Med ett lejon och en drake i mitt hjärta

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika, poland, ukraina
Tags: , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

“Kanske kommer du att vara där ett år, och sedan kommer du på att det inte alls var så kul, och kommer tillbaka hit till oss”, ropar min granne Anja från sin balkong. Jag skrattar henne tillmötes. Vi får se, svarar jag.

Under de senaste dagarna har jag hört det där flera gånger. Nästan exakt samma fras. Kom tillbaka till oss om något år, säger man med ett hoppfullt leende på läpparna. Det är som om hela Lviv står på tå och gör sig oemotståndlig. Åk, men kom tillbaka.

Det är inte lätt att flytta från Lviv. Folket i den här staden har gett mig så mycket. Nästan varthän jag tagit mig i staden har jag mötts med öppna armar. Det är inte många ställen som jag mött en skeptisism, eller avog inställning. Och lika vänlig är man alltså när jag lämnar.

Fast lämnar gör jag inte. Jag flyttar, emedan Lviv allt kommer att bo kvar i mig. Det är här som jag fick ordet åter. Under flera år led jag av en kvävande skrivkramp. Det är svårt att säga vad exakt som ledde till att jag åter kunde börja skriva. Kanske var det lusten att förmedla, berätta för andra om det jag såg. Eller så var det så enkelt att jag blev mindre självkritisk. Jag vågade öppna upp för att släppa taget om kontrollen. Jag blev helt enkelt inte så rädd att vara fel. Skriva fel. Eller till och med tänka fel (enligt en möjlig gängse norm).

Så jag vill tro att det var Ukraina som ledde mig ut ur den fattiga ordlösa grotta som jag befunnit mig under flera år. Deras mer spontana förhållningssätt. Orädda som de är, och något otämjda, påverkade de mig till den milda grad att jag genomgick en slags personlighetsförändring. Plötsligt var jag mindre rädd för konflikter och konfrontation. Något jag alltid fruktat värre än döden. Deras känslor ligger ofta helt synliga i deras ansikten. I synnerhet om man är förbaskad. (Det är svårt – om än lämpligt – att generalisera folk så här, men det finns en avgrundsdjup skillnad mellan det svenska snäsandet och det ukrainska praktgrälet.) Genom sin spontanitet släpade de således ut mig ur den där grottan. Och helt ovetande var de förstås om vilken inverkan de hade, och ännu har, på mig. Men trots det är jag dem evigt tacksam, även om det är något som är fullkomligt omöjligt att tacka för.

Polen är ett helt annat land. Med ett fascinerande folk (dock lika svårt att generalisera), som tycks ha ett helt annat sätt att möta verkligheten på. De förefaller mig mer… hur ska jag uttrycka det… envetna. Fast på ett positivt sätt. Envisa. Och också orädda, dock mer (eller bättre) organiserade. Som min kollega, som har långvariga relationer med polacker, uttryckte det: de är mer abrupta, ärligare och har kan mycket väl slänga fram en obehaglig sanning att tugga på/älta.

Jovars, det kan jag nog skriva under på. Jag minns när en torghandlare i (min framtida hemstad) Kraków, skällde ut mig och G för att vi klämde på hans tomater. I Lviv klämmer man på tomaterna. Man kan ju inte köpa en tomat som man inte bekantat sig med en aning. Men det gick inte hem hos denne krakowiak. Inte ens när jag log mitt bredaste leende, och urskuldade mig, veknade han. Han var ohjälpligt förbaskad. Jag hade ju begått dödssynden som kallas “klämt på tomaterna”. Jag har, under mina åtta år och snart åtta månader i Lviv aldrig blivit utskälld på en marknad. Däremot har jag blivit utskälld på en massa andra ställen. Det är något jag vant mig vid, och faktiskt börjat tycka om. Det rensar luften, och det är alltid skönt att pysa ut lite frustration. Så med det sagt är jag säker på att jag kommer att trivas väldigt bra i Kraków. I synnerhet bland tomtatförsäljarna på marknaden.

Men trots detta har jag nu sorg i mitt hjärta. Att flytta från lejonstaden är oerhört svårt. Sasja, en av alla jag har nöjet att kalla för vän här, sa när jag träffade honom häromdagen, “vad ska du nu klaga på?”. Ja, visst är det sant att jag klagat på vatten och el som försvinner här i Lviv. På snöröjningen och soporna. Men inga av dessa element är orsaken till att jag flyttar från Lviv. Jag flyttar från Lviv trots att jag trivs oförskämt bra. Jag har trivts trots allt det där jag klagat på. Och jag flyttar trots att jag trivs väldigt bra med mitt jobb, med mina kollegor och trots att jag kommer att sakna mina studenter oerhört mycket.

Jag flyttar till Kraków eftersom jag varit nyfiken på stan sedan många år. Redan vid mitt första besök 1997 blev jag överrumplad, tagen på sängen, av drakstadens milda bryskhet. Dragningskraften har dessutom bara vuxit med tiden, och när jag nu fick chansen att flytta dit, kunde jag inte motstå att tacka ja. Det känns nästan overkligt att en sådan dröm går i uppfyllelse. Precis så som drömmen om att få bo i Ukraina uppfylldes. Och jag känner mig gräsligt bortskämd. Först oemotståndliga Lviv, sedan bedårande Kraków. Jag flyttar alltså från en av Galiziens pärlor till en annan. Vad mer kan man begära av livet att få bo och arbeta i ljuvliga Galizien… Och egentligen har väl de båda städerna mer gemensamt än vad som skiljer dem åt.

Men till min vän Sasja, som skämtsamt bekymrade sig över vad jag nu ska klaga på, kan jag hälsa att jag nog alltid kommer att hitta något. Det är sådan jag är, en skämtsam gnällspik. Och något säger mig att krakowikierna helt enkelt får vänja sig. Precis så som lvivianerna gjort.


När jag längtar till Lviv i Kraków kan jag ju alltid besöka denna sylta “Jak we Lwowie” (Som i Lviv).

Share

Vid Zuzannas port igen

Category: antisemitism, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jews, Kåseri, krönika, literature, poetry, poland, ukraina
Tags: , , , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Nå, det finns kanske de av er som tror att min kärlek till dem som tidigare befolkade Lvivs gator, då staden hette Lwów eller Lemberg, betyder att jag inte känner någon kärlek till dem som befolkar staden idag. Det är faktiskt en helt felaktig slutsats. Ty mitt hjärta klappar lika starkt för dem som bodde här tidigare, och dem som är här nu.

Men det är ändå så att det är minnet som intresserar mig. Hur vi minns och vilka vi minns. Och jag är särskilt intresserad av dem som inte syns. De som glömts, och således finns gömda bakom fasaderna. De, vars själar, ännu ändå på något vis finns här.

Och jag är inte ensam om att känna denna nyfikenhet. Denna iver att gräva fram alla de berättelser som döljs för den omedvetna lvivivanen eller den tillfällige besökaren.

Jag skulle nu kunna sammanställa en lång lista över alla de grupper, organisationer och personer som drivs av samma kall som jag. Men jag har lärt mig den hårda vägen att allt jag skriver här är utrustat med vingar av dun (för att parafrasera Zuzanna Ginczanka) som lätt svingar iväg och hamnar hos någon annan mer etablerad, som liksom av en händelse glömmer att nämna mitt namn. Därför sitter jag på en hel uppsjö av kunskaper, som inte delas här. Dessa kunskaper får helt sonika får nöja sig med att vandra tillsammans med mig, tills det att jag beslutat vad jag ska göra med dem.

Men låt oss återgå till minnet. Var än jag går finner jag det. Inte behöver det finnas någon speciell person knuten till varje plats för att man ska känna vilka som varit där, vad de tyckte om, och det är nästan så att jag ibland kan ta på deras drömmar och förhoppningar. Ett vant öga kan se det där. Se dem. Kanske är det lite lättare för mig än för många som är födda och uppvuxna i lejonstaden. Jag kommer liksom fri från sentimentalitet. Fri från egna minnen. Men med en hel skottkärra (eller rullebör, som jag hellre kallar den) av omättlig nyfikenhet, lust att förkovra mig och… det viktigaste… ödmjukhet. Ty jag känner både ödmjukhet för dem jag träffar och som bor här nu, och inför minnet av dem som bodde här tidigare. De är för mig ändå ett och samma. Förbundna genom denna förtrollade plats.

Jag ska inte sticka under stol med att jag ibland misstycker med hur man förvaltar historien här. Trots att det finns många som intresserar sig för att bära historien vidare, så finns det tyvärr de som inte tycks bekymra sig märkbart om den. Det senare förhållningssättet bygger nästan uteslutande på avsaknad av kunskap eller bristande ekonomi. De som medvetet demolerar är en liten grupp som bara har pengar för ögonen. Och de är ofta redan rika och befinner sig i ett ekonomiskt skugglandskap, som i och med kampen mot korruptionen, ändå lever på lånad tid och är förhållandevis snart ett minne blott.

Det finns ändå vissa platser i staden som jag skulle önska att de som bodde där förr blev synliga för de som bor här nu. Zuzanna Ginczanka är en sådan person. En plakett utanför porten där hon bodde skulle antagligen bara väcka förtjusning och nyfikenhet. Ett annat exempel är Stanisław Lem. Han hade en plakett, men den togs ner av husägarna. En plakett över honom skulle antagligen också bidra till förtjusning hos inte bara dagens lvivianer, utan även hos alla de polska turister, som dagarna i ända vandrar runt i Lviv och söker Stanisław.

Idag vill jag dock främst slå ett slag för Zuzanna Ginczanka. Ty här finns en svensk koppling. DNs chefredaktör Peter Wolodarskis mormor var nämligen god vän till Zuzanna. Hon hette Lusia Stauber och gick ur tiden förra året. Sverige har alltså en koppling till Zuzanna Ginczanka, och till dagens Lviv. Vi har ju givetvis många andra kopplingar, men visst är det lite kittlande att få känna samhörighet med en av Polens mest kända poeter? En poet som dessutom är på modet just nu. Dessutom skulle vi vara med och berika Lvivs nutid, något som alla här älskar. Och varför ska Lviv vara sämre än Kraków och Rivne? De har satt upp plaketter. Zuzanna bodde ändå tre år i samma hus i Lviv.

De av er som orkat harva er ner genom min oändliga textmassa (den blev ju lite längre än en tweet), kanske undrar om det finns någon slags uppmaning i min text. Ja, låt så vara, det kanske finns det. Om ni känner er kallade, skriv en rad till mig. Kanske faller det du skriver mig i smaken.

(Här kan du läsa tidigare inlägg på temat Zuzanna Ginczanka. Skrolla nedåt, eftersom detta blogginlägg ligger först.)


Minnesplakett på huset i Kraków där Zuzanna bodde sin sista tid i livet.


En minnesplakett på huset i Rivne, där Zuzanna bodde med sin mormor.

Bilder från Wikipedia.

Share

Annas former av tre

Category: art, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

21 december
Dagens polska affisch
Hel, port, kiosk, “formy trzech”
Av Anna Birtus-Seifert
År 1930-talet

Jag förstår inte alls vad detta är reklam för. Är det ett fodral? Eller är det en hållare av något slag? Och vadå “i tre former” (formy trzech)? Hel, det är ju en stad i Polen. Port betyder hamn, och kiosk betyder det vi är vana vid. Någon mer förståndig än jag får hjälpa till här.

Under tiden kan jag berätta lite om Anna Birtus-Seifert som skapat vår fina affisch. Ja, nu har jag inte så förfärligt mycket att förtälja, ty internet drunknar inte i information om henne precis. Hon föddes 1900. Var? I Kraków gissar jag. Ty hon tycks ha bott där hela livet. Hon gifte sig med Franciszek Seifert någon gång och la hans efternamn till sitt.

Det jag lyckats få fram är att de arbetade sida vid sida i en gemensam ateljé i Kraków. Många av de affischer som bär hans namn, kan egentligen vara hennes verk, menar vissa. Han hade en tjusig logga med ett snirkligt “f” som svävande ovanför Seifert. Nästan lite feminint, faktiskt. Annas logga är dock mer ihopsatt, en stadig fyrkant med alla hennes tre namn. Hmmm, nästan maskulint, faktiskt. Intressant. Eller så är det inte så intressant. Vi släpper det.

Nå, Anna Birtus-Seifert har i alla fall lämnat spår av sig på internet. Det tråkiga är bara att det antagligen inte är hennes eget verk som ofta bär hennes namn på där. Troligen är det en affisch av Antonia Richterówa (?) som bär Annas namn på internet. Någonstans har det blivit fel, men det rör inte internet ryggen. Vips har dess ettor och nollor massproducerat denna felaktiga information i en oändlig spiral.

Så är det ganska ofta med affischkonst. Vem som har skapat affischen är en information som ofta utelämnas. Och ibland står det fel namn som skapare. Affischkonst är ju lite som allmoge. Tanken är att de ska användas, och vem som är hjärnan bakom är ibland mindre intressant. I synnerhet om kreatören är en okänd nykomling.

Anna Birtus-Seifert gick ur tiden 1960, så hon lär ju ha hunnit skapa många affischer, och vissa av dessa bär tack och lov hennes namn, så som denna.

PS. Det kanske är lite intressant att se prov på Franciszek Seiferts affischkonst. Här hittar ni en snygging från 1926.

Share

Efraim Moses från Drohobytj

Category: antisemitism, art, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jews, Jiddisch, Kåseri, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , , , , , , , ,

(Läsningstid: < 1 minut)

9 december
Dagens polska affisch
Affisch till en utställning med Efraim Moses Liliens grafisk
Av Efraim Moses Lilien
År 1914

Det är en späd man med en väldig lie lutad mot axeln som syns på affischen. Klumpiga stövlar banar väg genom en äng med bångstyrigt högt gräs. Kanske är det svårt för er att ana i denna affisch, men Efraim Moses Lilien beskrivs som en av jugendstilens viktigaste företrädare. Född i Drohobytj i Galizien 1874 åkte han som ung man till Kraków för att studera under den store mästaren Jan Matejko.

Lilien var inte bara konstnär. Bara och bara, förresten. Som om det inte vore stort nog. Nå, han brann även för sionismen, och kallas därför ofta för den första sionistiska konstnären. Under sin levnad medverkade han till att grunda en konstskola i Jerusalem, samt att han grundade det första judisk-sionistiska förlaget i Europa.

Utställningen som affischen härrör från var bland annat initierad av Maximilian Goldstein, som var eldsjälen bakom det kortlivade judiska museet i Lemberg, Lwów, Lviv, eller vad du kallar vår älskade lejonstad. Goldstein och hela hans familj mördades i förintelsen. Lilien dog dock långt tidigare. Han gick ur tiden 1925, 51 år gammal.

Share

Iscensatt övergrepp

Category: by sophie engström, Historia, hutsuls, Kåseri, krönika, music, poland, ukraina
Tags: , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

En parad av bortgifta kvinnor tågar in på scenen. Stryker sig förbi den trånsjuka styvmodern. Paraden upplöses. Varje kvinna blir en individ, mot ett sorgligt raster av övergrepp, förtryck och utsatthet. Jag sitter på Lvivs opera och ser Wrocławs operahus framföra “Krakowiacy i Górale” (ungefär “Krakowiter och bergsfolket”) komponerad av Jan Stefani.

Det är nästan svårt att tro att operan vi skådar har mer än 200 år på nacken. Men den har åldrats väl. Men tolkningen är snarare en finurlig kommentar på vår egen tid av regissören Barbara Wiśniewska. Barbara Wiśniewska har inte varit rädd att ta ut svängarna. Men hon har gjort så utan att spoliera operans egen kraft och magi.

Handlingen är enkel, kanske nästan simplistisk. En unga kvinna, Barbara, är hopplöst förälskad i Stach. Men även hennes självupptagna styvmor, Dorota, är förälskad i Stach. De bor i Kraków, och alla bär röda, eller rödvita kläder. Styvmodern smider en lömsk plan, att gifta bort Barbara med den buffliga och storväxta Bryndas, som är bergsfolkets ledare.

Barbara är förtvivlad. Stach tycks däremot inte ha några större problem med att hoppa mellan de båda trånande kvinnorna. När en trollkarl med en magisk käpp uppenbarar sig, möter styvmoderns lömska plan på problem. Med sin käpp tar han folket i besittning. Han är inte enbart god, men Barbara och Stach anförtror sig till honom, och han lovar att hjälpa dem att omintetgöra styvmoderns plan.

När det står klart för styvmodern att hon förlorat sin Stach, och efter att hon förnedrats av sin man, Barbaras far, drabbas hon av en ond syn. Hon ser alla bortgifta och utsatta kvinnor paradera förbi. Kvinnorna dansar med plågade kroppar. Vi kan genom deras rörelser läsa de utsatthet, och övergreppen de utsatts för. Paraden avslutas med att hon själv ikläds en bröllopsklänning, och därmed får vi förstå att även hon en gång giftes bort mot sin vilja.

Barbara och Stach får varandra till slut, men regissören lämnar oss alla med en känsla av att allt inte står rätt till. Är det så att frasen “så levde de lyckliga i alla sina dagar” inte ens existerar i sagorna? undrar vi.

När “Krakowiacy i Górale” uruppfördes 1794 blev den en formidabel succé. Inte för att den var något av en feministisk uppgörelse med patriarkatet. Utan succén beroende främst på att när den spelades första gången endast några veckor före den slutgiltiga delningen av Polsk-litauiska väldet mellan Preussen, Tsarryssland och habsburgska imperiet. Folket sörjde sitt välde, och en opera som framhöll rikets särprägel togs därför emot med öppna armar. Musiken har dessutom många inslag av folkmusik, vilket var något av ett nytänkande under den tiden. Polackerna kände att det var en riktigt patriotisk opera, och så ses den än idag. Det senare kan kanske förklara varför Lvivs operahus idag var fyllt från topp till tå med tillresta polacker. Jag utgår att operahusets väggar inte hört så mycket polska på sju decennier. Mer än 200 år senare gör alltså Barbara Wiśniewska en tolkning av operan med fokus på kvinnors utsatthet. Publiken i Lvivs operahus lever sig in i berättelsen, och det går ett sus genom publiken när även trollkarlen förgriper sig på Barbara. Det är ju trollkarlen som ska rädda Barbara från att giftas bort!

Jag är ganska övertygad om att många lever i föreställningen att detta inte är möjligt. En feministisk tolkning av en patriotisk opera i Polen! Alldeles för ofta läser jag nämligen hur okunniga personer upprepade gånger utnämner Polen till ett konservativt mörkertillhåll. Det har formats en bild av landet som inte alls korresponderar med hur det ser ut i verkligheten. Ty även om det finns incitament som vill vandra i ett antidemokratiskt och stockkonservativt hjulspår, så finns det så många andra i landet som inte alls gör det. Att omvandla en opera från 1794 till en kommentar till kvinnors utsatthet, sätta upp den på en av de större operahusen i landet, som sedan väljer att låta den turnera till Lviv, rimmar illa med bilden av Polen som ett mörkerland.

Wrocław operans besök i Lviv ingår i programmet för Lvivs sjuttonde operafestival. Efter föreställningen tillkännagav cheferna för Lvivs och Wrocławs operahus att detta ska bli en tradition och att det är början på ett närmare samarbete mellan de båda städerna operahus. En nyhet som gav varma applåder. Ty vi ska inte glömma att det just nu är ganska ansträngda relationer mellan Ukraina och Polen. Men kultur kan alltid stärka broar mellan folken. Och som chefen för Lvivs operahus förkunnade, ivrigt påhejad av sin polska kollega: Lviv och Wrocław verkar tillsammans för fred mellan de båda länderna.


Drömlik introduktion. En kvinna förbereds inför ett bröllop.


Rödvita krakowiter omringade av bergsfolket.


Affischen utanför Lvivs operahus.

Share

%d bloggers like this: