viewpoint-east.org

Bokhandeln på Rynek 23

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, literature, Litteratur, poetry, poland
Tags: , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

“Söker Pani något särskilt”, säger den trevlige försäljaren. Men jag skakar bara på huvudet som svar. Nej, inte är det väl så att man kan få tillräckligt med böcker, men jag har ändå lärt mig att hämma min samlarglädje när det kommer till just böcker. Nå, det är väl egentligen inte helt sant, men jag försöker i alla fall ha en restriktiv hållning gentemot ett alldeles överdrivet boksamlande. Så nej, jag söker inget, och ska inte ha fler böcker. Det senare säger jag visserligen inte till försäljaren på bokhandeln på Rynok 23, men det är vad som pågår i min skalle.

Egentligen ville jag bara hit för att få komma till en av de första platserna i Europa där man sålde böcker. 1610 slog Franciszek Jakub Mercenich upp portarna till det som skulle bli den första bokhandeln i Kraków. (Några hävdar till och med att det skulle ha varit den första bokhandeln i hela Europa!) Det blev antagligen en omedelbar succé, det utgår jag i alla fall från. Men tyvärr blev hans lysande affärsidé ingen lysande affär för honom. Tre år senare låg han nämligen död och begraven.

Detta hindrade inte andra entusiaster från att ta vid där Franciszek Jakub Mercenich stupade. Men inte heller de var särskilt lyckosamma. Av, för mig, oklara omständigheter fick en efter en kasta in handduken.

Någon gång i 1600-talets slutskede övergav man tanken om bokförsäljning på Rynek 23, och det skulle dröja hela 200 år till någon ny bokentusiast vågade öppna en bokhandel på platsen. År 1872 köpte Władysław Jaworski huset vid Rynek 23, och öppnade således en bokhandel. Här sålde han billiga böcker och hade dessutom en litterär salong. Verksamheten såldes dock efter några år till Gebethner i Wolff (Gebethner och Wolff), som bedrev bokhandel i lokalen från 1875 till 1940. Det var under denna tid som bokhandeln blev en viktig punkt i Krakóws litterära kretsar. Många möten mellan författare och hetlevrade diskussioner har väggarna på Rynek 23 bevittnat.

Under den nazistiska ockupationen av Polen tog Deutsche Buchhandlung över, och de hade bokhandeln där till 1945. När nazisterna slutligen besegrades fick
Gebethner i Wolff åter tillbaka verksamheten, och kunde verka ända till 1950, då företaget tyvärr likviderades av de kommunistiska myndigheterna.

Men det betydde ändå inte slutet för bokhandeln på Rynok 23. De kommunistiska myndigheterna lät öppna Dom Księga (Bokhuset), och de bedrev bokhandel från 1950 till 1998.

1998 var det alltså åter dags för nya ägare. Bokkedjan Matras drev en mycket älskad bokhandel fram till 2017, då hela kedjan faktiskt gick omkull. Under deras tid levde den litterära debatten upp, och de hade flera prominenta författare på besök. Bland de internationellt kända återfinns bland annat Norman Davies och Michael Houellebecq. Många polska författare, så som Michał Heller, Ryszard Kapuściński, Sławomir Mrożek, Jerzy Pilch, Andrzej Stasiuk med flera, bjöds också in till samtal och presentationer.

Idag är det en ny bokkedja som tagit vid där Matras slutade. Empik heter den. Eller rättare sagt, de tar inte vid där Matras slutade utan vill skapa en ny plats. Man har totalrenoverat bokhandeln efter senaste modet. Från det stora rummet vid entrén leds man via en gång, med väggmålningar, in till det allra heligaste. Där finner man två rum tillägnade Krakóws två nobelpristagare i litteratur, Czesław Miłosz och Wisława Szymborska. Man har här regelbundet författarträffar, och samtal kring litteratur.

Men redan nu kraxar olyckskorparna. Några menar att Empik inte kommer att kunna ha kvar verksamheten, då de inte är tillräckligt publikfriande. De har inte hyllmeter med engelskspråkig litteratur, och de har inte ens ett kafé. Istället försöker de satsa på litteraturens dragningskraft, och något inom mig hoppas ändå att de kommer att lyckas. Ty behöver verkligen Krakóws stora torg, Rynek główny, ännu en butik som satsar på krimskrams istället för böcker och samtal kring litteratur? Det är nämligen ibland svårt att förstå, när man står på Rynek główny, att Kraków faktiskt är klassat som litteraturstad av UNESCO.

Men när jag står där i Wisława Szymborskas och Czesław Miłosz båda rum på Rynek 23, känner jag i alla fall hur litteraturens vingslag fläktar genom rummen. Även om den våldsamma turismen gör allt för att urholka det som är unikt med Kraków, så finns det ändå några som bjuder på lite motstånd.

Jag vänder min näsa mot utgången, och är fast besluten om att jag inte ska införskaffa ännu en bok. Men som av någon outgrundlig anledning misslyckas jag med mitt uppsåt. Till kassan kommer jag nämligen inte tomhänt, utan jag har tydligen plockat på mig en liten bok om Józef Mroszczaks affischkonst. Den trevlige försäljaren ler glatt och försöker rikta min uppmärksamhet mot en bok av Nobelpristagaren Olga Tokarczuk.

Men jag skakar nekande på huvudet, ty den boken har jag redan…


Mellan bokraderna skymtar en svunnen tid.


Vy från Wisława Szymborskas rum.


Hos Czesław Miłosz.


Den förargliga lilla boken om Józef Mroszczaks affischkonst.


Man skyltar med böcker av nobelpristagarna Czesław Miłosz, Wisława Szymborska och Olga Tokarczuk.

Share

En polsk missuppfattning

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jews, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Hon ser lite ut som kommen ur en 1970-tals film, med grått permanentat hår, och lite för många lager smink. Lägg därtill ett frimodigt sätt, och en glatt pladdrande mun. Ja, då har du vår närmaste försäljare av zapiekanka.

Nå, vad är nu en zapiekanka, undrar du. Jag skulle närmast vilja beskriva den som en polsk missuppfattning av italiensk pizza. Men trots att den är en möjlig missuppfattning, så har den sina förtjänster.

Zapiekana består av ett vitt bröd, med tomat, svamp, och kanske skinka. Ovanpå detta lägger man ett ordentligt tjockt lager av ost. Sedan in i en het grill eller ugn. När den är tillräckligt varm för att bränna tungan, så att alla smaklökar fullkomligt kan utraderas, ringlar man däruppå ketchup eller majonnäs. Det frasar gott mellan tänderna, och trots att tungan blivit rejält bränd, tror jag mig kunna skönja någon form av smak. I vilket fall som helst, jag utbrister alltid “Mums!” när jag sätter tänderna i en zapiekanka.

Det låter kanske torftigt, men trots det är zapiekanka oförskämt god snabbmat. I mitt tycke har falafel eller vegoburgare oerhört svårt att konkurrera. Jag föreställer mig att det beror på dess enkelhet. Inga krusiduller. Bröd, tomat, svamp och ost.

Ordet zapiekanka skulle kanske kunna översättas med “sammanbakad”, men eftersom det ordet inte används i svenskan om mat, skippar vi helt enkelt att fördjupa oss i det polska språkets fulländade obegriplighet.

Nåväl, hur uppstod detta lyckade polska missförstånd? Zapiekanka lär ha uppkommit under 1970-talet. Kommunistregimen tillät plötsligt privat företagandet inom matindustrin. Draget ledde till att det snabbt uppstod mängder av familjeägda matutskällningar, där zapiekankan blev ett av de mest populära inslagen.

Zapiekankan var under hela 1980-talet omåttligt populär snabbmat, tills det att kommunismen föll och andra mer resursstarka snabbmatsföretag äntrade den polska marknaden.

Idag har dock zapiekanka seglat upp som en riktig kulträtt. Här i Kraków kan man gå till Plac Nowy i Kazimierz. I en byggnad med tolvhörn (dodekagon, på geometri-språk) går det att finna alla möjliga upptänkliga former av pålägg på zapiekankorna. Varje hipster på besök i stan kan därför hitta sin egen favorit. Tyvärr känner väldigt få av dessa zapiekanka-smaskande besökare till att huset före andra världskriget och förintelsen hyste slaktare som sålde kocher.

Själv föredrar jag ändå min närmaste försäljare av zapiekanka. Här råder inga nya påhitt om pålägg, inga krusiduller. Det som bjuds är en tvättäkta polsk missuppfattning. I en 1970-tals tappning, till råga på allt.

Share

En dånande Maria

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, Litteratur, poetry, poland
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Strax runt om knuten till mitt hus här i Kraków dundrar hon förbi. I en till synes oändlig ström av fyrhjulingar, tvåhjulingar, sexhjulingar och inte helt sällan åtthjulingar. Tre eller fyra filer har hon också dessvärre. Ja, hon är ett öronbedövande dån jag faktiskt helst sluppit. Den goda Maria Konopnicka.

Nå, vet jag inte om självaste Maria Konopnicka hade samtyckt till gatan, eller motorvägen, som bär hennes namn, och det är ju något vi aldrig kommer att få något svar på. Tyvärr har denna asfaltsstyggelse, som ligger strax utanför för min dörr, även fått mig att ondgöra mig över henne, trots att till och med jag förstår att hon inte har det minsta med krakowiternas förkärlek för bilfärder att göra.

Tidigare fick jag dock helt andra konnotationer när jag tänkte på Maria Konopnicka. Jag associerarade hennes namn till död och gravstenar i form av märkliga, eller kanske märkvärdiga, skulpturer. Ty när jag tänkte på henne såg jag framför mig Lychakiv-kyrkogården i Lviv, enär det är där som hennes stoft vilar. Maria Konopnicka gick nämligen ur tiden i Lviv, eller då Lemberg, år 1910.

Maria Konopnicka tillhör en av de viktigaste författarna inom genren positivismen. Hon var essäist, poet, översättare och romanförfattare. Hon föddes 1842, men det var först under 1870-talet som hon började skriva. Hennes första alster prisades av Henryk Sienkiewicz, som sedemera tilldelades Nobelpriset i litteratur (1905).

Maria Konopnicka gifte sig som 20-åring, och fick sex barn. Men äktenskapet var olyckligt, främst eftersom Marias man motsatte sig att hon skrev. 1876 lämnade hon således sin man och flyttade till Warszawa. Där försörjde hon sig på privatundervisning. (Då som nu var det svårt att försöka sig på sin skrivklåda.)

Under denna tid träffade hon sin författarkollega Maria Dulębianka. Det sägs att de två levde i ett romantiskt förhållande i 20 år. Lite som Selma Lagerlöf och Sophie Elkan, alltså.

Under 1880-talet slog Maria Konopnicka igenom som författare. Däribland författade hon en bok med utgångspunkt från Elsa Beskows teckningar till “Puttes äventyr i blåbärsskogen”.

Maria Konopnicka tycks ha varit en driven kvinna, och man kan inte annat än att gripas av beundran för hennes mod. Modet att lämna sin man för sin önskan att få skriva. Och modet att våga öppna sitt hjärta för en kärlek till en annan kvinna.

Jag har verkligen sökt, men kan inte finna några verk av Maria Konopnicka i översättning till svenska. Tyvärr är det ett öde som hon delar med många polska författare, kvinnor som män.

Hur hon hamnade i Lviv, och varför hon är begravd där, har jag inte heller lyckats reda ut. Vad jag däremot förstått är att hon är långt mer intressant än en bullrig motorväg, eller för den delen en gravsten med tjusig skulptur. Och trots att jag inte gillar motorvägar, så tycker jag ändå att det är ganska ärofullt att just hon fått namnge en så brukad bit asfalt som den som just nu dånar fram strax runt om knuten till mitt hus.


Maria Konopnicka som skulptur. Något säger mig att hon inte var riktigt så här stram, och att hon möjligen skulle föredra motorvägen framför denna skapelse.

Share

Gåvan vid Wisła

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika, poetry, poland
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

En vän till mig, som tillika är en oförtröttligt förkämpe för poesin, skrev efter Nobelkommittén hade tillkännagett Nobelpriset i litteratur, att intresset för poesin tydligen har falnat. Han må ha rätt. Ty det är inte ofta jag läser eller hör fanfarer till denna ypperliga konstform. Och det är mycket sällsynt att jag själv ägnar mig åt dylika bifall.

Ikväll vill jag ändå sona för att jag så sällan lyfter fram poesin. Och jag gör det genom att publicera en dikt av av de bästa polska poeterna – och därtill nobelpristagare – Czesław Miłosz. Dikten Gåvan skrevs 1971 i Berkeley.

Miłosz föddes i Litauen 1911, och åsåg både första och andra världskriget. Han överlevde andra världskriget genom att fly till en liten by utanför Kraków. Efter kriget verkade han som polsk diplomat, men hoppades av och flyttade sedemera till USA. Men hans kärlek till hemlandet och hans modersmål levde alltid starkt med honom. Under 1990-talet återvände han till Polen, och slog sig ner i Kraków, där han gick ur tiden 2004.

Hans poesi äger ett enkelt språk, nästan vardagligt. Det förefaller ibland som om hans strofer bara är något som sagts i förbifarten. Och kanske är det därför som de ofta känns så träffande. Som om det var något sagt eller nedtecknat av en själv.

För några dagar sedan avtäcktes en hyllning till honom i Kraków. På en trappa, som leder ner till den alltid så glittrande floden Wisła, kan man läsa dikten Gåvan.

Gåvan av Czesław Miłosz

En dag så full av lycka.
Arbetade i trädgården, dimman lyfte tidigt.
Kolibrierna stod stilla över kaprifolens blom.
Det fanns på jorden inte en sak som jag ville äga.
Jag visste inte någon värd att avundas.
Vad ont som hänt hade jag glömt.
Skämdes inte för tanken att vara den jag alltid varit.
Kände i kroppen ingen smärta.
När jag rätade på ryggen såg jag blå hav och segel.
(I översättning av Nils Åke Nilsson)

Dar
Dzień taki szczęśliwy.
Mgła opadła wcześnie, pracowałem w ogrodzie.
Kolibry przystawały nad kwiatem kaprifolium.
Nie było na ziemi rzeczy, którą chciałbym mieć.
Nie znałem nikogo, komu warto byłoby zazdrościć.
Co przydarzyło się złego, zapomniałem.
Nie wstydziłem się myśleć, że byłem kim jestem.
Nie czułem w ciele żadnego bólu.
Prostując się, widziałem niebieskie morze i żagle.

Share

Tarnów – en galizisk pärla

Category: antisemitism, by sophie engström, Centraleuropa, EU, Galizien, Historia, Jews, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

Sakta knirkar sig tåget fram, och omfamnar Kraków innan det drar vidare österut. Det är egentligen EUs fel det här, att vi måste åka runt hela Kraków, för att komma ut på spåret som leder mot den polska gränsen till Ukraina. EU envisas nämligen med att överskölja Polen med en massa EU-bidrag till infrastruktur. Något som framgår klart och tydligt vid varje station. Här pågår ett infrastrukturprojekt som finansieras med EU-medel, står det på praktiskt taget varje tågstation.

Och det är kanske just därför som ingen gnäller. Alla vet ju att det är till det bättre, trots att vi just nu får en ofrivillig sightseeing runt Krakóws förorter, som pryds av ömsom fabriker och koloniområden.

Vi sitter här på tåget, jag och G, då vi under gårdagens middag gemensamt satte våra pekfingrar på staden Tarnóws plats på kartan. Men inte visste vi då att man just nu håller på med ett väldigt tilltrasslad järnvägsarbete, som gör att tåget tvingas tuffa fram på gamla bortglömd och tilltuffsade rälsar. Nåväl, inget ont som inte för något gott med sig. Nu har jag nämligen skådat bland annat Nowa Huta från en helt ny vinkel. Bakifrån, skulle man kunna säga.

Själva resan var lika mycket en orsak till vår utflykt. Att åka tåg är nämligen en gemensam böjelse, jag och G har. Tur är kanske det, ty resan till Tarnów tog verkligen tid. Vanligtvis ska det väl ta lite mer än en timme att åka mellan Kraków och Tarnów. Idag tog det över två timmar.

Att vi hade valt just Tarnów var ingen tillfällighet. På våra resor mellan Lviv och Kraków har vi nämligen tyckt oss skönja en skönhet där bakom den ståtliga stationsbyggnaden.

Det skulle ganska snart visa sig att vi inte skulle bli besvikna. Det första mötet med Tarnów gick, som så ofta här i Galizien, i vänlighetens tecken. Tarnów-borna (låt oss hädanefter kalla dem tarnowiterna) som inte är lika bortskämda med turisters uppmärksamhet, mötte oss med öppna armar. Vi möttes av hjälpsamma damer, och nyfikna, men vänliga, blickar.

Från tågstationen får man vandra upp för en livlig och gemytlig gata. När bilarna når vägs ände, fortsätter vi förnuftiga tågresenärer och fotfolk uppåt och in i en riktig pärla. En renässansens pärla.

Längst uppe på kullen bildar de trånga gatorna ett vackert ringlande mönster, som går runt, runt stadens kärna, som har ett rådhus i renässansstil, så som de kringliggande byggnaderna.

Här stannar vi upp, helt hänförda, förstås, och väldigt varma. Faktum är att Tarnów är Polens varmaste stad, och det märks. Svetten lackar inte helt fagert i våra pannor.

Det tycks råda lite olika meningar om när Tarnów för första gången nämndes i några dokument. Å ena sidan kan man finna året 1124, men å andra sidan tycks andra mena att staden på riktigt omnämndes för första gången år 1309. Några år senare fick Tarnów i alla fall stadsrättigheter, och blev således en alldeles riktig stad.

Så levde tarnowiterna lyckliga, tills det att vi svenskar dök upp 1655. Vi ödelade inte bara Tarnów, utan praktiskt taget hela den del av Galizien som kallas för Małopolska, på svenska Lillpolen. Av Tarnóws 2000 invånare fanns bara 768 kvar.

Men Tarnów reste sig ur askan och blev återigen en inflytelserik stad. Under den habsburgska tiden var Tarnów ett näste för upprorsmakare, något som man även ägnade sig åt under den nazistiska ockupationen.

Vi snurrar runt stora torget, och kommer till resterna av det som var den äldsta synagogan i Tarnów. När nazisterna tågade in i Tarnów hade staden 40.000 invånare. Hälften av dem var judar. Judarna hade funnits i Tarnów sedan 1400-talet. När andra världskriget var över hade nästan alla av stadens judar mördats. 700 judar återvände efter andra världskriget, men praktiskt taget alla flydde undan antisemitiska attacker. Flertalet bosatte sig sedemera i Israel.

Idag finner vi alltså resterna av den gamla synagogan, men också ett livaktigt judiskt center. I Tarnów finns även en av de största och bäst bevarade judiska begravningsplatserna i södra Polen. På vår väg tillbaka till torget finner vi den plats var ifrån judarna deporterades till Auschwitz eller Bełżec. Varje gång jag möter en sådan plats, där judarna föstes samma för att skickas in i döden, blir jag lika stum. Ord som “förfärligt”, “avskyvärt”, “hemskt” känns bara futtiga och fullkomligt malplacerade. Jag äger helt enkelt inga ord för att beskriva det helvete de tvingades in i. Vi står därför kvar en stund. I tystnad.

När vi kommer in på torget igen, slås vi åter av Tarnóws skönhet. Här skulle man nog lätt kunna slå sig ner.

Men nu är det ändå dags att vända skutan hemåt igen. Hem till Kraków. Den här gången är banarbetarna lite mer inställsamma, och låter oss komma till Kraków, utan att behöva skåda Nowa Hutas väldiga ryggtavla av skorstenar och rökverk. Och vår resväg bjöd även på en bedårande solnedgång.


Rådhuset.


Synagogan Bima, som förstördes av nazisterna.


Begravningsplatsen.


Platsen där judarna föstes samma inför deportationerna till bland annat Auschwitz.


Resan hem till Kraków.

Share

Några rader om förintelseturism

Category: antisemitism, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jews, Kåseri, krönika, poland, turism
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

“Blev du upprörd?” “Nej, inte särskilt. Kanske när hon pratade om barnen, då kanske. Men nej, det var inte så farligt” Två kvinnor i medelåldern, från någon ort i trakten kring Mälardalen, samtalar om sina upplevelser från ett besök i Auschwitz eller möjligen Schindlersfabriken i Kraków.

Jag hör dem av en tillfällighet, likt en snyltgäst glufsar jag i mig deras replikskifte. Och helst hade jag nog sluppit höra. Ty det är ett föga smickrande drag hos oss, vår oförmåga till inlevelse och empati med andras lidande.

Det är som om de båda kvinnorna försöker tävla i vara oberörda. Och jag tycker mig till och med höra en liten gnutta besvikelse över att de inte blev mer uppskrämda och illa berörda. Kanske är det till och med så att det nästan undkommit deras medvetande att förintelsen är (inte “var”) ett verkligt skeende, där oskyldiga människor mördades, där alla – oavsett om de var barn, vuxna eller äldre – faktiskt var oskyldiga. Jag fick nästan för mig att de uppfattade förintelsen som en skräckfilm, eller thriller, som man kan tillåta sig att bli lite (bara lite) uppskrämd av. Men förintelsen är inte en skräckfilm, eller thriller. Den är inte ens en Steven Spielberg-film. Förintelsen är på riktigt.

Och ja, förintelsen är i allra högsta grad fortfarande, enligt mig. Det besinningslösa mördadet, som förintelsen innebar, ska inte förpassas ut ur samtiden presens till historiens dammiga preteritum.

Det har skrivits spaltmeter om förintelseturism, och jag tänker inte bidra till den debatten, då jag inte har något nytt att tillföra. Men jag kan i alla fall påpeka att jag undrar om det är särskilt hedrande att flåsa runt på platser där tusentals mördades, med mobilen eller kameran i högsta hugg, för att fånga den perfekta instagrambilden. Och tillåta sig att bli lite lagom uppskrämd. Jag kan inte låta bli att undra om man verkligen försöker hedra de mördade när man glatt poserar framför monument över förintelsens offer? Det hela blir bara än mer bestialiskt och grymt. Det är som om oförrätterna mot Europas judar aldrig tar slut.

Jag förstår visserligen att man faktiskt måste göra något om förintelsen för turisterna som översköljder Kraków. Så jag pekar nu inte finger åt alla de krakowiter som arbetar med att visa turisterna platser för förintelsen. Deras arbete hyser jag stor respekt för. Nej, jag pekar finger åt alla de turister som besöker dessa platser. Om man nu nödvändigtvis ska besöka platserna bör man 1) läsa in sig på ämnet 2) vara vördnadsfullt, respektfull och med eftertanke. Ty det är vi alla skyldiga dem som mördades.

Jag ville egentligen bryta in i deras samtal, det där samtalet kvinnorna från Mälardalen höll. Jag ville säga dem allt det här jag nu skrivit, men jag valde att låta dem passa ut ur mitt blickfång, ty jag erfor en väldigt påtaglig känsla av att de nog inte ens riktigt skulle vilja förstå… Förintelsen för dem är nog mest en Steven Spielberg-film. Något som man låter sig skrämmas av, så där lite lagom svenskt.


Från Schindlersfabriken, som jag besökte senast 2017.

Share

Inget nattsudd i Kraków

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, poland, russia, ukraina
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Hur är det att bo i Kraków, undrar du kanske. Faktum är att jag inte riktigt kan besvara den frågan. Jag har haft så mycket bestyr med vardagliga göromål, att jag egentligen skulle kunna befinna sig på vilken plats som helst i världen. Att jag bor i Kraków seglar ganska obemärkt förbi, faktiskt.

Men en sak har dock förändrats i grunden. Och det är mina sömnvanor. Klockan är just nu 21.07, och jag tänker redan på sängen. Om jag ska vara uppriktig har jag sneglat på den sedan någon timme, ömsint trånande efter denna horisontella och himmelskt ljuvliga uppfinning.

Borta ur min tillvaro är det lvivianska nattsuddandet. Det var inte ovanligt att jag på vardagarna gick till sängs först kl 2. Och jag var sannerligen inte ensam nattsuddare. Flera av mina grannar var lika förtjusta i att suga i sig så mycket nattmörker som det bara var möjligt.

Jag måste tillstå att jag tyckte om det lvivianska nattsuddandet, och jag som aldrig föredragit de tidiga morgnarna, befann mig plötsligt i ett land med många själsfränder.

Annat är det i Kraków. Här släcker de flesta lampan långt innan tolvslaget, och det är knäpptyst i vårt lyhörda hus redan vid kl 22. Och kl 6 på morgonen börjar man skramla med kastruller i köket.

Det är uppenbart att jag nu bor i ett land som inte högaktar nattsuddandet lika mycket som lvivianerna gör. Eller så gör man det, men alla klockor är inställda på en annan dygnsrytm. En klocka som löper från kl 6 till kl 22.

Så varför förhåller det sig så, kan man nu undra. När jag frågade en vän, som känner Polen bättre än de flesta, svarade denne att polackerna är uppe med tuppen eftersom det vilar på äldre anor. Enligt denne skulle polackerna blivit morgonpigga i och med att Frans Josef I tillträdde som kejsare i det habsburgska väldet. Han lär nämligen ha varit extremt morgonpigg, och dessutom krävt att alla undersåtar skulle pinna runt i mörkret för att ordna med alla bestyr inför att kejsaren steg ur bädden.

Nå, det må vara att han var morgonpigg, men varför lyckades han då inte tvinga lvivianerna till att utföra denna hans förskräckliga böjelse? Och alla andra polacker då? De som inte styrdes av Franz Josef, utan av tsaren i Ryssland? Eller de som Preussen styrde över? Nej, jag har svårt att köpa den teorin.

Jag har själv haft en liten egenhändigt tillverkad teori. Jag tänkte mig att det skulle kunna ha att göra med att polackerna länge har haft en mycket stark bondekultur. Alla vet ju att bönder går upp i ottan för att pyssla med sina saker i lagården. (Jag är en riktig asfaltsblomma, och är därför inte så värst insatt i vad bönderna pysslar med, frånsett att jag har förstått att det de gör är fullkomligt livsviktigt för alla och envar.)

Fast vid närmare eftertanke förkastade jag min teori. Ty även lvivianerna har en mycket stark bondekultur, men de är både nattsuddare och sjusovare.

Kanske är det så enkelt att det har att göra med att Polen befinner sig förhållandevis långt österut på tidszonen, och man försöker krama ut så mycket dagsljus som möjligt ur dagen. Och Lviv ligger ju väldigt långt västerut på sin tidszon, och man behöver inte oroa sig lika mycket inför mörkrers inträde.

Hur det än förhåller sig så är i alla fall en sak säkert, och det är att imorgon kl 06.30 börjar kyrkklockan utanför vårt hus ringa som en besatt. Och då är det dags att försöka åla sig ut ur den himmelskt ljuvliga uppfinning som kallas säng.

Med det sagt är det bara för mig att säga God natt! Dobranoc! (Och till ukrainarna säger jag också) Добраніч! (trots att jag vet att det kommer att dröja några timmar tills det att ni nattsuddat färdigt).


Solen kämpar förtvivlat med att hålla sig över horisonten. I förgrunden floden Wisła, som flyter fram, dag som natt.

Share

%d bloggers like this: