På gatan Józefińska i den krakowitiska stadsdelen Podgórze får jag plötsligt syn på en bladman. Eller rättare sagt hans huvud, ty inte så mycket annat syns av hans fysionomi. Med sina ögon av sten stirrar han envist mot en okänd punkt i fjärran. Blicken tycks dock nästan slö, som om han inte riktigt vore i stånd att hålla sig vaken. På hans huvud syns ett blad av något slag och under ögonen har några svårdefinierade bladliknande formationer vuxit ut. De hänger lealöst på hans kindben och pekar otvetydigt nedåt. Hans tjocka läppar hålls lätt isär, som om han hade något viktigt att förtälja, eller möjligen likt någon som är på väg att nicka till.
Bladmannen är inte ensam, ty på var sida om honom står två personer som försöker fånga hans uppmärksamhet. På höger sida syns en yngling uppfordrande eller bedjande sträcka ut sina händer mot bladmannen. Men vid närmare granskning tycker jag att det är mycket oklart vilken som är ynglingens avsikter, kommer han för att undsätta bladmannen, eller månne vill taga denne av daga. Ynglingens anletsdrag avslöjar ingenting om hans intentioner, ty det är lika förstelnat och svårgenomträngligt som hans kropp.
På andra sidan om bladmannen syns en ung kvinna. Hennes strategi förefaller något mer raffinerad än ynglingens, enär hon tycks bjuda bladmannen på ett krus med okänt innehåll. Men bladmannen fortsätter enträget att stirra ut i tomma intet. Ingenting tycks kunna rucka honom ur hans sedvänja att stirra tomt framför sig.
Man tror att bladmännen härrör från romarriket, men det är faktiskt inte ställt bortom allt tvivel, ty vissa anser att det finns bevis på att de förekom redan under kelternas tid. Men bladmännens stora genombrott verkar ha kommit under medeltiden, då de blev populära huvuden att placera på kyrkor, antagligen för att skrämma bort ondskefulla själar. Under renässansen fick de en mer dekorativ karaktär, ett förhållningssätt som höll i sig till förra sekelskiftet då huset jag står vid kom till.
Initialt rymde bygganden en sparbank, men under andra världskriget hamnade det mitt i det judiska gettot. Huset fick då tjäna som högkvarter åt en judisk hjälporganisation som verkade inom gettot. De gjorde en heroisk insats för att försöka skapa lindring för det våld som judarna utsattes för. Organisationen var verksamma fram till 1942, då den likviderades av tyskarna. Praktiskt taget alla aktiva inom organisationen mördades i Förintelsen. Varje gång jag passerar huset med bladmannen tänker jag på de judar som under andra världskriget passerade under hans trötta anletsdrag. Och ibland är det nästan så jag får för mig att det är dem hans blick söker.
