viewpoint-east.org

Wesele – inte en helt vanlig fest

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, poland, Teater
Tags: , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Gruset på trädgårdsgången krasar lite uppmärksamhetssjukt. Trädgårdsgången leder upp till gården Rydlówka i stadsdelen Bronowice i Kraków. Gården byggdes 1894 av en bonde som hade en intilliggande gård. Bronowice var då en egen liten by, men idag tillhör den alltså Kraków. Rydlówka är kanske inte så mycket till gård, utan snarare en byggnad, som ligger insprängd mellan andra fashionabla villor. Men trots det är Rydlówka mer specifik än de andra, då den intar en särställning i den polska historien. Det var nämligen här som poeten Lucjan Rydel gifte sig med den unga Jadwiga Mikołajczyk den 20 november 1900.

Festen var som andra bröllopsfester, fylld av glädje, mat och dans, samt släkt och vänner från alla håll och kanter. Bland gästerna återfanns dramatikern, skriftställaren och konstnären Stanisław Wyspiański, ty Rydel tillhörde Młoda Polska (Det Unga Polen). Gruppen var en sammanslutning som förespråkade modernism inom konsterna, kryddat med symbolism och en släng av mystisism. De ville se sig som de nya dekadenta, och de var också kända för sin skarpa kritik av den konstnärliga inriktningen positivismen, och delningen av Polen.

Nå, låt oss återgå till bröllopet. Vid ett tillfälle under festen stod Wyspiański och betraktade de dansande paren. I rummet intill dundrade en het diskussion bland de äldre herrarna. De diskuterade politik, och givetvis cirkulerade diskussionen kring Polens självständighet. Wyspiański stod som sagt mellan denna diskussion och de dansande paren. Hans blick trevade upp längs väggen till en litografi av Jan Matejko som föreställde den legendariska kosacken och tillika banduristen Wernyhora. (Bandura är ett stränginstrument som liknar en luta. Idag förknippar man instrumentet främst med Ukraina.) Wernyhora är en mytomspunnen karaktär, möjligen utan verklig förlaga. Han ska enligt sägnen ha förutspått delningen av Polen innan den skedde. Wernyhoras profetia kallas den, men idag tror man att den nog skrevs efter delningen. Det här bekymrade dock inte Wyspiański nämnvärt vid nämnda bröllop. Han började genast skissa på en pjäs, med utgångspunkt från festen.

Hans pjäs Wesele (Bröllopet) hade premiär på Juliusz Słowacki-teatern i Kraków, den 26 mars 1901. Lite mindre än ett år efter Rydels bröllop och festen där Wyspiański fick sitt uppslag. Flera av karaktärerna i pjäsen hade Wyspiański lånat från Rydels fest, bland annat Rachel, som jag ska återkomma till i en senare postning.

Till skillnad mot vad många tror idag, rönte pjäsen inte någon större finansiell framgång. Den spelades flitigt, men enligt slavisten Tony H. Lin förstod inte skådespelarna vad det var de skulle gestalta. Wesele är full av konnotationer till polsk historia, och karaktärerna i pjäsen ackompanjeras av olika historiska figurer. Den tidigare nämnda Wernyhora återfinns givetvis i pjäsen, och lyfter ett gyllene horn som ska symbolisera den polska nationens mål, att folket ska revoltera mot överhöghet (Habsburgska riket, Tsarryssland och Preussen). Det finns dessutom ingen huvudkaraktär i Wesele. För att förstå Wesele måste man kunna den polska historien, som en Facebook-bekant uttryckte saken. De skådespelare som vid premiären var satta att tolka Wyspiańskis pjäs besatt, med andra ord, inte någon sådan kunskap.

Men det här förtog inte Weseles framgång. Pjäsen blev snabbt mycket populär i den del av det delade Polen som befann sig i Habsburgska riket. I den tsarryska, samt preussiska delen blev pjäsen förbjuden, då deras censorer förstod pjäsens politiska sprängkraft.

Det finns givetvis många minnesvärda uppsättningar av Wesele, men en av de mindre kända är den som tilldrog sig till Lviv (då Lvov) den 14 april 1945. Mitt under andra världskriget. Staden hade intagits av sovjetiska styrkor. (För andra gången. Första gången var 1939. 1941 tågade nazisterna in i staden, som senare kördes ut av sovjeterna 1944.) Till skillnad mot Sovjetunionens föregångare (Tsarryssland) tyckte sovjeterna att det vore en god idé att försöka få polsk teaterkonst att sammansmälta med den sovjetiska. Därför fick regissören Bronisław Dąbrowski i uppdrag att sätta upp pjäsen. Fast det krävdes en del förändringar för att sovjeterna skulle tycka att den passade i den nya sovjetiska tillvaron. Bland annat fick Wernyhoras gyllene horn istället symbolisera upptäckten av den gemensamma fienden (vilket torde vara nazisterna). Folket på bröllopsfesten fick inte hornet från Wernyhora – så som det står i Wyspiańskis manus – de letade upp hornet tillsammans, i sann sovjetisk anda. Ett år senare var det praktiskt taget omöjligt att sätta upp Wesele i Lviv, eftersom sovjeterna då hade beslutat att all polsk kultur, polska institutioner och polackerna själva, skulle förvisas ut ur staden.

Rydlówka står idag som ett museum över den plats där Wyspiański fick idén till pjäsen som fortfarande formar och påverkar landet. Huset ser ganska oansenligt ut, men ändock rymmer så mycket historia som vi här endast snuddat vid. Vi lär således återvända.


Rydlówka.


Det var i det här rummet som de äldre herrarna diskuterade politik.


Rollbesättningen till första uppsättningen av Wesele.


På fotografiet står Marian Jednowskis namn skrivet med blyerts, men det var Stanisław Knake-Zawadzki som tolkade Wernyhora vid urpremiären 1901.

Share

Till vem tillhör rymden?

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Historia, Kåseri, krönika, photography, poland
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Den 22 juni 1965 slog Hotell “Cracovia” upp portarna. Hotellet var då det mest moderna i Polen. Inte nog med det, enär det även var det längsta hotellet i landet, med sina 150 meter. I byggnaden rymdes 309 rum och 9 sviter. Bäddarna i byggnaden räknades till 510. Utöver det hade man restaurang, café, konferenssal, kasino samt flera butiker. Granne med hotellet byggde man även biografen Kino Kjiów. Arkitekten till de båda byggnaderna var Witold Cęckiewicz.

Hotellet var i bruk enda till 2001, då byggnaden såldes till ett investmentbolag. I avtalet stod dock att man inte fick hysa någon hotellverksamhet i huset. Det gick några år, och gamla hotell Cracovia såldes till Krakóws nationalmuseum.

Idag när man en plan att inrätta ett centrum för konst och design i det gamla hotellet. Övervåningarna står ännu så länge tomma, men i bottenplan återfinns ett centrum för polsk design, samt ett galleri med fokus på polsk affischkonst.

Det finns också en utställngshall, som hyst flera innovativa utställningar. Just nu (och fram till den 26 juli) pågår en utställning som är inom ramen för Krakóws fotofestival Miesiąc fotografii (Fotomånad). Utställningen på Cracovia bär titeln Do kogo należy kosmos? (Till vem tillhör rymden?) och är med alster av fotografen och filmaren Zygmunt Rytka (1947-2018). Utställningen är den första som arrangeras efter Rytkas bortgång. Den består av tre separata delar. Den som först möter besökaren är Fotowizja. Titeln är en ordlek med de två orden fotografi (fotografia) och teve (telewizja). Zygmunt Rytka fotograferade teven under flera år (1978–1983). Det här var under Polens kommunistiska tid, och Folkrepubliken Polen styrdes av Edward Gierek, som hade föresatt sig att modernisera landet. Han verkställde planen genom att ta stora internationella lån. Man satsade bland annat på industrin, men i och med att västvärlden då befann sig i en kris, misslyckades hans plan.

Zygmunt Rytkas fotografier på tevens korniga bild följer en tidslinje, som inleds med bilder från en dokumentär om faraonernas Egypten, till 1980-talets rymdprogram. Här skymtar även tomma hyllor i matvarubutikerna förbi. Projektet framstår som ett viktigt tidsdokument, där skavankerna i det kommunistiska Polen blottläggs. Men projektet talar även om vår mediastyrda verklighet. Våra liv besannas först när de skildras genom en ruta. Vare sig det är genom teven eller genom sociala medier.

Den andra delen av projektet heter 1981 och är en serie svartvita fotografier som visar tidningsläsare. Men man får inte se vem som läser, utan bara vad de läser. Rubrikerna fladdrar förbi, och delger oss den tidens oro. Det är väl lätt att glömma att man även före vår tid, faktiskt visste oerhört lite om framtiden.

Den sista delen av utställningen är filmer, där den ena bär namnet Retransmisja (Omsändning) och är en film med material från Fotowizja, som Rytka klippte samman och ljudsatte 1988. (Ni kan se filmen här.)

Det är en fascinerande upplevelse att gå genom lokalerna till det som en gång var en stolthet i Folkrepubliken Polen, samtidigt som man betraktar fotografier och filmer som kritiskt granskar och kommentarar den kommunistiska tillvaron. Det är svårt att föreställa sig att dåtidens politiska ledare kunde förutspå en sådan utveckling. Men så vet vi ju väldigt lite om var vår gemensamma tillvaro kommer att leda oss. Ty rymden tillhör inte oss. Den är ju bara oss till låns.

Share

Żeleńskis värld av glas

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Det fanns en tid då man visade sin rikedom genom att smycka utsidan av sina hus. Dagens estetik är dock helt annorlunda. De med stor eller medelstor portmonä bygger helst in sig i fyrkanter med stora fönster som vetter ut mot en perfektionistisk gräsmatta utan alltför många rabatter. Husen är raka. Stelt uppställda. Och de påminner om alla våra politiker och affärsmän i sina raka kostymer och dräkter. Inte ens sömmarna sticker ut för att reta fantasin. Allt är slätt och perfekt. Och inte heller färgerna retar ögat. Deras kostymer är som husen, märkligt färglösa trots att de ändå kan kallas för att bära något slags färg.

Hur kan det ha blivit så här, kan man undra. Ty före första världskriget förhöll det sig inte så. Då innebar en nybyggnation att man ofta sökte efter olika möjligheter att framhäva byggnadens utformning. På den tiden satte man ofta ut årtal på fasaden som sa när huset hade byggts. Man dekorerade med figurer och olika slag av tegel och puts. Och det var inte ovanligt att man beställde en glasmålning till trapphuset och entrén.

Om man bodde i Kraków vände man sig till mästaren och arkitekten Stanisław Gabriel Żeleński. Det var 1904 som han slog upp portarna till sin verkstad Krakowski Zakład Witrażów S. G. Żeleński (Krakóws verkstad för glasmåleri). Stanisław Gabriel Żeleński själv kom dock inte ursprungligen från Kraków. Han föddes 1873 i Warszawa, och utbildades vid tekniska högskolan i Lviv (då Lemberg). Efter utbildningen flyttade han till Kraków och köpte firman Krakowski Zakład Witrażów, och la till sina initialer och efternamn.

Det var i och med Stanisław Gabriel Żeleńskis övertagande som verkstaden gjorde sin stora framgång. Nyckeln till framgången låg i att han lät sig inspireras av hur man arbetade med glasmåleri i andra länder. Żeleński kuskade runt i hela Europa, och sög upp all kunskap som kunde göra hans verkstad ledande inom området. De fick uppdrag av kyrkor, men även av förmögna byggherrar eller privatpersoner. I både Kraków och Lviv kan man fortfarande hitta glasmåleri i entréer som bär Żeleńskis signum. Flera är de namnkunniga konstnärer som samarbetat med Żeleński. Bland dem återfinns Stanisław Wyspiański, Józef Mehoffer, Stefan Matejko (brorson till Jan Matejko) och många andra.

När första världskriget bröt ut blev Stanisław Gabriel Żeleński, som så många andra, inkallad. Det skulle för hans del innebära slutet för hans livsgärning som ägaren av Krakóws främsta verkstad för glasmåleri. Efter att han sårats i strid, avled han 1914. Men det betydde dock inte slutet för hans verkstad, enär hans hustru och barn tog över verksamheten. De kunde fortsätta att driva den 1952, då verkstaden nationaliserades i och med kommunisternas maktövertagande. Det här innebar tyvärr att familjen Żeleńskis verkstad förlorade sin position, och den hade kanske gått bort i total glömska, om inte glaskonstnären Piotr Ostrowski hade köpt verkstaden 1999. Han fick familjens tillstånd att driva vidare verksamheten i enlighet med den tradition de format.

Idag driver verkstaden både ett museum, samt att de fortfarande skapar glasmålning i den tradition som Stanisław Gabriel Żeleński grundade. Som vi redan vet är det ganska sällsynt att förmögna privatpersoner önskar en glasmålning, så dagens uppdragsgivare är främst kyrkor.

På museet gör man en resa i tiden. Ateljéerna ser praktiskt taget ut som på Stanisław Gabriel Żeleńskis tid. Endast små förändringar har gjorts, och dessa handlar uteslutande om att förenkla konstnärernas arbetssituation. Här andas man fortfarande in en skönhet, som är bortom de fyrkantiga kuber som vi idag omger oss med, och som vi tydligen trängtar efter. När man står här på museet, och i verkstaden, tycks förklaringen till det vara bortom allt mänskligt förstånd.


Ateljén.


Av Wojciech Jastrzębowski.


Glasmålning i taket i trapphuset.

Share

På en bänk med den rastlöse Bruno

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, Litteratur, poland, Teater
Tags: , , , , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

Ibland är sammanträffanden så påtagliga att man helt enkelt måste ha med det förhatliga ordet “jag” redan i första meningen. Fast det blir kanske först i tredje meningen. När jag (där kom det) satt på en av alla parkbänkar med namnplaketter i Planty häromdagen valde jag Bruno Jasieńskis bänk. Någon slags erindran om vem denne var gjorde sig påmind, men tanken fladdrade vilset iväg ut i tomma intet. Bänken valdes nämligen inte på grund av Bruno Jasieński, utan på grund av vyn mot Jagellonska universitetets huvudbyggnad Collegium Novum. Intet ont anande tog jag fram boken jag läser för tillfället, Courage and fear av Ola Hnatiuk, och satte mig tillrätta. När jag läst något stycke studsade jag till, ty där omnämndes som hastigast just den man vars bänk jag valt ut, Bruno Jasieński.

Men var hade jag stött på honom tidigare, det tog några sökningar på den förhatliga mobilen innan jag fann svaret. Han har skrivit romanen Palę Paryż (på engelska I burn Paris) som sedan några månader tålmodigt stått och väntat på mig i bokhyllan.

Nå, vem var då Bruno Jasieński som så enträget pockar på uppmärksamhet? Bruno Jasieński, eller Wiktor Zysman för att använda det namn som stod i hans dopattest, föddes den 17 juli 1901 i Klimontów, som vid den tiden låg i den del av Polen som kontrollerades av Tsarryssland (även kallad Kongresspolen). Hans far, som var läkare och tillhörde staden intellektuella, var av judisk börd och hette Jakub Zysman. Men han valde att konvertera då han önskade gifta sig med Wiktors adliga mamma, som bar det vackra tilltalet Eufemia Maria (född Modzelewski). Någon gång under Wiktors barndom bytte föräldrarnas efternamn till det polskklingande namnet Jasieński, men i hemmet talades både polska och ryska.

Redan som åttaåring började Wiktor studera på gymnasiet i Warszawa, där han på elevtidningen inledde det som skulle bli hans livsgärning, som skriftställare. Den unge Wiktor översatte till och med dikter från tyska till ryska. När första världskriget bröt ut, anställdes hans far av ryska armén och förflyttades till Moskva. Familjen följde således efter. I Moskva kom Wiktor i kontakt med de unga revolutionära, ett möte som skulle sätta avtryck i honom och leda honom livet ut. I Tsarryssland hade futurismen fått fäste, och det var en konstinrikting som tilltalade Wiktor. Bland de skriftställare som han bekantade sig med återfanns Vladimir Majakovskij. Men när kriget var slut återvände Wiktor till det självständiga Polen, och skrev in sig på det anrika universitet som hans bänk i Planty är riktat mot, Jagellonska universitetet i Kraków.

Väl i Kraków började Wiktor intressera sig för amatörteater, och han satte bland annat upp Stanisław Wyspiańskis kända pjäs Bröllopet (Wesele). Uppsättningen måste ha väckt uppmärksamhet, då han bland annat vävde in delar av Kommunistiska manifestet i introduktionen till akt två. Det var också under denna tid som Wiktor tog förnamnet Bruno och fäste det till sitt efternamn Jasieński.

1919-1920 härjade dessutom det polsk-sovjetiska kriget. Bruno blev, som många andra unga män, inkallad till en kadettskola i den polska armén. Som vi vet var Bruno en varm anhängare av kommunismen. Vissa källor gör därför gällande att Bruno under en poesikväll skulle ha förolämpat en uppsatt militär. Det hela ska ha slutat med att Bruno hamnade i förvar, där han också ådrog sig tuberkulos. Men källorna är motstridiga. Andra menar att han var hemma eftersom han hade tuberkulos och därmed inte förolämpade någon högt uppsatta militär. Utsagan passar ändå väl in på Brunos önskan att vara revolutionär. Bruno Jasieński hade nämligen redan tagit initiativ till en futuristisk gruppering som både var aktiv i Kraków och Warszawa. I april 1920 publicerade han förövrigt sina första dikter, och kom ut med sin första diktsamling But w butonierce (En känga i ett knapphål). Dessutom låg han bakom ett polskt futuristiskt manifest.

Under 1920-talet befäste Bruno Jasieński sin position som en av de centrala personerna inom den polska futurismen. Bland annat åkte han till Lwów, och befrändade Marian Hemar. Tillsammans försökte de starta en kabaré, men utan nämnvärd framgång. Hemar var en poet, satiriker, kompositör, och dessutom bror till Henryk Hescheles, som var far till Janina Hescheles. Utöver det var Hemar dessutom kusin med Stanisław Lem.

Under samma period blev Bruno Jasieński en alltmer övertygad kommunist, vilket ledde till att han stundtals plågades av att den polska polisen gav honom, i hans tycke, alltför stor uppmärksamhet. Polisens ihärdiga nyfikenhet på hans arbete gjorde att han slutligen övergav Polen och flyttade till Paris. Det var här som Bruno skrev, och publicerade, den legendariska romanen Palę Paryż 1928. Den udda romanen, som handlar om kapitalismens kollaps, slog ner som en bomb. Snabbt översatts den till ryska, och 1929 publicerades den i Polen. De franska myndigheterna ogillade dock Brunos fantasier om kapitalismens undergång, och han utvisades. Genast satte han sig på båten mot Sovjetunionen.

Vid sin ankomst till Leningrad var han redan en känd författare. Första upplagan av Palę Paryż hade sålt slut på en dag! Det var troligen därför som han genast hamnade i centrum av den sovjetiska kultureliten. Två år efter sin ankomst publicerar han verket Человек меняет кожу (Mannen som byter skinn), som lär vara författad i sann socialrealistisk stil. Borta var alltså futuristen Bruno Jasieński. Nu hade han blivit socialrealist och han hade lierat sig med Genrich Jagoda, chefen för säkerhetspolisen NKVD, som var en av hjärnorna bakom den Stora utresningen. Det här innebar bland annat att Bruno Jasieński medverkade i förföljelserna och hetskampanjen mot författaren och journalisten Isaak Babel. När Jagoda arresterades och avrättades förlorade Bruno sin beskyddare. Han arresterad därmed och dömdes till 15 år i straffläger. Men troligen blev han avrättad innan han förvisades till Gulag. De flesta källor gör gällande att Bruno Jasieński avrättades den 17 september 1938 i Moskva. Han blev 37 år gammal.

Czesław Miłosz sammanfattar den polska futurismen med orden “short-lived”, “disorderly and chaotic” i The history of Polish literature. Det är ju också ord som ganska väl överensstämmer med dess grundare och centralfigur Bruno Jasieński. Det finns därför otal fler vinklar och aspekter på Bruno Jasieńskis korta, produktiva och kringflackande liv, men han har idag ändå fått tillfälle till ro, då hans bänk erbjuder vila åt trötta fötter i Planty. Och som av en händelse är det för övrigt också hans födelsedag just idag.


Ett fotografi från 1930-talet på Bruno Jasieński med sin (?) hund.

Share

En annorlunda boplats

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, poland
Tags:

(Läsningstid: 4 minuter)

Det finns en plats i Kraków där det är lätt att känna en inre frid. På den tiden, då vi fortfarande kunde spankulera omkring helt sorglöst utan tankar på elakartade virus, kom jag till denna plats varje dag. I och med att alla rutiner har kastats om, är mina besök dock mer sällsynta. Men under hösten var platsen något av en livlina, ett andningshål, en oas. Det var här jag hämtade kraft till att leda mig genom mitt nya liv i Kraków.

Du undrar nu vad det kan vara för magisk plats, som har en så stor inverkan att den till och med lugnar en rastlös själ. Om jag vore vid mina sunda vätskor skulle jag givetvis inte yppa var, men jag är tyvärr alldeles för snackesalig, som skåningarna säger, för att låta bli.

Strax efter bron Most Dębniki löper Wisłas boulevard längs med flodbädden mot Podgórze. Där, när man rundat krönet, finns min magiska plats. På det hela taget är den ganska ordinär, sett ur ett Kraków-perspektiv. Här syns Wisła gira mot Podgórze, och Wawel som stolt bröstar upp sig på sin kulle.

Men det som gör platsen annorlunda är att här råder det en sällsam stillhet man inte finner på många ställen i staden. Det är som om tiden tar en paus. Plötsligt går det så mycket lättare att andas. Vardagens bekymmer löser upp sig i mitt bröst, och åker ur min mun som en liten ensam molnpuff.

Många gånger har jag sagt till mig själv att här borde man bo, väl medveten om att stillheten finns för att ingen bor just här. Kanske var det också så familjen Rożnowski tänkte när de byggde sin magnifika villa på just denna plats år 1891. Most Dębniki var vid den tiden helt nybyggd, och området andades fräschör och nytänkande. Familjen Rożnowski hade gjort sig pengar på bland annat tvåltillverkning. De ska även ligga bakom tvålen Biały Jeleń (Vita rådjur), som är känd för de flesta polacker.

Det är dock oklart vem som lät uppföra byggnaden. Vid sekelskiftet tillföll huset Ida och Edward Rożnowski. De ska ha varit syskon, och endast barn när huset byggdes. Kanske var det deras föräldrar som låg bakom idén att uppföra en magnifik bostaden vid udden mot Wawel, men ingen källa jag funnit har klargjort vem som låg bakom bygget. Vad som däremot framkommer är att huset kallades Willa Rożnowski i folkmun. Fotografierna av villan visar också att den var mycket vacker, med ett torn och en sällskaplig huskropp som ackompanjerade den. Lite som en sagoslott.

Vissa uppgifter hävdar att huset byggdes på en ö. Flera fotografier visar just att huset återfinns på en liten ö. Men andra uppgifter bestrider detta. Bilderna där huset ser ut att vara på en ö är fångade när det varit översvämningar, menar de. Huset stod i själva verket på en utskjutande udde, som ofta översvämmades.

Och översvämningar var ett återkommande problem för Willa Rożnowski. Familjen kämpade för att villan skulle överleva, men på 1920-talet blev de tvungna att kasta in handduken. Skadegörelsen efter översvämningarna blev för stora, och Kraków stad köpte villan av familjen. Man lät villan stå kvar, och inrättade istället ett kontor för ledningen på Krakóws vattenverk. Men vid en våldsam översvämning 1925 stod det klart att villan var i så dåligt skick att den borde rivas. Det skulle dröja till 1934 innan man tog det officiella beslutet att riva byggnaden. Något gjorde dock att man förhalade demoleringen till 1938.

Idag finns det alltså ingen villa på platsen, men ändock en lite udde, stor nog för svanarna ta en paus från sina svanbestyr. Och det här är verkligen en plats för paus. Det var väl så familjen Rożnowski också tänkte. Men Wisła ville något annat. Och kanske är det gott så, tänker jag när jag känner att min paus nog förtjänar att få ett slut.

Share

Inte helt utan grannsämja

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika
Tags: , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

På en gård i Lviv bor Anja. Varje dag pysslar hon på sin balkong. Omsorgsfullt sopar hon varje del av balkongen. Hennes pelargoner växer och frodas. När hon inte pysslar om sin balkong, och dess inneboende, tilltalas hon av att tilltala andra. Helst grannarna, men även de tillfälliga besökare som letat sig in på hennes gård. Om de tillfälliga besökarna dessutom råkar vara rökare kan de räkna med att få sig en skopa av Anjas utgjutelser.

Anja har alltid något att berätta för sina grannar. Det är företrädelsevis en blandning av smått och gott från hennes synintryck. Det som sker i hennes absoluta närhet. Ett särskilt fokus ligger på de olika vildkatter som huserar i Anjas kvarter. Om katterna är smarta tar de sig till Anjas gård, ty om de tar sig dit kommer de garanterat få smörja kråset. Men ibland ger Anja sin syn på både inrikespolitik och internationella relationer. Det sker dock alltid med en glimt i ögat, enär politiker och andra högt uppsatta inte är vederhäftiga, enligt Anja. Men om de skulle ha katt skulle hon nog lovorda deras gärningar.

Under flera års tid delade jag gård med Anja. Hon blev ett ankare i min tillvaro. Med henne kunde man alltid få ordning i det kaos som verkligheten brukligt serverar oss. Hon var dessutom en outtröttlig källa till språklig förkovring. Jag lärde mig uttryck och verbala konstruktioner inga läroböcker kan tillhandahålla.

Det går nog inte en dag utan att någon av mina tankevirvlar snurrar iväg till Anja. Ty idag har jag ingen Anja att samtala med över balkongräcket. Kontakten med mina grannar i Kraków är mycket sparsam. Det kommer sig av att min lägenhet är vänd från huskroppen jag bor i, så de jag ser bor i andra fysionomier.

Det här innebär ändå att det förekommer utbyte, om än ännu inte verbalt. (Vilket mina språkkunskaper tyvärr får lida av.) Genom mitt fönster, och även från min balkong, ser jag exempelvis det äldre paret som bor på tredje våningen i huset med den välskötta trädgården. Innan coronaviruset såg jag dem nästan varje morgon. På gården stod gumman med de matvaror hon inhandlat. På balkongen tre våningar upp stod hennes gubbe. Med ett elegant knyck, firade han ner en lina, i vilken gumman vant knöt fast matkassarna. Sedan firade han skickligt upp kassarna. Och så upprepades proceduren tills det att inga kassar fanns kvar. Gumman tog därefter en lov i trädgården, innan hon gick upp för trapporna.

På samma gård bor det kedjerökande paret, med sin minihund. När de inte röker påtar de i rabatterna. Hunden tycker om att stå vid staketet och titta upp mot mig, och fnysa så där förnärmat på hundars vis.

I ett annat hus bor Janusz. Ja, nu vet jag inte om han heter så, men det är så jag kallar honom. Han har ölmage och gillar blommor. Varje dag står han med sina blommor. Hela hans balkong är nu fylld av blommor. Han snurrar på dem. Fullkomligt outtröttligt plockar han bort vissna grenar och blommor. När han inte pysslar med sina blommor sitter han med sina grannar på balkongen och fördjupar sig i olika spörsmål, som ofta leder till att de skrockar belåtet. Vilka spörsmål de tar upp är dock bortom min kännedom. Ganska ofta hör jag dessvärre Janusz mer än jag önskar. Det är när han spelar Baccara, Scorpions och andra örhängen från förr. Det gör han för hela kvarteret, och det sammanfaller alltid med att han städar.

Mellan huset med den fina trädgården och Janusz, finns ett lågt hus som skyms av ett ödehus. Tyvärr har jag inte lyckats snoka mig fram till mer kunskap om dess invånare än att de har hund, som har en förkärlek för att skälla.

Till höger finns ett nybyggt hus, med en hipster som odlar grönkål och kommer från Spanien. Det bor också andra i det nybyggda huset, men de är inte alls lika intressanta som det äldre paret som firar upp matkassarna, eller Janusz med sina blommor och högljudda musiksmak. Det är väl kanske så att jag har försatts i ett Anja-syndrom. Jag sitter helt enkelt fast i en föreställning i hur en granne ska vara. De kan vara något äldre än yngre, och helst ha någon slags egenhet.

Om jag kunde skulle jag flytta min huskropp lite närmare Janusz och det äldre paret, kanske skulle vi kunna prata både med, och om varandra. Säkert är dock att jag, med en boplats lite närmare dem, hade lärt mig fler gångbara verbala konstruktioner som inte finns i läroböckerna. Och så skulle jag få lyssna en hel del på Baccara och Scorpions…


På andra sidan hägrar “Janusz”.

Share

Med Gusta Dawidson Draenger i Planty

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jiddisch, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Runt gamla stan i Kraków löper Planty. Med sin gröna fysionomi omfamnar den de gamla byggnaderna, vars kroppar pekar in mot gamla stans centrum, Rynek główny. I Planty återfinns ett lugn, som bara träd och deras tillhörande fåglar kan erbjuda. Längs med Planty står parkbänkar, där trötta fötter kan få välbehövlig vila. Flera av bänkarna är tillägnade prominenta krakowiter, och andra som betytt, eller fortfarande betyder, mycket för staden.

Bland namnen som pryder bänkarna återfinns Jan Matejko, Stanisław Wyspiański, Stanisław Lem, Wisława Szymborska, Czesław Miłosz, för att bara nämna några få bland de mer välkända. Men här finns också sådana som kanske inte är lika kända för en bredare allmänhet. Zuzanna Ginczanka har fått en bänk dit många hemlösa söker sig. Det bjuder emot att tro att hon inte skulle tycka om tanken att hennes bänk är ett härbärge för de mindre lyckligt lottade. Mittemot henne finns Diana Reiter.

De här namnplaketterna på bänkarna är en sann källa till att förkovra sig, ty här återfinns namn på personer som lätt skulle kunna falla i allas vår glömska. En sådan person är Gusta Dawidson Draenger. Utan en bänk tillägnad henne hade jag nog aldrig lyckats söka upp henne.

Gusta Dawidson föddes i Kraków 1917, samma år som Zuzanna Ginczanka föddes i Kyjiv, och femton år efter Diana Reiter. Gustas familj tillhörde den chassidiska dynastin Ger, som uppstod i den polska staden Góra Kalwaria. På jiddisch heter dock staden Ger. Med runt 100 000 anhängare tillhörde de en av de mest inflytelserika chassidiska grupperingarna i Polen före förintelsen.

Redan som ung började Gusta engagera sig politiskt. Hon gick med i den ortodoxa rörelsen Agudas Yisroel, och hon bidrog till undervisningen inom den judiska organisationen Akiva. Hennes politiska engagemang skulle följa henne livet ut.

När nazisterna tågade in i hennes hemstad Kraków, var hon 22 år. Genast anslöt hon sig till en underjordisk judisk motståndsrörelse. Det var här hon träffade Shimshon Draenger, som inte enkom var motståndskämpe, utan även redaktör för en betydelsefull judisk tidskrift. Det dröjde dock inte länge innan Shimshon Draenger arresterades. Dock inte för sin verksamhet som motståndsman, utan just i rollen som redaktör. Hans tidskrift hade nämligen publicerat en anti-nazistisk essä, som nazisterna inte kunde tåla. Straffet blev att skickas till ett koncentrationsläger i närheten av Opava.

Gusta och Shimshon var redan ett par, och hon kunde inte leva med tanken på att vara separerad från sin älskade. Hon angav därför sig själv, och bad om att få bli skickad till samma läger som Shimshon satt i.

I våra dagar skildras ofta Förintelsen som om man en gång hamnat i nazisternas klor, var man fast. Men andra världskriget var långt mer rörig och kaotisk än vad dagens människor tycks vilja förstå. Det var nämligen inte helt ovanligt att man lyckades fly från koncentrationsläger eller fångenskap. Många lyckades även att betala mutor för att komma ut. Zuzanna Ginczanka frigavs på detta sätt, efter att hon fängslats av nazisterna i Lviv. Även Gusta och Shimshon blev frisläppta genom att någon betalade en saftig muta till nazisterna. Man skulle ju kunna tro att det unga paret, i och med att de blivit frisläppta, skulle vara lite mer försiktiga, men frågan är om sådana tankar ens föresvävade paret.

Efter att de frigavs blev de engagerade i på en gård där de utförde arbete, övervakade av Gestapo. Men samtidigt arbete de med att sabotera för nazisterna. Gusta engagerade sig i den judiska stidsorganisationen ŻOB, (Żydowska Organizacja Bojowa). En organisation som Marek Edelman också var engagerad i. Här bidrog Gusta bland annat till att planera strider, hitta gömställen till motståndsmän, och stjäla vapen. Gusta bar i den här organisationen täcknamnet “Justyna”.

Men efter ett attentat mot ett kafé i Kraków där nazisterna ofta satt, greps Shimshon. När de fick reda på att han var gift med Gusta greps även hon i januari 1943. De sattes i det ökända fängelset Montelupich. Två år senare skulle även Zuzanna Ginczanka hamna här. Mycket tyder på att det var just på Montelupich-fängelset Zuzanna slutade sina dagar.

Gusta var däremot mer lyckosam. Både hon och hennes man Shimshon flydde från fängelset efter några månader. Under sin tid i fångenskap skrev Gusta en dagbok som återfanns efter kriget. Den publicerades 1946 med titeln Pamiętnik Justyny (Justynas dagbok) och tillhör en av de viktig källa till kunskap om den terror den judiska befolkningen fick genomlida under Förintelsen.

Gusta och Shimshon flydde till trakterna kring Bochnia. Där fortsatte de sitt modiga gärning att sabotera för nazisterna. Bland annat hjälpte de andra judar att fly. Men i november 1943 blev Shimshon återigen gripen. Denna gång i Wieliczka. De båda hade gjort upp om att om en av dem greps, skulle den andre uppge adressen till det gömställe där den som ännu var på fri fot befann sig. Shimshon uppgavs därför Gustas gömställe och hon greps.

Det är okänt var de mördades, men det är troligt att det skedde ögonblickligen. Det finns därför ingen grav att gå till, men väl en parkbänk i Planty. Jag tror jag ska ta för vana att stanna lite extra hos Gusta Dawidson Draenger, innan jag knatar vidare och hälsar på Zuzanna Ginczanka och Diana Reiter.

Följ länkarna bland taggarna för mer information om Zuzanna Ginczanka, Diana Reiter, Marek Edelman och Wieleczka.

Share

%d bloggers like this: