viewpoint-east.org

Wesele – inte en helt vanlig fest

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, poland, Teater
Tags: , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Gruset på trädgårdsgången krasar lite uppmärksamhetssjukt. Trädgårdsgången leder upp till gården Rydlówka i stadsdelen Bronowice i Kraków. Gården byggdes 1894 av en bonde som hade en intilliggande gård. Bronowice var då en egen liten by, men idag tillhör den alltså Kraków. Rydlówka är kanske inte så mycket till gård, utan snarare en byggnad, som ligger insprängd mellan andra fashionabla villor. Men trots det är Rydlówka mer specifik än de andra, då den intar en särställning i den polska historien. Det var nämligen här som poeten Lucjan Rydel gifte sig med den unga Jadwiga Mikołajczyk den 20 november 1900.

Festen var som andra bröllopsfester, fylld av glädje, mat och dans, samt släkt och vänner från alla håll och kanter. Bland gästerna återfanns dramatikern, skriftställaren och konstnären Stanisław Wyspiański, ty Rydel tillhörde Młoda Polska (Det Unga Polen). Gruppen var en sammanslutning som förespråkade modernism inom konsterna, kryddat med symbolism och en släng av mystisism. De ville se sig som de nya dekadenta, och de var också kända för sin skarpa kritik av den konstnärliga inriktningen positivismen, och delningen av Polen.

Nå, låt oss återgå till bröllopet. Vid ett tillfälle under festen stod Wyspiański och betraktade de dansande paren. I rummet intill dundrade en het diskussion bland de äldre herrarna. De diskuterade politik, och givetvis cirkulerade diskussionen kring Polens självständighet. Wyspiański stod som sagt mellan denna diskussion och de dansande paren. Hans blick trevade upp längs väggen till en litografi av Jan Matejko som föreställde den legendariska kosacken och tillika banduristen Wernyhora. (Bandura är ett stränginstrument som liknar en luta. Idag förknippar man instrumentet främst med Ukraina.) Wernyhora är en mytomspunnen karaktär, möjligen utan verklig förlaga. Han ska enligt sägnen ha förutspått delningen av Polen innan den skedde. Wernyhoras profetia kallas den, men idag tror man att den nog skrevs efter delningen. Det här bekymrade dock inte Wyspiański nämnvärt vid nämnda bröllop. Han började genast skissa på en pjäs, med utgångspunkt från festen.

Hans pjäs Wesele (Bröllopet) hade premiär på Juliusz Słowacki-teatern i Kraków, den 26 mars 1901. Lite mindre än ett år efter Rydels bröllop och festen där Wyspiański fick sitt uppslag. Flera av karaktärerna i pjäsen hade Wyspiański lånat från Rydels fest, bland annat Rachel, som jag ska återkomma till i en senare postning.

Till skillnad mot vad många tror idag, rönte pjäsen inte någon större finansiell framgång. Den spelades flitigt, men enligt slavisten Tony H. Lin förstod inte skådespelarna vad det var de skulle gestalta. Wesele är full av konnotationer till polsk historia, och karaktärerna i pjäsen ackompanjeras av olika historiska figurer. Den tidigare nämnda Wernyhora återfinns givetvis i pjäsen, och lyfter ett gyllene horn som ska symbolisera den polska nationens mål, att folket ska revoltera mot överhöghet (Habsburgska riket, Tsarryssland och Preussen). Det finns dessutom ingen huvudkaraktär i Wesele. För att förstå Wesele måste man kunna den polska historien, som en Facebook-bekant uttryckte saken. De skådespelare som vid premiären var satta att tolka Wyspiańskis pjäs besatt, med andra ord, inte någon sådan kunskap.

Men det här förtog inte Weseles framgång. Pjäsen blev snabbt mycket populär i den del av det delade Polen som befann sig i Habsburgska riket. I den tsarryska, samt preussiska delen blev pjäsen förbjuden, då deras censorer förstod pjäsens politiska sprängkraft.

Det finns givetvis många minnesvärda uppsättningar av Wesele, men en av de mindre kända är den som tilldrog sig till Lviv (då Lvov) den 14 april 1945. Mitt under andra världskriget. Staden hade intagits av sovjetiska styrkor. (För andra gången. Första gången var 1939. 1941 tågade nazisterna in i staden, som senare kördes ut av sovjeterna 1944.) Till skillnad mot Sovjetunionens föregångare (Tsarryssland) tyckte sovjeterna att det vore en god idé att försöka få polsk teaterkonst att sammansmälta med den sovjetiska. Därför fick regissören Bronisław Dąbrowski i uppdrag att sätta upp pjäsen. Fast det krävdes en del förändringar för att sovjeterna skulle tycka att den passade i den nya sovjetiska tillvaron. Bland annat fick Wernyhoras gyllene horn istället symbolisera upptäckten av den gemensamma fienden (vilket torde vara nazisterna). Folket på bröllopsfesten fick inte hornet från Wernyhora – så som det står i Wyspiańskis manus – de letade upp hornet tillsammans, i sann sovjetisk anda. Ett år senare var det praktiskt taget omöjligt att sätta upp Wesele i Lviv, eftersom sovjeterna då hade beslutat att all polsk kultur, polska institutioner och polackerna själva, skulle förvisas ut ur staden.

Rydlówka står idag som ett museum över den plats där Wyspiański fick idén till pjäsen som fortfarande formar och påverkar landet. Huset ser ganska oansenligt ut, men ändock rymmer så mycket historia som vi här endast snuddat vid. Vi lär således återvända.


Rydlówka.


Det var i det här rummet som de äldre herrarna diskuterade politik.


Rollbesättningen till första uppsättningen av Wesele.


På fotografiet står Marian Jednowskis namn skrivet med blyerts, men det var Stanisław Knake-Zawadzki som tolkade Wernyhora vid urpremiären 1901.

Share

På en bänk med den rastlöse Bruno

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, Litteratur, poland, Teater
Tags: , , , , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

Ibland är sammanträffanden så påtagliga att man helt enkelt måste ha med det förhatliga ordet “jag” redan i första meningen. Fast det blir kanske först i tredje meningen. När jag (där kom det) satt på en av alla parkbänkar med namnplaketter i Planty häromdagen valde jag Bruno Jasieńskis bänk. Någon slags erindran om vem denne var gjorde sig påmind, men tanken fladdrade vilset iväg ut i tomma intet. Bänken valdes nämligen inte på grund av Bruno Jasieński, utan på grund av vyn mot Jagellonska universitetets huvudbyggnad Collegium Novum. Intet ont anande tog jag fram boken jag läser för tillfället, Courage and fear av Ola Hnatiuk, och satte mig tillrätta. När jag läst något stycke studsade jag till, ty där omnämndes som hastigast just den man vars bänk jag valt ut, Bruno Jasieński.

Men var hade jag stött på honom tidigare, det tog några sökningar på den förhatliga mobilen innan jag fann svaret. Han har skrivit romanen Palę Paryż (på engelska I burn Paris) som sedan några månader tålmodigt stått och väntat på mig i bokhyllan.

Nå, vem var då Bruno Jasieński som så enträget pockar på uppmärksamhet? Bruno Jasieński, eller Wiktor Zysman för att använda det namn som stod i hans dopattest, föddes den 17 juli 1901 i Klimontów, som vid den tiden låg i den del av Polen som kontrollerades av Tsarryssland (även kallad Kongresspolen). Hans far, som var läkare och tillhörde staden intellektuella, var av judisk börd och hette Jakub Zysman. Men han valde att konvertera då han önskade gifta sig med Wiktors adliga mamma, som bar det vackra tilltalet Eufemia Maria (född Modzelewski). Någon gång under Wiktors barndom bytte föräldrarnas efternamn till det polskklingande namnet Jasieński, men i hemmet talades både polska och ryska.

Redan som åttaåring började Wiktor studera på gymnasiet i Warszawa, där han på elevtidningen inledde det som skulle bli hans livsgärning, som skriftställare. Den unge Wiktor översatte till och med dikter från tyska till ryska. När första världskriget bröt ut, anställdes hans far av ryska armén och förflyttades till Moskva. Familjen följde således efter. I Moskva kom Wiktor i kontakt med de unga revolutionära, ett möte som skulle sätta avtryck i honom och leda honom livet ut. I Tsarryssland hade futurismen fått fäste, och det var en konstinrikting som tilltalade Wiktor. Bland de skriftställare som han bekantade sig med återfanns Vladimir Majakovskij. Men när kriget var slut återvände Wiktor till det självständiga Polen, och skrev in sig på det anrika universitet som hans bänk i Planty är riktat mot, Jagellonska universitetet i Kraków.

Väl i Kraków började Wiktor intressera sig för amatörteater, och han satte bland annat upp Stanisław Wyspiańskis kända pjäs Bröllopet (Wesele). Uppsättningen måste ha väckt uppmärksamhet, då han bland annat vävde in delar av Kommunistiska manifestet i introduktionen till akt två. Det var också under denna tid som Wiktor tog förnamnet Bruno och fäste det till sitt efternamn Jasieński.

1919-1920 härjade dessutom det polsk-sovjetiska kriget. Bruno blev, som många andra unga män, inkallad till en kadettskola i den polska armén. Som vi vet var Bruno en varm anhängare av kommunismen. Vissa källor gör därför gällande att Bruno under en poesikväll skulle ha förolämpat en uppsatt militär. Det hela ska ha slutat med att Bruno hamnade i förvar, där han också ådrog sig tuberkulos. Men källorna är motstridiga. Andra menar att han var hemma eftersom han hade tuberkulos och därmed inte förolämpade någon högt uppsatta militär. Utsagan passar ändå väl in på Brunos önskan att vara revolutionär. Bruno Jasieński hade nämligen redan tagit initiativ till en futuristisk gruppering som både var aktiv i Kraków och Warszawa. I april 1920 publicerade han förövrigt sina första dikter, och kom ut med sin första diktsamling But w butonierce (En känga i ett knapphål). Dessutom låg han bakom ett polskt futuristiskt manifest.

Under 1920-talet befäste Bruno Jasieński sin position som en av de centrala personerna inom den polska futurismen. Bland annat åkte han till Lwów, och befrändade Marian Hemar. Tillsammans försökte de starta en kabaré, men utan nämnvärd framgång. Hemar var en poet, satiriker, kompositör, och dessutom bror till Henryk Hescheles, som var far till Janina Hescheles. Utöver det var Hemar dessutom kusin med Stanisław Lem.

Under samma period blev Bruno Jasieński en alltmer övertygad kommunist, vilket ledde till att han stundtals plågades av att den polska polisen gav honom, i hans tycke, alltför stor uppmärksamhet. Polisens ihärdiga nyfikenhet på hans arbete gjorde att han slutligen övergav Polen och flyttade till Paris. Det var här som Bruno skrev, och publicerade, den legendariska romanen Palę Paryż 1928. Den udda romanen, som handlar om kapitalismens kollaps, slog ner som en bomb. Snabbt översatts den till ryska, och 1929 publicerades den i Polen. De franska myndigheterna ogillade dock Brunos fantasier om kapitalismens undergång, och han utvisades. Genast satte han sig på båten mot Sovjetunionen.

Vid sin ankomst till Leningrad var han redan en känd författare. Första upplagan av Palę Paryż hade sålt slut på en dag! Det var troligen därför som han genast hamnade i centrum av den sovjetiska kultureliten. Två år efter sin ankomst publicerar han verket Человек меняет кожу (Mannen som byter skinn), som lär vara författad i sann socialrealistisk stil. Borta var alltså futuristen Bruno Jasieński. Nu hade han blivit socialrealist och han hade lierat sig med Genrich Jagoda, chefen för säkerhetspolisen NKVD, som var en av hjärnorna bakom den Stora utresningen. Det här innebar bland annat att Bruno Jasieński medverkade i förföljelserna och hetskampanjen mot författaren och journalisten Isaak Babel. När Jagoda arresterades och avrättades förlorade Bruno sin beskyddare. Han arresterad därmed och dömdes till 15 år i straffläger. Men troligen blev han avrättad innan han förvisades till Gulag. De flesta källor gör gällande att Bruno Jasieński avrättades den 17 september 1938 i Moskva. Han blev 37 år gammal.

Czesław Miłosz sammanfattar den polska futurismen med orden “short-lived”, “disorderly and chaotic” i The history of Polish literature. Det är ju också ord som ganska väl överensstämmer med dess grundare och centralfigur Bruno Jasieński. Det finns därför otal fler vinklar och aspekter på Bruno Jasieńskis korta, produktiva och kringflackande liv, men han har idag ändå fått tillfälle till ro, då hans bänk erbjuder vila åt trötta fötter i Planty. Och som av en händelse är det för övrigt också hans födelsedag just idag.


Ett fotografi från 1930-talet på Bruno Jasieński med sin (?) hund.

Share

‘De’ i huset bredvid

Category: by sophie engström, Centraleuropa, eastern europe, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, Litteratur, Teater
Tags: , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

9 december 2019
Dagens polska affisch
Oni (De)
Av: Franciszek Starowieyski
År: 1978

När jag började intressera mig för polska affischer var det egentligen inte den typen av affischer jag har publicerat hitintills i denna adventskalender, eller som jag gjorde i förra årets dito. De som först tilldrog min uppmärksamhet var de ganska… hur ska jag uttrycka det… ekivoka affischer. De kan väl närmast sammanfattas med att de ofta har någon förvrängd naken kropp, eller groteskt ansikte, i förgrunden. Jag kan inte påstå att jag tyckte om dem, men de hade det goda med sig att jag började intressera mig för polsk affischkonst. Jag kan givetvis inte lova något, men jag tror att den här affischen är det mest ekivoka jag kommer att publicera i årets adventskalender. Men vi får se. Jag vill aldrig ge ett löfte, som jag senare bryter.

Nåväl, vad är det nu för märkligt du tittar på? Jo, det är en affisch till Witkacys pjäs Oni, De på svenska.

Att sammanfatta vem Witkacy var är inte en lätt uppgift. Men vi kan börja med hans egentliga namn, Stanisław Ignacy Witkiewicz. Ignacy såg dagens ljus första gången 1885, och hans föräldrar var bördiga från Litauen. Men själv växte han upp i Zakopane, idag ett välkänt turistmål i polska Karpaterna. Hans far ville inte att den unge Ignacy skulle gå i ordinär skola, så barnet utbildades i hemmet. Mot faderns vilja lyckades i alla fall Ignacy bli antagen till konsthögskolan i Kraków.

Ignacy Witkiewicz var nära vän med en annan konstnär som förknippas med Zakopane, tonsättaren Karol Szymanowski. Han var under en tid även mycket nära vän till bildkonstnären Bronisław Malinowski. Om deras vänskap har Agneta Pleijel skrivit romanen Lord Nevermore.

Ignacy Witkiewicz var inte enkom (?) bildkonstnär. Han var även författare, skribent och arkitekt. Som författare skrev han flera verk som på olika sätt tangerade ämnet totalitära ideologier. Han närde en innerlig avsky mot alla ideologier som försökte inskränka yttrandefriheten. Det är möjligt att han tog den positionen efter att ha bevittnat ryska revolutionen 1917. Ignacys skräck för det totalitära samhället ledde bland annat till att han 1920 skrev pjäsen Oni, som antagligen skrevs som en reaktion på nämnda revolution.

Oni handlar om ett par som lever på en herrgård. Mannen på herrgården heter Bałandaszek. Han är förtjust i att samla konst. Han har en älskarinna som heter Spika, men deras relation är problematisk. Spika tycker inte att Bałandaszek ger henne tillräckligt med uppmärksamhet. Han försöker blidka henne med att tillfredsställa henne sexuellt. Men till Bałandaszeks förtret är det inte tillräckligt för Spika. Hon vill ha något mer.

En dag börjar hon tala om De (Oni) i en annan herrgård. Det uppdagas snart att De är en sekt, som lever efter ett totalitärt motto.

Affischen skildrar handlingen i pjäsen med att väcka äckel, men kanske också nyfiken, hos oss betraktare. Två nakna kvinnokroppar, brydda med dödskallar som huvuden, lutar sig smeksamt mot ett groteskt huvud som bara består av stirrande ögon. Hos mig väcker affischen oro. Jag känner mig iakttagen, kontrollerad, och utelämnad. Jag skulle tro att det också är avsikten, och att både Ignacy Witkiewicz och affischkonstnären Franciszek Starowieyski skulle vara väldigt nöjda om de fick höra att deras uppsåt hade lyckats.

Hela pjäsen slutar förfärligt sorgligt, men jag tänker inte avslöja mer, eftersom det vore tråkigt att ta från er möjligheten att bli chockade, om ni nu någon gång får möjligheten att se pjäsen.

1925 tar Ignacy Witkiewicz ett alias, Witkacy. Under denna tid börjar han producera bildkonstverk som visar sig vara mer lönsamma än hans skriverier. “Kunden måste alltid bli tillfredsställd” var hans motto under denna tid. Men redan under det sena 1920-talet återgick han alltmer till att skriva sina mindre lönsamma romaner. En av hans mest kända romaner skrevs just under denna tid, Nienasycenie (Omättlighet).

När nazisterna invaderade Polen 1939 flydde Ignacy Witkiewicz österut. Som ni vet av historien, anföll Sovjetunionen senare från öster. Det blev för mycket för Witkacy. Han avskydde som sagt alla totalitära regimer. Den 18 september 1939 tog han sitt liv. 54 år gammal.

När Ignacy Witkiewicz tog sitt liv hade han endast ringa inflytande över sin samtid. Men efter kriget kom hans namn åter i ropet. Först utanför det kommunistiska Polens gränser, men efter tövädret 1956 sattes bland annat hans pjäser upp av den legendariska teatermannen Tadeusz Kantor.

Idag är det nog ingen som ifrågasätter Ignacy Witkiewiczs enorma betydelse för den modernistiska litteraturen, och hans namn nämns parallellt med författare som Witold Gombrowicz, Bruno Schulz (som Ignacy lyfte fram innan denne var känd) och Czesław Miłosz.

Share

Bertha Kalich – en judisk Sarah Bernhardt från Lemberg

Category: antisemitism, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jiddisch, Kåseri, krönika, Teater
Tags: , , , , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

Det är inte så att jag inte vill skriva om kvinnor ur den lvivianska historien. De är bara så förfärligt svåra att skrämma fram dem från historiens dunkel, dit de tagit sin tillflykt i brist på uppmärksamhet och ovationer. Men det finns de som ändå inte räds att träda fram för att nagelfaras av en nyfiken själ som jag. En av dessa kvinnor är Bertha Kalich.

Den sjuttonde maj 1874 såg hon dagens ljus för första gången. Och hon gjorde det alltså i vår lejonstad, som då lystrade till namnet Lemberg. Hennes far var borsttillverkare, men trots att Lembergs gator nog behövde sopas en del, så var han fattig. Han var även hängiven violinist, men endast som amatör. Hennes mor var frilansande sömmerska, vilket betydde att hon mestadels arbetade hemifrån.

Moderns trognaste kundkrets var teatersällskapen i staden, och den teater- och operaälskande modern tog ofta med sig lilla Bertha för att åse spektaklet på scenen. Dottern lärde sig därför tidigt att älska teatern. Så det var kanske ingen som höjde ögonbrynen i förvåning när Bertha som 13-åring blev medlem i en kör på en polsk teater. Senare blev hon också antagen till polska operateaterns kör, där hon medverkade i just kören under uppsättningen av Verdis opera La Traviata.

Bertha Kalich var nog något utöver det vanliga, ty en annan skådespelare fick upp ögonen för Bertha i kören. Han hette Max Gimpel och hade precis startat den jiddischspråkiga teatern Yankev Ber Gimpel i Lemberg. Han erbjöd henne snart att bli hans primadonna. Hon hade tidigare aldrig talat jiddisch från scenen, utan det hade varit polska, ryska och tyska som hon haft som scenspråk. Men det var tydligen inga problem för henne att fästa ännu ett språk till sin teaterskrud. Ty efter några öronbedövande succéer blev hon tillfrågad om hon ville bli del av Avrom Goldfadens legendariska jiddischspråkiga teatersällskap i Budapest. (Avrom Goldfaden skapade världens första jiddischspråkiga teater.)

Det tog henne bara några månader att lära sig rumänska, och hon lyckades med konststycket att även trollbinda publiken i Budapest. Det sägs att hon var så formidabelt duktig att till och med antisemiterna tog av sina hattar och bockade djupt för det unga teaterlejonet från Lemberg.

Men ingen framgång är smärtfri, och det fanns även de som var så avundsjuka på hennes framgångar att de planerade att mörda henne. Hon var ju inte ens fyllda 20, men hade redan framträtt i tre länder på minst fyra språk. Och med flera succéer i bagaget.

Därför fanns det de som uppmanade henne att lämna Europa och bege sig till USA, vilket hon efter viss tvekan valde att följa. När hon kom till New York fick hon genast uppdrag på en av stadens mest legendariska teatrar, Thalia teatern. Här hade hon flera bejublade roller i jiddischspråkiga föreställningar.

Det alltid den jiddischspråkiga teatern som fick hennes hjärta att slå. Därför beslöt hon sig för att försöka ge denna teater ett bättre rykte. De antisemitiska stämningarna i USA hade nämligen lyckats inbilla folk att judarna inte ägde någon egen originalitet. Hon började därför slipa både sina musikaliska och gestaltande begåvningar, och med den kunskapen var hon en av dem som la grunden för en livaktig och unik jiddischspråkig teaterscen i USA. Bertha Kalich blev så framgångsrik att hon till och med konkurrerade ut sina manliga kolleger, och fick till exempel rollen som Hamlet när den uppfördes på jiddisch på Thalia teatern. Bertha Kalich tyckte annars om att spela starka kvinnor, och bland hennes favoriter hörde Leo Tolstojs Kreutzersonaten.

Det var också vid denna tid som Bertha fick sitt smeknamn, en judisk Sarah Bernhardt. Nu strömmade anbuden in, och Bertha var med i flera mycket framgångsrika jiddischspråkiga uppsättningar, som mot alla odds lyckades ta sig hela vägen till att sättas upp på Broadway.

Trots att hon måste ses ett språkligt underbarn, så lärde hon sig aldrig att tala engelska utan brytning. Det här skapade vissa begränsningar, och gjorde att hon aldrig hade någon riktigt stor framgång gång på de engelskspråkiga teatrarna, även om hon ändå rönte viss framgång. Men viktigt är att hon var den första jiddischspråkiga skådespelerskan som lyckades etablera sig på den engelskspråkiga teaterscenen. Hon medverkade även i några filmer, som blev väl mottagna, utan att för den delen bli några exceptionella succéer.

Men nu blev det plötsligt svårt för henne att hitta lämpliga roller. Orsaken var att man under 1910-talet hade fått nya ideal för hur skådespelarna skulle agera, och hennes melodramatiska stil var inte lika eftertraktad.

Under 1920-talet drabbades hon dessutom av en okänd ögonsjukdom, och det blev helt enkelt mycket svårt för henne att befinna sig på scenen. 1931 gick hon slutligen i pension, oförmögen att utföra det skrå hon älskade så högt. Åtta år senare gick hon bort. Endast 1500 personer följde henne till hennes sista vila. Bertha Kalich från Lemberg hade ju varit en riktig super primadonna, drivkraften till att skapa en jiddischspråkig teaterscen i USA, så visst hade man förväntat sig några tusen sörjande. Vad det berodde på träter kanske de lärda om ännu, men troligtvis berodde det på att hon hade varit oaktiv flera år. Men hon hade dessutom haft en förkärlek för vissa divalater, vilket gett henne oförtjänt många fiender.

Om man går runt på gatorna i dagens Lviv, Berthas födelsestad, så finner man inga spår av henne. Det finns inga plaketter som säger att “Här framträdde den stora stjärnan Bertha Kalich, den judiska Sarah Bernhardt“. Jag har aldrig hört någon guide nämna henne, eller läst om henne i någon guidebok om stadens historia. Det är underligt, ty Bertha Kalich var en unik skådespelerska, med en fenomenal begåvning. Hon spelade runt 125 roller på sju olika språk. Det är få skådespelare som kan stoltsera med en sådan CV, och Lviv skulle kunna ha mycket glädje av att lyfta fram en sådan unik pärla som Bertha Kalich.

Källa: Jewish Women’s Archive.

Share

%d bloggers like this: