viewpoint-east.org

Fundamentalt

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

De finns lite överallt i staden. De forna platserna för tillbedjan av de stora ledarna. Med sina stora fundament, utan tillhörande överkroppar, står de som lämningar över en bortgången ideologi. Vi samtidsmänniskor tildelas inte heller någon information om vem som en gång ansågs vara förtjänt av att hyllas med ett monument. Vi kan endast gissa oss till vilka som en gång stod på pall här. Men deras upphöjda bäddar, de stora betongblocken, står ändå kvar.

I alla de forna kommunistiska länderna finns sådana här betongblock, tomma på skulpturerna som en gång pyntades med blommor och flaggor. Polen var nog förhållandevis snabb på att plocka bort de kommunistiska monumenten, men kvar står alltså ofta deras fundament. I grannlandet Ukraina tog det dock ytterligare några decennier. Det första kommunistiska monumentet som plockades ner lär ha varit Leninstatyn utanför operan i Lviv 1991. Men så klart finns det många berättelser om monument som togs ner redan före lvivianerna tog till hackan och yxan. Det som däremot sägs vara riktigt är att man under Leninstatyn i Lviv hittade rester från den staty över Hitler som lär ha stått där de år Lviv ockuperades av Nazityskland. Det finns även de som påstår att man då även upptäckte att Lenin stod på judiska gravstenar som tyskarna använt för att bygga upp monumentet över Hitler. Idag har man istället byggt ett nytt monument framför operan i Lviv, ett monument över vatten, ty det är en fontän där lyckliga barn leker mellan dess vattenpelarna.

Men över hela Ukraina fanns det statyer över Lenin. Ja, fanns, ty den sista demolerades i januari i år. Den stod i den lilla byn Stariy Trojanjy, i oblasten Odesa. Enligt byborna ska några okända personer smugit dit om natten och farit med yxan mot Lenin till han föll. De lyckades nästan få ner hela Lenin, enär personerna som utförde denna gärning enkom förmådde kapa honom längs med fotknölarna. Nu står således ett par ensamma fötter på en piedestal. Man skulle ju vilja föreslå att skriften på fundamentet ändrades från “Här står den store Lenin” till “Här stod Lenin inte på god fot”. Eller så var det just det han gjorde, då många bybor har uttryckt sorg över att den gamle diktatorn fått vandra vidare.

Det finns något mystiskt och kittlande med dessa betongblock, och de föranleder alltid till en stunds begrundan. Det är lätt att falla i grubblerier över tidernas gång, och möjligen över dess förfall, vilket inte alltid är av ondo. Det är också lätt att låta fantasin skena iväg till hur de en gång kanske såg ut, dessa fundamenternas överkroppar, eller hur de skulle kunna te sig om man valde att sätta dit en ny överkropp.

Ibland hörs det röster att det är fel att avverka dessa monument. De ska stå som en påminnelse om vilka som tidigare satte agendan. Frågan är om det verkligen är tillrådligt, enär monument gärna ses som någon slags bekräftelse på riktighet. Däremot kan det finnas en mening med att lämna själva fundamentet, om man nu till nöds måste ha någon del kvar, som en markering att de som stod här, idag inte är önskvärda. Och diskussionen om hur man ska förhålla sig till dessa monumentet lär de ideologiskt fjättrade fortsatt tvista.

Vid just detta fundamentet i Krakóws utkant, där vi nu står, har däremot naturen beslutat sig för att skapa ett verk, med en liten tunn björnstam som har vuxit ut mellan betongblocken.


Björk på piedestal.


En framgångssaga

Category: by sophie engström, Centraleuropa, economy, EU, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

En kylig söndag i mars, singlar några envisa snöflingor ner mellan husen och landar på kullerstenarna på Szpitalna i gamla stan i Kraków. Här är det nästan tomt på folk, men så gnisslar det till och runt om hörnet kommer en cyklist med jäktat kroppsspråk. På ryggen har han en stor, grön och fyrkantig ryggsäck, och med det vet vi att han är en av alla cykelbud som levererar mat från restauranger till hungriga krakowiter. “Kåly i dä?” (“коли і де?”) vrålar han in i mobilen han som han mirakulöst lyckas balansera på örat medan han susar fram. Därmed har vi ytterligare en nyckel till vem denne cyklist är, ty språket han talar är ukrainska, och frågan han vrålade i sin mobil är “när och var“, sådana frågor som många cykelbud nog brottas med.

I Kraków kryllar det är dessa cykelbud. Det finns nästan lika många olika firmor som det finns färger på en färgkarta, och varje firma har valt sin färg på ryggsäckarna buden levererar mat i. Väldigt många av dessa cykelbud kommer från grannlandet Ukraina. Överhuvudtaget finns det en ansenlig mängd ukrainare i Polen, och deras betydelse för den polska ekonomin är inte att underskatta. De arbetar dock inte enbart som just cykelbud, utan återfinns i alla sektorer, men med betoning på jordbruk, service yrken, byggnadssektorn, IT och tillverkningsindustrin. Utöver det är det många unga från Ukraina som väljer att studera i Polen. Ukrainarna är för övrigt centrerade till vissa områden i Polen. De flesta män hamnar i medelstora städer eller på landsbygden, emedan de flesta kvinnor främst arbetar inom service yrken i de större städerna.

2019 slog den polska centralbanken fast att Polens starka ekonomiska tillväxt inte hade skett utan hjälp från dessa bröder och systrar från öster. Orsaken till att man inte hade klarat det här själv är Polens åldrande befolkning, samt att många drivna polacker emigrerar till andra EU-länder i jakten på högre lön och bättre arbeten. Samma myndighet påpekade även att ukrainarnas arbetsinsatser i Polen sedan 2014 har stått för 11% av Polens totala BNP-tillväxt. Förra året noterade dessutom den ukrainska motsvarigheten till centralbanken att aldrig tidigare hade ukrainarna skickat så mycket pengar hem till sina familjer. Så man fröjdas nog på båda sidor om gränsen.

Det är tyvärr ingen som kan ange en exakt siffra på hur många ukrainare som bor i Polen, men den ukrainska ambassaden i Warszawa uppger att det kan röra sig om upp till 1,5-2 miljoner. Polen har dessutom varit väldigt frikostig med uppehållstillstånd för ukrainarna, och 2018 utfärdades nästan 700.000 nya uppehållstillstånd till ukrainska medborgare. De flesta som flyttar från Ukraina till Polen väljer att stanna en kortare tid, och det är därför bara ett fåtal av dessa som sedan ansöker om permanent uppehållstillstånd. Efter att kriget i östra Ukraina bröt ut 2014 kom det förvisso in en del asylansökningar, men de flesta avslogs, då Ukraina är ett självständigt land och det föresvävar inte risk för liv och lem i alla delar av landet.

Att ukrainare lever i Polen är tvivelsutan inte något nytt. Redan under den senare delen av medeltiden bodde det ukrainare på polskt territorium. Orsaken var att det Polsk-litauiska samväldet expanderade österut. Kasimir den store gav ukrainarna samma rättigheter som polackerna, och de fick även rätt att utöva sin religion i den ukrainsk ortodoxa kyrkan. Han gjorde dessutom en åtskillnad mellan moskoviterna, alltså ryssarna, och Rus-ukrainarna, även kallade rutenerna. Ukrainarna, eller rutenerna, var inte ryssar, slog han fast. Många inom den rutenska adeln valde även att konvertera till katolicismen, och därmed ingå i den polska adeln szlachta. Trots att det rådde förhållandevis goda relationer mellan folken, fanns det de ukrainare som menade att polackernas styre över dem utarmade de områden där ukrainarna bodde. Motsättningarna fanns alltså, och fick ny fart under och efter första världskriget och det inbördeskrig som utbröt när Polen blev självständigt 1918. Ukrainarna förlorade kriget, men motståndet mot Polen levde kvar hos vissa ukrainare. Med andra världskrigets utbrott innebar det att många oförrätter begicks särskilt av de ukrainare som allierat sig med nazisterna. Krigsslutet innebar dock inte att man återgick till en samlevnad, enär de polacker som bodde på ukrainsk-sovjetiskt område deporterades västerut. Före kriget bodde det över 400 000 polacker på det område som senare blev Sovjetunionen. Samtidigt bodde ungefär 140 000 ukrainare i Polen vid samma tidpunkt, och praktiskt taget alla tvingades lämna sina hem. Det är därför kanske ett ödets ironi att det nu bor närmare femton gånger fler ukrainare i Polen än det gjorde före andra världskriget.

Men det är nog inte av historiska skäl som ukrainarna idag söker sig till Polen. Ukrainas dåliga ekonomi, och kaotiska samhällskropp, är väl det troligaste svaret på varför ukrainarna söker sig hit. Och de kommer hit för att Polen har gjort det enkelt för dem att söka uppehållstillstånd, samt att de båda kulturerna och språken ändå har många beröringspunkter. Polen har dessutom flitigt använt som en förebild av ukrainska politiker. På senare tid har det dock höjts röster i Ukraina att man borde söka sig en ny förebild. Vissa ukrainska bedömare går så långt att de menar att Polens nuvarande regering försöker urholka de demokratiska institutionerna.

Vårt cykelbud försvinner bort mellan huskropparna i gamla stan i Kraków. Han finner troligen inte någon tid att ponera över ovanstående. Hans liv består mest av att han måste söka rätt på var “var” är, och förhoppningsvis hinner han till den tid då “när” torde vara.


Med galar på Wisła

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, Konst, krönika
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

I ett litet rum, på utställningen “Aleksander Kotsis – odcienie realizmu” (Aleksander Kotsis – nyanser av realism), som just nu pågår på museet Feliks Jasieński Szołayskis hus, hänger en teckning, som med sina blygsamma linjer nog lätt går besökaren förbi. Men det finns anledning att dröja sig kvar vid denna teckning en liten stund.

Teckningen, som Aleksander Kotsis mejslade fram med sin blyertspenna år 1867, bär titeln “Podróż wodna na Bielany galarem“, och i en översättning till svenska skulle den kunna heta “På en tur med galar till Bielany“. En galar är enligt Wikipedia en polsk plattbottnad roddbåt som sedan 1700-talet brukats som farkost på floder. Även om den inte är lika vanlig idag, förekommer det att denna mycket intressanta ark syns på Wisła. På teckningen har vår galar alltså satt sikte på Bielany. Byn är kanske mest känd bland krakowiterna för kyrkan, med tillhörande kloster, som ligger på bergets topp, och vars torn kan skymtas redan i stadsdelen Salwator. Kyrkan heter Kościół Wniebowzięcia Najświętszej Maryi Panny på polska, som med vissa akrobatiska översättningskonster skulle man kunna kalla det för Kyrkan för antagandet av den heliga fru Maria. Kyrkan och klostret byggdes på 1600-talet och då anla munkarna i klostret också en trädgård med vinstockar. Munkarna finns kvar än idag, men det är inte dessa som skördar druvorna och producerar det utsökta vinet från dessa trakter. År 1655 kom den svenska syndafloden, Potop szwedzki på polska. Svenskarna skövlade nästan allt i sin väg i Galizien, så även klostret, som dock senare byggdes upp igen.

Bland teckningens tunna linjer ser vi hur ett brokigt sällskap tar form. På Kotsis galar finner vi ett myller av människor, och händelser. I centrum ser vi en liten pojke som sträcker ut sin arm mot sitt syskon som sitter i moderns knä. Det går dock inte att avläsa om han smeker sitt syskon på kinden, bjuder han på en karamell, eller ger den mindre en örfil. Hunden vänder i alla fall bort huvudet, kanske hör hunden en fågel i strandbrynet. Bakom pojken och hans mor, ser vi hur några musiker iklädda uniform, spelar på tuba, trumpet och klarinett. Den ena tuban är riktad rakt mot moderns vänstra öra. Till höger om modern, och bakom pojkens fader, ser vi ett par som verkar tvista om ett parasoll. Nedanför dem ser vi ett barn som trycker sin högra handflata mot sin kind. Kanske har han tandvärk. Om vi lyfter blicken från paret som har en dispyt, ser vi en gytter av tunna linjer, men bland dem tornar en stolt hattbeklädd herre med en cigarett, eller kanske ännu hellre en cigarr, i munnen. En tomtefar med liknade hatt tittar ömsint på den rökande mannen.

I teckningens vänstra hörn ser vi tornen till ovannämnda kyrka spira på sin kulle. Vi ser även två kvinnor i samspråk. En sträng herre står parant med händerna i sidorna, och granskar de båda kvinnorna misstänksamt. Talar de om något som gör honom beklämd, eller försöker han bara göra sig stilig för de två kvinnorna? Om det vill Aleksander Kotsis inte förtälja. Hans teckning ger osedvanligt mycket spelrum för den fria fantasin. Kanske berodde det på att temat för målningarna inte intresserade Kotsis. Han var intresserad av konsten för konstens sak. Inte för dess motiv, säger de lärde. Men det stämmer förstås inte helt. Kotsis ömmande för barnen, och på ovannämnda utställning kan man se hur skickligt han skildrade barns särskilda utsatthet bland de fattiga i Galizien.

Aleksander Kotsis föddes själv i en fattig bondefamilj i en liten by utanför Kraków, år 1836. Byn hette Ludwinów, och ingår idag bland de mer centrala stadsdelarna i Kraków. När han var 14 år kom han in på konsthögskolan i Kraków, och blev nära vän med den store konstnären Jan Matejko. Tio år senare studerade han även i Wien. När han återvände till Kraków beslöt han sig för att bosätta sig i Podgórze, som då inte tillhörde Kraków, utan var en egen stad som löd under Habsburgska riket. Hans adress blev Kalwaryjska 18. Det kan tänkas att det var därifrån han gick den där dagen när han åkte galar till Bielany och målade vår teckning.

Nåväl, Aleksander Kotsis företog flera arbetsresor för att utveckla sin konst, och han var en omtyckt porträttkonstnär. Men sjukdomen lurade i kulisserna. Ingen vet riktigt vad han led av, men enligt flera källor hade han återkommande minnesförlust och förvirring, som kopplades till psykisk sjukdom. Aleksander Kotsis dog 41 år gammal.

Efter Kotsis död föll hans målningar i glömska, och utställningen på museet Feliks Jasieński Szołayskis hus är den första i sitt slag. Det är en genomarbetad och omsorgsfullt hängd utställning, som inte bara ger inblick i Aleksander Kotsis alltför korta liv, utan även ger perspektiv på hans tid, hur människorna bortom de rika salongerna levde, och hur de tog sig ut när de åkte galar på Wisła mot Bielany.

Ett urval av målningar från utställningen, dock inte den återgivna, som efter nogsamt övervägande valdes bort.


Ett efterlängtat sällskap

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

I stadsdelen Kazimierz uppstår plötsligt ett mindre tumult i korsningen Starowiślna och Miodowa. Sällskapet som orsakar tumultet har nämligen beslutat sig för att ta sig över korsningen genom att använda och simultant nochalera övergångsstället. De strömmar därför över gatan, och låter varken bilar, cyklister eller spårvagnar hindrar dem. De tålamodiga krakowiterna ställer sig på bromsarna utan att för den delen ge ifrån sig några ilskna tjut från signalhornen eller pling från cyklarnas ringklockor. Det är möjligt att krakowiterna vet att det här sällskapet inte låter sig hindras så enkelt. Sällskapet är nämligen långväga ifrån, och har envist färdats hit från hela världen. De har dessutom ett väldigt tydligt mål i sikte, vilket ofta föranleder att man blir svårare att hindra.

De är omisskännliga, detta sällskap, med sina hattar, långa svarta rockar, och karaktäristiska skruvlockar vid tinningarna. Slarvigt uttryckt kallas de ofta för ortodoxa judar, men det är ju givetvis en förenkling eftersom de är chassider. Alla chassider är förvisso ortodoxa, men de flesta ortodoxa judar är inte chassider. Termen chassid kommer från hebreiskan och betyder “from”. Det är en term som användts om lärda inom judendomen i 2000 år, men det var först på 1700-talet det blev ett begrepp för att beskriva denna speciella grupperingar inom judendomen. Det var nämligen då som Baal Shem Tov (född Israel ben Eliezer) formade det som skulle bli chassidismen. Baal Shem betyder på hebreiska “det goda namnets herre”, och får bäras av dem som kan göra underverk. Tillägget Tov, betyder god, så på svenska skulle han alltså fått namnet “Det goda namnets herre God”. Hans båda föräldrar var äldre, och när de gick bort blev han föräldralös. Efter deras död blev han adopterad av en judisk församling, och han fick studera i en cheder (en traditionell skola som lär ut hebreiska och grunderna i judendomen). Baal Shem Tov blev snart mycket inflytelserik och chassidismen fick många följeslagare. Under slutet av sitt liv hamnade han dessvärre i en fejd med Jakob Frank, och dennes följeslagare frankisterna, som lät döpa sig i Lviv år 1759. Det senare skulle ha krossat Baal Shem Tovs hjärta och ledde till hans död 1760. Jakob Frank och frankisterna innehar förresten huvudrollen i Nobelpristagaren Olga Tokarczuks utmärkta roman Jakobsböckerna. När Baal Shem Tov dog tog flera andra rabbiner vid, och bland dem finner vi Elimelech från Leżajsk, som vi ska återkomma till om en stund.

Att beskriva innebörden av chassidismen gör sig inte lätt, men man kan kan väl mena att några grundläggande egenskaper är att chassiderna lägger stor vikt vid hur intensivt man tillbedjer Gud, och att man kan närma sig Gud genom att dansa och sjunga. Det här var en väldigt förenklad återgivning, men är kanske ett frö till en djupare förståelse ni kan införskaffa er på exempelvis Wikipedia. Chassidismen blev mycket populär i det som idag är södra Polen och västra Ukraina, och på 1930-talet var drygt en tredjedel av alla judar i Polen chassider. Därav finns det många minnesmärken för chassiderna att besöka, och varje år gör de därför pigrimsresor till flera av dessa platser.

Just i dagarna är det Elimelech från Leżajsk som tilldrar sig chassidernas uppmärksamhet. Han lär ha varit flitig med att studera Torah och uppmanade sina följeslagare att göra detsamma. När Elimelech från Leżajsk dog, och hamnade inför den himmelska tribunalen, lär han ha sagt att han trots allt inte studerat Torah tillräckligt väl. Han var nämligen en ödmjuk man, och såg sina brister. Man kan dock anta att han därmed var något självkritisk. Tribunalen fastslog då att han skulle sändas till helvetet. Men ängeln, som skulle vägleda honom, ville något annat och tog Elimelech från Leżajsk istället till himmelriket. När Elimelech från Leżajsk såg allt vackert där, utbrast han att “om helvetet är så vackert, hur är då himmelriket?”

Chassiderna i korsningen Starowiślna och Miodowa är på väg till staden Leżajsk, som ligger drygt 20 mil från Kraków, för att besöka Elimelech grav. Den 11 mars är det 233 år sedan han dog. Enligt deras tro kommer Elimelech den dagen ner från sitt himmelrike (vid det här laget har han kanske fått lära att det faktiskt är just ett himmelrike, och inte helvetet han befinner sig i) för att skänka de chassider som kommer till Leżajsk hälsa, och framgång till deras barn.

Men när chassiderna nu står där i korsningen i Kazimierz, och skapar det karaktäristiska kaos som ofta uppstår när stora sällskap ska ta sig över en trafikerad väg, skänker de även oss runt omkring något alldeles särdeles efterlängtat. De ger oss nämligen en angenäm känsla av normalitet. Ty Kraków har inte riktigt varit sig likt utan deras besök och efterlängtade närvaro. Och trots att corona och reserestriktioner är märkta fiender, ha de i alla fall inte rått på detta övertygade sällskap.


Personerna på bilden har ingenting med händelsen i inlägget att göra. Fotograf är Alter Kacyzne, som tidigare förekommit på denna blogg. På fotografiet ser vi chassider på väg från en av synagogorna i Warszawa. Årtal okänd, men det lär vara taget någon gång under mellankrigstiden. Bildens källa..