viewpoint-east.org

En smula rörelsefrihet, om jag får be

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Utanför vårt fönster hoppar en stjärtmes från gren till gren. Lite bekymrad ser den ut. Jag antar att det är våren som skrämmer lite. Mycket bestyr och många göromål ligger ju framför honom och hans utvalda.

Men faktum är, att trots att jag gläds åt att äntligen ha ett fönster ut mot en plats med rikt fågelliv, har jag lite svårt att koncentrera mig på deras liv. Ett litet virus, som satt skräck i hela världen, sätter sig mellan mig och min upplevelse av fåglarnas bestyr. Jag kan helt enkelt inte njuta så som jag önskar.

Mitt kvarter har helt ändrat karaktär. Alla restauranger och caféer är stängda, eller så erbjuder de endast hämtmat. Många andra affärer håller stängt, och lekplatserna är försedda med hänglås. Likaså träningsredskapen i parken. Varje dag kör polisbilar runt med megafoner som basunerar ut att Polen är drabbad av en epidemi. Inget är sig alltså likt.

Men vi har fortfarande kvar lite rörelsefrihet. Och det är jag djupt tacksam för. Två och två får vi promenera eller till och med cykla. Det här är nya regler som infördes i tisdags. Idag var första helgen sedan dessa nya regler, och jag oroades över att få se stora grupper nonchalera påbudet. Nu blev mina farhågor dock inte besannade. Jag såg endast några få som vågade sig på att samlas fler än två. Men rykten har nått mig att man på andra platser i landet inte var lika förnuftiga. Det här är väl något som hela befolkningen kommer att få lida för, ety jag tror att det nog kommer ett strängare påbud inom kort.

Då kommer jag inte längre kunna få möta våren i dessa underbara omgivningar. Jag kommer inte få ta en cykeltur till Tyniec, som jag gjorde idag. Inte heller kommer jag att få dricka en medhavd öl vid badsjön Zalew Kryspinów, så som jag också dristade mig till idag.

Det blir att få vänja sig vid mina ynka trettiotvå kvadratmeter och en balkong på en liten blygsam dito.

Men även om det blir så kommer jag att kunna njuta av de fåglar som pryder träden utanför mina fönster. Jag tror nämligen att det dröjer ett tag innan politikerna beordrar att vi ska krypa ner i underjorden, så som det var för människorna i Karin Boyes Kallocain.

Fast det ska jag ändå låta bli att svära på. Så mycket har hänt de här veckorna som jag slätt inte trodde var möjligt. Det här var inte ett scenario jag någonsin ställt upp för mitt inre. Kanske är jag naiv, men jag måste faktiskt tillstå att jag tycker att våra epidemiologer har varit ganska dåliga på att få ut sitt budskap så att man förstår vad de säger. Eller så var det bara så att jag inte ville lyssna på det örat. Jag förstår i alla fall nu lite bättre nu vad de försöker säga. Tror jag.

Svårare är det ändå att förstå hur Polen ska kunna avsluta de här åtgärderna man vidtagit. Vad är målet? Att få bort viruset ur hela samhällskroppen? Eller vill man försöka minska belastningen på sjukvården? Eller är tanken att man ska hålla allt på paus till det finns ett vaccin? Jag har tyvärr inte lyckats få någon reda i det.

I skrivande stund pågår en kontrovers i Polen angående det förestående presidentvalet i maj. Många inom oppositionen vill få det uppskjutet på grund av smittorisken. Regeringspartiet Lag och rättvisa verkar vilja få valet till stånd. Men är det verkligen ansvarligt? Kommer inte smittan då spridas allt mer? President Andrzej Duda tillkännagav nyss att valet kunde skjutas upp. Men hur länge? Frågan kvarstår nämligen, hur länge ska Polen vara på paus? I månader, eller år?

Och är det verkligen en paus vi har? Här i Kraków känns det snarare som ett hjärtstillestånd, och jag blir för varje dag varse att det Kraków jag flyttade till nog aldrig kommer igen. Det är många som får sina liv krossade i Covid-19 spår. Affärsrörelser som inte överlever en sådan här katastrof. Många ukrainare har också lämnat landet. Dessa har varit en viktig ekonomisk motor för Polen. Deras anställningar var ofta osäkra, och dessutom stängde ukrainske presidenten Volodymyr Zelenskyj ner gränserna häromdagen. Ett beslut som i praktiken innebär att ukrainska medborgare inte har rätt att åka in i sitt eget land. På obestämd tid.

Ju mer jag tänker på det här, ju mindre förstår jag ändå. Kanske är det faktiskt så att det är oändligt mycket lättare att förstå epidemiologer än politiker och dessas beslut. Vi borde kanske övergå till en epidemiologisk ideologi. På så sätt skulle vi vara väldigt försäkrade mot situationer som vi nu har. Men… det är plausibelt att det ändå skulle bli fel, och fullkomligt obegripligt. Ungefär som nu, alltså.

Men utanför mitt fönster hoppar stjärtmesen från gren till gren. Lyckligt ovetande om vår kaotiska tillvaro. Epidemiologer, politiker och olika grafer avskräcker inte denna lilla tuffing. Och snart kommer han få sällskap av fler än bofinken. Kanske bör jag tänka lite mer på deras pyssel, för det här med pandemier lär jag nog aldrig få någon rätsida på.


Vart är vi på väg?


Tyniec.


Årets första vitsippor.

Share

En ljuspunkt i Kraków

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika, poland
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Vi stånkar fram på våra stålhästar. Över Wisłas broar, genom Kazimierz och mot gamla stan i Kraków. För första gången är det inte ens svårt att ta sig fram. Inga horder av turister. Inga fulla britter som väsnas på gatorna. Inga israeliska ungdomsgrupper som vandrar genom staden. Det är nästan så att man saknar dem något. Nå, bortsett från de brittiska fyllevanorna.

Kraków är inte sig själv. Lite vilsen tycks den mig, när ingen nu är här och beundrar dess skönhet. Men samtidigt känns det som om staden putsar ut, och nästan sätter sig lite till ro. I Planty hörs fågelsången tydligare än någonsin. De få bilar som kör förbi har den goda smaken att hålla låg hastighet.

Vi svänger in på Groszka mot hjärtat i gamla stan, Rynek Główny. Framför oss seglar en och annan cyklist fram. Inga hästekipage. Inga sjövilda turister som hänsynslöst sicksackar mellan trottoarer och rakt över cykelbanor. Det är faktiskt första gången jag tar mig fram här utan att uppleva att jag bryter mot någon slags oskriven regel som säger att det är härdiskt, eller nästan kriminellt, att vilja ta sig från A till B.

Vi stannar upp vid flera fasader. Aldrig har jag fått uppleva dem så. Århundradena strömmar genom mitt huvud. Jag får nästan en förnimmelse av hur det faktiskt kan ha varit här en gång.

När vi svänger in på Rynek Główny blir vi åter hänförda. All skönhet och prakt strömmar mot oss. Helt ostört. En liten labradorvalp jagar förtjust några vimsiga duvor. Det är rogivande, och jag erfar en känsla av att vara privilegierad att få uppleva Krakóws skönhet så här avskalad på turismens industri.

Och kanske är det nu som känslan av panik lägger sig något. Paniken att mina nära och kära ska bli sjuka. Att jag själv ska bli sjuk. Och paniken att jag inte ska orka vara ett ljus i mörkret för de unga människor jag har förmånen att undervisa. Jag önskar att fler politiker kunde hålla tillbaka lusten att slå på dystopiernas trumma. De ska ju ge oss vår framtid. Inte smula sönder den i kortsiktiga och illa genomtänkta beslut.

Men trots att mitt ljusa sinne grumlas något av att jag tänker på reseförbudet som råder i stora delar av Europa, så känner jag ändock en inre frid. Och innerlig glädje, att få vara med om en tid där Kraków inte översköljs av turister. Vi krakowiter har äntligen förmånen att få bli så där betagna av och nyförälskade i vår egen stad. Och det senare hör ju helt enkelt våren till. Det hör jag helt tydligt hur koltrastarna förkunnar när de slår an sina toner.

Share

Inställt på grund av corona

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Euromajdan, Galizien, Kåseri, krönika, poland
Tags: , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Emellanåt får jag telefonsamtal från personer som söker någon annan än mig på mitt polska nummer. Det var faktiskt så att ett av de första samtalen jag fick i höstas på mitt polska nummer var en ledsen och vilsen röst som undrade varför jag inte visste var Bodgan var. Det spelade tyvärr mindre roll för den tröstlösa rösten att jag försäkrade att jag inte kände till någon Bogdan i Polen som hade någon anknytning till mig. Efter flera upprepade telefonsamtal från samma tröstlösa röst blev jag tvungen att blockera numret.

Det var väl kanske därför som jag inte svarade igår när ett och samma nummer ringde mig om och om igen. Men när jag väl svarade visade det sig vara biljettkontoret för Krakóws filharmoniska orkester. Den unge mannen berättade att kvällens konsert var inställd. Likaså var konserten på lördag inställd. Det var mitt första möte med coronaviruset.

Därefter gick det mycket snabbt. Efter en lång rad mejl kom slutligen beskedet från min dekan på Jagellonska universitetet, all undervisning på plats är inställd. Genast började jag brottas med universitetets distansstudieverktyg. Jag har fortfarande en oplockad gås med det där verktyget. Men kanske lyckas jag till slut få den att dansa efter min pipa.

Coronaviruset har alltså kommit till Polen. I dagsläget är det runt 30 personer som testats positiva, men siffran lär stiga. Därför tar regeringspartiet Lag och rättvisa det säkra före det osäkra. Man vill ju helst visa sig handlingskraftig. Dessutom är det presidentval i maj, och att framstå som handlingsförlamad vore något av en katastrof för partiet. Man har således beslutat att alla skolor ska hållas stängda i minst två veckor. Likaså universiteten. Alla konserter och större evenemang ska också ställas in.

Inledningsvis var det osäkert vem som skulle ta hand om barnen som entledigades från undervisningen. Mor- och farföräldrar kan ju knappast komma i fråga, då de tillhör riskgruppen. Regeringen visste genast råd på detta, och föräldrar får därför ett bidrag för de två veckor som de får inkomstbortfall. Vi får väl se om regeringen har spenderbyxorna på om skolorna tvingas vara stängda ytterligare några veckor.

För kulturarbetarna i Polen (och alla andra länder som drabbats) är det givetvis något av en katastrof. Många är frilansande och deras endaste inkomst är de få framträdande de har. De lär inte få några bidrag från några regeringar. Därför tar jag tillfället i akt och förordar att du sänder ett ekonomiskt bidrag till de musiker, skådespelare osv som du håller av. Ja, jag menar allvar! De är en grupp som kommer att drabbas väldigt hårt av den här pandemin.

Men samtidigt som jag skriver det här ser jag framför mig hur väldigt få kommer att följa mitt råd. Ty det förefaller som vi mest har anlag för egoism. Ett utslag av detta fula anlag ser man idag i matvarubutikerna. Hyllorna gapar tomma eftersom många av tagit beslutet att hamstra för egen räkning. Själv har jag inte gjort något sådant, och lär väl därför gå en synnerligen hungrig framtid till mötes. Men vad gör det? Jag har ju musiken! Fast det är klart, hur vackert violinisten Valeriy Sokolov än framför Bela Bartoks andra violinkonsert lär den inte mätta min mage.

Inte heller kommer det där distansverktyget att mätta min mage. Hungrig och utsvulten på både mat och levande musik kommer jag att grilla mina studenter med omöjliga och förvirrande uppgifter.

Nå, skämt åsido. Det här är nog en av de mest skrämmande situationer jag upplevt. Det går nog bara att jämföra med de sista dagarna under Euromajdan 2014, och när Ryssland annekterade Krym. Då, när jag satt mitt i dessa händelser (måhända i en periferi, men man är liksom alltid i centrum av sitt eget liv) så var jag ofta oerhört rädd, och kände mig maktlös och väldigt vilsen. Idag känner jag mig väl maktlös på ett annat sätt. Och det är väl bara det där distansverktyget som ännu så länge gjort mig vilsen. Men det är nog ändock lika skrämmande, ty framtiden är så otroligt oviss.

De enda i de polska samhället som inte tycks drabbas av panik är kyrkan. De kommer att fortsätta, och till och med utöka, sina tjänster. Ja, alltså gudstjänster. De tycks dessutom känna till något som vi andra inte känner till, ty de menar att coronaviruset inte är något annat än en vanlig influensa. De framhärdar dessutom att människor behöver själavård i tider som dessa. Det senare kan jag förvisso hålla med om. Men då borde ju jag få kunna få gå på mina konserter. Om kyrkan inte har lust att bidra till att sprida ett virus som är ett hot främst mot de äldre, de som oftast besöker deras gudstjänster, bör de tänka om. Och om nu de har så starka krafter att de kan få coronaviruset på fall, kan de väl be på distans för sin församling, eller hur?

Och om det inte känns rätt för prästerna kan jag tipsa om ett förträffligt distansstudieverktyg som kräver nära på gudomligt tålamod. Annars går det lika bra att använda telefon. Så länge man vet vart man ringer. Och vem vet, de kanske hittar den där borttappade Bogdan!


Några krokusar och en gran framför Sankt Josefkyrkan i Podgórze.

Uppdateringar: Krakóws borgmästare har precis beslutat att en stor gudstjänst som var planerad att hållas den 19/3 kommer att ställas in.

Share

En kamp mot klockan

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jews, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Vi stretar på en skogsväg som slingrar sig upp för en av alla undersköna galiziska kullar. Det galiziska landskapet upphör aldrig att förtjusa mig. De böjande kullarna som sluter in i mjukt gungande slätter. Men vårt ärende till denna skog lyser inte i rosenrött. Vi är på väg att besöka en massgrav strax utanför Kraków.

Skogen vi färdas genom heter Lasy Tynieckie (Tyniec-skogen), och ligger mellan Tyniec och Skawina.

I juli 1942 beordrade nazisterna att alla kvarvarande judar i detta område skulle tvingas från sina hem till gettot i byn Skawina. De flesta judar hade redan tidigare deporterats till gettot i Kraków. De judar som hade fått bo kvar i sina hem, var sådana som hade jordbruk. Men i juli 1942 var det slut på särbehandlingen av dessa.

Den sjunde juli samlades alla judar från Piekary, som ligger på andra sidan Wisła. De togs med båt över floden till Tyniec. Väl på andra sidan jagades de upp på hästkärror, och färden mot närbelägna Skawina tog sin början.

Men på halva vägen stoppades ekipagen av tyska soldater. 150 personer, som betecknades som icke arbetsföra plockades ut och forslades in i Lasy Tynieckie. De fördes in i skogen till en dalgång där tyskarna hade förberett massgravar. Alla de 150 personer som valts ut mördades här.

Nu står vi på platsen för massmordet, och tittar på de två minnesmärken som finns på platsen. Fram till 2005 var denna plats omärkt. Det fanns inget tecken på att ett avskyvärt brott hade begåtts här. Men idag finner man två minnesmonument, med några namn på dem som mördades här. Men det stora flertalet av de mördade ligger här under oss som namnlösa offer. Man vet helt enkelt inte vilka de var.

Runt om i Galizien finns liknande platser. I den östra delen, det som idag är Ukraina, har ännu fler platser som dessa. Ty där skedde en stor del av mördandet i nära anslutning till byarna och städerna. Men många av dessa massgravar är ännu idag omarkerade. Marla Raucher Osborn och Jay Osborn, initiativtagare till Rohatyn Jewish Heritage, genomför just nu en inventering i östra Galizien. Ofta finns det ett minne bland befolkningen, men inga fysiska minnesmärken. Dessa platser gapar tomma, eller så har man till och med låtit bygga något på platsen. Och med en sådan situation är det lätt att minnet av nazisternas bestialiska brott går förlorade i och med att generationen som kan minnas nu går ur tiden.

Det finns andra organisationer som arbetar med samma mål, att dokumentera och markera alla plaster för förintelsens brott. Yahad in Unum är ett exempel på en annan organisation som har dokumenterat och sett till att det har uppförts minnesmonument på tusentals platser runt om i Europa. Jewish Heritage Europe är en annan organisation som arbetar med samma sak, och med särskilt fokus på att sammanställa data om platser för förintelsen. Och de för som sagt en kamp mot klockan. På många håll är det nämligen svårt att hitta den exakta platsen för massgraven, och kvarvarande vittnen är av största vikt.

Det är svårt att acceptera att inte alla de mördade inte redan fått en erkänd grav, en markering som visar att här begicks ännu ett av alla brott som Nazityskland gjorde sig skyldig till. Det är ett arbete som inte är avslutat förrän varje plats hittats och markerats.

Men Europas sår efter förintelsen lär, och ska även i framtiden, fortsatt blöda. Ty den typen av arbete har inget avslut, utan är bara en början på en ny fas av minnesarbetet.

Vid minnesmonumentet i Lasy Tynieckie sträcker sig träden upp mot den galiziska skyn. Det förefaller som om de sträcker ut sina armar av bark. Det är nästan helt tyst, enär på suset när vinden för sin hand genom de bladlösa grenarna. Träden och vinden minns. Det är bara vi människor som har särdeles lätt att förtränga.

Share

Ibland är det bra om det bara blir pannkaka av alltihop

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

“Буде добре!” (Det blir bra) hör jag ett skratt klinga. Det är G som har beställt pannkakor med äpplen som orsakar munterheten hos personalen på Jadłodajnia u kolejarzy (Matstället hos järnvägsmännen). Ja, du läste rätt. De svarade honom på ukrainska. Och det är inte så konstigt, efter många år i Lviv har ju vårt språk färgats en del av det sjungande språket i östra Galizien. Och oftast möts vi just så där här i Kraków, när några ukrainska stavelser dansar ut ur våra munnar. Vi möts av glada skratt, eller vänliga leenden.

Flera ukrainska ord är nära besläktade med deras polska motsvarighet. Det polska och det ukrainska ordet för äpple är, till sin skriftliga uppenbarelse, förvillande lika varandra. Men när de ska föras över läpparna trilskas givetvis det polska äpplet mer än det ukrainska. Jabłko på polska uttalas nästan så här “jabwko”. (Om man utgår från att W här låter som ett engelskt W, och inte som ett svenskt.) Emedan det ukrainska äpplet (яблуко) lystrar till tilltalet “jabluko”. Pannkakor med äpplen heter naleśniki z jabłkami på polska, och налисники з яблуками (nalesniki z jablukami) på ukrainska. Snarlika med andra ord, men på polska finns det alltså ett litet försmädligt ljud mellan b och k, som inte låter som ett L. Ett ljud som ukrainskan inte hyser. Därav kunde personalen på Jadłodajnia u kolejarzy skönja att G råkade tala ukrainska istället för polska.

Det här sitter jag och grunnar på när G kommer tillbaka med två tallrikar med ljuvligt goda pannkakor fyllda med äpplen som stekts i kanel.

Men när jag inmundigar min efterrätt – ty tidigare har jag ätit (eller nästan förätit mig på) sellerisoppa, stekt potatis och tre sorters sallad – tänker jag på varför jag hamnade just här. På min stålhäst hade jag färdats hela vägen från Podgórze till Kleparz och enträget sökt efter ett lämpligt ställe att inta en enkel lunch. Men då jag idag var på ett synnerligen uselt humör, ratade jag nästan varje plats som stackars G föreslog. Jag hade helt enkelt fått nog av alla hipsterställen som serverar vegoburgare, falafel, surdegsmackor etc. Jag längtade hem. Och trots att jag älskar Kraków innerligt, är en del av mitt hjärta fortfarande i Lviv. Jag saknar ofta Nadija. Ett ställe runt om hörnet där jag bodde i Lviv. Hos Nadija fick jag vällagad mat, som serverades helt chosefritt.

Det är förhållandevis svårt att finna sådana enkla tillhåll i Kraków. Och de för dessutom en tynande tillvaro. Höga hyror, turister och trendiga hipsters är väl det största hotet mot deras existens. Jadłodajnia u kolejarzy i Kleparz är ett av dessa ställen som klarat av att stå emot den del av det föränderliga i tidevarvet som enkom är förkastligt. Kanske beror det på att Jadłodajnia u kolejarzy huserar i ett kulturhus, men vem vet hur länge denna lycka varar?

Ty Jadłodajnia u kolejarzy ligger farligt nära strömmarna av turister. Och ett stenkast bort ligger stans trendigaste surdegsbageri, Handelek. Ett bageri som visserligen har ett trevligt uppsåt, de vill återföra en tysk brödtradition till staden. En tradition som försvann i och med andra världskriget, då tyskarna som bott i hundratals år i Kraków, tvingades bort. Och nu finns det risk att Handelek själv kommer att ingå i en rörelse som tränger bort uråldriga ställen som Jadłodajnia u kolejarzy.

Men om den möjligen dystra framtid vet jag ingenting nu, när jag sitter här och äter mina pannkakor med äpplen, lyssnar till hårdrocksbandet som repar i kulturhuset, och tittar ut genom fönstret på det gemytliga stadslivet i Kraków. Jag skulle vilja stanna klockan, sitta här och äta pannkakor för evigt. Och understundom muntra upp personalen med lite ukrainska felsägningar.


Efterrätten först…


… sedan huvudrätten.

Share

%d bloggers like this: