viewpoint-east.org

En ljuspunkt i Kraków

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika, poland
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Vi stånkar fram på våra stålhästar. Över Wisłas broar, genom Kazimierz och mot gamla stan i Kraków. För första gången är det inte ens svårt att ta sig fram. Inga horder av turister. Inga fulla britter som väsnas på gatorna. Inga israeliska ungdomsgrupper som vandrar genom staden. Det är nästan så att man saknar dem något. Nå, bortsett från de brittiska fyllevanorna.

Kraków är inte sig själv. Lite vilsen tycks den mig, när ingen nu är här och beundrar dess skönhet. Men samtidigt känns det som om staden putsar ut, och nästan sätter sig lite till ro. I Planty hörs fågelsången tydligare än någonsin. De få bilar som kör förbi har den goda smaken att hålla låg hastighet.

Vi svänger in på Groszka mot hjärtat i gamla stan, Rynek Główny. Framför oss seglar en och annan cyklist fram. Inga hästekipage. Inga sjövilda turister som hänsynslöst sicksackar mellan trottoarer och rakt över cykelbanor. Det är faktiskt första gången jag tar mig fram här utan att uppleva att jag bryter mot någon slags oskriven regel som säger att det är härdiskt, eller nästan kriminellt, att vilja ta sig från A till B.

Vi stannar upp vid flera fasader. Aldrig har jag fått uppleva dem så. Århundradena strömmar genom mitt huvud. Jag får nästan en förnimmelse av hur det faktiskt kan ha varit här en gång.

När vi svänger in på Rynek Główny blir vi åter hänförda. All skönhet och prakt strömmar mot oss. Helt ostört. En liten labradorvalp jagar förtjust några vimsiga duvor. Det är rogivande, och jag erfar en känsla av att vara privilegierad att få uppleva Krakóws skönhet så här avskalad på turismens industri.

Och kanske är det nu som känslan av panik lägger sig något. Paniken att mina nära och kära ska bli sjuka. Att jag själv ska bli sjuk. Och paniken att jag inte ska orka vara ett ljus i mörkret för de unga människor jag har förmånen att undervisa. Jag önskar att fler politiker kunde hålla tillbaka lusten att slå på dystopiernas trumma. De ska ju ge oss vår framtid. Inte smula sönder den i kortsiktiga och illa genomtänkta beslut.

Men trots att mitt ljusa sinne grumlas något av att jag tänker på reseförbudet som råder i stora delar av Europa, så känner jag ändock en inre frid. Och innerlig glädje, att få vara med om en tid där Kraków inte översköljs av turister. Vi krakowiter har äntligen förmånen att få bli så där betagna av och nyförälskade i vår egen stad. Och det senare hör ju helt enkelt våren till. Det hör jag helt tydligt hur koltrastarna förkunnar när de slår an sina toner.

Share
%d bloggers like this: