viewpoint-east.org

Utan virus på hjärnan

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Det har onekligen varit svårt att fokusera på något väsentligt bortom det virus som tycks ha satt sig på vår verklighetsuppfattning. Viruset har etsat sig fast på våra näthinnor, och finns i varje del av vår tillvaro.

Men när andra gjort djupdykningar i olika grafer, och följt flacka eller toppiga kurvor, så har undertecknad istället låtit låtit cykeln rulla upp och nedför för de galiziska kullarna.

Genom det gröna landskapet har cykeln blivit ackompanjerad av ett rikt fågelliv. Kraków äger faktiskt ett omfångsrikt fågelliv, något som de flesta som besöker staden som turister inte känner till. Ty de träffar nog endast på de duvor som sedan urminnes tider varit kungarna på Rynek główny. Under våren har de dessutom varit ensamma på torget, utan något folk att härska över. Lite vilset har de seglat runt i jakt på några förrymda smulor som inte uppdagat sig, eftersom det inte funnits några turister och då alla kaféer och restauranger har varit stängda.

Men bortom centrum, och de delar som tidigare befolkades av festsugna resenärer, hörs allt annat än stadsduvornas kuttrande. Särskilt påtaglig har gökens sång varit i år. I varje buske och träd har en gök låtit sitt uppstudsiga ko-ko ljuda. De har avbrutits av fasanernas något inbilska brölande. Under de tidiga vårveckorna kunde man tydligt se dem på fälten, men efter några veckor gömdes deras fjäderprakt bland den uppvuxna säden på åkrarna och i ängarna.

Ovanför fälten svävar och sjunger lärkan, i tätt samarbete med svalor av olika slag. I skogarna sjunger fåglarna i näbb på varandra. Det är enkelt att för en stund glömma det virus som upptagit vårt liv när man står och lyssnar på den öronbedövande fågelsång som landskapet kring Kraków bjuder på.

Och visst kan man fortsätta med att förtränga viruset. Det gör man enkelt när man cyklar genom de olika koloniområden som ligger som ett pärlband runt omkring staden. Det råder en alldeles särskild polsk ordning i dessa. Raderna av små morotsplantor är rakare än någon linjal. Potatisen är perfekt kupade. Rödbetsblasten sträcker sina rödbetsblodådror mot solen.

De första koloniområdena i Polen inrättades för övrigt under den tid som Polen var delat mellan Tsarryssland, Preussen och Habsburgska riket. År 1897, två år efter att Landskronas kända koloniområde vid Citadellet anlades, la en viss Dr. Jan Jalkowski grunden till den första koloniområdet på polsk mark i staden Grudziadz. Den fick namnet “Kąpiele Słoneczne”, vilket troligen betyder “solbadet”. Några år senare öppnades en till i Warszawa, och 1909 var det dags för Katowice. När de första koloniområdena kom till Kraków är för undertecknad dock okänt. På polska kallas koloniområden för Rodzinny ogród działkowy, vilket väl antagligen kan översättas med “familjeträdgårdstomt”.

När man tittat sig mätt på detta perfekta odlingslandskap, kan man trampa vidare mot exempel Rudawa. Rudawa är en liten biflod till Wisła, som tidigare faktiskt löpte genom staden. Den lär ha varit mycket lömsk, och hade för vana att svämma över sina bräddar. Därför skapade man höga vallar, vilka man idag kan cykla eller promenera längs med. Men efter att den reglerades betedde sig Rudawa allt mer väluppfostrat och den håller sig numera oftast i sin fåra. Delar av Kraków får också sitt dricksvatten från Rudawa.

Plötsligt störs mina tankar om olika vattendrag av en egensinnig sång. Det är en svarthätta som hattigt sjunger en drill som inte riktigt tycks vilja hitta en melodi.

Ja, så här kan man hålla på. Det går faktiskt alldeles utmärkt att leva utan virus på hjärnan.


Rudawas koloniområde.

Share

Vårens nya tonspråk

Category: by sophie engström, Galizien, krönika, ukraina
Tags: , , , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Det finns några saker som jag uppriktigt uppskattar i mitt liv. Förutom min lilla familj, så är det att få gå till jobbet varje dag väl medveten om att jag kommer få lära mig så mycket nytt från mina studenter och att jag får vara med och hjälpa dem att hitta rätt i svenskan. Sedan finns det inget som jag uppskattar mer än att gå på konsert, att få möjligheten att få lyssna till duktiga och engagerade musiker. Att rådhusklockan på Plotsja rynok håller reda på min tid, är något annat som jag håller av.

Och därefter kommer våren, som i denna region, är den styvaste i hela världen. Om det är jag fast förvissad. Jag tror mig också veta det bättre än andra här. För till skillnad mot de flesta andra lvivianer går jag överallt. Jag tar aldrig någon bil, och kollektivtrafik nyttjar jag sällsynt. Våren spanar man nämligen bäst till fots.

Det händer att jag tänker på Simone de Beauvoir, när mina fötter envetet maler mot den galiziska marken. Hon ska enligt egen utsago varit en ihärdig vandrare. I bastskor (vilket vansinne) lär hon ha farit som en uppsluppen ekorre bland alperna.

Själv håller jag helst till på asfalt, och bastskor är för mig en okänd fotbeklädnad. Jag ser mig inte heller som någon vandrare. Jag är flanör, eller rättare sagt flanöressa, för att låna ord från Lauren Elkins ypperliga bok “Flâneuse: Women Walk the City in Paris, New York, Tokyo, Venice and London“.

Det finns praktiskt taget ingenting som undkommer min falkblick när jag flanerar. Stadens alla känslouttryck sugs upp av mitt inre och sprids sedan i kaskader över mina texter, i samtal och givetvis i undervisningen.

Tyvärr är detta ett för mig nytt förhållningssätt till omvärlden. Tidigare använde jag främst benen om jag ville komma fram någonstans, eller om jag ville tappa bort några kilo på vägen. Lyckligtvis har jag helt förändrat min inställning till hur man bäst använder benen. Nu flanerar jag, utan annan avsikt än att flanera. Det låter enkelt, men jag kan lova er att det är en särskilt delikat konst.

Nå, låt oss återvända till våren. Den syns inte från bilen, spårvagnen och inte heller cykeln. Våren stannar bara till och bekantar sig med oss om vi går. Och helst ska man flanera. Ju mer planlöst man rör sig runt omkring, ju mer nyfiken blir den, och desto vanligare är det att den stannar till och säger “hej”.

Det var vid en sådan vårlig bekantskaps-flanering som jag plötsligt insåg att tonspråket på min vår har förändrats. Tidigare var det koltrastar och sjöfåglar som signalerade vår. Nu är det nya namn som seglat upp på min vårkuliss. Det finns nämligen ingenting som är mer vår än när en svart rödstjärt sitter och knastrar på en av alla TV-antenner som likt vildvuxna träd spretar upp från taken på vår gård. Eller när vassångaren surrar i buskagen. Och när halsbandsflugsnapparen slår sin drill, ja, då vet jag att det är vår. Den underbart sköna, prunkande och magnifika galiziska våren.

Och just det, ja, det kan bara upplevas till fots. Med fotsulorna tryggt nedsatta mot den galiziska jordens barm.

swans at Stryskiy park
Inte ovannämnda fjäderfän, men ändock vidunerligt vackra.

Share

%d bloggers like this: