Dagens anteckning – 7 mars 2025
Category: by sophie engström
Tags: Clara Wiek-Schumann, Dagens anteckning, Robert Schumann, Vår
När vintern håller oss i sitt grepp, är det svårt att föreställa sig att våren ska söka sig till vår avkrok. Det är kanske därför som vi varje vår överraskas av att träden börjar knoppas, att gräset vecklar ut sina nya gröna strån, att fåglarnas sång blir mer utförligt sirlig, att solens strålar värmer och bländar oss och att blommorna slutligen börjar blomma. Denna pånyttfödelse upphör aldrig att hänföra oss. Vi krälar därför runt i myllan för att med hjälp av våra mobiler och kameror föreviga varje framsteg våren gör. Kanske tänker vi oss att vi ska titta på dessa bilder nästa vinter, för att erinra oss att våren kommer att återvända.
På 1800-talet hade man som bekant inte tillgång till mobiler utrustade med teknik som ger högupplösta bilder. Det var kanske därför som Robert Schumann (1810-1856) under vintern 1840-41 beslöt sig för att skriva sin första symfoni tillägnad just våren. Kanske ville han påminna sig själv om att ljuset och värmen faktiskt kommer åter. Han hade precis gift sig med sin stora kärlek pianisten och tonsättaren Clara Wiek-Schumann (1819-1896), och det var också hon som hade uppmuntrat honom att skriva symfoniska verk, istället för de verk för mindre ensembler han tidigare hade komponerat. Hon menade att hans vitala fantasi inte fick tillräckligt med utrymme i dessa verk. Hans musik har en symfonisk känsla, slog hon fast.
Robert Schumann började därför skissa på sin första symfoni (i B-dur, op 38), mitt under den stränga vintern och under några intensiva veckor slutförde han arbetet som han döpte den till “Frühlingssinfonie”, vårsymfonin. Inspirationen hämtade han från de sista raderna (“O wende, wende deinen Lauf/Im Tale blüht der Frühling auf!”) i Adolf Böttgers dikt “Frühlingsgedicht”.
Men Schumann var ingen vän av programmusik, och ville alltså inte skildra en berättelse likt en symfonisk dikt, med en detaljerad berättelse om våren. Han ville istället att verket skulle höras som en musikalisk resa genom våren, och visionen var att musiken skulle förmedla vårens spirande liv, dess energi och glädje.
I de inledande takterna låter han hornen och trumpeterna slå an våren. Schumann ville skapa en känsla av att ljudet, eller fanfaren, kom från ovan och att de skulle väcka oss, och antagligen även våren, ur vår vinterdvala. Därpå gestaltade han hur hur grönskan tar över sceneriet, hur fjärilarna fladdrar förbi och hur allt ljudsätts så som det hör våren till. Ja, helt i enlighet med Robert Schumanns symfoniska fantasi, vill säga.
