Tag: Robert Schumann

  • Dagens anteckning – 25 oktober 2026

    Dagens anteckning – 25 oktober 2026

    Läsningstid: 2 minuter

    Det är inte alls svårt att föreställa sig att det blev en omedelbar succé när Robert Schumanns “Das Paradies und die Peri” (op 50) uruppförandes i december 1843. Verket är oerhört intensivt, varje takt är förtätad och späckad med emotioner. Ja, faktum är att hela verkets skapelse skälver av djup passion för musiken. Schumann själv var i allra högsta grad medveten om verkets beskaffenhet, och beskrev det som hans dittillsvarande främsta tonsättning. Inte nog med det, han menade även att verket var helt unik till sin form och skulle revolutionera vad man tidigare hade upplevt i konsertsalarna. Ingen annan skulle ha skrivit något liknande före honom, slog han fast.

    Schumann menade även att han under verkets tillkomst ska ha hört inre röster som förkunnade att det han skapade inte var förgäves. Med “Das Paradise und die Peri”, skulle han kreera ett slags mirakel. Och trots att de inre rösterna var en del av hans sjukdomsbild, han led dessvärre av syfilis, kan man med viss rätt hålla med rösterna, ty i verket lyser en glödande passionerad intensitet som inte tillhör det vanliga.

    Under kvällens, med rätta bejublade, konsert, där Das Paradise und die Peri framfördes med bravur av Capella Cracoviensis, lyste just den Schumannska glöden bländande starkt. Dirigenten Jan Tomasz Adamus la, i mitt tycke, tonvikten på helt rätt ställe, nämligen på verkets koncentrerade lidelse. Från de allra första takterna trappades energin upp, för att leda oss till den avslutande gudomliga kulmen, där inte bara Peri släpps in i paradiset, utan likaledes vi åhörare.

    För egen del var det också en särskild njutning att få sitta alldeles intill naturhornen, vilket är det mest fängslande av alla horn. Deras klangfärg är så oerhört varierande och betagande att jag nog skulle kunna ägna resten av mitt liv åt att bara lyssna på och studera detta instrument. Yttermera visso var det förtjusande att få höra en riktig ofikleid, denna mycket sällsynta gäst i orkestrarna är en avlägsen släkting till serpenten, och dess klang kan lättast beskrivas som en förening mellan en fagott och ett naturhorn. Idag är ofikleiden nästan helt ersatt av den mer bullriga tuban. Men en tuba hade inte varit välkommen under kvällens konsert, enär den framfördes helt på orginalinstrument.

    —

    Om någon undrar vad ni ser för ringar på den bilden, så är det naturhornens rör, som de måste byta för att stämma om.

  • Dagens anteckning – 24 juni 2026

    Dagens anteckning – 24 juni 2026

    Läsningstid: 2 minuter

    År 1840 hade Robert Schumann och Clara Schumann precis gift sig. De hade förvisso känt varandra under mycket lång tid, men Claras far hade under flera år lagt hinder i vägen för att de två skulle kunna slå sina påsar ihop. Efter flera turer och övertalningsförsk lyckades de ändå till slut runda Claras far. Kärleken mellan de båda måste ha stått i lågor och kanske var det också därför som Robert Schumann beslöt sig för att skriva en sångcykel vid namn “Dichterliebe” med utgångspunkten kom från dikter om kärlek. Texterna till sångerna kom från ett verk kallat “Lyrisches Intermezzo” av poeten Heinrich Heine. Detta verk innehåller 65 dikter och av dem valde Robert Schumann sexton.

    “Lyrisches Intermezzo” är dock ingen berättelse om lycklig kärlek utan handlar om en sorgsen knekt som hela dagarna sitter och deppar i sin borg, men om natten får han besök av en vacker fe som förgyller hans värld med sång och dans. Sångcykeln inleds med en sång om den vackra maj månad, och hur månaden skänker knekten glädje och lycka med sina blommor och fägring. Men redan i andra sången är knekten betryckt och beskriver att alla de vackra blommorna har kommit ur hans tårar. I nästa sång besjunger knekten alla de vackra blommorna som han en gång älskat, “jag som en gång älskade rosorna och liljorna”, snyftar han. Men nu har han kommit att tänka på sin älskade och hennes vackra ögon och sjunger en sång för dem, innan han abrupt byter ämne och beskriver hur han vill bada sin själ i liljans bägare eftersom det får honom att hålla kvar minnet av sin älskade. Och så här håller han på till det dramatiska slutet i den sextonde sången. I den tar han nämligen det radikala beslutet att lägga alla sina sorger, bekymmer och till och med sin kärlek i en stor kista och försluta den enligt alla konstens regler. Eftersom knekten bar på en hel del sorger, bekymmer och kände mycket kärlek blev kistan enormt tung. Därför måste han be tolv jättar om att kasta kistan i havet.

    Nåväl, i den avbildade liljan kunde jag då inte se några lämningar efter någon knekts själ, men därmed är det inte sagt att han inte varit där, eller hur?

  • Dagens anteckning – 8 juni 2026

    Dagens anteckning – 8 juni 2026

    Läsningstid: 2 minuter

    Peri, en fe i den persiska mytologin, har under oklara omständigheter blivit förpassad ut ur paradiset. Förtvivlad över sakernas tillstånd flyger Peri till Indien för att samla in blodsdroppar från en stupad hjälte, i en förhoppning om att paradisets portar ska slås upp för henne om hon för med sig en sådan dyrbar gåva. Men ingen i paradiset tycks uppskatta hennes gåva och portarna förblir således stängda för Peri. Men älvan samlar nya krafter och återvänder till jorden för att söka reda på en än mer dyrbar gåva än hjältens blodsdroppar. Vid Nilens strand finner hon slutligen ett älskande par som drabbats av pesten. Den unge mannen slåss för sitt liv mot den dödliga sjukdomen, och hans älskade, som tycks vara lika illa däran, försöker vårda honom med sitt eget liv som insats. Men förgäves. Den unge mannen förlorar kampen mot pesten och snart sjunker även kvinnan ner mot dödens avgrund. Precis när kvinnan drar sin sista suck är Peri där och lyckas dock fånga den unga kvinnans sista andetag. Med detta andetag flyger Peri till paradisets port i en förhoppning om att en sådan exceptionell gåva ska leda till att hon släpps in i himmelriket. Men inte heller denna gåva blidkar paradiset.

    Skam den som ger sig, säger Peri och tar sig nu till Baalbek. Efter att ha sökt en stund tycker hon sig ha funnit en lämplig gåva till paradiset. Vad Peri ser är nämligen en hur en hänsynslös bandit fäller en tår när han hör en liten pojke sjunga sin kvällsbön. Med viss list lyckas Peri lägga beslag på en av banditens tårar, och med denna gåva lyckas så Peri få inträde till paradiset.

    Denna berättelse, som går att finna i den irländske poeten Thomas Moores (17729-1852) diktsamling “Lalla Rookh”, utgör librettot till Robert Schumanns oratorium “Das Paradies und die Peri” (op 50). Oratoriet tillkom mellan 1841-1843 och skrevs under den tid då Schumann verkade som lärare vid musikkonservatoriet i Leipzig. Livet som lärare var hektiskt och egentligen fick han bara några få stunder av ro för att koncentrera sig på sin tonsättarkonst, men trots det lyckades han alltså åstadkomma ett av sina mest vackra verk. Och då det idag är 226 år sedan Robert Schumann föddes, tyckte jag att det var på sin plats att uppehålla sig en stund i “Das Paradies und die Peri” fängslande universum.

  • Dagens anteckning – 26 november 2025

    Dagens anteckning – 26 november 2025

    Läsningstid: 3 minuter

    Dagen har lunkat på i en sådan fart som bara ihåligt snöande och en lätt förkylning kan åstadkomma. Med andra ord kommer den inte gå till världshistorien som den mest betydelsefulla av dagar för mig, om nu något av det jag företar mig kommer att föras till någon ihågkommen historia. Men på dagens datum har det faktiskt förekommit sådant som skulle visa sig gå till världshistorien, så som att Robert Schumanns (1810-1856) violinkonsert i D-moll (WoO 1) framfördes för första gången på denna dag år 1937. Ja, du läste rätt. Det var faktiskt först 81 år efter Schumanns död som verket spelades inför publik den allra första gången.

    Konserten tillkom hösten 1853 och tillägnades violinisten Joseph Joachim, en virtuos som tillhörde sin tids främsta solister. Han var nära vän med flera av dåtidens stora tonsättare däribland Johannes Brahms, även om de stundtals låg i luven på varandra. Schumann fick höra verket framföras med nämnda violinist som solist, men den tillställningen var inte publik och det verkar som att bara Robert Schumann, och möjligen hans fru Clara, närvarade. Några månader senare skulle Robert Schumann försöka ta sitt liv och detta ledde att Joachim fick för sig att verket innehöll morbida drag och han vägrade därmed spela det inför publik. Joachim gömde därför partituret bland sina ägor till sin död, och i sitt testamente beordrade han att det inte skulle spelas förrän 100 år efter Robert Schumanns död.

    Partituret hamnade på det statliga biblioteket i Berlin. Där låg det och samlade damm, vilket det skulle göra än idag om det inte vore för att Joachims syskonbarnbarn, violinisten Jelly d’Arányi (1893-1966), skulle besöka en seans i London år 1933. Under denna seans dök tydligen Robert Schumanns ande upp och krävde att violinkonserten skulle framföras. Problemet var bara att Robert Schumanns ande glömde säga var partituret befann sig och därför blev man tvungen att hålla ytterligare en seans för att försöka få Joseph Joachims ande att säga var partituret kunde finnas. Av någon anledning ska Joachims ande ha avslöjat var det fanns. Han glömde kanske att titta i kalendern, ty seansen hölls hela två decennier innan 100-årsdagen av Schumanns död var ett faktum.

    Det skulle dock dröja några år innan någon visade ett intresse för Schumanns violinkonsert. 1937 skickades partituret till violinisten Yehudi Menuhin (1906-1999). Han spelade genom konserten och förkunnade att verket var ett mästerverk och en pusselbit som hade fattats konstmusiken. Hans plan var att sätta upp konserten i USA, men i Nazityskland fanns det de som menade att Schumann tillhörde dem och därför skulle konserten uruppföras i Berlin. Eftersom Yehudi Menuhin var av judisk börd kunde han inte komma i fråga som solist, utan det framfördes istället av en Georg Kulenkampff vars eftermäle främst förknippas med hans samröre med nazisterna. Menuhin skulle under 1937 dock framföra konserten vid flera tillfällen i USA, och Jelly d’Aranyi skulle också vara solist vid första uppförandet i London.

    Det skulle dock dröja innan Schumanns violinkonsert skulle leta sig in på standardreportoaren och sanningen att säga har jag aldrig fått höra den levande.

    —

    Bilderna visar i tur och ordning Joseph Joachim, Jelly d’Aranyi och Yehudi Menuhin

  • Dagens anteckning – 8 juni 2025

    Dagens anteckning – 8 juni 2025

    Läsningstid: 3 minuter

    Många tycks redan ha noterat att Robert Schumann föddes på denna dag år 1810, men inte särskilt många verkar känna till att det på Robert Schumanns sista födelsedag år 1856 föddes en liten flicka i Warszawa som hette Natalia Janotha. Natalia föddes rakt in i en musikerfamilj, hennes pappa var tonsättare och lärare vid musikaliska akademien i Warszawa, så att hon skulle välja samma bana var ingen överraskning för familjen. Hennes mamma hade varit vän med den store Fryderyk Chopin. Natalia inledde sin musikaliska bana i hemmet, där hon studerade piano för sin far, men snart visade hon stor begåvning, och sändes därför till Berlin för att studera för ingen mindre än Clara Schumann och även för Johannes Brahms.

    Efter avslutad examen åkte hon ut på sin första turné, och nådde snart berömmelse. Och berömmelsen växte när hon fick hoppa in för Clara Schumann på hennes turné i England, eftersom Clara var för sjuk för att uppträda. Natalia Janotha spelade även tillsammans med både den då mycket kände violinisten Joseph Joachim samt förstås Johannes Brahms. Natalia Janotha var en så pass eftertraktad pianist att många jämförde henne med hennes landsman Ignacy Paderewski, som verkade ungefär samtidigt. Paderewski var under denna tid kanske världens mest efterfrågade pianist. Precis som Paderewski skulle Natalia Janotha också skriva musik, fast hon skrev dock enbart pianostycken. Hon lär ha åstadkommit över 400 tonsättningar, var av de flesta tyvärr verkar ha fallit i glömska.

    Genom sin mor fick hon år 1883 kontakt med hertiginnan Marcelina Czartoryska, som i sitt hem hade bevarat Fryderyk Chopins alster efter hans död. Chopin var vid denna tid inte särskilt känd. Natalia Janotha stannade flera månader i Kraków för att studera Chopins verk och med hjälp av hertiginnan blev hon snart känd som en ytterst skicklig tolkare av Fryderyk Chopin. Så det var på detta sätt som Chopin blev känd för en vidare krets. Under sin tid i Kraków gav hon också flera konserter på musiksällskapet (som senare skulle bli Krakóws filharmoniska orkester) och framförde flera verk av Schumann, men givetvis också Chopin. År 1885 utnämndes hon till hovpianist vid det kejserliga hovet i Berlin, en tjänst hon förlorade först vid första världskrigets utbrott. Under hela sitt liv skulle hon turnera land och rike runt och hon var mycket eftertraktad ända till hon var på sin ålders höst.

    Nu skulle man ju kunna tycka att ovanstående räcker för att göra Natalia Janotha märkvärdig, men det förefaller som om hon var en person som inte nöjde sig med sin lott. Hon var nämligen även en styv bergsklättrare, och väckte stor uppmärksamhet när hon iklädd byxor besteg de högsta topparna i bergskedjan Karpaterna. Tilläggas bör också att hon var en mycket stolt kattägare. Hennes svarta katt hette “White Heather”, vilket betyder vit ljung. I vissa kretsar anses vit ljung tydligen bringa tur och det var av den anledningen som Natalia Janotha hade gett sin katt detta namn.

    Natalia Janotha gick ur tiden dagen efter sin 76:e födelsedag, så man kan ju anta att festen kvällen innan var spektakulär.