År 1840 hade Robert Schumann och Clara Schumann precis gift sig. De hade förvisso känt varandra under mycket lång tid, men Claras far hade under flera år lagt hinder i vägen för att de två skulle kunna slå sina påsar ihop. Efter flera turer och övertalningsförsk lyckades de ändå till slut runda Claras far. Kärleken mellan de båda måste ha stått i lågor och kanske var det också därför som Robert Schumann beslöt sig för att skriva en sångcykel vid namn “Dichterliebe” med utgångspunkten kom från dikter om kärlek. Texterna till sångerna kom från ett verk kallat “Lyrisches Intermezzo” av poeten Heinrich Heine. Detta verk innehåller 65 dikter och av dem valde Robert Schumann sexton.
“Lyrisches Intermezzo” är dock ingen berättelse om lycklig kärlek utan handlar om en sorgsen knekt som hela dagarna sitter och deppar i sin borg, men om natten får han besök av en vacker fe som förgyller hans värld med sång och dans. Sångcykeln inleds med en sång om den vackra maj månad, och hur månaden skänker knekten glädje och lycka med sina blommor och fägring. Men redan i andra sången är knekten betryckt och beskriver att alla de vackra blommorna har kommit ur hans tårar. I nästa sång besjunger knekten alla de vackra blommorna som han en gång älskat, “jag som en gång älskade rosorna och liljorna”, snyftar han. Men nu har han kommit att tänka på sin älskade och hennes vackra ögon och sjunger en sång för dem, innan han abrupt byter ämne och beskriver hur han vill bada sin själ i liljans bägare eftersom det får honom att hålla kvar minnet av sin älskade. Och så här håller han på till det dramatiska slutet i den sextonde sången. I den tar han nämligen det radikala beslutet att lägga alla sina sorger, bekymmer och till och med sin kärlek i en stor kista och försluta den enligt alla konstens regler. Eftersom knekten bar på en hel del sorger, bekymmer och kände mycket kärlek blev kistan enormt tung. Därför måste han be tolv jättar om att kasta kistan i havet.
Nåväl, i den avbildade liljan kunde jag då inte se några lämningar efter någon knekts själ, men därmed är det inte sagt att han inte varit där, eller hur?
