Det är inte alls svårt att föreställa sig att det blev en omedelbar succé när Robert Schumanns “Das Paradies und die Peri” (op 50) uruppförandes i december 1843. Verket är oerhört intensivt, varje takt är förtätad och späckad med emotioner. Ja, faktum är att hela verkets skapelse skälver av djup passion för musiken. Schumann själv var i allra högsta grad medveten om verkets beskaffenhet, och beskrev det som hans dittillsvarande främsta tonsättning. Inte nog med det, han menade även att verket var helt unik till sin form och skulle revolutionera vad man tidigare hade upplevt i konsertsalarna. Ingen annan skulle ha skrivit något liknande före honom, slog han fast.

Schumann menade även att han under verkets tillkomst ska ha hört inre röster som förkunnade att det han skapade inte var förgäves. Med “Das Paradise und die Peri”, skulle han kreera ett slags mirakel. Och trots att de inre rösterna var en del av hans sjukdomsbild, han led dessvärre av syfilis, kan man med viss rätt hålla med rösterna, ty i verket lyser en glödande passionerad intensitet som inte tillhör det vanliga.

Under kvällens, med rätta bejublade, konsert, där Das Paradise und die Peri framfördes med bravur av Capella Cracoviensis, lyste just den Schumannska glöden bländande starkt. Dirigenten Jan Tomasz Adamus la, i mitt tycke, tonvikten på helt rätt ställe, nämligen på verkets koncentrerade lidelse. Från de allra första takterna trappades energin upp, för att leda oss till den avslutande gudomliga kulmen, där inte bara Peri släpps in i paradiset, utan likaledes vi åhörare.

För egen del var det också en särskild njutning att få sitta alldeles intill naturhornen, vilket är det mest fängslande av alla horn. Deras klangfärg är så oerhört varierande och betagande att jag nog skulle kunna ägna resten av mitt liv åt att bara lyssna på och studera detta instrument. Yttermera visso var det förtjusande att få höra en riktig ofikleid, denna mycket sällsynta gäst i orkestrarna är en avlägsen släkting till serpenten, och dess klang kan lättast beskrivas som en förening mellan en fagott och ett naturhorn. Idag är ofikleiden nästan helt ersatt av den mer bullriga tuban. Men en tuba hade inte varit välkommen under kvällens konsert, enär den framfördes helt på orginalinstrument.

—

Om någon undrar vad ni ser för ringar på den bilden, så är det naturhornens rör, som de måste byta för att stämma om.