Det är under kvällens konsert med Krakóws filharmonia orkester som mina tankar plötsligt fångas upp av Carl Nielsen. Nej, det var inte hans musik som stod på programmet, utan istället var det bland annat två pianokonsertet av Wolfgang Amadeus Mozart (den tjugonde samt tjugofjärde i ordningen), men eftersom det är Nielsens tonsättarkonst som för närvarande håller mitt hjärta i ett fast grepp, gled mina tankar helt hjälplöst iväg till honom.
Fast om sanningen ska fram var det inte direkt Nielsens musik jag tänkte på, utan hur han i en intervju med Politiken år 1925 svarade på frågan om instrument har en själ.
Man skulle kunna säga det, svarar Nielsen och börjar sedan på sitt lekfulla sätt gå genom de olika instrumentens särdrag. En klarinett, inleder han, kan både vara varmhjärtad och helt hysterisk, då den kan gå från att vara mild som balsam till att skrika som en gnisslande spårvagn. Och det är inte utan att jag håller med honom. Men när han säger att valthorn är något han förknippar med Nordeuropa och mörka skogar och sjöar, rynkar jag på näsan. Valthorn är ju så mycket mer! De kan vara sockersöta gullungar ena sekunden, för att vråla som en best i nästa, för att övergå till att låta som en irriterande och efterhängsen mygga.
Oboen är enligt Nielsen det instrument som bäst skildrar landskapen, och inte minst är oboen som en fårskock, getter, hjortar med deras nyfödda kidd och till och med nyfödda lamm om våren. Där ser man vad man kan höra i en oboe. Mina tankar löper dock gärna iväg till ormar och andra slingrade väsen. Som bäckar till exempel.
Nielsens eget instrument, alltså violinen, är enligt honom det mest allmängiltiga av alla instrument, och där kan jag nog nicka instämmande. Men jag tycker nog att han kunde ha svävat ut lite mer här. Violinen kan ju vara den mest smäckra och vackraste tjusaren för att i nästa stund förvandlas till en gnisslande gnet som sitter och tuggar på någon torr grästuva.
Nielsen avslutar med att påstå att den dummaste bland alla instrument är bastrumman. Den säger ju bara bom-bom. Men faktum är att jag måste protestera här, för utan bastrumman hade ju ingen sagt till på skarpen. Bland slagverken tycker jag annars att triangeln är lite onödigt strirrig och vimsig. Och vissa klockspel har ju en tendens att dra ut iväg på oväntade eskapader, såsom i avslutningen av Mahlers tvåa.
Nielsen nämner däremot inte ett av de viktiga instrumenten, nämligen fagotten. Denna bas bland träblåsen är ju viktigare än man vid en första anblick, eller anhörd, kan tro. Under kvällens konsert ledde nämnde instrument ett parti i andra satsen av Mozarts tjugofjärde pianokonsert. Och under denna del satt jag oupphörligen och försökte sätta ord på vilken karaktär fagotten har. Men hur jag än försökte drog orden ifråga åt annat håll. Och samma sak med visade det sig vara med pianot. Det gick bara inte att säga vad den har för själ eller karaktär. Jag menar, om man som Nielsen utgår från att bastrumman skulle vara dum, vad ska vi då säga om pianot? Den gör ju inget annat än att hamra. Fast det är ju inte särskilt rättvist, eller hur?
Vad jag vill ha sagt med allt detta vet jag inte ens själv. Men tankar som dessa är vad jag underhåller när jag går på konsert. Jag försöker nämligen aldrig recensera vad jag hört. Jag försöker förstå musiken på mitt sätt, ty för mig har orden lika mycket själ och karaktär som musiken och instrumenten äger. Det är på det viset som musik blir levande för mig.
Och där tror jag faktiskt att jag skulle få medhåll av Carl Nielsen, vars devis var “musik er liv”.
