Tag: Carl Nielsen

  • Dagens anteckning – 12 november 2026

    Dagens anteckning – 12 november 2026

    Läsningstid: 3 minuter

    Strax efter att lördagens terrordåd i Kraków hade blivit känt kom beskeden från olika konsert- och teaterarrangörer att deras uppsättningar ställdes in. Presidenten utlyste landssorg under två dagar och vissa valde därför att ställa in alla arrangemang fram till den tolfte november.

    Man kan knappast klandra någon för liknande beslut, men det hindrade inte att det utbröt en livlig debatt bland Polens kulturutövare och publik huruvida besluten att ställa in var genomtänkta. Vissa kritiker menade att musik, och då särskilt klassisk musik, tvärtom kunde verka som en tröst i den svåra situationen.

    Det är nog sant att musik kan ha den inverkan på några. Själv är jag dock av den meningen att musik inte är något slags bruksföremål som man använder likt en näsduk för att torka bort tårarna. Musik är en konstform som inte används, utan erfars, upplevs, vilket innebär att det även är en krävande handling att lyssna. För mig är musik alltså inte någon avkoppling, utan en uppfodran om att bli engagerad. Därför varken kan eller vill jag lyssna på musik när jag går genom en svår period.

    Men däremot tycker jag om att lyssna på musik som skildrar oro, och få andra gör det lika intresseväckande som den danske tonsättaren Carl Nielsen (1865-1931). Hans tonsättarkonst präglas ofta av en inneboende konflikt, mellan en hart när befängd eufori och dramatiskt överdimensionerad sorglighet.

    Ett av de verk av Nielsen där just konflikten hörs som tydligast lär enligt kännare vara hans klarinettkonsert från 1928. Konserten skrevs under en av de svåraste tiderna i Nielsens liv; och det säger en del, ty han hade väldigt många kriser. Mellankrigstiden var en orolig tid, med flera folkliga resningar, ekonomisk osäkerhet och spår av det blodiga första världskriget som fanns i det delade minnet. Nielsen visste dessutom att hans dagar var räknade, enär han hade kärlkramp och hade drabbats av flera svåra hjärtinfarkter. Därtill brottades han med en bitterhet över att aldrig lyckats nå berömmelse utanför Skandinavien. Han var enormt älskad i Sverige, men det internationella genombrottet lät vänta på sig. Allt detta skapade en frustration hos Nielsen, som också förvärrade hans sjukdomsbild.

    Och man behöver inte vara särskilt musikaliskt bevandrad för att lyckas urskilja oron och frustrationen i Nielsens klarinettkonsert. Den inleds dock mycket positivt och klarinetten traskar fram med lite tultande gång. Men abrupt avbryts den lyckliga promenaden av en orolig virveltrumma som sedan kommer följa genom hela konserten och olycksbådande förebåda varje skifte. Genom konserten leds vi genom vemod som alterneras av ett oroligt och jagat tonspråk där klarinetten understundom jäktar med, eller till och med på, de andra instrumenten. Men ibland vågar klarinetten faktiskt drista sig till att vara både motsträvigt lugn, för att i nästa stund dra ut orkestern på galna upptåg och rentav lyckas få de andra att bromsa in, trots att de var i färd med att bygga ett crescendo. Konserten avslutas med långsamma och utdragna andetag som mynnar ut i en ytterst lågmäld suck.

    Det är antagligen en underdrift att påstå att Nielsens klarinettkonsert är svårspelad, ty även en lekman kan skönja hur solisten tvingas göra halsbrytande tempoväxlingar och på några få toner gå från det lägre till det högre registret. Men det är också en utmaning för en aktiv lyssnare, som måste engagera sig för att söka och följa verkets inneboende strid. Ett sådant verk ger med andra ord inte någon tröst, men möjligen en ökad förståelse för smärta och kan sålunda även skärpa förmågan att känna empati. Något som vår samtid dessvärre lider ett underskott på.

    Men om man nu verkligen vill ha tröst är det nog mer rådigt att betrakta en vacker solnedgång.

  • Dagens anteckning – 23 oktober 2026

    Dagens anteckning – 23 oktober 2026

    Läsningstid: 3 minuterDet är under kvällens konsert med Krakóws filharmonia orkester som mina tankar plötsligt fångas upp av Carl Nielsen. Nej, det var inte hans musik som stod på programmet, utan istället var det bland annat två pianokonsertet av Wolfgang Amadeus Mozart (den tjugonde samt tjugofjärde i ordningen), men eftersom det är Nielsens tonsättarkonst som för närvarande håller mitt hjärta i ett fast grepp, gled mina tankar helt hjälplöst iväg till honom.

    Fast om sanningen ska fram var det inte direkt Nielsens musik jag tänkte på, utan hur han i en intervju med Politiken år 1925 svarade på frågan om instrument har en själ.

    Man skulle kunna säga det, svarar Nielsen och börjar sedan på sitt lekfulla sätt gå genom de olika instrumentens särdrag. En klarinett, inleder han, kan både vara varmhjärtad och helt hysterisk, då den kan gå från att vara mild som balsam till att skrika som en gnisslande spårvagn. Och det är inte utan att jag håller med honom. Men när han säger att valthorn är något han förknippar med Nordeuropa och mörka skogar och sjöar, rynkar jag på näsan. Valthorn är ju så mycket mer! De kan vara sockersöta gullungar ena sekunden, för att vråla som en best i nästa, för att övergå till att låta som en irriterande och efterhängsen mygga.

    Oboen är enligt Nielsen det instrument som bäst skildrar landskapen, och inte minst är oboen som en fårskock, getter, hjortar med deras nyfödda kidd och till och med nyfödda lamm om våren. Där ser man vad man kan höra i en oboe. Mina tankar löper dock gärna iväg till ormar och andra slingrade väsen. Som bäckar till exempel.

    Nielsens eget instrument, alltså violinen, är enligt honom det mest allmängiltiga av alla instrument, och där kan jag nog nicka instämmande. Men jag tycker nog att han kunde ha svävat ut lite mer här. Violinen kan ju vara den mest smäckra och vackraste tjusaren för att i nästa stund förvandlas till en gnisslande gnet som sitter och tuggar på någon torr grästuva.

    Nielsen avslutar med att påstå att den dummaste bland alla instrument är bastrumman. Den säger ju bara bom-bom. Men faktum är att jag måste protestera här, för utan bastrumman hade ju ingen sagt till på skarpen. Bland slagverken tycker jag annars att triangeln är lite onödigt strirrig och vimsig. Och vissa klockspel har ju en tendens att dra ut iväg på oväntade eskapader, såsom i avslutningen av Mahlers tvåa.

    Nielsen nämner däremot inte ett av de viktiga instrumenten, nämligen fagotten. Denna bas bland träblåsen är ju viktigare än man vid en första anblick, eller anhörd, kan tro. Under kvällens konsert ledde nämnde instrument ett parti i andra satsen av Mozarts tjugofjärde pianokonsert. Och under denna del satt jag oupphörligen och försökte sätta ord på vilken karaktär fagotten har. Men hur jag än försökte drog orden ifråga åt annat håll. Och samma sak med visade det sig vara med pianot. Det gick bara inte att säga vad den har för själ eller karaktär. Jag menar, om man som Nielsen utgår från att bastrumman skulle vara dum, vad ska vi då säga om pianot? Den gör ju inget annat än att hamra. Fast det är ju inte särskilt rättvist, eller hur?

    Vad jag vill ha sagt med allt detta vet jag inte ens själv. Men tankar som dessa är vad jag underhåller när jag går på konsert. Jag försöker nämligen aldrig recensera vad jag hört. Jag försöker förstå musiken på mitt sätt, ty för mig har orden lika mycket själ och karaktär som musiken och instrumenten äger. Det är på det viset som musik blir levande för mig.

    Och där tror jag faktiskt att jag skulle få medhåll av Carl Nielsen, vars devis var “musik er liv”.

  • Dagens anteckning – 21 oktober 2026

    Dagens anteckning – 21 oktober 2026

    Läsningstid: 3 minuterPå dagens datum för exakt 100 år sedan hade en grupp åhörare samlats på Maison Gaveau för att lyssna på musik av den danske tonsättaren Carl Nielsen (1865-1931). I publiken satt bland annat tonsättarna Maurice Ravel och Arthur Honegger och den senare skulle särskilt ha varit lyrisk över Nielsens flöjtkonsert som uruppförandes denna kväll.

    Men upptakten till denna historia tar sitt avstamp fem år tidigare, på hösten 1921, när Carl Nielsen hade ringt upp pianisten Christian Christiansen. De pratade väl om ditt och datt, men av någon anledning la Christiansen ifrån sig luren och började repetera Wolfgang Amadeus Mozarts Sinfonia Concertante tillsammans med Köpenhamns blåskvintett. Nielsen satt kvar i luren och lyssnade, och trots att ljudet nog var knastrigt, blev Nielsen, som så ofta eld och lågor. Han beslöt sig där och då för att skriva ett hyllningsverk till de skickliga musikerna och hans entusiasm ledde sålunda till det förtjusande stycket “Kvintet for Fløjte, Obo, Klarinet, Horn og Fagot” (Op. 43) som färdigställdes året därpå.

    Men Nielsen nöjde sig inte med att skriva ett verk till blåskvintetten. Han beslöt sig nämligen också för att skriva en solokonsert till var och en av de fem musikerna. Först ut var en konsert till flöjtisten Holger Gilbert-Jespersen. Nielsen inledde arbetet redan under sommaren, men hans hjärtproblem ställde till det för honom. Han var ju en eldig man och hade en tendens att bli lite väl begeistrad när han komponerade. Enligt doktorns ordination tilläts han därför blott skriva enklare folksånger, vilka tydligen inte åsamkade hans hjärta någon skada.

    I slutet av augusti tog han ändå slutligen ett fast tag om blocket med notpapper och började tonsatta flöjtkonserten. Men sin vana trogen såg han till att göra skapandeprocessen så besvärlig som möjligt, och detta genom att vara på resande fot under arbetet. Han flög som en skottspole genom södra Europa och var han än kom sökte han upp ett piano för att kunna tonsätta. Han skrev och skrev, men hur fort han än arbetade tycktes datumet för uruppförandet, alltså den 21 oktober, rycka allt närmare med en våldsam hastighet. Mitt under arbetet fick han dessutom en ilsken magåkomma som gjorde all slags kreativ verksamhet omöjlig.

    Bara några dagar före premiären stapplade Nielsen i mål med ett nästan färdigt partitur. Solisten fick därmed en oerhört kort tid för instudering innan det var dags för premiär. Till Nielsens stora glädje gjorde flöjtkonserten stort intryck på publiken och solisten ropades in flera gånger. Nielsen själv lär också ha sagt att konserten var en av de bästa upplevelserna i hans liv.

    Dirigent den kvällen var dock inte Carl Nielsen, trots att han var en rutinerad, om än ibland kritiserad dirigent. Någon kritiker menade att det mest såg ut som om han stod och rörde om i grytor när han dirigerade. Men det var inte av den anledningen som Nielsen inte dirigerade den där kvällen. Nej, det var återigen hans svaga hjärta som ställde till det. Och hjärtat skulle inte heller hålla ut mer än fem år till.

    Nielsens bortgång skulle också leda till att han inte kunde avsluta projektet med att skriva en konsert till varje musiker i blåskvintetten. Han hann bara med att skriva en klarinettkonsert, medan oboen, fagotten och valthornet dessvärre aldrig fick någon hyllningskonsert sig förunnat.

    —

    På bilden syns orsaken till tillkomsten av denna anteckning, nämligen en lysande biografi över Carl Nielsens liv.

  • Dagens anteckning – 9 juni 2026

    Dagens anteckning – 9 juni 2026

    Läsningstid: 3 minuterIdag hade jag tänkt att avstå från att skriva ytterligare en anteckning om konstmusik, men dessvärre visade det sig att det idag är på dagen 161 år sedan den danske tonsättaren Carl Nielsen föddes, så planen på mer intresseväckande anteckning sprack.

    Det var i Nørre Lyndelse på Fyn som Carl Nielsen såg dagens ljus för första gången. Fadern var en fattig målare, som också försörjde familjen med sina elva barn, som musikant av oklart slag. Det var också fadern som lärde den unge Carl att spela violin, vilket sonen skulle visa sig särskilt styv på. Men enligt några källor trodde inte föräldrarna på att Carl skulle kunna bli en skicklig musiker, så de uppmuntrade honom först att slå sig in på en bana som skomakare. När det inte slog väl ut sände honom istället till det militära. Som väl var skulle de överordnade i militären föredra Carl som musiker framför soldat, och han sattes därför i militärorkestern. Här fick han lära sig att spela flera andra instrument, vilket skulle leda till att Carl gavs möjlighet att söka in vid musikkonservatoriet i Köpenhamn. Studierna gick så galant att han snart fick stipendium för att åka till Frankrike och Tyskland för vidareutbildning.

    Under denna studieresa skulle Carl också träffa sin blivande hustru, skulptören Anne Marie Brodersen, med vilken han levde tillsammans med fram till sin bortgång 1931. De två hade ett turbulent och stormigt äktenskap, som Carl bland annat ska ha skildrat i en av sina finaste symfonier, nämligen hans andra symfoni från 1902. Anne Marie och Carl skulle tillsammans få tre barn, två döttrar och en son, men intressant nog lämnade ingen av dessa efter sig några egna barn. Det finns källor som anger att Carl kan ha haft minst två utomäktenskapliga barn, var av en som han lär ha stött ekonomiskt under hela sitt liv, utan att för den delen erkänna sitt faderskap.

    Carl Nielsen skrev sex symfonier, flera konserter för soloinstrument, två operor, kammarmusik och mer än 300 sånger. Sammantaget skrev han sålunda 419 verk. Det framhålls ofta Nielsen inspirerades av nordisk folkmusik, men hans tonsättarkonst präglas också av experiment med tonalitet vilket gav att hans musik stred mot rådande normer för hur musik förväntades låta under hans dagar. Och det kan månne vara därför som han på senare år har uppmärksammats internationellt (i Danmark har han däremot länge varit en slags nationaltonsättare).

    Men det som främst tilltalar mig i Carl Nielsens tonspråk är hans lite gäckande och humoristiska anslag, vilka är oerhört smittande. Det är svårt att inte känna en inre fröjd när man lyssnar på någon av hans tonsättningar. Lyssna bara på den halsbrytande inledningen av hans tredje symfoni (från 1910-1911). Visst är det svårt att inte att dra på smilbanden? Ja, hela symfonin är förresten en lång rad av oväntade vändningar och spratt.

    Och Carl Nielsen ska dessutom alltid ha haft nära till en kvickhet, såsom hans sista ord på dödsbädden: “Det verkar som om ni står här och väntar på något.”