viewpoint-east.org

Där vänligheten har segrat

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika, poland, ryssland, Sverige, ukraina
Tags: , , , , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

När jag pluggade i Moskva var ett av mina största problem att jag inte på ett tillfredsställande vis kunde uttala namnet på den förort där jag slagit ner mina bopålar. Krylatskoje hette, och forfarande heter, den. Jag antog då att oviljan att acceptera min skandinaviska accent berodde på att platsen hade så anrik historia, och att de som hörde mig misshandla tilltalet på platsen drabbades av en ofrivillig hörselskada, och således inte kunde förstå vad jag försökte säga. Det var egentligen långt senare jag förstod att moskoviterna helt enkelt inte ville förstå vad jag sa, trots att det jag vågade säga egentligen inte innehöll en avsevärd mängd konstigheter.

Den slutsatsen drog jag när jag började se ett mönster. Jag kunde säga exakt samma sak till två olika personer, med exakt samma uttal, men ungefär varannan gång ville man inte samarbeta, och förpassade mig till de oförståddas helvete. Det är en plats där man med lätthet kan tyna bort, om man inte är envis och helt enkelt dumdristigt stolt, ja, ungefär så som jag är när jag sätter den sidan till.

Jag minns tydligt ett tillfälle då en dam i kassan där man köper polletter till tunnelbanan, gjorde allt för att jag inte skulle lyckas med att köpa polletter till tunnelbanan. Det var fullkomligt parodiskt, faktiskt. Hela sammandragningen slutade givetvis med min seger, då jag blockerade öppningen till hennes lucka, och således inte tillät någon annan köpa polletter. Till slut gav hon med sig, men slängde efter mig ett av de där ryska okvädningsorden som har med stinkande djur att göra.

Då, när jag pluggade i Moskva, brukade jag ägna varje ledig stund till att fundera över detta fenomen. Hela tilltaget var, enligt denna teori, ett sätt att hålla ordning, eller rättare sagt, förlama varje försök till självständigt tänkande. All tid skulle gå till att crawla genom en motig och grå vardag. En vardag där inga stekta sparvar flög rakt in i invånarnas munnar. Alla skulle vara fullt sysselsatta med att försöka ta sig genom vardagen. Och de som kom utifrån skulle ha det extra svårt. De skulle inte tro att de var önskade, efterlängtade eller behövda. Ingen mannamån, lika för alla, fast helst lite extra besvärligt för dem som inte hörde till.

Min tolkning var att beteendet härrörde från Sovjetunionen. Och kanske var min uppenbarelse även extra irriterande, eftersom jag är enveten och ganska självständig kvinna.

Jag mötte fenomenet inte bara i Moskva, utan även på andra orter. Det tycktes finnas en motvilja till kompromiss och samarbetsvilja var jag än tog mig. Skeendet upprepade sig i affärer, vilket ofta resulterade i att jag gick ut tomhänt. Eller på restauranger, vilket fick som effekt att jag lämnade stället i vredesmod.

Det enda positiva jag kunde se med detta var att jag istället letade upp subkulturer, där jag visserligen inte möttes av översvallande värme, men där jag ändå kunde känna mig hemma och förhoppningsvis accepterad.

Jag tänkte ofta då, att jag ändå var glad att jag inte kom från Kaukasien eller Centralasien, då de hade det så mycket värre. De blev inte bara motarbetade, utan möttes även av en vidrig misstänksamhet som luktade riktigt illa av rasism.

När jag första gången kom till Ukraina var jag som vanligt bepansrad med massor av stidsvilja, ty jag antog att lika otjänstvilliga kvarlevor från sovjettiden även fanns i Ukraina. Det var strax efter orange revolutionen, och jag utgick från att det allt skulle vara lika tungrodd som i Ryssland.

Jag antar att jag under mina första dagar hade en sammanbiten uppsyn, bestämd om att försöka överleva alla attacker av samarbetsovilja jag förväntade mig att möta.

Det känns nästan som igår, den där dagen jag stod i en liten affär och skulle försöka köpa ett bröd. Damen bakom disken misslyckades med att förstå vilket bröd jag egentligen ville ha. Uppgivet tittade hon på mig, innan hon ropade rakt ut i lokalen: “хто може говорити по-англійськи?” – “Vem kan engelska?” Och vips dök det upp en yngling med ryggsäck som tyckte att det var extremt roligt och hedrande att få hjälpa mig och damen. Många glada skratt och tillrop utbyttes mellan oss.

Lätt omtumlad svängde jag ut genom dörren och stod i Kyjivs gatuvimmel. Något liknande hade jag aldrig varit med om tidigare på mina resor till Ryssland.

Under de där veckorna, mitt första besök i Ukraina, var jag otal gånger med om liknande händelser. Det kunde hända när jag stod och tydligen såg vilsen ut i ett gathörn, någon sprang fram och frågade mig om jag behövde hjälp. Om jag inte omedelbart lyckades visa att jag förstod, ropade man genast efter någon annan förbipasserande och frågade om denne kunde engelska. Det hela var givetvis mycket angenämt, men blev ibland lite förvirrande för mina riddare när jag tillkännagav att jag inte alls letade efter någonting utan bara stod på platsen för att jag tyckte (och fortfarande tycker) om att bara stå på en plats och riktigt känna att jag var/är där just då/nu i det ögonblicket. Men det spelade ingen roll för mina hjälpare, de hittade helt enkelt på någonting jag borde se när jag ändå var där på platsen. Samma tjänstvillighet mötte mig på restauranger, när jag köpte polletter till tunnelbanan, och så vidare, och så vidare.

Nu när jag bor i Lviv glömmer jag faktiskt ibland bort hur underbar den där ukrainska tjänstvilligheten är. Som idag till exempel, när jag och G bytte bord på uteserveringen till restaurangen där vi satt, eftersom bordet vippade lite olycksbådande. En kvinna vid bordet intill blängde lite ilsket. Av någon anledning glömde jag att var i Ukraina, och trodde hon blev irriterad över att vi kom för nära. Efter en stund reste sig kvinnan upp, gick fram till det bord vi lämnat och vickade på bordsskivan. Hon ropade till sig kyparna och förkunnade att bordet skulle bytas ut. Det är ju obekvämt, för att inte säga farligt, för våra kunder, sa hon tillräckligt högt för att jag skulle höra och förstå.

Det är uppenbart att de där månaderna i Moskva och Ryssland satte djupa spår i mig. De poppar upp utan att jag egentligen vill. De bara är där helt plötsligt. Ilsket hackande med sina blanka näbbar på mitt välbefinnande. De dyker upp här, eftersom Ukraina faktiskt tillhörde Sovjetunionen, men de kan också dyka upp på andra ställen. Som i Sverige till exempel. Eller Polen. Och det är sorgligt att de färgar mitt sätt att tolka vad jag ser omkring mig. Den där känslan av maktlöshet har tydligen ristat in djupare ärr i mig än all vänlighet jag mött.

Jag frågar mig ibland om de där gapande damerna i Ryssland inte har vunnit. Men så påminns jag om den där damen som förtvivlat letade efter rätt bröd till mig i Kyjiv när jag besökte Ukraina första gången, och inser att jag faktiskt nästan kan se hennes ansikte framför mig. Trots att det gått så många år. Då vet jag att vänligheten ändå vunnit, ty de gastande damerna i Ryssland är ändå bara gapande grå klumpar i mitt minne.

the swans and ordinary ppl
Ukrainare med svanar i Stryskij park.


En inte helt osynlig hand i Kyjiv

Category: art, by sophie engström, Euromajdan, Kåseri, krönika, ukraina
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

I Kyjiv (ja, jag envisas med denna, enligt många korrekta transkriberingen av Київ) har det i dagarna avtäckt en ny staty på den plats där en Lenin-staty tidigare stod och spejade på huvudstadens folk. (Lenin-statyn fälldes, eller kanske vältes, av en upphetsad skara under revolutionen Euromajdans sista dagar år 2014.)

Allt hade väl varit frid och fröjd om man nu förstod vad detta konstverk av den rumänske konstnären Bogdan Rață skulle symbolisera. Nå, nu har det visserligen förekommit en del officiella förklaringar, men ukrainarna kan ändå inte låta bli att brottas med teorier om vad den ska symbolisera.

Jag vill ju inte vara sämre än någon annan, och har därför snickrat ihop några egna teorier.

Den första teorin faller egentligen på sin egen orimlighet. Den skulle enligt den kunna anspela på “den osynliga handen“. Ni vet Adam Smiths teori om att den som jobbar för sin egen nytta, också bistår samhället. Men som sagt, den faller på sin egen orimlighet, ty handen är baske mig inte osynlig. Den syns. Till mångas förtret.

Den andra teorin jag snickrat ihop är att den har något med Monty Pythons hand att göra. Ja, ni minns säkert den där handen som dök upp i Monty Pythons flygande circus. Oftast kom den från skyn. Några gånger var den till och med blå, så, ja, det känns som en rimlig teori, eller hur? För övrigt finns det en hel del som får mig att tänka på Monty Python i Ukraina. Men det är ett annat blogginlägg.

Ikväll slog i alla fall författarna till AfterLenin verkligen huvudet på spiken, när de publicerade nedanstående bild på Facebook. Ja, visst är det fortfarande helt möjligt att Lenin har vuxit upp som en blå hand. Jag, och många med mig, tror nämligen inte att det är så lätt att bli av med det gamla sovjetiska arvet. Det räcker inte med att välta några monument. Eller sätta upp nya, snudd på lika absurda (i alla fall i sin uppenbarelse).


(Konstnären är tyvärr okänd.)


Ukrainske Bulgakov i nyhetsflödet

Category: by sophie engström, krönika, ryssland, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Det är inte för utan att jag under de senaste dagarna tänkt mycket på Michail Bulgakov. Han har poppat upp ur varje hörn av det ukrainska nyhetsflödet. Han har kikat fram bakom Saakasjvili, men tillika lurat i riksåklagarens portfölj, och helt rört till alla bevis mot Saakasjvili. Ibland har han spelat trumma på president Porosjenkos väldiga mage. Eller flätat in sig i Julia Tymosjenkos fläta. Fast oftast har han hängt med mig. Fått mig att skratta i all bedrövelse.

Det här har i alla fall fått mig att återigen fundera på hans etniska hemvist. På Wikipedia basunerar de gladeligen ut att han var ryss. Eftersom han var Bulgakov är det givetvis inte så enkelt. Just Bulgakov hade ju en tendens att röra till det mesta, på ett helt ypperligt sätt måste jag tillägga. Det råder för mycket tillit till ordning och reda i vår knöliga verklighet. Nej, tackar vet jag Bulgakov som visste hur man gör verkligheten mer uthärdlig genom att stöka till det.

Bulgakov föddes i Kyjiv, som då tillhörde Tsarryssland. Han var ryskspråkig, men det var väldigt många i staden, då som nu. Han tjafsade med polskspråkiga, jiddischspråkiga, ukrainskspråkiga etc grannar. En salig soppa, med andra ord. I det myller av olika språk, traditioner, religioner skapades Bulgakovs hjärna. Under hans tid i den nu ukrainska huvudstaden var den homogena stadsbilden en avlägsen tankestil som invånarna nog inte ens kunde föreställa sig hur den skulle te sig.

Men kan man då säga att Bulgakov var ukrainsk, bara för att han föddes i en stad som nu är huvudstad i Ukraina? Ja, jag menar det, och det har att göra med det jag skrev inledningsvis. Här kan man tydligt se det kaos som Bulgakov var en mästare i att skildra. Det finns i människors tankegods. För trots att de jiddischspråkiga nästan helt utplånats, och de polskspråkiga flytt västerut, så finns den där myllrande tonen i folks medvetande. Det Kyjiv som då fanns, har stannat kvar i den ukrainske självbilden. Och det är mycket som också talar för att det just under förra sekelskiftet som “ukrainaren” skapades. Just under den tid som Bulgakov bodde i Kyjiv. Då som nu är dessa individer ett lapptäcke av språk, religioner, traditioner. Att vara ukrainare betyder inte att man talar ukrainska. Man kan vara ukrainare oavsett modersmål.

Det senare gäller inte för Ryssland. Under de senaste årtiondena har dessutom den nationella självbilden blivit mer ryskspråkig, på bekostnad av alla de andra. I Ukraina går man i motsatt riktning. Här försöker man inkludera olika modersmål. Man kan visserligen argumentera att de senaste lagförändringarna, där ukrainska språket ska ha en särställning, faktiskt talar mot avstående hypotes. Men se, där har ni fel. Om ni hävdar det har ni överhuvudtaget inte förstått någonting om Ukraina. För här lever folket sitt eget liv, och lagar och förordningar kan alltid stökas om så att de bättre passar det ukrainska lapptäcket. Och häri finner ni den största skillnaden mellan Ukraina och Ryssland. I det senare landet följer man lagarna som de är skrivna. Här följer man dem så som det passar. Vilket också är mitt avslutande argument varför Bulgakov var en ukrainsk ryskspråkig författare, snarare än en rysk författare. Bulgakovs ande lever här. Om det är jag fullkomligt förvissad.

Särskilt när han spelar trumma på president Porosjenkos väldiga mage.


Och när ni kommer till Kyjiv kan ni ju gå på Bulgskov-museet, eller så kan ni ju bara strosa runt på stan. Jag lovar er att ni faktiskt kommer finna honom lite var stans.


Stefan Löfvens statsbesök i Kyjiv

Category: by sophie engström, Sverige, ukraina
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

I tisdags kom Sveriges statsminister till Kyjiv. Hans program under de två dagarna var späckat och jag har samlat lite länkar från hans besök.

Det första Löfven gjorde, när han anlände, var att besöka Majdan. Det är en synligt tagen statsminister som ser bilder på de som dödades under demonstrationerna förra året. Klippet är från engelskspråkiga Ukraine Today. Löfven guidas runt av journalisten Natalja Gumenyjuk, som arbetar på Hromadske TV.

Igår morse besökte Löfven Kyiv School of Economics. Här en artikel av Elin Jönsson, SVTs Moskva korrespondent. Och här kan ni läsa hela talet Löfven höll. Mycket fokus ligger på jämställdhet och energibesparing.

Därefter bar det av till president Porosjenko och premiärminister Jatsenjuk. Det är härligt att se dem samspråka när de möts på den röda mattan och inför mötet.

Sedan var det dags för presskonferens. Jag har tyvärr inte hittat några klipp från detta tillfälle. Här kan ni läsa vad Ukrainas regering skriver om avtalet.

Vid signeringsceremonin, när Porosjenko och Löfven signerar samarbetsavtalet länderna emellan, finns det en underbar bild. På något vis är den så underbart ukrainsk-svensk. Längst till vänster står Sveriges ambassadör Andreas von Beckerath.

11043149_10153190189149600_466728211114278858_o
Bilden är från Sveriges ambassad i Kyjivs facebooksida.

Övrig mediebevakning av vikt:

Maria Persson Löfgren, SRs Moskvakorrespondent, redogör tydligt för vad avtalet innebär.

Och från Majdan.

Engelsk språkliga Kyiv Post hade en lång artkel om Löfven och avtalet.

Vissa svenska tidningar har inte skrivit något om Löfvens besök. Hans besök överskuggades helt av Saudiaffären. Mycket tråkigt. Jag hade ju hoppats att svenska tidningar faktiskt förstår vikten av att Sverige står bakom Ukraina.

SvD hade dock en bra artikel, samt intervju med Löfven.

Sammantaget kan man säga att det är skönt att Sverige visar att Ukraina är viktigt för oss, och att vi på ett tydligt sätt visar var vi står. Mycket bra arbete av Sveriges ambassad i Kyjiv. En eloge till Andreas von Beckerath och hans duktiga personal!

UPD: Ambassaden har gjort en heltäckande sammanställning med många, många fler länkar än vad jag skrapat ihop.