viewpoint-east.org

Hur lång tid tar det att gå till Polen?

Category: by sophie engström, eastern europe, Galizien, krönika, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Solen hade värmt upp oss. Efter en lång och skön promenad, där vi hade tagit av oss jackorna för första gången den våren, satt vi nu med vars ett glas kall öl och en sallad framför oss på restaurang Datja. Det var den första mars 2014.

Jag kommer aldrig glömma den där stunden på restaurangen. Det fanns ett stiltje, dock inte att förväxla med ett lugn. Inne i våra själar bråkade erfarenheterna från fyra månaders revolution. En revolution som slutade i blodutgjutelse. En revolution som krossade delar av min, och många andras, drömmar och framtidsförhoppningar. De tidigare drömmarna låg nu som blodiga bylten under den ukrainska flaggan.

Vid bordet sidan om vårt stojade en grupp överförfriskade män. De hade spelat fotboll och avslutade motionen med feta grillspett, saschlik, och massor av sprit. Vid varje skål skanderade de “Slava Ukrainy. Herojam slava” (“Ära till Ukraina. Ära till hjältarna”). En fras jag hört så många gånger veckorna före att jag oavsiktligt mumlade med.

Plötsligt stannade hela verksamheten upp. Inget stojande. Inga skålar till någons ära. Våra blickar stannade som förstelnade vid TV-skärmen på väggen. Där såg jag dem för första gången. De “gröna männen” som ledde annekteringen av Krym.

Jag minns inte exakt vad jag tänkte just då. Kanske var det någon tanke om att “så här skulle det inte vara” som virvlade upp till ytan. Det enda jag minns är att den första känslan av rädsla snabbt förbyttes mot ilska. Det var så oerhört groteskt, fräckt och samtidigt löjeväckande i sitt försök att påskina att dessa “gröna män” tillhörde någon slags folklig resning.

Det var först några dagar senare som skräcken hann upp mig. Den där natten när jag stod i bara nattlinnet i hallen och försökte räkna ut hur lång tid det skulle ta för mig att packa ner det väsentligaste i ryggsäcken, och hur lång tid det skulle ta för oss att ta oss till polska gränsen. Min överslagsräkning fastställde att det skulle ta ungefär två timmar med bil, men ungefär två dygn till fots.

Så här i backspegeln ter sig säkert min nattövning som något löjeväckande, men det var så jag upplevde det. Efter månader av katastrofläge fanns det inte mycket plats för logiskt tänkande. Jag tror att vi alla här fortfarande lever i en slags posttraumatisk situation. Man kanske skrattar lite generat över sina dramatiska planer, men då var de inte absurda idéer, utan en reell verklighet.

Jag har däremot vänner som fick lämna allt de där dagarna. De flydde till fots från Krym. Ja, de fick verkligen gå. Inga andra färdmedel fanns att uppbringa. De tog med sig det mest nödvändiga.

Före de “gröna männens” ankomst trodde mina vänner lika lite som du att de skulle bli tvungna att lämna allt de ägde, alla vänner, gamla mammor och pappor. Men nu sitter de här i Lviv, med nära och kära bortom räckhåll. Att förklara för någon som tror sig leva på behörigt avstånd från katastrofen kräver ett vokabulär som jag i detta sammanhang inte besitter. Kanske beror det på att jag befinner mig för nära, och att jag efter revolutionen 2014, annekteringen av Krym och invasionen av östra Ukraina vet att den typen av katastrof alltid bor bland oss människor.

För det är vi allena som besitter förmågan att hemsöka varandra med våld.

March 1, 2014
En bild jag tog på Restaurang Datja, den där dagen, den första mars 2014.


Att dansa i takt med nationalister gör dig lätt taktlös

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, krönika, poland, ryssland, Sverige, ukraine
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Det är så lockande. Jag har lätt att förstå det. Att försöka få dessa på sin sida, de som nu flockas kring olika nationella totempålar. De som hellre ser olikheter än söker förlikning. Det är lätt att hoppas att man genom små eftergifter kan få över dem på sin sida. Men med hälsningar från Centraleuropa kan jag meddela att varje sådant försök är dömt att misslyckas.

Jag funderar på om jag ska dra hela harangen igen – om att Ukraina införde en lag som säger att man inte får kritisera deras befrielsearmé, och hur Polen svarade med ursinne och sedan trampade man ner sig i det där träsket av nationalistiska floskler – men jag beslutar mig för att avstå. Kanske för att det finns så många andra, säkert mycket bättre förskaffade att förklara detta än jag. Nu har jag inte läst någon sådan text, som ser helheten istället för att snöa in på några detaljer, men den ligger säkert i någons skrivmaskinsvalsar och bara väntar på att leta sig ut till dig.

Nå, jag har alltså läst många tankar i frågan, men väldigt få som ens tangerar kärnan. Det finns de som försöker sprida ljus över ämnet genom att förklara det som sker nu som en polsk-ukrainsk konflikt. Det är inte en polsk-ukrainsk konflikt. Första stafettpinnen i klavertrampet tog Ukraina när man ville reta upp Ryssland. Lagen behövdes för att markera mot grannlandet som invaderat Ukraina. Istället blev Polen förbaskade, som svarade och fick Israel ilsket gläfsande efter sig. Kärnan som alldeles för få tangerar är att allt det här hade inte hänt om de olika länderna inte försökt charma en nationalistisk svulst. Kanske trodde man att man skulle kunna hålla tillbaka att svulsten växte till sig om man kastade till den ett litet köttben att mumsa på. Så trodde säkert Ryssland när man beslöt sig för att invadera grannlandet Ukraina. Om de som ville se blod fick se lite blod skulle de säkert nöja sig. Problemet med Ryssland är bara att den nationalistiska svulsten sitter inne i huvudet på självaste makteliten. Man matade alltså sig själv med att invadera Ukraina.

I Ukraina såg det annorlunda ut. Landet genomgick en slags nationell födelse. Man började forma det som man hoppades skulle bli det nya Ukraina. Hörnpelarna i detta var för majoriteten att de mångkulturella landets identitet skulle manifesteras. Men i folkhavet hördes också nationalistiska röster, och kardinalfelet som gjordes att man trodde att man kunde vinna över dem på sin sida om man gick dem tillmötes på en punkt, den om befrielsearmén. Så här i backspegeln ser vi att det var fel. Man kan inte mota bort ett annat lands ondska med att företa sig samma manöver. Med det lilla steget man tog då öppnade man en dammlucka. Mycket vill ha mer… Omkring mig ser jag idag uppskrämda ansikten som frågar sig hur exempelvis en fascistisk vaktstyrka kunde skapas i Ukraina.

Och nu Polen, där regeringspartiet ägnar sig åt allt märkligare krumbukter. Deras senaste lag om att man inte får nämna ordet “polska dödsläger” är kanske det som de flesta hört talas om, men i samma veva har man antagit en lag som säger att man inte får uttala stöd för ukrainska befrielsearmén. Den sistnämnda lagen är den som särskilt är avsedd för att göda polska nationalister.

Plötsligt börjar jag tänka på Sverige. Jag ser samma mönster i mitt hemland. Att man tror man kan locka till sig röster från SDs följare. Både regeringen och alliansen gör samma kardinalfel. Sedan börjar jag tänka på Danmark… Jag vill säga er (men troligen för döva öron) att ni kan inte locka över någon med att försöka ta deras agenda. Förr eller senare dansar ni också kring den där nationalistiska totempålen. En dans som ni inte styr och ovillkorligen kommer tappa bort takten i. Runt omkring trampar ni sedan. I en fullkomligt taktlös dans.

Ja, jag vet. Jag tuggar om. Men så länge jag är en oavlönad bloggare har jag den friheten. Och så handlar det väl lite om att träna geniknölarna så att min analysförmåga inte helt slammar igen i dessa tidevarv av kortsiktigt tänkande.

summer fades
En flaggstång någonstans i Sverige.


Ukrainske Bulgakov i nyhetsflödet

Category: by sophie engström, krönika, ryssland, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Det är inte för utan att jag under de senaste dagarna tänkt mycket på Michail Bulgakov. Han har poppat upp ur varje hörn av det ukrainska nyhetsflödet. Han har kikat fram bakom Saakasjvili, men tillika lurat i riksåklagarens portfölj, och helt rört till alla bevis mot Saakasjvili. Ibland har han spelat trumma på president Porosjenkos väldiga mage. Eller flätat in sig i Julia Tymosjenkos fläta. Fast oftast har han hängt med mig. Fått mig att skratta i all bedrövelse.

Det här har i alla fall fått mig att återigen fundera på hans etniska hemvist. På Wikipedia basunerar de gladeligen ut att han var ryss. Eftersom han var Bulgakov är det givetvis inte så enkelt. Just Bulgakov hade ju en tendens att röra till det mesta, på ett helt ypperligt sätt måste jag tillägga. Det råder för mycket tillit till ordning och reda i vår knöliga verklighet. Nej, tackar vet jag Bulgakov som visste hur man gör verkligheten mer uthärdlig genom att stöka till det.

Bulgakov föddes i Kyjiv, som då tillhörde Tsarryssland. Han var ryskspråkig, men det var väldigt många i staden, då som nu. Han tjafsade med polskspråkiga, jiddischspråkiga, ukrainskspråkiga etc grannar. En salig soppa, med andra ord. I det myller av olika språk, traditioner, religioner skapades Bulgakovs hjärna. Under hans tid i den nu ukrainska huvudstaden var den homogena stadsbilden en avlägsen tankestil som invånarna nog inte ens kunde föreställa sig hur den skulle te sig.

Men kan man då säga att Bulgakov var ukrainsk, bara för att han föddes i en stad som nu är huvudstad i Ukraina? Ja, jag menar det, och det har att göra med det jag skrev inledningsvis. Här kan man tydligt se det kaos som Bulgakov var en mästare i att skildra. Det finns i människors tankegods. För trots att de jiddischspråkiga nästan helt utplånats, och de polskspråkiga flytt västerut, så finns den där myllrande tonen i folks medvetande. Det Kyjiv som då fanns, har stannat kvar i den ukrainske självbilden. Och det är mycket som också talar för att det just under förra sekelskiftet som “ukrainaren” skapades. Just under den tid som Bulgakov bodde i Kyjiv. Då som nu är dessa individer ett lapptäcke av språk, religioner, traditioner. Att vara ukrainare betyder inte att man talar ukrainska. Man kan vara ukrainare oavsett modersmål.

Det senare gäller inte för Ryssland. Under de senaste årtiondena har dessutom den nationella självbilden blivit mer ryskspråkig, på bekostnad av alla de andra. I Ukraina går man i motsatt riktning. Här försöker man inkludera olika modersmål. Man kan visserligen argumentera att de senaste lagförändringarna, där ukrainska språket ska ha en särställning, faktiskt talar mot avstående hypotes. Men se, där har ni fel. Om ni hävdar det har ni överhuvudtaget inte förstått någonting om Ukraina. För här lever folket sitt eget liv, och lagar och förordningar kan alltid stökas om så att de bättre passar det ukrainska lapptäcket. Och häri finner ni den största skillnaden mellan Ukraina och Ryssland. I det senare landet följer man lagarna som de är skrivna. Här följer man dem så som det passar. Vilket också är mitt avslutande argument varför Bulgakov var en ukrainsk ryskspråkig författare, snarare än en rysk författare. Bulgakovs ande lever här. Om det är jag fullkomligt förvissad.

Särskilt när han spelar trumma på president Porosjenkos väldiga mage.


Och när ni kommer till Kyjiv kan ni ju gå på Bulgskov-museet, eller så kan ni ju bara strosa runt på stan. Jag lovar er att ni faktiskt kommer finna honom lite var stans.


Tankar som följer mig

Category: by sophie engström, ukraina
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Det är ofta som jag upprörs över att andra inte oroar sig lika mycket som jag gör. För en tid sedan skrev jag en status på Facebook, som jag fått både positiv och negativ respons på. Så här skrev jag:

“Min favoritsysselsättning här i Lviv är att vandra runt i stan. Det finns nästan inte ett område mina skosulor inte nuddat. Jag kan stan som insidan av min jackficka.

Häromdagen gick jag, som så ofta, förbi militärsjukhuset. Vanligtvis är det en tyst sovjetisk klump med nästan ingen aktivitet runt huset. Men inte denna dag. En liten scen hade ställs upp och ett band spelade. Skulle kunna ha varit ett rogivande scenario.
Men det var det inte.

Framför scenen fanns det en skara åskådare. Vid en snabb åsyn skulle man kunna tycka att allt var del av en gemytlig scen. Men när jag studerade åhörarna närmare försvann förmågan att se något gemytligt.

Vad jag såg var sårade soldater. Någon som förlorat sitt ena ben. Någon med ett stort bandage på huvudet. Några i rullstol. Andra med mindre synliga skador. Men ändå, alla var tydligt märkta av kriget.

När jag stod där fick jag åter den hemska förnimmelsen som hemsöker mig allt oftare. Att det som pågår nu inte är, och aldrig kan bli, en liten isolerad konflikt. Det här är något större och groteskare. Något som inte kommer försvinna bara för att vi blundar eller vänder bort blicken.

Det här är vårt krig. Europas krig. Ett krig som kan sträcka sig över hela kontinenten.
Det var i den stunden jag önskade att ni alla skulle tvingas att se det lidande som pågår. (Och då inte bara soldaternas, utan också de civila.) Det var då jag önskade att inte ni heller skulle känna någon ro när ni gick och la er. Att inget kändes riktigt meningsfullt och att framtiden är ett grymt och elakt tingest.”

(1 maj 2015)

Jag vill tacka norska Maidan som publicerade min status.


Ukraina – Ett mångkulturellt samhälle

Category: by sophie engström, ukraina
Tags: , ,

(Läsningstid: < 1 minut)

Årets första postning är en hyllning till det mångkulturella samhället. Ett samhälle där olika religioner, kulturer, etniciteter finner gemenskap och samhörighet. Under revolutionen i Ukraina förra året, lyckades man med detta. Redan från dag ett var revolutionen mångkulturell. Mustafa Najjem, en ukrainsk journalist med afghanskt ursprung, kallade demonstranter till Euromajdan. Det var det som blev starten på den revolution som slutligen drev presidenten ur landet. En revolution som har potential att förändra Ukraina i grunden och ge landet en möjlighet att bli demokratiskt och göra sig av med en korrupt maktapparat.

I denna video får vi möta en muslimsk bataljon som strider för Ukraina i östra delarna av landet. De strider för Ukraina för att det är i Ukraina som de bemöts som likvärdiga människor. Vi i Europa har med andra ord en del att lära av Ukraina.

Filmen är gjord av BABYLON’13


Och när fred skapas

Category: by sophie engström, literature, photo by prallin, russia, ukraine
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Jag tror jag var med om ett historiskt ögonblick igår. Verkligen! På riktigt! Men det är väl visserligen vad alla tror. Att de är där när något historiskt avgörs. Hmmmm, får mig osökt att tänka på Linn Hanséns senaste diktsamling “Gå till historien“, men nu var det inte det jag skulle skriva om. Nej, den där känslan av något historiskt som skapades, var något så odramatiskt som en tandemläsning mellan den ukrainske poeten Serhij Zjadan och hans ryske kollega Lev Rubenstein. Det kan ju låta som något odramatiskt och ointressant. Något torrt och sömning. Ja, ett sådant där ögonblick som dör bort… Suddas ut ur minnet. Men inte gårdagens tillställning. Mitt under ett krig i östra Ukraina, inte långt får Zjadans egen hemstad Charkiv, skapade de båda herrarna en stund av fred. En stund av normalitet, även om vi alla i lokalen var väl medvetna om att ett liknande möte aldrig skulle kunna ske i Moskva. I Lviv igår skapades en stund av gemenskap och eftertanke. Ömsesidig respekt och omtanke. Ett möte i fredens tecken.

Att Lev Rubenstein är en ödmjuk och rättrådig människa vet jag sedan tidigare. Jag träffade honom kort 2005 och blev betagen av hans ödmjukhet och lyhördhet. Egenskaper han fortsätter att odla. Hos sig själv, och hos dem han möter. Han är dessutom en av de drivande krafterna bakom fredsrörelsen i Ryssland. Zjadan, å sin sida, verkar för att ryskan och ukrainskan ska kunna samexistera i östra Ukraina. Han har enträget öppnat dörrar mellan låsta positioner. Dörrar vi tidigare trodde vara hermeneutiskt tillslutna. Så egentligen förvånar inte mötet nämnvärt. Men den magi som uppstod var ändå oväntad. Jag trodde helt enkelt inte att samspelet dem emellan skulle drabba mig så. Jag trodde helt enkelt inte att publikens vördnadsfulla ansikten skulle nå mig. Jag trodde nog aldrig att man faktiskt kunde skapa fred genom ordets kraft. (Jag har väl tidigare hoppats att så har varit fallet, men det är väl först när man verkligen erfar något som man kan… förstå.)

Men nu vet jag bättre. Vi KAN skapa fred. Och vi kommer att segra. Vår drivkraft kommer alltid vara starkare.

SAMSUNG CAMERA PICTURES

SAMSUNG CAMERA PICTURES

SAMSUNG CAMERA PICTURES

SAMSUNG CAMERA PICTURES