Tag: Danmark

  • Dagens anteckning – 18 november 2026

    Dagens anteckning – 18 november 2026

    Läsningstid: 3 minuter

    Nu är det så att allt litauiskt fortfarande har någon sorts oförklarlig dragningskraft på mig. Vad det månde beror på är höljt i dunkel även för mig. Nåväl, den här märkliga fixeringen får en del konsekvenser, som igår till exempel, när jag var nödd och tvungen att köpa ett bröd som presenterades som litauiskt bröd, alltså “chleb litewski” på polska.

    Väl hemma hamnade det snart på skärbräda och döm om min förvåning när det mörka litauiska brödet visade sig vara en skåning. Jag syftar alltså på brödet kavring, som är en skånsk stolthet, som förvisso också finns i Halland och Blekinge.

    Men det litauiska brödet är givetvis ingen kavring, även om den har valt att klä sig i sådan skrud. Efter en kort men intensiv efterforskning, kunde jag slå fast att det litauiska brödet kallas för “daujėnų naminė duona” på litauiska, vilket betyder ungefär “bröd från Daujėnai”. Daujėnai är en liten, som så ofta i Litauen, ort i norra delen av landet. Invånarantalet når upp mot det hisnande siffran av 345 individer, vilket torde innebära att alla känner alla. Och av någon anledning bakar man alltså där ett bröd som har en skånsk släkting.

    Brödet “daujėnų naminė duona” har bakats i Daujėnai sedan 1600-talet, och receptet liknar kavring, med den skillnaden att de inte verkar ha någon mejeriprodukt i brödet. Även kavringens historia går att spåra tillbaka till 1600-talet och den tid då Skåne tillhörde Danmark. Receptet till “daujėnų naminė duona” har gått i arv i byn, från generation till generation och har därmed blivit en viktig del av samhällets identitet. Ja, det har blivit så viktigt att brödet sedan 2014 fick en skyddad ursprungsbeteckning av EU. På samma lista hittar man exempelvis skånsk spettekaka, men, hör och häpna, inte kavring!

    Det är ju egentligen anmärkningsvärt, ty kavring är ju något som nog skulle må bra av att upphöjas en smula. Och ursprunglig är den, det kan jag lova. Men kanske är mystiken kring kavringen inte lika stor som den kring den litauiska släktingen “daujėnų naminė duona”, och det är därför som kavring inte upptagits på någon EU-lista. Eller så beror det på att skånskt kulturarv och historia ibland behandlas lite styvmoderligt av de styrande i Stockholm, eller “ockupationsmaktens huvudstad”, som jag någon gång har hört någon (möjligen skämtsam) skåning yttra.

    Hur det än förhåller sig med den saken bör man försöka låta bli med att hoppa i galen tunna och utgå från att det danskarna kallar för kavring är samma sak som den skånska kavringen, ty så är inte alls fallet. Den danska kavringen är nämligen ett hårt, och ofta runt, bröd som anses tillhöra en av de äldsta danska bröden. Ordets etymologi är därtill något som de lärde diskuterar ivrigt. Det kan måhända komma från att klyva (på danska kløve), eller så är det så att det är sprunget ur de danska orden för kaka, alltså “kage” samt “ring”. På något sätt har ordet för kavring sedan irrat sig över sundet och på vägen blivit mjukt och lite sött.

    Så kan det gå!

    Några källor:

    https://lex.dk/kavring

    https://lt.wikipedia.org/wiki/Dauj%C4%97n%C5%B3_namin%C4%97_duona

  • Dagens anteckning – 9 augusti 2026

    Dagens anteckning – 9 augusti 2026

    Läsningstid: 3 minuterLängst ut på piren i Höganäs hamn syns en staty som föreställer en utsträckt hand. Statyn är rest till minne av de 7000 danska judar som flydde över sundet 1943. Denna flykt, samt mottagandet, tillhör ett kollektivt minne i trakten kring sundet. Hart när varje fiskeläge längs med kusten har berättelser om modiga svenska fiskare som med risk för liv och lem seglade ut i sundet för att låta de flyende gå ombord på deras skepp till säkerheten i Sverige.

    Under årens lopp har många skildrat denna heroiska insats av danska och svenska fiskare som ådrog sig under några veckor i slutet av 1943. Händelsen har också varit något som svenskar har kunnat känna sig stolta över, i motsats till vår undfallenhet mot, och till och med samarbete med, tyskarna. Många har känt sig kallade att beskriva flykten och de insatser som gjordes i Sverige, men tyvärr tenderar man att glömma, eller möjligen medvetet undvika, att återge hur stämningen var i Sverige då de danska judarna anlände.

    På utställningen “Flykten 1943“, som just nu pågår på Citadellet i Landskrona, lyckas man däremot att återge hur intrikat situationen faktiskt var. Ty ungefär samtidigt som de danska judarna företog sig flykten från det ockuperade Danmark pågick det antisemitiska demonstrationer i Landskrona. Nu var staden ingalunda unik på något sätt, utan liknande demonstrationer förekom över hela Sverige. Men det som gör dessa sammankomster så iögonfallande var alltså att man demonstrerade mot att tillåta att judar kom till Sverige, trots att man nog var medveten om vad som väntade de judar som deporterades till förintelselägren.

    De danska judar som satt på båtarna visste dock vad som skulle ha skett om de inte hade flytt. Ett år tidigare hade nämligen de norska judarna deporterats till Tyskland via Danmark och ryktena hade spritt sig som en löpeld genom det danska samhället. Det var måhända därför som man i Danmark såg till att försöka föra ut alla judar innan de mötte samma öde som de norska. Men det var inte gratis och många judar fick använda alla sina besparingar för att fly. Dessutom var det nog flera som oroades över hur framtiden skulle te sig i grannlandet, ty Sverige hade ju vikt sig för Tyskland samt att det som sagt rådde starka antisemitiska strömningar i Sverige.

    “Flykten 1943” lyckas inte bara skildra flykten och tiden i Sverige övertygande, utan de lyfter även hur livet tedde sig för dessa när de återvände till Danmark efter krigsslutet. Det var nämligen inte så att de möttes med öppna armar. Många hade fått alla sina tillgångar beslagtagna av tyskarna och i deras hem bodde nu andra familjer. Flera danska judar valde faktiskt att söka sig vidare efter kriget och en del återvände även till Sverige.

    I dessa tider, när antisemitiska strömningar åter manifesteras på våra gator, gör en sådan här utställning stor nytta. Det är nämligen i mannaminne som Europas judar praktiskt taget utplånades. Det är sålunda en oerhört viktig och angelägen utställning som jag rekommenderar varmt.

    Utställningen pågår till hösten 2029.

  • Att dansa i takt med nationalister gör dig lätt taktlös

    Att dansa i takt med nationalister gör dig lätt taktlös

    Läsningstid: 3 minuterDet är så lockande. Jag har lätt att förstå det. Att försöka få dessa på sin sida, de som nu flockas kring olika nationella totempålar. De som hellre ser olikheter än söker förlikning. Det är lätt att hoppas att man genom små eftergifter kan få över dem på sin sida. Men med hälsningar från Centraleuropa kan jag meddela att varje sådant försök är dömt att misslyckas.

    Jag funderar på om jag ska dra hela harangen igen – om att Ukraina införde en lag som säger att man inte får kritisera deras befrielsearmé, och hur Polen svarade med ursinne och sedan trampade man ner sig i det där träsket av nationalistiska floskler – men jag beslutar mig för att avstå. Kanske för att det finns så många andra, säkert mycket bättre förskaffade att förklara detta än jag. Nu har jag inte läst någon sådan text, som ser helheten istället för att snöa in på några detaljer, men den ligger säkert i någons skrivmaskinsvalsar och bara väntar på att leta sig ut till dig.

    Nå, jag har alltså läst många tankar i frågan, men väldigt få som ens tangerar kärnan. Det finns de som försöker sprida ljus över ämnet genom att förklara det som sker nu som en polsk-ukrainsk konflikt. Det är inte en polsk-ukrainsk konflikt. Första stafettpinnen i klavertrampet tog Ukraina när man ville reta upp Ryssland. Lagen behövdes för att markera mot grannlandet som invaderat Ukraina. Istället blev Polen förbaskade, som svarade och fick Israel ilsket gläfsande efter sig. Kärnan som alldeles för få tangerar är att allt det här hade inte hänt om de olika länderna inte försökt charma en nationalistisk svulst. Kanske trodde man att man skulle kunna hålla tillbaka att svulsten växte till sig om man kastade till den ett litet köttben att mumsa på. Så trodde säkert Ryssland när man beslöt sig för att invadera grannlandet Ukraina. Om de som ville se blod fick se lite blod skulle de säkert nöja sig. Problemet med Ryssland är bara att den nationalistiska svulsten sitter inne i huvudet på självaste makteliten. Man matade alltså sig själv med att invadera Ukraina.

    I Ukraina såg det annorlunda ut. Landet genomgick en slags nationell födelse. Man började forma det som man hoppades skulle bli det nya Ukraina. Hörnpelarna i detta var för majoriteten att de mångkulturella landets identitet skulle manifesteras. Men i folkhavet hördes också nationalistiska röster, och kardinalfelet som gjordes att man trodde att man kunde vinna över dem på sin sida om man gick dem tillmötes på en punkt, den om befrielsearmén. Så här i backspegeln ser vi att det var fel. Man kan inte mota bort ett annat lands ondska med att företa sig samma manöver. Med det lilla steget man tog då öppnade man en dammlucka. Mycket vill ha mer… Omkring mig ser jag idag uppskrämda ansikten som frågar sig hur exempelvis en fascistisk vaktstyrka kunde skapas i Ukraina.

    Och nu Polen, där regeringspartiet ägnar sig åt allt märkligare krumbukter. Deras senaste lag om att man inte får nämna ordet “polska dödsläger” är kanske det som de flesta hört talas om, men i samma veva har man antagit en lag som säger att man inte får uttala stöd för ukrainska befrielsearmén. Den sistnämnda lagen är den som särskilt är avsedd för att göda polska nationalister.

    Plötsligt börjar jag tänka på Sverige. Jag ser samma mönster i mitt hemland. Att man tror man kan locka till sig röster från SDs följare. Både regeringen och alliansen gör samma kardinalfel. Sedan börjar jag tänka på Danmark… Jag vill säga er (men troligen för döva öron) att ni kan inte locka över någon med att försöka ta deras agenda. Förr eller senare dansar ni också kring den där nationalistiska totempålen. En dans som ni inte styr och ovillkorligen kommer tappa bort takten i. Runt omkring trampar ni sedan. I en fullkomligt taktlös dans.

    Ja, jag vet. Jag tuggar om. Men så länge jag är en oavlönad bloggare har jag den friheten. Och så handlar det väl lite om att träna geniknölarna så att min analysförmåga inte helt slammar igen i dessa tidevarv av kortsiktigt tänkande.

    summer fades
    En flaggstång någonstans i Sverige.