viewpoint-east.org

Hur lång tid tar det att gå till Polen?

Category: by sophie engström, eastern europe, Galizien, krönika, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Solen hade värmt upp oss. Efter en lång och skön promenad, där vi hade tagit av oss jackorna för första gången den våren, satt vi nu med vars ett glas kall öl och en sallad framför oss på restaurang Datja. Det var den första mars 2014.

Jag kommer aldrig glömma den där stunden på restaurangen. Det fanns ett stiltje, dock inte att förväxla med ett lugn. Inne i våra själar bråkade erfarenheterna från fyra månaders revolution. En revolution som slutade i blodutgjutelse. En revolution som krossade delar av min, och många andras, drömmar och framtidsförhoppningar. De tidigare drömmarna låg nu som blodiga bylten under den ukrainska flaggan.

Vid bordet sidan om vårt stojade en grupp överförfriskade män. De hade spelat fotboll och avslutade motionen med feta grillspett, saschlik, och massor av sprit. Vid varje skål skanderade de “Slava Ukrainy. Herojam slava” (“Ära till Ukraina. Ära till hjältarna”). En fras jag hört så många gånger veckorna före att jag oavsiktligt mumlade med.

Plötsligt stannade hela verksamheten upp. Inget stojande. Inga skålar till någons ära. Våra blickar stannade som förstelnade vid TV-skärmen på väggen. Där såg jag dem för första gången. De “gröna männen” som ledde annekteringen av Krym.

Jag minns inte exakt vad jag tänkte just då. Kanske var det någon tanke om att “så här skulle det inte vara” som virvlade upp till ytan. Det enda jag minns är att den första känslan av rädsla snabbt förbyttes mot ilska. Det var så oerhört groteskt, fräckt och samtidigt löjeväckande i sitt försök att påskina att dessa “gröna män” tillhörde någon slags folklig resning.

Det var först några dagar senare som skräcken hann upp mig. Den där natten när jag stod i bara nattlinnet i hallen och försökte räkna ut hur lång tid det skulle ta för mig att packa ner det väsentligaste i ryggsäcken, och hur lång tid det skulle ta för oss att ta oss till polska gränsen. Min överslagsräkning fastställde att det skulle ta ungefär två timmar med bil, men ungefär två dygn till fots.

Så här i backspegeln ter sig säkert min nattövning som något löjeväckande, men det var så jag upplevde det. Efter månader av katastrofläge fanns det inte mycket plats för logiskt tänkande. Jag tror att vi alla här fortfarande lever i en slags posttraumatisk situation. Man kanske skrattar lite generat över sina dramatiska planer, men då var de inte absurda idéer, utan en reell verklighet.

Jag har däremot vänner som fick lämna allt de där dagarna. De flydde till fots från Krym. Ja, de fick verkligen gå. Inga andra färdmedel fanns att uppbringa. De tog med sig det mest nödvändiga.

Före de “gröna männens” ankomst trodde mina vänner lika lite som du att de skulle bli tvungna att lämna allt de ägde, alla vänner, gamla mammor och pappor. Men nu sitter de här i Lviv, med nära och kära bortom räckhåll. Att förklara för någon som tror sig leva på behörigt avstånd från katastrofen kräver ett vokabulär som jag i detta sammanhang inte besitter. Kanske beror det på att jag befinner mig för nära, och att jag efter revolutionen 2014, annekteringen av Krym och invasionen av östra Ukraina vet att den typen av katastrof alltid bor bland oss människor.

För det är vi allena som besitter förmågan att hemsöka varandra med våld.

March 1, 2014
En bild jag tog på Restaurang Datja, den där dagen, den första mars 2014.

Share

Ukraina – Ett mångkulturellt samhälle

Category: by sophie engström, ukraina
Tags: , ,

(Läsningstid: 1 minut)

Årets första postning är en hyllning till det mångkulturella samhället. Ett samhälle där olika religioner, kulturer, etniciteter finner gemenskap och samhörighet. Under revolutionen i Ukraina förra året, lyckades man med detta. Redan från dag ett var revolutionen mångkulturell. Mustafa Najjem, en ukrainsk journalist med afghanskt ursprung, kallade demonstranter till Euromajdan. Det var det som blev starten på den revolution som slutligen drev presidenten ur landet. En revolution som har potential att förändra Ukraina i grunden och ge landet en möjlighet att bli demokratiskt och göra sig av med en korrupt maktapparat.

I denna video får vi möta en muslimsk bataljon som strider för Ukraina i östra delarna av landet. De strider för Ukraina för att det är i Ukraina som de bemöts som likvärdiga människor. Vi i Europa har med andra ord en del att lära av Ukraina.

Filmen är gjord av BABYLON’13

Share

Min rädsla är ordlös

Category: by sophie engström, ryssland, ukraina
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Hur beskriver jag vad som händer inom mig när landet där jag bor i hotas av krig? Med vilka ord? Jag söker i mitt inre. Orden finns inte där. En stum rädsla väller upp inom mig. En enbart fysisk erfarenhet. Den har inga ord. Önskan om att få leva i fred är hos mig tydligen ordlös. Kanske har det att göra med att jag aldrig trodde att jag skulle behöva ställas inför en sådan situation. Min bakgrund, min svenska inskränkthet, har aldrig förberett mig för denna erfarenheten. Krig, det är något som händer långt borta. Något som inte rör mig rent fysiskt. Något som får andra att lida. Nästan som om det finns en fysikalisk omöjlighet att det ska ha med mig att göra. Är det därför jag tvingas läsa artiklar där svenska journalister beskriver valet på Krym som ett utslag av folkviljan och att de ryska trupperna är självförsvarstrupper? Är det för att det är för svårt att förstå att världen faktiskt kan vara riktigt grym och odemokratisk, som bl.a. Aftonbladets kultursida och ETC ägnar sig åt att på olika sätt kritisera varje steg av Ukraina och ganska okritiskt beskriva Putins Ryssland? Är det för att det är svårt att känna vad det faktiskt innebär? Jag vet inte, men varje gång jag läser en artikel där det påstås att man måste hålla flera bollar i luften för att beskriva situationen (som ex. Aftonbladets kultursida) vill jag bara skrika. Ett ordlöst skrik. För med vilka ord ska jag beskriva den utsatthet och ensamhet vi känner?

Och jag kommer aldrig bli den jag var tidigare. Jag har, som så många andra här, förändrats i grunden. Det har förändrat hur jag ser på världen. Jag, som alltid tillhört en svensk vänster, är politiskt husvill. Jag kan aldrig rösta på partier, som envist blundar för att Ryssland inte är, eller någonsin har varit, demokratiskt. Att tiden är borta då ni kunde hänvisa till okunskap om Stalins brott mot mänskligheten. Jag förstår inte ens varför de måste försvaras. (Som t.ex. när en av de starkaste rösterna inom (V) upprördes över att skolministern ville att undervisningen i historia även belyser Stalins brott. Man kan ju fråga sig om (V) verkligen försöker förändras.) Jag vill att vänstern ska ta tydligt avstånd från Rysslands agerande, men ännu så länge har jag bara sett ett fåtal inom partiet som vågat inta den positionen. Vissa verkar dessutom ha svårt att förstå att tiderna förändras. Ryssland är inte USAs positiva motpol. De är båda stormakter. Man blir inte automatiskt för USA bara för att man känner avsky inför hur Putins Ryssland behandlar sina grannländer. Med valet på Krym vet vi dessutom vilka Putins Ryssland stödjer (Bra artikel av professor Magnus Ljunggren), en härlig sörja av yttersta högern och vänstern i Europa.

Så, ja, jag har förändrats, i grunden. Jag har inte tid med ordklyveri om man är Putinvän eller inte. Om man väljer att nedvärdera graden av brott mot internationell rätt som Ryssland gjort sig skyldig till, och om man dessutom nedvärderar risken för ytterligare expansion, ja, då har man valt sida. Och på den sidan står inte jag. Jag står på fredens sida, och inte på den med vapen.

Fredspromenad

Share

%d bloggers like this: