viewpoint-east.org

En kostym utan skavanker

Category: art, by sophie engström, Kåseri, krönika, ukraina, ukraine
Tags: , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Delar av dagens politiska klimat klär sig allt oftare i en förvånansvärt förutsägbar klädedräkt. Jag tänker på det plagg som populismen alltid klär sig i. Ja, ni vet nog hur den ser ut, den där klädedräkten. Ett slätstruket plagg, slickat mot en (helst) perfekt kropp, helt utan skavanker eller lösa trådar. Otäckt klanderfri tittar kroppens ansikte mot oss. Nå, det händer väl ibland att populismen ikläder sig pluffsiga kostymer, med alltför långa röda slipsar som ettrigt pekar ner mot marken (eller överkroppens oundvikliga slut), i motsats till de statistiska kurvor över populism som alltid tycks peka uppåt. Men om de ser ut så, hör de oftast hemma i den anglosaxiska världen.

Även personerna som då klär sig i populismens klädedräkt är lika fria från skrynklor och veck. De är slicka och klanderfria. Ofta kryddar de det hela med lite dåligt återhållen aggressivitet. Aggressiviteten ska få oss att tro att de är genuina, hängivna, engagerade. Men själv tycker jag att aggressivitet sällan går hand i hand med engagemang.

Egentligen är det inte politik de håller på med. Det är någon typ av paketeringsverksamhet, där förenklade lösningar och ogenomtänkta tankefigurer slås in i glittrigt omslagspapper.

Och allt det här sammanhanget gör att det blir så fenomenalt… tråkigt. Populism är tråkigt för det är alltid annat än politik.

Populism gör dessutom narr av politik. Den vanställer politiken. Deformerar den.

Det finns de som tycks tro att populism är oförutsägbar, men det är en villfarelse. Den är extremt förutsägbar. Många internationella bedömare tycktes till exempel att Ukraina förvånande när komikern Volodymyr Zelenskyj tog sig till andra omgången av presidentvalet här förleden. Det var inte förvånande. På bästa sändningstid, lördagskvällar, under lång tid, har hans nuna visats på en av de mest populära tv-kanalerna. Han gick som segrare ur första omgången av presidentvalet trots att han har ett ganska nytt, och otestat program för sin politik. Eller förresten, inte “trots att”, utan snarare “eftersom”. Man röstade kanske på honom eftersom man inte visste vad man skulle få, men det skulle i alla fall bli annorlunda än det andra man har fått tidigare. Och så klär han väldigt bra i den kostym som populismen delar ut till undersåtar. Med största sannolikhet röstade man alltså inte på hans politik, utan på den slicka och klanderfria yta han leverar på TV. (Sådant händer faktiskt på andra platser också, så som i exempelvis Sverige. Så Ukraina är faktiskt inte unik, eller värre än någon annan, på något vis.)

Det finns även de politiska bedömare som enivsas med att hans framgångar är ett utslag av en ny typ av politisk rörelse, där man kan vinna röster genom att attackera korruptionen. Några sneglade på Slovakien och menade att valet av juristen Zuzana Čaputová till posten som president var en liknande politisk rörelse som den som tog Zelenskyj till andra omgången av presidentvalet i Ukraina. Tillåt mig att protestera. Čaputová är en miljöaktivist som enträget arbetat för att förbättra miljön, och processat mot korrupta politiker. Zelenskyj har som enda politisk merit att ha stött Euromajdan. Det gör en inte till ett presidentämne.

En annan förklaring till hans framgångar är att folk är trötta på politiker och vill ha förändring. Det är en bättre tolkning, men skvallrar tyvärr även om att det kanske egentligen inte hade spelat så större roll vilken oerfaren och uppkäftig nisse som hade hade dykt upp. Folk hade röstat på hen oavsett vem det varit. Och oavsett om hen är stödd av en av Ukrainas mest skrupellösa oligarker. Folk lär rösta på Zelenskyj även i andra omgången. Många dessutom. Jag skulle inte bli det minsta förvånad om han verkligen vinner. Mer förvånad skulle jag dock bli om han visade sig vara så där god och rättrådig som han vill göra anspråk på att vara. Det troligare är dessvärre att stora kalabaliken kommer att utbryta i Ukrainas parlament, Verchovna rada. Han lär knappast få politisk majoritet i parlamentetet, och det kan han först få efter parlamentetsvalet, som är senare i höst. Om han nu får det. Jag skulle inte bli förvånad om motsättningarna ökar, snarare än minskar, om han vinner. Han vill nämligen även ha folkomröstningar om både EU- och NATO-inträde, vilket kommer att slita landet i småstycken.

Jag ser dessutom ett annat orosmoln i horisonten. Och det handlar om hans judiska börd. Om han misslyckas fundamentalt. Om det visar sig att han bara är en tom kostym, uppblåst av en oligark som vill hämnas sittande presidenten. Ja, vad kommer att ske då. Ukrainarna är överlag ett mycket klokt folk, men det finns idioter på alla platser, och jag är rädd för hur sådana grupper skulle använda ett misslyckat reformarbete av Zelenskyj. Helst skulle jag vilja se ett lite bättre utgångsläge för landets första president med judisk börd.

Nå, kanske är jag bara överdrivet pessimistisk. Kanske blir det hela bra. Kanske lyckas han med allt han säger att han ska göra. Ja, det kan faktiskt blir så där bra, så där fullkomligt bra, trots att det är mycket oukrainskt. Men det finns ändå en del omständigheter som skulle kunna tala emot det. I vilket fall är det ju faktiskt omöjligt att veta, eftersom vi inte har en aning om hur han kommer att te sig som politiker. Vi vet helt enkelt ingenting om Ze, som han kallas. Eller vi vet “Zero”, som konstnären Mykola Hontjarovs satiriska logga säger. (Klicka på länken så ser du loggan.)

Det enda jag vet med bestämdhet är att, om han vinner, så är hans klanderfria och släta kostym på plats vid segertalet. Den kommer att vara slick och helt fri från skavanker. Och det är kostymen som vunnit valet. Inte politiken.

Hi
En annan slags komiker, som hade en kostym med många skavanker.

Share

Gorbatjovs förenklade sanning

Category: by sophie engström, Estern Europe, krönika, russia, ryssland
Tags: , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

“Vi har blivit svikna av väst”, var ett mantra jag ofta hörde till leda under alla mina resor till Ryssland. Inte sällan med en tilläggd konstpaus och samtidigt som man spände ögonen i mig för att se till att det verkligen sjönk in i mitt medvetande. Påståendet innehöll dessutom ofta en inneboende punkt. Slut på diskussion. Punkten sa “ni svek oss”. Det fanns till och med tillfällen då jag upplevde det som om min samtalspartner ruvade på den här klibbiga klumpen under hela samtalets gång, och bara väntade på rätt tillfälle att få sitta sin punkt.

Jag visste aldrig vad jag skulle göra med det där påståendet. Ofta kändes det som en klibbig och elak klump mellan mig och den som yttrat det. Trots att vi bytte samtalsämne fanns den kvar. Omöjlig att fräta bort med skatt. Efter en tid skapade den en ovilja till kommunikation, främst från min sida. För även om jag eventuellt skulle hålla med om påståendet, så fanns det lite som jag kunde göra åt det. Min fysionomi och själ kan inte bära hela västvärldens skuld.

Jag tänker på det där förhållningssättet när jag ser dokumentären “Gorbatjovs sista varning”, som fanns att se på SVT play fram till igår. Om du inte sett den, känn ingen sorg. Den var inte dålig i egentlig mening. Det var bara det att den där frasen låg som klibbig klump över hela dokumentären och skymde sikten för adekvat analys.

I nämnda dokumentär upprepar Gorbatjov denna fras “ni svek oss”, i flera olika former. När det inte uttrycks rätt ut, ligger den och lurar bakom hans åldersstigna uppsyn. Den flämtar till bakom hans ögon. Och slutsatsen basuneras ut i dokumentären. Det var väst som svek, och fortfarande sviker Ryssland. Och nu får väst betala priset.

Gorbatjovs tankestil, att väst svek Ryssland, har nu fått fäste i medvetandet. Det var den tanken jag mötte under mina resor till Ryssland. Att vifta med armarna och peka mot den diffusa gruppen “de” gör man det lätt för sig. Den är omöjlig att fixera, kritisera, bemöta. För i samma stund som man svarar flyter “de” bort och lämnar bara en krusning på ytan bakom sig, som lika snabbt upplöses, som om den egentligen aldrig funnits där. Och det är så jag uppfattar populismen. Så fort man försöker sätta fingret på deras “de”, “de andra”, som enligt populisterna utgör hotet, flyttar det på sig. Flyter iväg. Eller tar en annan bana. Kanske är det just det Gorbatjov är. En populists, med enkla faktiska sanningar. Lätta att repetera till slutgiltig fördumning.

Gorbatjov lämnar oss i ovisshet om hur detta svek såg, och ser, ut. Skulle verkligen Kreml acceptera någon slags Marshallhjälp? Skulle inte det inneburit att man då skulle erkänna sig besegrat? Nej, inte troligt. Det som verkligen tycks ha skadat Gorbatjov mest var att “de skrattade i smyg”. Vilka “de” var framgår inte. Folket skattade inte i smyg, men man kände glädje med alla de som slapp leva i diktaturens skugga. Det är inte samma sak som att “skatta åt” någon. Eller såg inte Gorbatjov denna glädje? Hade han kanske bara ögon för makteliten? Något säger mig att vi måste upphöra med att tillskriva denne man äran för att ha rivit muren. Det var folket som rev ner den. Före de enkla förklaringarna grumlade deras synfält.

I Viktor Pelevins “Insekternas liv” finns en berättelse om en amerikansk mygga som förvillat sig till någon rysk badort. Först är den amerikanska myggan lite mallig och verkar mena att han förstår allt bäst, men efter en tid uppstår en förståelse mellan den amerikanska myggan och hans nyfunna ryska myggvänner. Skrämselpropagandan, som båda sidors ledare har ägnat sig åt, var bara papperstigrar utan någon verklig förankring. Den förenande punkten är populärmusik och populärkultur. Muren kunde inte hindra populärkulturen från att ta sig in genom sprickorna. Flickmyggorna dånar av förtjusning när de träffas denne amerikanska mygga från populärkulturens vagga. De ryska mansmyggorna klirar sig förvirrat i antennerna och undrar hur de ska kunna charma myggtjejerna, dock utan att uppvisa någon bitterhet mot vännen från väst. Men när han dricker lite blod från de ryska badgästerna faller han död till marken. Spritförgiftning!

Romanen utkom 1993, före ledarnas malingta beskrivning av den andre slagit rot. Bland gräsrötterna fanns istället en idé om förståelse, men den viljan har med tiden urholkats när eliter viftat yvigt och pekat ut några diffusa “de” som finns utom räckhåll.

Den tanken från Gorbatjov har verkligen slagit rot, och är kanske hans egentliga arv till mänskligheten. Den förenklade sanningen.

"there is a crack in the wall"
Sprickorna i muren skapades av folket. Inte av Gorbatjov.

Share

%d bloggers like this: