Tag: Presidentval i Ukraina 2019

  • Risken med att tro att ukrainarna är naiva

    Risken med att tro att ukrainarna är naiva

    Läsningstid: 4 minuter

    För en tid sedan, rättare sagt under presidentvalet i Ukraina, läste jag en kommentar av en känd svensk korrespondent. Kommentaren har ätit sig fast, och nu finns det ingen återvändo, jag måste helt enkelt skriva.

    Resonemanget, där kommentaren återfinns, var ganska långt. Det handlade om att ukrainarna tycks vara benägna att ta våghalsiga beslut. Och orsaken ska enligt korresponden vara (nu kommer det) att ukrainarna är politiskt naiva, eftersom de har haft demokrati under så kort tid.

    Jag studsade till. Inte för att resonemanget var okänt för mig, jag har tidigare läst liknande tankefigurer. Jag studsade till eftersom jag inte hade förväntat mig en sådan analys av en korrespondent som jag annars respekterar.

    Resonemanget bottnar i en föreställning att ukrainarna (och alla andra väljare som bor i de postkommunistiska länderna) inte har ett politiskt intellekt så som vi (högre stående?) västerlänningar. Det är verkligen inte ett nytt eller vidare innovativt förhållningssätt till väljarna i exempelvis Ukraina. Faktum är att det är ett mantra jag hört enda sedan jag studerade östeuropakunskap på Göteborgs universitet. Således är korrespondens analys inte unik, utan bara ett exempel.

    Men trots att det är ett vedertaget resonemang tror jag att det är fullkomligt felaktigt.

    Jag lever ju sedan en herrans massa år sedan i Ukraina, och jag vill tro att jag har fått ett lite annorlunda sätt att tolka folket eftersom jag inte är journalist, affärsidkare eller diplomat. I mitt yrke, som lärare, har en överskuggande del av min arbetstid gått ut på att försöka förstå. Förstå varför mina studenter kommer till de slutsatser de gör. Jag har alltså väldigt sällan vänt mig till medier eller experter för att förstå vad som sker. Jag umgås dessutom med många olika slags människor med väldigt olika förutsättningar och behov. Allt från kulturell jetset till fattiga pensionärer. Och alla är enormt glada för att få berätta för mig hur de tänker kring olika politiska spörsmål.

    Det här har lett till att jag har närmat mig frågan om ukrainarnas politiska engagemang, på deras våglängd. Och eftersom jag inte är journalist, så har man inte heller försökt att anpassa sitt svar till vad de tror jag vill höra. (Eftersom jag själv blivit intervjuad så vet jag av erfarenhet att man anpassar sitt svar när journalister frågar. Det ligger i sakens natur att man vill göra sig till lite extra när man träffar fint folk från tredje makten.)

    Vad jag fått höra under mina år här, ligger ljusår från en politisk naivitet. Jag skulle istället vilja hävda att ukrainarnas förmåga att rösta lite oväntat beror på hur det ser ut i samhället i övrigt. Man är van att ta risker. När man går över gatan. När man jobbar – livlinor eller skyddshjälmar (reella eller upplevda) existerar endast i fantasin. Man tar risker i samtal med andra – att vara lite väl abrupt eller kategorisk ses inte som ett hinder, utan som en god start på ett bra och konstruktivt samtal. Till och med att beskära träd görs med ett risktagande – antingen överlever det, eller så gör det inte det. Allt görs med ett visst risktagande. Det är så man lever här. Det är kanske lätt att förväxla det med naivitet (tron att man är odödlig), men så är inte fallet. Man har helt enkelt lärt sig att det bästa sättet att bemästra rädsla är att konfrontera den. I förhållande till ukrainarna är vi svenskar faktiskt enormt naiva och lever snudd på som i en skyddad verkstad (med våra cykelhjälmar och gula västar).

    Hur har det då blivit så här, undrar du nu kanske. Det är givetvis svårt att säga med bestämdhet, men under den sovjetiska tiden var föraktet mot invånarna en springande punkt i förtrycket. Det var så man höll dem i schack. På mattan. Alla folk inom det väldiga imperiet reagerade inte likadant. Men ukrainarna tycks alltså ha valt en stategi som bygger på att man stirrar hotet rakt in i ögonen. Den som blinkar först är dödens…

    Det här präglar också politiskt agerande. Man är orädd, vågar testa olika sätt. Någon väg, mot ett drägligare liv, måste väl ändå vara framkomlig? Kanske den här? Och så kryssar man i en välkänd komiker, trots att man egentligen inte vet om han är rätt man för jobbet.

    Att våga ta en risk (eller chans) är ett sätt att överleva för ukrainarna. Det har fungerat förr och kan fungera också nu. Kanske är beteendet en rest från Sovjetunionen. Eller så har det mycket djupare rötter. Det lär jag få fortsätta att fundera över.

    Men en sak vet jag däremot med bestämdhet, och det är att det inte är ett utslag av naivitet.


    Träd som kanske överlever. (Vilket de – nästan – alltid gör!)

  • Varför hyllas Porosjenko i Lviv?

    Varför hyllas Porosjenko i Lviv?

    Läsningstid: 5 minuter

    Nu är det klart. Näste president i Ukraina heter Volodymyr Zelenskyj. Den officiella sammanräkningen kom idag. Det ska bli spännande, men jag känner mig ännu inte helt viss med att han kommer att klara uppgiften. Hans största utmaning är att hålla ihop detta land, med ett folk med mycket starka viljor. Det, och mycket annat, tänkte jag igår, när jag stod tillsammans med 5000 personer vid Taras Sjevtjenko-monumentet i Lviv.

    I hällande regn stod vi tillsammans för att uttrycka vår tacksamhet till den angående presidenten Petro Porosjenko. En talkör skanderade “djakuemo”, vilket betyder “vi tackar Er” (man niar nämligen varandra här). En uppsluppen och avspänd president skrattade glatt till svar. Faktum är att jag aldrig sett honom utstråla så mycket lugn och gemyt som han gjort sedan han besegrades i presidentvalet. Porosjenko tackade lvivianerna för att de trott på honom. Lviv var faktiskt den enda oblast där Porosjenko vann.

    Men när jag stod där så märkte jag att mina tankar gled över till vad som skulle komma nu. Jag är, som kanske framgår, inte helt övertygad om att Zelenskyj kommer att klara uppgiften. Dessutom skymmer en hel avgrund med olycksaliga rykten min sikt. Det jag däremot kan se är att många här i västra Ukraina uttrycker stor oro för vad som komma skall. I denna del av landet har folk fått det avsevärt bättre. De vill inte återgå till en situation där oligarker, så som Kolomojskyj, får roffa åt sig mer av landets tillgångar. Ty det är i dagsläget faktiskt helt omöjligt att säga om Kolomojskyj kommer att få inflytande eller inte. Om de mest illasinnade ryktena är sanna tror jag att loppet faktiskt är kört för Ukraina. Om de inte är sanna kan Ukraina faktiskt gå mot en mycket ljus framtid. Men tyvärr är det så att de mer vederhäftiga bevisen talar för det förra scenariot, att Kolomojskyj ligger bakom Zelenskyjs seger och kommer att ha ett finger med i landets ekonomi. Men i Ukraina är allt möjligt. Till och med de mest kunniga experterna kan vara ute och cykla.

    Men varför röstade då lvivianerna på Porosjenko? Är det så att de läst alla olika expertutlåtanden och kommit fram till hur de borde rösta genom deras anslyser? I vissa fall kan det nog vara så, men för det stora flertalet gäller nog en helt annan måttstock.

    I en skogsdunge i förorten Sychiv ser jag klart och tydligt varför många röstat på Porosjenko. Här satsas det stort. Nya promenadstråk, bänkar, lekplatser, nyplanterade träd och mycket mer har totalt förändrat den här parken, som tidigare var ganska dyster och kändes lite skum. Till Sychiv går det nuförtiden spårvagnar. Helt nya spår har lagts, och trafiken är tät. Den vältrafikerade vägen genom området är nyasfalterad och bilarna glider fram. Husen har fått ny isolering, och många har fått råd att sätta in nya fönster. Till och med marknaderna är nyrenoverade. Decentraliseringen, något som skett under Porosjenkos tid vid makten, har verkligen gett Sychiv-borna ett helt nytt liv.

    Jag och G går in på marknaden Sjuvar (Шувар) för att se om de har några fina färskpotatis. Här inne lyser allt nytt och vitt. Fjärran från hur jag minns att det såg ut senast jag besökte marknaden. Damen som vi väljer att handla av talar i mobilen med någon för henne välkänd. “Polen? Nej, jag vill inte åka dit imorgon”, replikerade hon in i mobilens hölje. I hennes samtal finner vi en annan orsak till varför man röstade på Porosjenko. Visumfriheten. Det är nog så att snart sagt vartenda själ i denna del av Ukraina har åkt till Polen eller något annat EU-land. För de boende i Lviv oblast har EU kommit mycket närmare, och de tackar Porosjenko för det. Många här tvivlar på att Zelenskyj kommer att arbeta lika målmedvetet som sin företrädare för att putta Ukraina närmare EU. Och kommer han ens att besöka Lviv, undrar en del.

    När jag stod och lyssnade på Porosjenko vid Taras Sjevtjenko-monumentet, och såg folket runt omkring, hade jag även något annat på min näthinna. Jag såg framför mig de på sociala medier som nu kräver att alla som stödde Porosjenko ska sluta upp bakom Zelenskyj. Jag försöker att föreställa mig att något liknande uttrycktes i Sverige. (“Hörenini, moderater, nu är det dags att sluta gnälla och ställa upp bakom Löfven!” Hur jag än gör kan jag inte få fram en trovärdig bild för det händelseförloppet. Nu ligger Ukraina visserligen i krig, men ska man skrota yttrandefriheten för det? Nej, är mitt bestämda svar. De som är oroliga för framtiden ska ha möjlighet att få säga så.)

    Jag har även sett en annan, mycket otäckare tendens, och den tanken kunde jag inte släppa när jag stod där och lyssnade på Porosjenko. Det jag sett är att många gett uttryck för sitt förakt för västukrainaren. Man kallar västukrainarna för nazister, och gör sig lustiga över dem. Ja, ungefär så som Zelenskyj sägs ha gjort i en rysk tv-show 2014. Så summa kardemumma, det kommer att bli en tuff match för den tillträde presidenten att försöka överbrygga de redan svåra motsättningarna. (Tanken om att det inte finns en väst-öst uppdelning i en Ukraina är enligt min mening bara nys, och bygger på en illa gjord analys.)

    Jag tar spårvagnen hem från Sychiv. Den går så ofta att jag inte behöver ta den första som kommer, utan kan vänta på nästa. Vid sidan av spårvagnsspåren susar bilarna förbi på de nyasfalterade vägarna, och cyklister stretar i motvinden på de nya cykelbanorna. För bara några år sedan var denna, Lvivs folkrikaste förort, hänvisad till dåliga bussar, vägar med stora hål, och cykelvägar fanns det inte alls. På vägen in mot stan susar vi idag förbi Lvivs nya IT-center. Lviv inte bara är Europa, utan börjar faktiskt alltmer likna det som många här ser som Europa, alltså EU!

    Inte undra på att man därför hyllar sin avgående president, och att man känner viss oro, och en gnutta sorg.


    I Sychiv.

  • Emedan rösterna ännu räknas…

    Emedan rösterna ännu räknas…

    Läsningstid: 4 minuter

    Rösterna är inte sammanräknade ännu, men det står redan klart att Volodymyr Zelenskyj kommer att bli Ukrainas nästa president. Han blir därför den första presidenten med judisk börd (även om det är något han inte själv påtalar, samt att han inte är aktiv i någon judisk församling). Och han blir även den yngsta hittills. Båda dessa saker är mycket glädjande. Zelenskyj ska enligt vallokalsundersökningen ha fått 73%, och Porosjenko 25%. Men siffrorna kan ju ändra sig något när det slutgiltiga resultatet kommer.

    Det som slår mig en sådan här kväll är att jag tydligen lever i någon slags ukrainsk filterbubbla. Inga av mina vänner eller kollegor tycks ha röstat på honom. (Jag tror dock att några studenter gjort så, men de är som så många andra unga tysta på sociala medier, och i klassrummet pumpar jag aldrig studenter på vad de tänker rösta på.)

    Så vad är det då jag ser i mitt flöde en sådan här kväll? Taggen #немійпрезидент (inte min president) är en viral. Några skriver att de redan börjat kampen om makten i parlamentet, Verchovna rada. Det är parlamentsval i höst. Zelenskyj ska inte få en betryggande majoritet där, skriver de. Andra uttrycket sin sorg över att förlorat en president som de menar att de kunde vara stolta över, och några av dem använder taggen #дякуюпетропорошенко (Tack, Petro Porosjenko). Det är många som skriver att de är stolta över att tillhöra de 25% som röstade på Porosjenko. Emedan andra skriver att de vill bo i ett land med bara de 25% som röstade på Porosjenko. Förhållandevis många påminner om vad man sa om den hatade presidenten Janukovitj, när han vann valet 2010. Då (som nu) sa man att allt nog skulle bli bra och att han troligen inte var så farlig ändå. Det skulle visa sig att Janukovitj inte hade några problem med att mörda demonstranter på Majdan 2014, och inte la två strån i kors för att försöka dölja sina avsikter. Han blev (och kommer förhoppningsvis att förbli) den värsta presidenten Ukraina haft. Dessa, som skriver och påminner om Janukovitj, påpekar att denne också sa sig vara för ett närmare samarbete med EU och NATO. Många skriver att de, trots att Zelenskyj vann, är mycket glada och stolta över att Ukraina haft ett öppet och demokratiskt val. Några lvivianer skriver att till och med himmeln gråter i Lviv, eftersom det regnade när resultatet kom. Kanske är det deras kämparglöd som fått himmeln att tänka ett extra varv, ty nu regnar det i alla fall inte.

    Och vad tänker då jag? Jo, jag tänker ungefär så här. Zelenskyj har lovat väldigt mycket, och om han lyckas med allt han lovat blir Ukraina ett fantastiskt land. Om han misslyckas lär han bli lika hatad som Porosjenko var de sista månaderna före valet. Mycket kan dessutom hända till parlamentetsvalet i höst. Om han inte lyckas få en majoritet med sitt parti, lär han få det mycket svårt i parlamentet. Dessutom ska han (om jag är riktigt underrättad) sväras in först i början av juni, och eftersom detta är Ukraina kan han både ha blivit än mer populär, eller än mer avskydd tills dess. Allt kan faktiskt hända.

    Många internationella journalister menar att Ukraina inte är ett splittrat land längre. Att Zelenskyj har enat landet. Det får de ju gärna tro, men från min horisont, som återfinns bland Ukrainas intellektuella, akademiker, konstnärer, aktivister, musiker, feminister och homosexuella ser jag en avgrund öppna sig. Ukraina är kanske inte längre lika delat mellan öst och väst. Men ukrainare med olika utbildning och bakgrund tycks ha vitt skilda tankar om hur landet bäst ska ledas. Så en ny splittring har uppstått. Och vid närmare eftertanke är skillnaden mellan Ukraina och Sverige inte så stor. Exakt den här uppdelningen ser jag faktiskt i Sverige och andra EU-länder. Och på det viset kan man ju säga att Ukraina har blivit lite än lite mer europeiskt i och med detta val.

    Nu vill du kanske höra något om hur jag tror det kommer att bli de närmaste fem åren, med Zelenskyj vid rodret. Men jag är ledsen över att göra dig besviken. Jag är endast en bloggare som bjuder helt gratis på mina skriverier. Analyserna får du försöka hitta hos de journalister som faktiskt får betalt för det de skriver. Den dag jag lyckas få betalt för mina skriverier lovar jag att vara lite mer mångordig. Och då lär jag också redogöra för min egen analys över hur Zelenskyj kunde vinna valet. Jag kan ju säga att jag hitintills inte läst en enda artikel, i vare sig svensk eller utländsk media, som ens lyckas komma i närheten av en riktig analys.


    Ett kasserat inslagspapper till en kartong Roshen-choklad. Roshen ägs av avgående presidenten Petro Porosjenko.

  • Det här är det sista jag skriver om presidentvalet 2019

    Det här är det sista jag skriver om presidentvalet 2019

    Läsningstid: 4 minuter

    Några av er kanske redan vet att jag har en facebooksida för viewpoint-east. Den är inte riktigt som den här sidan, utan där delar jag främst länkar till andra artiklar. Fokus ligger på politik. Egentligen är det väl inte så jag vill ha det. Men så har det i alla fall blivit. För det första skrivs det att väldigt många intressanta artiklar om politik, och för det andra har jag upptäckt att vissa av mina följare gärna vill läsa artiklar om just politik.

    Under den senaste tiden har jag av förklarliga skäl delat många artiklar om det ukrainska presidentvalet. Kanske lite väl många. Jag är den första att medge det. De veckor som gått sedan första omgången av presidentvalet i Ukraina har varit, för att uttrycka det milt, omtumlande. Vi har kastats mellan det ena galna upptåget efter det andra.

    Idag skrev jag på nämnda facebooksida att jag fram till valet inte kommer att dela några fler artiklar om presidentkandidaterna. Och orsaken är att jag känner en allt större hopplöshet. Artiklarna som skrivs handlar i allt mindre utsträckning om politik. De handlar nästan inte alls om vad kandidaterna har tänkt att göra för att ge ukrainarna en drägligare vardag. Det är som om folket helt försvunnit ur kandidaternas och journalisternas synfält.

    Artiklarna som skrivs om presidentvalet har istället främst handlat om när de båda kandidaterna ska debattera. Den orutinerade Zelenskyj tycks vilja skjuta upp debatten till absolut sista dagarna. Inte konstigt egentligen. Petro Porosjenko har ägnat hela sitt liv åt affärer och politik. Han är enormt rutinerad. En person som definitivt kan hålla sina känslor i styr. Zelenskyj jobbar antagligen nu med att försöka tona ner sina känslouttryck. Han har, som komiker och skådespelare, ju ägnat hela sitt liv åt just känslor. Men om han är skicklig klarar han det galant. De intervjuer jag sett med honom har dock skvallrat om en mycket temperamentsfull herre som tycks gilla att bli förbannad.

    Det råder väl idag inte mycket tvivel om att Zelenskyj har mycket stora chanser att vinna valet, och det med bred marginal. Och det är väl det de andra artiklarna har handlat om. Kommer Ukraina att ta ett kliv närmare Ryssland med honom vid rodret, frågar man sig. Det är ju fullkomligt omöjligt att svara på. Han är ett oskrivet blad. Helt oprövad.

    Jag vågar ändå påstå att det finns en överskuggande risk att Ukraina ändå lämnar den inslagna banan mot ett närmare samarbete med EU. Orsaken är att Zelenskyj tycks omge sig med personer som har koppling till den förre presidenten, Viktor Janukovitj. Det behöver ju inte betyda att Janukovitjs män och kanske till och med han själv kommer tillbaka, men det går faktiskt inte heller att utesluta.

    Något som ändå kanske står (ganska) klart är att det här presidentvalet endast är ett slag mellan de ukrainska eliterna. Bakom kulisserna står oligarken Kolomojskyj, som tvingades lämna Ukraina och sin bank, Privat bank, när IMF krävde att Ukraina styrde upp banksektorn. Kolomojskyj står med största sannolikhet bakom Zelenskyj. Och han avskyr tillika Porosjenko.

    Enligt min uppfattning är Zelenskyj inte heller någon produkt av en gräsrotsrörelse (som vissa inhemska och internationella journalister tycks/vill tro). Zelenskyj skulle därför kunna vara en skapelse från början till slut, ämnad för att krossa sittande presidenten. Men jag är inget politiskt orakel och spekulerar endast så här på kvällskvisten.

    Jag tar ett kliv bort från presidentvalet och ut på balkongen och tittar på vårt stympade päronträd. Min granne Anja tittar också ut på sin balkong. Hon är upprörd över vår ledsamma stam som står ensamt pekar upp med sin nakna kropp mot skyn. “Det var bilisterna på gården som gjorde det”, säger hon, och vreden väller upp från hennes strupe. “De ville inte ha skräp från trädet på sina bilar”, fnyser hon. “Men jag vill inte ha olja från deras bilar på min blomsterrabatt”. (Om det inte vore för Anja och hennes blommor hade jag nog flyttat härifrån för länge sedan.) Jag nickar instämmande. Jag känner samma sak. Och känner mig lika arg och förbisedd som hon.

    “Och så är det det där presidentvalet också”, säger hon. “Om det blir Porosjenko blir det knappast bättre, om inte värre”, fortsätter hon. “Om det blir den där andre är det väl åter till Ryssland vår skuta ska gå.” Hon tar en paus. Hämtar andan och avslutar. “Då får vi gå till Majdan ingen,” säger hon och syftar på det torg i Kyjiv där båda orange revolutionen och Euromajdan utspelade sig.

    Det är som om jag nästan kan ta på den, hennes känsla av maktlöshet. Att hennes röst och behov aldrig ses eller tas hänsyn till är påfallande. Om det är något som detta presidentval visat så är det elitens fullkomliga och totala ointresse för det folk de vill styra över. Det är egentligen det enda jag med säkerhet kan säga om det här valet.

    Men Anja har inte tänkt ge upp. Imorgon är det upp till kamp mot trädmarodörer och för en större rabatt. Och jag kommer att stå vid hennes sida i den kampen. Inte för att mitt stöd förändrar något för henne, eller någon annan. Men som jag ser det är det något av min plikt, att stå vid sidan av den som egentligen behöver det mest. Om någon av presidentkandidaterna tänkte så vore Ukraina ett helt annat land.

    Spring is here  #phoneshots
    Inte vårt päronträd.

  • En kostym utan skavanker

    En kostym utan skavanker

    Läsningstid: 4 minuter

    Delar av dagens politiska klimat klär sig allt oftare i en förvånansvärt förutsägbar klädedräkt. Jag tänker på det plagg som populismen alltid klär sig i. Ja, ni vet nog hur den ser ut, den där klädedräkten. Ett slätstruket plagg, slickat mot en (helst) perfekt kropp, helt utan skavanker eller lösa trådar. Otäckt klanderfri tittar kroppens ansikte mot oss. Nå, det händer väl ibland att populismen ikläder sig pluffsiga kostymer, med alltför långa röda slipsar som ettrigt pekar ner mot marken (eller överkroppens oundvikliga slut), i motsats till de statistiska kurvor över populism som alltid tycks peka uppåt. Men om de ser ut så, hör de oftast hemma i den anglosaxiska världen.

    Även personerna som då klär sig i populismens klädedräkt är lika fria från skrynklor och veck. De är slicka och klanderfria. Ofta kryddar de det hela med lite dåligt återhållen aggressivitet. Aggressiviteten ska få oss att tro att de är genuina, hängivna, engagerade. Men själv tycker jag att aggressivitet sällan går hand i hand med engagemang.

    Egentligen är det inte politik de håller på med. Det är någon typ av paketeringsverksamhet, där förenklade lösningar och ogenomtänkta tankefigurer slås in i glittrigt omslagspapper.

    Och allt det här sammanhanget gör att det blir så fenomenalt… tråkigt. Populism är tråkigt för det är alltid annat än politik.

    Populism gör dessutom narr av politik. Den vanställer politiken. Deformerar den.

    Det finns de som tycks tro att populism är oförutsägbar, men det är en villfarelse. Den är extremt förutsägbar. Många internationella bedömare tycktes till exempel att Ukraina förvånande när komikern Volodymyr Zelenskyj tog sig till andra omgången av presidentvalet här förleden. Det var inte förvånande. På bästa sändningstid, lördagskvällar, under lång tid, har hans nuna visats på en av de mest populära tv-kanalerna. Han gick som segrare ur första omgången av presidentvalet trots att han har ett ganska nytt, och otestat program för sin politik. Eller förresten, inte “trots att”, utan snarare “eftersom”. Man röstade kanske på honom eftersom man inte visste vad man skulle få, men det skulle i alla fall bli annorlunda än det andra man har fått tidigare. Och så klär han väldigt bra i den kostym som populismen delar ut till undersåtar. Med största sannolikhet röstade man alltså inte på hans politik, utan på den slicka och klanderfria yta han leverar på TV. (Sådant händer faktiskt på andra platser också, så som i exempelvis Sverige. Så Ukraina är faktiskt inte unik, eller värre än någon annan, på något vis.)

    Det finns även de politiska bedömare som enivsas med att hans framgångar är ett utslag av en ny typ av politisk rörelse, där man kan vinna röster genom att attackera korruptionen. Några sneglade på Slovakien och menade att valet av juristen Zuzana Čaputová till posten som president var en liknande politisk rörelse som den som tog Zelenskyj till andra omgången av presidentvalet i Ukraina. Tillåt mig att protestera. Čaputová är en miljöaktivist som enträget arbetat för att förbättra miljön, och processat mot korrupta politiker. Zelenskyj har som enda politisk merit att ha stött Euromajdan. Det gör en inte till ett presidentämne.

    En annan förklaring till hans framgångar är att folk är trötta på politiker och vill ha förändring. Det är en bättre tolkning, men skvallrar tyvärr även om att det kanske egentligen inte hade spelat så större roll vilken oerfaren och uppkäftig nisse som hade hade dykt upp. Folk hade röstat på hen oavsett vem det varit. Och oavsett om hen är stödd av en av Ukrainas mest skrupellösa oligarker. Folk lär rösta på Zelenskyj även i andra omgången. Många dessutom. Jag skulle inte bli det minsta förvånad om han verkligen vinner. Mer förvånad skulle jag dock bli om han visade sig vara så där god och rättrådig som han vill göra anspråk på att vara. Det troligare är dessvärre att stora kalabaliken kommer att utbryta i Ukrainas parlament, Verchovna rada. Han lär knappast få politisk majoritet i parlamentetet, och det kan han först få efter parlamentetsvalet, som är senare i höst. Om han nu får det. Jag skulle inte bli förvånad om motsättningarna ökar, snarare än minskar, om han vinner. Han vill nämligen även ha folkomröstningar om både EU- och NATO-inträde, vilket kommer att slita landet i småstycken.

    Jag ser dessutom ett annat orosmoln i horisonten. Och det handlar om hans judiska börd. Om han misslyckas fundamentalt. Om det visar sig att han bara är en tom kostym, uppblåst av en oligark som vill hämnas sittande presidenten. Ja, vad kommer att ske då. Ukrainarna är överlag ett mycket klokt folk, men det finns idioter på alla platser, och jag är rädd för hur sådana grupper skulle använda ett misslyckat reformarbete av Zelenskyj. Helst skulle jag vilja se ett lite bättre utgångsläge för landets första president med judisk börd.

    Nå, kanske är jag bara överdrivet pessimistisk. Kanske blir det hela bra. Kanske lyckas han med allt han säger att han ska göra. Ja, det kan faktiskt blir så där bra, så där fullkomligt bra, trots att det är mycket oukrainskt. Men det finns ändå en del omständigheter som skulle kunna tala emot det. I vilket fall är det ju faktiskt omöjligt att veta, eftersom vi inte har en aning om hur han kommer att te sig som politiker. Vi vet helt enkelt ingenting om Ze, som han kallas. Eller vi vet “Zero”, som konstnären Mykola Hontjarovs satiriska logga säger. (Klicka på länken så ser du loggan.)

    Det enda jag vet med bestämdhet är att, om han vinner, så är hans klanderfria och släta kostym på plats vid segertalet. Den kommer att vara slick och helt fri från skavanker. Och det är kostymen som vunnit valet. Inte politiken.

    Hi
    En annan slags komiker, som hade en kostym med många skavanker.