Varje kväll tänker jag att “nu ska jag skriva någonting om presidentvalet i Ukraina”. Ungefär så långt hinner jag skriva innan jag känner att den emotionella trötthet lägger sig som en våt filt över min skrivarlust. Jag har nämligen ingenting vettigt att säga om presidentvalet här. Ingenting. Niente, som italienarna säger. Men nu ska jag ändå göra ett försök.

Egentligen är det underligt att jag känner detta niente, ty även jag förstår hur mycket som står på spel. Om det hamnar en president på presidentposten som inte är villig att kämpa mot korruptionen och närma sig EU, utan istället söker sig närmare Kreml, så kan mycket av det arbete, och alla de miljarder euro som EUs skattebetalare lånat eller skänkt Ukraina, gå om intet. I dagsläget ser det bara ut som den sittande presidenten kan garantera att det inte blir en radikal kursändring. Julia Tymosjenko, som toppar alla opinionsmätningarna, är inte en garant för ett närmare samarbete med EU. Som den slipade politiker hon är, lyckas hon dessutom på ett märkbart raffinerat sätt åla sig ur alla frågeställningar om hur hon skulle leda landet.

Det är också svårt att känna någon större entusiasm för sittande presidenten, Petro Porosjenko. Mycket har gått väldigt fel under hans ledning. Reformerna har segat sig fram. Stundtals har de gått så långsamt så att ledningen för landet mest liknat en dyngrak sköldpadda. En skrattretande liknelse kanske, men förödande för folket.

Men reformer har dock gjorts, vilket ändå gör Porosjenko till det enda hoppet Ukraina har. Och det är väl kanske därför jag känner den där tröttheten. Ty han är ändå ingen frisk fläkt. Ingen som kommer att leda landet bort från jumboplatsen i Europa över fattiga länder.

Ja, det finns andra kandidater, där några tillhör politikens skräckkabinett. Här hittar vi komikern Volodymyr Zelenskij, som inte har något vettigt program, utan tycks förlita sig på hur många “tumme upp” han får på Facebook. Hans kampanj har antagligen initierats av oligarken Ihor Kolomojskyj, som endast tycks drivas av sin avsky mot sittande presidenten. Andra exempel på figurer i skräckkabinettet är Oleh Ljasjko, ledaren för det populistiska partiet Radikala partiet. De blandar politik från gamla Sovjet med lite högerextremism. Ja, nu finns det säkert de som inte vill hålla med mig i den beskrivningen, men jag utgår från min horisont, som involverad utomstående. Eller så är jag kanske en avlägset belägen närstående. I vilket fall ser jag på saker så som man gör när man känner stark sympati, men tyvärr inte själv har några mirakelkurer som jag kan snyta ur min skandinaviska näsa. Och även min skandinaviska näsa inte känner någon särskilt tydlig vittring om vem som kommer att vinna, så tror jag att de här två inte har några större chanser att vinna. Zelenskyj ligger visserligen tvåa i opinionsmätningarna, men hans väljare är unga, och de har mycket liten benägenhet att verkligen gå och rösta när det gäller. Ljasjko ligger just nu för långt ner i mätningarna. Något mycket omstörtande måste ske för att han ska kravla sig upp några pinnhål.

Ja, vad ska man säga. Nog är det något av en fars. Och bakom kulisserna står oligarkerna. Det är de som regisserar hela iscensättningen. Alla har de sina kandidater som de stödjer. Chanserna att bli vald beror på hur många oligarker som stödjer en viss kandidat. Enligt många och envetna rykten har Julia Tymosjenko flest oligarker bakom sig. Presidenten, som själv är oligark, är något av ett svart får i oligarkernas klubb, så ingen annan oligark stödjer honom. Utan han själv, förstås.

Vad kommer då att hända nästa vecka? Kommer Porosjenko kastas ut redan i första omgången? Och om han lyckas klamra sig fast, hur kommer det då gå i andra omgången? Om han står mot Tymosjenko får han det hett om öronen. Och det lär även hon få. Men båda tillhör ändå den gamla politiska eliten. Ingenting nytt under solen. Ingenting. Niente.

Det är väl därför den där tröttheten drabbar mig. En trötthet som jag kanske fått av mina ukrainska vänner. Ingen tycks vilja diskutera politik. Inte ens mina studenter, de som annars brukar bubbla av vilja att väga för och emot. Även de har tröttnat. Trots att de är så unga. Eller kanske just därför att de är så unga. Enär det är inte lätt att ingjuta framtidstro när det ser ut som om den politiska eliten är en hermeneutisk sluten bubbla, dit inga nya krafter lyckas, orkar eller får ta sig in. (Det ser oligarkerna nämligen till. De vill inte gärna ha frifräsare som föser Ukraina ut ur korruptionens rike.)

Och Rysslands aggression med kriget i östra Ukraina gör sitt till för att skapa apati. Det är inte undra på att många känner samma trötthet som jag. Och då är jag ändå bara en avlägset belägen närstående.

Finns det då ingen ljusning i sikte, undrar du kanske. Jag tillhör den infantila grupp i världen som ändå klamrar mig fast vid idén om att det finns en ljuspunkt där borta i slutet av tunneln. Jag tror på det civila samhället. Under de senaste åren har jag upplevt att det civila samhället har flyttat fram sina markörer. Man har blivit mer synlig. Folk tar större ansvar och reagerar på oegentligheter med annan emfas än tidigare. Här i västra Ukraina tycks den sovjetiska fatalismen helt utdöd. När man ser något som är fel organiserar man sig och trycker på sina politiker, som ganska snart reagerar. Jag kan också se att mer pengar faktiskt hamnar i vår region. Tidigare, när invånarna betalade skatt (nå, en del betalde skatt), skickades pengarna till huvudstaden Kyjiv… och försvann. Nu ser jag till min glädje att pengarna faktiskt stannar här. Våra parker har fått nytt liv. Trottoarer och vägar renoveras. Skolorna, som stått och förfallit och mest liknat elakartade fängelser, renoveras. Vår fakultet har fått en efterlängtad renovering. Nya busslinjer tillkommer. Och nya bussar och spårvagnar köps in… osv osv Mycket finns kvar att göra, men det är ett steg i rätt riktning. Eller rättare sagt, många steg i rätt riktning.

Och min enda förhoppning inför valet nästa vecka är att denna linje, mot ett drägligare liv för ukrainarna, inte bryts. Att de någon gång i en inte alltför avlägsen framtid, ska kunna känna stolthet och glädje inför sin plats på jorden. Att de äntligen ska kunna se ljuset i den långa tunnel av diktatur och vanskötsel de tvingats vandra genom. Att de äntligen ska ges möjlighet att få tro på framtiden.

Bilden har ingenting med saken att göra. Niente.