viewpoint-east.org

Anteckningar från en avlägset belägen närstående – om presidentvalet i Ukraina 2019

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika, NGO, ukraina
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

Varje kväll tänker jag att “nu ska jag skriva någonting om presidentvalet i Ukraina”. Ungefär så långt hinner jag skriva innan jag känner att den emotionella trötthet lägger sig som en våt filt över min skrivarlust. Jag har nämligen ingenting vettigt att säga om presidentvalet här. Ingenting. Niente, som italienarna säger. Men nu ska jag ändå göra ett försök.

Egentligen är det underligt att jag känner detta niente, ty även jag förstår hur mycket som står på spel. Om det hamnar en president på presidentposten som inte är villig att kämpa mot korruptionen och närma sig EU, utan istället söker sig närmare Kreml, så kan mycket av det arbete, och alla de miljarder euro som EUs skattebetalare lånat eller skänkt Ukraina, gå om intet. I dagsläget ser det bara ut som den sittande presidenten kan garantera att det inte blir en radikal kursändring. Julia Tymosjenko, som toppar alla opinionsmätningarna, är inte en garant för ett närmare samarbete med EU. Som den slipade politiker hon är, lyckas hon dessutom på ett märkbart raffinerat sätt åla sig ur alla frågeställningar om hur hon skulle leda landet.

Det är också svårt att känna någon större entusiasm för sittande presidenten, Petro Porosjenko. Mycket har gått väldigt fel under hans ledning. Reformerna har segat sig fram. Stundtals har de gått så långsamt så att ledningen för landet mest liknat en dyngrak sköldpadda. En skrattretande liknelse kanske, men förödande för folket.

Men reformer har dock gjorts, vilket ändå gör Porosjenko till det enda hoppet Ukraina har. Och det är väl kanske därför jag känner den där tröttheten. Ty han är ändå ingen frisk fläkt. Ingen som kommer att leda landet bort från jumboplatsen i Europa över fattiga länder.

Ja, det finns andra kandidater, där några tillhör politikens skräckkabinett. Här hittar vi komikern Volodymyr Zelenskij, som inte har något vettigt program, utan tycks förlita sig på hur många “tumme upp” han får på Facebook. Hans kampanj har antagligen initierats av oligarken Ihor Kolomojskyj, som endast tycks drivas av sin avsky mot sittande presidenten. Andra exempel på figurer i skräckkabinettet är Oleh Ljasjko, ledaren för det populistiska partiet Radikala partiet. De blandar politik från gamla Sovjet med lite högerextremism. Ja, nu finns det säkert de som inte vill hålla med mig i den beskrivningen, men jag utgår från min horisont, som involverad utomstående. Eller så är jag kanske en avlägset belägen närstående. I vilket fall ser jag på saker så som man gör när man känner stark sympati, men tyvärr inte själv har några mirakelkurer som jag kan snyta ur min skandinaviska näsa. Och även min skandinaviska näsa inte känner någon särskilt tydlig vittring om vem som kommer att vinna, så tror jag att de här två inte har några större chanser att vinna. Zelenskyj ligger visserligen tvåa i opinionsmätningarna, men hans väljare är unga, och de har mycket liten benägenhet att verkligen gå och rösta när det gäller. Ljasjko ligger just nu för långt ner i mätningarna. Något mycket omstörtande måste ske för att han ska kravla sig upp några pinnhål.

Ja, vad ska man säga. Nog är det något av en fars. Och bakom kulisserna står oligarkerna. Det är de som regisserar hela iscensättningen. Alla har de sina kandidater som de stödjer. Chanserna att bli vald beror på hur många oligarker som stödjer en viss kandidat. Enligt många och envetna rykten har Julia Tymosjenko flest oligarker bakom sig. Presidenten, som själv är oligark, är något av ett svart får i oligarkernas klubb, så ingen annan oligark stödjer honom. Utan han själv, förstås.

Vad kommer då att hända nästa vecka? Kommer Porosjenko kastas ut redan i första omgången? Och om han lyckas klamra sig fast, hur kommer det då gå i andra omgången? Om han står mot Tymosjenko får han det hett om öronen. Och det lär även hon få. Men båda tillhör ändå den gamla politiska eliten. Ingenting nytt under solen. Ingenting. Niente.

Det är väl därför den där tröttheten drabbar mig. En trötthet som jag kanske fått av mina ukrainska vänner. Ingen tycks vilja diskutera politik. Inte ens mina studenter, de som annars brukar bubbla av vilja att väga för och emot. Även de har tröttnat. Trots att de är så unga. Eller kanske just därför att de är så unga. Enär det är inte lätt att ingjuta framtidstro när det ser ut som om den politiska eliten är en hermeneutisk sluten bubbla, dit inga nya krafter lyckas, orkar eller får ta sig in. (Det ser oligarkerna nämligen till. De vill inte gärna ha frifräsare som föser Ukraina ut ur korruptionens rike.)

Och Rysslands aggression med kriget i östra Ukraina gör sitt till för att skapa apati. Det är inte undra på att många känner samma trötthet som jag. Och då är jag ändå bara en avlägset belägen närstående.

Finns det då ingen ljusning i sikte, undrar du kanske. Jag tillhör den infantila grupp i världen som ändå klamrar mig fast vid idén om att det finns en ljuspunkt där borta i slutet av tunneln. Jag tror på det civila samhället. Under de senaste åren har jag upplevt att det civila samhället har flyttat fram sina markörer. Man har blivit mer synlig. Folk tar större ansvar och reagerar på oegentligheter med annan emfas än tidigare. Här i västra Ukraina tycks den sovjetiska fatalismen helt utdöd. När man ser något som är fel organiserar man sig och trycker på sina politiker, som ganska snart reagerar. Jag kan också se att mer pengar faktiskt hamnar i vår region. Tidigare, när invånarna betalade skatt (nå, en del betalde skatt), skickades pengarna till huvudstaden Kyjiv… och försvann. Nu ser jag till min glädje att pengarna faktiskt stannar här. Våra parker har fått nytt liv. Trottoarer och vägar renoveras. Skolorna, som stått och förfallit och mest liknat elakartade fängelser, renoveras. Vår fakultet har fått en efterlängtad renovering. Nya busslinjer tillkommer. Och nya bussar och spårvagnar köps in… osv osv Mycket finns kvar att göra, men det är ett steg i rätt riktning. Eller rättare sagt, många steg i rätt riktning.

Och min enda förhoppning inför valet nästa vecka är att denna linje, mot ett drägligare liv för ukrainarna, inte bryts. Att de någon gång i en inte alltför avlägsen framtid, ska kunna känna stolthet och glädje inför sin plats på jorden. Att de äntligen ska kunna se ljuset i den långa tunnel av diktatur och vanskötsel de tvingats vandra genom. Att de äntligen ska ges möjlighet att få tro på framtiden.

some square
Bilden har ingenting med saken att göra. Niente.

Share

Två organisationer som bygger broar mellan folk

Category: antisemitism, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jews, Jiddisch, Kåseri, krönika, NGO, poland, ukraina
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

“Tanken och förhoppningen är att detta ska bli en plats för alla i Rohatyn”, säger Rohatyn Jewish Heritages Marla Raucher Osborn och sveper med sin öppna hand ut över den gamla judiska begravningsplatsen i Rohatyn. Vi står här tillsammans med styrelsen för Svensk-polska föreningen i Skåne.

Det är två väldigt olika organisationer som möts, men på många sätt har de fler beröringspunkter än olikheter. Ty det två organisationerna drivs av viljan att bygga broar mellan folk, idag och genom historien. Svensk-polska föreningen vill skapa kontaktytor mellan svenskar och polacker. Rohatyn Jewish Heritage vill öppna dörrar till den ofta glömda, eller förträngda, judiska närvaron i Galizien. På det sättet påminner de om varandra, utan att för den delen vara varandras avbilder.

Och det finns mer som förenar dem, nu när de står tillsammans i Rohatyn. De båda söker efter folk som inte längre finns kvar på platsen. Polackerna var en stor folkgrupp i Rohatyn förre kriget, men idag finns inte mycket kvar som visar att de överhuvudtaget fanns där. Det enda som vittnar om deras tidigare närvaro är några väggmålningar, ghost signs, som skrapats fram ur historiens glömska.

När det kommer till judarnas berättelse är det än dystrare. Inga synagogor finns kvar. Inga synliga tecken på judiskt liv överhuvudtaget. Det som markerar judarnas liv på platsen är några dystra sovjetiska monument, som förkunnar att här mördades tio tusentals judar. Som svarta kuber, står de och vilar på platser dit få söker sig.

Men Rohatyn Jewish Heritage vill ändra på det. Genom att göra den gamla judiska begravningsplatsen till en plats för alla, hoppas de få människor i trakten att minnas.

Två diktaturer försökte sopa bort spåren av dessa folkgrupper. De lyckades såtillvida att de människor som då bodde på platsen förintades eller fördrevs. Men de misslyckades eftersom styrelsen för Svensk-polska föreningen i Skåne och Rohatyn Jewish Heritage faktiskt står tillsammans på den plats där dessa två folkgrupper en gång levde.

I den här regionen är det ofta svårt att se var judarnas historia börjar, och var den polska tar vid. Likaså är det inte enkelt att lösgöra ukrainarnas historia från de andra två. De flyter ihop. Är på många sätt helt sammanflätade, men har genom vår tids nationalstats-tänkande separerats. Man levde här tillsammans. Inte alltid friktionsfritt, men ändock tillsammans. Men idag vurmar våra ledare för att skilja ut, klippa bort, saxa vilt, allt för att slippa ta i frågan om att vår historia inte är ett Exel-dokument där man kan placera judar, polacker och ukrainare i prydliga kolumner. Tydligt separerade.

Och det är då som organisationerna nämnda ovan blir så oerhört väsentliga för vår samtid och framtid. De kan, med sitt ofta ideella arbete, förändra och problematisera den förenklade bild våra politiska ledare tenderar att ge näring åt.

Jag tänker på det här när jag står med dessa två organisationer, och känner att jag blir riktigt rörd. Rörd över deras arbete som de gör för att komma oss till del, utan att egentligen kräva något mer tillbaka än en vänligt uppmuntrande fras. Vi är nog lite till mans dåliga på att se och uppskatta deras betydelse. Det är lätt att glömma att de människor som finns bakom alla de där organisationerna också gör något för oss. De har inte bara roligt tillsammans. De plöjer också ofta ny mark, som vi sedan ledigt kan rulta oss fram genom.

Själv bidrar jag väl till båda dessa organisationer så gott jag kan. Som hyfsat nytillkommen medlem i Svensk-polska föreningen i Skåne, och som ivrig påhejare av Rohatyn Jewish Heritage. Och med tiden har jag förstått att den typen av engagemang är långt mer betydelsefullt än olika politiska utspel. Organisationer som dessa är kontinuiteten i en verklighet där åsikter fladdrar likt dagsländor i en till synes oändlig ström.

Vi lämnar tillsammans den gamla judiska begravningsplatsen i Rohatyn, men kvar finns ett frö i oss alla. Ett frö till ökad förståelse, kunskap och insikt. Ty varje gång man möts på detta sätt, träder nya uppslag fram. Som fördjupar och förstärker.

Share

Svart katt, vit katt – om när media struntar i att ge hela bilden

Category: antisemitism, by sophie engström, Galizien, Jews, krönika, NGO, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

På min gård finns en svart katt och en vit katt. Ja, det finns andra också, men just de här två är så intrikata, på något sätt. Som yin och yang hänger de ut från vars en balkong, oförmögna att mötas.

Det märkliga är att man egentligen inte ser dem när bara en av dem sitter på balkongräcket. Det är i deras gemensamma dualitet de blir intressanta och magnifika. Den vita blir inte bara vit, utan också en motsats till den svarta. Den svarta blir plötsligt djupare. Den svarta pälsen glänser och tycks nästan korrespondera med den vita. Ensamma är de nästan uttryckslösa. Färgen blir oväsentlig, och man noterar dem just som en katt. Inget mer. Det var kanske inte en tillfällighet att Emir Kusturica använde just den bilden i sin film “Svart katt, vit katt“. De båda rör upp massor av tankar i vårt grumliga tankedjup.

När jag idag stod och betraktade detta skådespel av kattmotsättningar, förvandlades de till en symbol för bilden av Ukraina, eller för den delen hela Centraleuropa, som ges i svensk media. Det är som om man envisas med att bara hänga ut den ena katten på balkongen. Men utan den andra, blir denne ensamma krake just mycket ensam och även fullkomligt ointressant. Nå, nu ska ingen skugga falla på all rapportering från min avkrok. Det finns faktiskt de som försöker hänga ut både den ena och andra katten, samtidigt!

Men på ett område misslyckas man fundamentalt. Tyvärr är det tillika det område som intresserar mig mest här i regionen. Ja, ni förstår nog var jag syftar på. Just det, antisemitismen.

Ganska ofta, nej, förresten, det var en underdrift, påtagligt ofta förmedlas bilden av de antisemitiska strömningar som finns i denna region, där judar före förintelsen var en av de större folkgrupperna. Det är inte tu tal om att antisemitism inte skulle existera här. Självklart finns den här, men bilden som svensk media förmedlar är att den är ett stort inslag i regionen. Enligt min mening är det en missvisande bild. Om man med samma iver rapporterat om alla de projekt som sker för att motverka antisemitism, som man rapporterar om de oftast små grupperingar med sjuklig fixering vid att hata judar, så hade jag inte klagat. Det hade betytt att man hängde ut den vita och svarta katten samtidigt, så att den svenska mediekonsumenten fick en möjlighet att skapa sig en rimligare uppfattning om vad som verkligen sker här i regionen. Det är nämligen direkt missvisande att rapportera om exempelvis hyllningskörer för SS Galizien, utan att nämna den stora majoritet som faktiskt är mycket upprörd över att det finns de som ägnar sig åt att hylla en så kritiserad bataljon.

Antisemitismen existerar, som sagt, och är ett problem som väldigt många arbetar för att motverka. Bara i Lviv finns det flera organisationer som på olika vis arbetar med det här. Dagligen! De flesta i de här organisationerna är inte av judisk börd. För många av dessa har det dessutom blivit en livsuppgift. Ännu så länge är det svårt att avgöra hur mycket betydelse deras vedermödor har, men Ukraina har bara varit självständigt i drygt 20 år, och de har mycket att ta igen, då antisemitism var en icke-fråga i Sovjetunionen. Med menar jag inte att antisemitismen inte fanns då, utan att det var en sovjetisk praktik att osynliggöra att den faktiskt existerade.

Det finns även undersökningar som visar på att antisemitismen i Ukraina kan vara mycket mindre utbredd än den är i till exempel Sverige. Dessa undersökningar ifrågasatts ibland av vissa, men är ändå inte tagna helt ur luften. Precis som andra undersökningar har de brister, men för den delen behöver de inte vara helt felaktiga.

Jag skulle önska att både den vita och den svarta katten fick vara ute när man rapporterar om hur det förhåller sig med antisemitism i regionen. För frågan jag ställer mig är om det möjligtvis är så att väldigt många i Sverige inte ens hört talas om den andra katten. Genom svensk media ges de bara rätten att bekanta sig med den ena. Ty bilden som ges är att den här regionen är ett groteskt och oregerligt monster, som i huvudsak grundar sin identitet i antisemitism. Och det är en djupt orättvis och direkt felaktig skildring.

white cat

black cat
Var och en för sig är de ganska intetsägande. Men tillsammans…

PS. Jag är väl medveten om att jag upprepar mig, att jag postat liknande inlägg tidigare, men det är tydligt att det inte kan sägas tillräckligt många gånger.

Share

Anna Mysysjyn: med engagemang för e-demokrati

Category: by sophie engström, Galizien, Intervju, krönika, NGO, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

“Det är lite svårt att hitta tid. Jag har nämligen tre jobb”, skrattar Anna Mysysjyn avväpnande, när vi äntligen träffas efter flertalet misslyckande försök att ses. Bland hennes tre jobb finns ett som intresserar mig mer – projektet Inclusive e-democracy.

Inclusive e-democracy är ett projekt som leds av organisationen Institute of Innovative Governance. Projektet som har för avsikt att stärka e-demokratin i Ukraina, alltså att ge medborgarna bättre inblick i den politiska styrningen. Tanken till projektet föddes då Anna var student inom ramen för Erasmus+ i Estland. Hon fascinerades av hur myndigheternas användning av internet var riktat mot att försöka ge medborgarna större förtroende för den demokratiska processen. Hon såg även att många funktioner kunde bli säkrare med en tillämpad e-demokrati.

“Som exempel, läkarna i Estland kan logga in på apotekens databas för att se var den medicin finns som de ska skriva ut till en patient. Patienten behöver inte springa runt och leta efter medicinen på olika apotek, utan får en adress dit den kan hämta ut receptet. Det skapar trygghet och är dessutom mer tidseffektivt”, förklarar Anna.

När Anna kom hem till Lviv började hon och hennes team att undersöka var det fanns störst behov att stärka tillgängligheten på Lvivs kommuns webbplats. De hittade snabbt flera brister, men det som var mest akut var att deras sidor inte vara anpassade för de med synnedsättning.

De satte samman en ansökan och fick medel från Förenta nationernas utvecklingsprogram (UNDP) till att utveckla en web-checker. Web-checkern är central i projektet då det är en sida där webbutvecklarna själva kan kontrollera vilka hinder som finns för synskadade på deras webbsidor.

Projektet Inclusive e-democracy arbetar även med att sprida kunskap om vilka behov syn- och hörselskadade har för att ges möjlighet att ta del av den lokala politiska processen. Projektet har alltså två hörnstenar, å ena sidan arbetar de med att hjälpa kommuner att förbättra sina webbplatser, samt att de genom föreläsningar och workshops förstärker kommunens kunskap om hur man ökar tillgängligheten för de med funktionsnedsättning.

I dagsläget är det sex kommuner som medverkar i projektet. Förutom Lviv är det Drohobytj, Truskavets, Borislav, Tjervonohrad och Javoriv. (Det vore ju roligt om Busk kom upp på den listan också.) Men projektet har inte tänkt att stanna där. I maj kommer man påbörja en lansering i hela Ukraina.

Anna är en person med sprudlande kreativitet och tydligen enormt mycket energi. Institute of Innovative Governance har även initierat en kampanj för att få Lvivs kommun att förbättra kollektivtrafiken, och som av en händelse har Lvivs kommun just före vi sågs godkänt deras förslag om att utöka kollektivtrafiken i Lviv. Om fem år ska de gula småbussarna (marsjutka), som idag är stommen i stadens hopplöst eftersatta kollektivtrafik, vara ett minne blott.

Men Anna blickar redan framåt. När vi diskuterar hur oframkomlig Lviv är för människor med funktionsnedsättning berättar hon att hon redan leker med en idé om att utveckla en app för mobiltelefoner som kan guida exempelvis rullstolsburna genom staden. De skulle med den kunna se var det finns övergångsställen utan skarpa trottoarskanter, eller ramper för att ta sig upp för trappor.

För Anna är det en självklarhet att engagera sig i de här frågorna, och hon har svårt att förstå de jämnåriga som inte vill delta i arbetet med att förbättra Ukraina.

“Alla som åker ut i Europa och studerar borde försöka hitta goda förebilder och exempel på hur man skapar ett bättre samhälle, för att sedan komma hem efter sina studier och arbete för det här”, menar hon.

Och genom sitt engagemang är hon själv också en sådan förebild för andra. Hennes sorts entusiasm och framtidstro är vital för att Ukraina ska kunna resa sig ur den samhälleliga kris som landet befinner sig i.


Anna Mysysjyn, med engagemang för en bättre framtid.

Share

Simple-minded portrait of Ukraine

Category: by sophie engström, EU, NGO, ukraine
Tags: , , , , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

It is intrigues to note how international media is covering the aftermath of the Ukrainian Presidential election. I am not considering the political battle, or the long and protracted death struggle by Tymoshenko, but actually how international media looks upon the result. First of all, it seems to me that many journalist in “old media” (to use a concept from the Swedish Pirate movement) seems to have a predilection to depict Ukrainian voters as a hopeless passive group, like silent masses that never would be able to protest against possible violations against human rights or freedoms of speech. In most articles the voters does not even exists! (One example from the leading Swedish newspaper Dagens Nyheter.) It seems to me that many international journalists actually nurse the idea that the orange revolution was created by some kind of misstake. NOT as a protest against something that the Ukrainian voters actually felt humiliated by. This rather retarded interpretation of the situation actually leads to that many journalists seems to think that it is EU that must “save” Ukraine from itself. I would say that Timothy Garton Ash in guardian.co.uk actually nurse this particular perspective.

From his perspective it is important that Europe (which seems to be the same thing as EU for Ash) somehow secure the Ukrainian freedom. In one respect I must give him right, it is really important that EU understands the importance in having good relationship with Ukraine, and it is also important for EU to try to work faster and less obsessed by bureaucracy. But when he diminishes Ukraine to be only its politicians, I am wondering if he actually has understood what has happen during the past five years.

What we have been witnessing during this election is a triumph for democracy, and I am not sure that we should thank EU for that! I fear however that Ash would have preferred a complete capitalist integration, in that extent that Western interests should control all affairs and political life in Ukraine. Some kind of weird capitalistic interpretation of democracy. I can admit that I am as fond of Ash and trust him as much as I like Anders Åslund, which implies serious skepticism. For me it is just too obvious that the iron wall is really high and thick in their minds!

I, however, believe that democratic movements and freedoms of speech will need help during the next coming years, but I also believe that EU is not necessarily the guarantee that we will keep and develop that! What I am hoping for is grassroots initiatives, actions and connections over our boarders! It was actually grass-root movements that made the orange revolution possible, so let’s hope we together can create the best environment for freedom of speech and human rights in Ukraine.

(UPD: Thank you, Olha Wesnjanka for highlighting the article by Ash.)

Share

Hopefully a helping hand for NGOs in Russia

Category: by sophie engström, NGO, russia
Tags: , ,

(Läsningstid: < 1 minut)

According to AFP president Dmitry Medvedev has announced that he will submit a new bill for human activist organizations and NGOs in Russia. It was in 2006 that Vladimir Putin, then president, signed a legislation on that all NGOs had to registrate at the state and an increased control of their financial situation. This was one of the actions then-president Putin took that made EU and other countries to worry about that democratic development of Russia. Even though this is a step in the right direction it is yet to be showed if president Medvedev will be able to hold his more liberal approach.

Share

Ukrainas ideella organisationer kämpar mot trafficking

Category: by sophie engström, NGO, trafficking, ukraina, ukraine, UN
Tags: , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

I Sverige har diskussionen om människohandel stundtals varit het och intensiv, och mycket görs för att försämra för förutsättningarna för människohandel. Som ett exempel har Länsstyrelsen i Västra Götaland haft ett aktivt och uppsökande arbete där man informerar arbetsgivare och företagare om vad de ska göra om de upptäcker, eller tror sig upptäcka, att de har att göra med trafficking.

– Många tror att de absolut inte kommer i kontakt med trafficking och människohandel, men utan kunskap kan man inte heller avgöra vad som är människohandel, säger Sophie Nilsson, jämställdhetshandläggare på Länsstyrelsen i Västra Götaland. Sophie Nilsson är också verksam i Nätverket mot trafficking, som mycket framgångsrikt samordnar regionens resurser att motverka trafficking.


Personerna på bilden har ingeting att göra med artikelns innehåll.

Men väldigt få belyser det arbete som görs för att förhindra människohandeln i traffickingens ursprungsländer. Ett land som tagit flera steg i rätt riktning för att motverka trafficking är Ukraina. Många frivillig organisationer arbetar med att bekämpa trafficking och den mest framgångsrika organisationen är La Strada. 2006 trädde en ny jämställdhetslag i kraft i Ukraina. Den förstärkte på flera punkter skyddet mot traffickingens offer och underlättat för organisationen La Strada. På deras kontor i Kiev suckar man dock lite uppgivet på frågan om de verkligen har lyckats förhindra trafficking.

Continue reading…

Share

%d bloggers like this: