viewpoint-east.org

Vid Zuzannas port igen

Category: antisemitism, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jews, Kåseri, krönika, literature, poetry, poland, ukraina
Tags: , , , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Nå, det finns kanske de av er som tror att min kärlek till dem som tidigare befolkade Lvivs gator, då staden hette Lwów eller Lemberg, betyder att jag inte känner någon kärlek till dem som befolkar staden idag. Det är faktiskt en helt felaktig slutsats. Ty mitt hjärta klappar lika starkt för dem som bodde här tidigare, och dem som är här nu.

Men det är ändå så att det är minnet som intresserar mig. Hur vi minns och vilka vi minns. Och jag är särskilt intresserad av dem som inte syns. De som glömts, och således finns gömda bakom fasaderna. De, vars själar, ännu ändå på något vis finns här.

Och jag är inte ensam om att känna denna nyfikenhet. Denna iver att gräva fram alla de berättelser som döljs för den omedvetna lvivivanen eller den tillfällige besökaren.

Jag skulle nu kunna sammanställa en lång lista över alla de grupper, organisationer och personer som drivs av samma kall som jag. Men jag har lärt mig den hårda vägen att allt jag skriver här är utrustat med vingar av dun (för att parafrasera Zuzanna Ginczanka) som lätt svingar iväg och hamnar hos någon annan mer etablerad, som liksom av en händelse glömmer att nämna mitt namn. Därför sitter jag på en hel uppsjö av kunskaper, som inte delas här. Dessa kunskaper får helt sonika får nöja sig med att vandra tillsammans med mig, tills det att jag beslutat vad jag ska göra med dem.

Men låt oss återgå till minnet. Var än jag går finner jag det. Inte behöver det finnas någon speciell person knuten till varje plats för att man ska känna vilka som varit där, vad de tyckte om, och det är nästan så att jag ibland kan ta på deras drömmar och förhoppningar. Ett vant öga kan se det där. Se dem. Kanske är det lite lättare för mig än för många som är födda och uppvuxna i lejonstaden. Jag kommer liksom fri från sentimentalitet. Fri från egna minnen. Men med en hel skottkärra (eller rullebör, som jag hellre kallar den) av omättlig nyfikenhet, lust att förkovra mig och… det viktigaste… ödmjukhet. Ty jag känner både ödmjukhet för dem jag träffar och som bor här nu, och inför minnet av dem som bodde här tidigare. De är för mig ändå ett och samma. Förbundna genom denna förtrollade plats.

Jag ska inte sticka under stol med att jag ibland misstycker med hur man förvaltar historien här. Trots att det finns många som intresserar sig för att bära historien vidare, så finns det tyvärr de som inte tycks bekymra sig märkbart om den. Det senare förhållningssättet bygger nästan uteslutande på avsaknad av kunskap eller bristande ekonomi. De som medvetet demolerar är en liten grupp som bara har pengar för ögonen. Och de är ofta redan rika och befinner sig i ett ekonomiskt skugglandskap, som i och med kampen mot korruptionen, ändå lever på lånad tid och är förhållandevis snart ett minne blott.

Det finns ändå vissa platser i staden som jag skulle önska att de som bodde där förr blev synliga för de som bor här nu. Zuzanna Ginczanka är en sådan person. En plakett utanför porten där hon bodde skulle antagligen bara väcka förtjusning och nyfikenhet. Ett annat exempel är Stanisław Lem. Han hade en plakett, men den togs ner av husägarna. En plakett över honom skulle antagligen också bidra till förtjusning hos inte bara dagens lvivianer, utan även hos alla de polska turister, som dagarna i ända vandrar runt i Lviv och söker Stanisław.

Idag vill jag dock främst slå ett slag för Zuzanna Ginczanka. Ty här finns en svensk koppling. DNs chefredaktör Peter Wolodarskis mormor var nämligen god vän till Zuzanna. Hon hette Lusia Stauber och gick ur tiden förra året. Sverige har alltså en koppling till Zuzanna Ginczanka, och till dagens Lviv. Vi har ju givetvis många andra kopplingar, men visst är det lite kittlande att få känna samhörighet med en av Polens mest kända poeter? En poet som dessutom är på modet just nu. Dessutom skulle vi vara med och berika Lvivs nutid, något som alla här älskar. Och varför ska Lviv vara sämre än Kraków och Rivne? De har satt upp plaketter. Zuzanna bodde ändå tre år i samma hus i Lviv.

De av er som orkat harva er ner genom min oändliga textmassa (den blev ju lite längre än en tweet), kanske undrar om det finns någon slags uppmaning i min text. Ja, låt så vara, det kanske finns det. Om ni känner er kallade, skriv en rad till mig. Kanske faller det du skriver mig i smaken.

(Här kan du läsa tidigare inlägg på temat Zuzanna Ginczanka. Skrolla nedåt, eftersom detta blogginlägg ligger först.)


Minnesplakett på huset i Kraków där Zuzanna bodde sin sista tid i livet.


En minnesplakett på huset i Rivne, där Zuzanna bodde med sin mormor.

Bilder från Wikipedia.

Share

Simple-minded portrait of Ukraine

Category: by sophie engström, EU, NGO, ukraine
Tags: , , , , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

It is intrigues to note how international media is covering the aftermath of the Ukrainian Presidential election. I am not considering the political battle, or the long and protracted death struggle by Tymoshenko, but actually how international media looks upon the result. First of all, it seems to me that many journalist in “old media” (to use a concept from the Swedish Pirate movement) seems to have a predilection to depict Ukrainian voters as a hopeless passive group, like silent masses that never would be able to protest against possible violations against human rights or freedoms of speech. In most articles the voters does not even exists! (One example from the leading Swedish newspaper Dagens Nyheter.) It seems to me that many international journalists actually nurse the idea that the orange revolution was created by some kind of misstake. NOT as a protest against something that the Ukrainian voters actually felt humiliated by. This rather retarded interpretation of the situation actually leads to that many journalists seems to think that it is EU that must “save” Ukraine from itself. I would say that Timothy Garton Ash in guardian.co.uk actually nurse this particular perspective.

From his perspective it is important that Europe (which seems to be the same thing as EU for Ash) somehow secure the Ukrainian freedom. In one respect I must give him right, it is really important that EU understands the importance in having good relationship with Ukraine, and it is also important for EU to try to work faster and less obsessed by bureaucracy. But when he diminishes Ukraine to be only its politicians, I am wondering if he actually has understood what has happen during the past five years.

What we have been witnessing during this election is a triumph for democracy, and I am not sure that we should thank EU for that! I fear however that Ash would have preferred a complete capitalist integration, in that extent that Western interests should control all affairs and political life in Ukraine. Some kind of weird capitalistic interpretation of democracy. I can admit that I am as fond of Ash and trust him as much as I like Anders Åslund, which implies serious skepticism. For me it is just too obvious that the iron wall is really high and thick in their minds!

I, however, believe that democratic movements and freedoms of speech will need help during the next coming years, but I also believe that EU is not necessarily the guarantee that we will keep and develop that! What I am hoping for is grassroots initiatives, actions and connections over our boarders! It was actually grass-root movements that made the orange revolution possible, so let’s hope we together can create the best environment for freedom of speech and human rights in Ukraine.

(UPD: Thank you, Olha Wesnjanka for highlighting the article by Ash.)

Share

Is there a greater Scheme? – About Swedbank in Ukraine: Part 2

Category: business, by sophie engström, economy, swedbank, ukraina, ukraine
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Yesterday I wrote a short summery on what has been said in Swedish media about Swedbank’s engagement in Ukraine. Today I will continue with a possible interpretation of why Swedbank stays in Ukraine even though they loose a lot by staying.

On the 12th of December Dagens Nyheter, one of the leading newspapers in Sweden, denoted that Swedbank not only looses a lot by staying in Ukraine, but possibly also having a very unique position in comparison to other international banks. Through the the Finicial Cooperation for the World Bank, IFC, Swedbank has got a loan on about half a Billion Swedish Kronen (≈€48 000 000). And even the fact that Swedbank actually violates and working on a high risk level, IFC have no intension in breaking their cooperation with the Swedbank. For instance, 42% of Swedbank debts are risky or even bad. Moreover, the bank also has too much exposure and loans to one single customer. It is however not clear who it is it, but several observers mean it is Sergey Tigipko. This is a clear violation against the agreements with IFC. All this is very agrivating facts and also leads us to the question why Swedbank stays in Ukraine.

Knut Kainz Rognerud imples in his book Det stora bankrånet (The big bank robbery) that Swedbank, and many other Swedish banks, did in fact make the crash in the global finical crisis bigger because the banks gave unwise and very unstable loans. One might ask oneself if this could be the irony of it all. Today it looks like the banks are losing and actually risking a lot, but in a longer perceptive Swedbank will possibly be one of the only international banks left in Ukraine – and will possibly own a great deal of Ukraine’s resources. I would say that this interpretation is not too paranoid, but are only based on the simple fact, that no bank will stay in Ukraine just from pure generosity. Of course they have a greater plan with their engagement, possibly not a “scheme” but at least a plan. And that plan is not open for either of us, but concerns our well-being.

If you have any comments of thought about this let me know. It is possible you have some information I have not, and I would highly appreciate if you would share it with me.

Share

Surprised by the Ukraine-EU summit

Category: by sophie engström, EU, ukraina, ukraine
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

I have to admit I was really surprised when I opened my weekly issue of one of the leading newspapers in Sweden this saturday and found a small note about the Ukraine-EU summit. I was not as surprised by the actual agreement. Of course there where no real change in order to improve the relationship between the Ukraine “the EU’s closest cooperation and trade partner”, as the Swedish Prime Minister Fredrik Reinfeldt said, and EU. I think, that even though I am a sceptic, pessimist a real misanthrope in these circumstances, I am probably not alone when say that one of the priority issues during the Swedish Presidency, The Eastern Partnership, is perhaps a real fiasco. It has actually been so little talk about this priority, so I started to imagine that they perhaps had moved it out from the priority list… Anyway, I wonder, really wonder, what the chairman of EU, Mr. Reinfeldt, and Chairman of the European Commission José Manuel Barroso, hopes to achieve when their main focus is to pressure and lecture Ukraine, pointing on that Ukraine’s reforms are too slow or not democratic enough? The only achievement I can see is that they follow wishes from IMF like little doggies? • woof woof •

I am especially worried, because it seems like EU has run out of any creative ideas about how to cooperate with, for instance, Ukraine. And it is possible that this inanity actually affect the relationships in a many negative ways. I can’t say I have any constructive ideas right now on the issue, but I at least do know that even though the EU leaders congrats themselves, the whole agreement is painfully worthless.

Or? Any objections?

Share

%d bloggers like this: