viewpoint-east.org

Historien bakom ett slott

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jews, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Kollektivtrafik i all ära, men nu har jag införskaffat cykel och jag måste tillstå att jag föredrar att vara ute i friska luften (när vädret tillåter).

Idag satte jag mig därför på min nyinköpta cykel och trampade iväg. Det visade sig dock snart att väderprognosen jag tittat på var en riktig lögnhals. Trots att den hade lovat att det inte skulle regna, fick jag nog skula minst två gånger. Vinden var dessutom enveten och hade lagt ut en bana rakt in i mitt ansikte.

Den utvalda banan gick västerut, längs med Wisła. Jag har visserligen promenerat och åkt kollektivtrafik åt detta håll, men nu ville jag testa på cykelvägen som leder ut mot Tyniec (som jag skrivit om tidigare). Det är en vacker tur, där man kan ta sig fram nästan helt utan att komma i närkontakt med några bilar.

På min högra sida ringlar sig Wisła, och bortom den tornar ett berg upp. Det finns två landmärken på detta berg. Det enda är spirorna till en kyrka med tillhörande kloster. Men mellan kyrkan och mig skymtar ett slott vars utseende ger mig något av kalla kårar.

Slottet heter idag Zamek w Przegorzałach (slottet i Przegorzały) och är det enda exemplet på nationalsocialistisk arkitektur i Kraków. 1928-29 byggde den polske arkitekten Adolf Szyszko-Bohusz en villa på platsen. Adolf Szyszko-Bohusz var inspirerad av modernism inom arkitekturen, men palatset han byggde på platsen liknar mer ett torn, med brant och toppigt tak. Det står fortfarande kvar, men skyms av ett mycket större åbäke.

När nazisterna intog Kraków 1939 blev Otto Wächter guvernör i distriktet Krakau (Kraków). Han fick då möjlighet att välja sitt eget boende, och som sommarresidens valde han Adolf Szyszko-Bohuszs villa. Denne vägrade dock, vilket resulterade i att Adolf Szyszko-Bohusz kastades i fängelse 1941.

Ett år senare beordrade Otto Wächter att man skulle bygga ett nytt intilliggande palats. Det var dock så att Wächter inte var helt ärlig. Under förevändning att palatset skulle byggas som sanatorium för SS-män lät han tredje riket bekosta byggnationen, som han hade tänkt att ha som sitt eget palats.

Palatset, som nu skymmer Adolf Szyszko-Bohuszs villa, fick namnet Schloss Wartenberg (vakttornsslottet). Slottet skulle byggas i en romantisk stil, och arkitekterna var inspirerade av slotten kring Rhendalen i Tyskland.

När Otto Wächter förflyttades till Lemberg (Lviv), där han blev guvernör i distriktet Galizien, övergavs bygget, men återupptogs ett år senare när Himmler kom på besök. Man planerade bland annat att det skulle finnas en linbana upp till slottet, men planerna på ytterligare utbyggnader gick om intet när sovjetiska trupper intog Kraków 1945.

När jag cyklar förbi slottet känner jag ett starkt obehag. Slottets hela fysionomi andas nazistisk ideologi. Redan innan jag förstod vad det var för slott, kunde jag nosa till mig att det rörde sig om ett nazistiskt skrytbygge. Jag frågar mig vilka det var som byggde slottet. Det är ju inte omöjligt att man använde tvångsarbete – politiskt oliktänkande polacker och judar – till att bygga upp det, och jag tycker mig nästan känna deras närvaro. Det måste ha varit ett farligt arbete, ty slottet står längst ut på klippan som stupar brant. Otto Wächter var för övrigt den som låg bakom förintelsen av de galiziska judarna. Och ett verk från hans sinne måste föraktas.

Det är nästan lite underligt att det har fått stå kvar. Att ingen har kommit på tanken att rasera det. Men det är samtidigt förståeligt att det står kvar, då polackerna efter kriget hade annat att tänka på än ett slott på en klippvägg.

Idag är det Jagellonska universitetet som äger slottet, och Centrum för europastudier har delar av sin verksamhet här. Tidigare fanns även centret för förintelsestudier i slottet, men de har flyttat till ulica Romana Ingardena, som ligger vid Jagellonska universitetsbiblioteket. Det finns också en restaurang i Zamek w Przegorzałach. Restaurangens specialitet är… hör och häpna, rätter från det kurdiska köket. Man får ju hoppas att Otto Wächter vrider sig riktigt ordentligt i sin grav. Om han nu har någon grav, vilket jag ändå innerligt hoppas att han inte har.

Jag cyklar bort från detta gruvliga slott, och efter en stund skymtar jag ett vackrare dito. Ett slott som alltid ger mig glädje, nämligen Wawel.


Med Wisła.


Slottet längst upp till vänster, och bakom det skymtar Adolf Szyszko-Bohuszs villa fram. Med sitt toppiga tak.

Share

En sångernas mästare från Kazimierz

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jews, Jiddisch, Kåseri, krönika, poetry, poland
Tags: , , , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

17 december 2019
Dagens polska affisch
Affisch till en konsert med Mordechaj Gebirtig
Av okänd
År 1936

Jag möter honom ganska ofta här i Kraków, den gode Mordechaj Gebirtig. Senast idag snubblade jag över honom när jag letade efter ett nytt bord till min minimala studentlya. Det är inte heller så konstigt att jag snubblar över Mordechaj Gebirtig lite här och var, ty han var en äkta krakowit. Han föddes 1877 i en judisk familj som bodde i den judiska stadsdelen Kazimierz. Han utbildades i en chederskola, något som många barn gjorde vid den tiden. Cheder var en skolform som lärde ut grunderna i judendomen och hebreiska.

Det visade sig tidigt att den unge Mordechaj var mycket intresserad av litteratur och musik. Och 1905 började han således publicera dikter och sånger i olika periodika, där ibland Der sotsyal demokrat, den jiddischspråkliga tidningen för Galiziens Socialdemokratiska parti. Under sin tid som soldat i Österrike-Ungerns armé började han även att samla in folksånger som sjöngs av folket bortom de stora städerna. 1920 kom den första publikationen med hans insamlade folksånger. Folkstimlekh hette den på jiddisch, vilket betyder Från folket.

Under 1920-30 blev Mordechaj Gebirtig något av en kändis i Polen. Hans sånger spelades på många teatrar. Många av hans sånger var barnsånger, andra beskriver Galiziens judiska liv, men också våldet mot judar som tilltog under denna tid.

En av hans mest kända sånger skrevs 1936 efter pogromen i Przytyk. Under några dagar i mars detta år, drabbade judiska och polska bybor samman. De fattiga polska bönderna hade uppmuntras av ett nationalistiska parti att bojkotta de mer besuttna judiska handlarna. Det blev oroligt, och många judar fruktade att de polska bönderna skulle ta till våld. Efter att några judar hade tagit till vapen, och dödat en av de polska bönderna, övergick våldet i besinningslöst våld mot judar. Krakóws tidningar beskrev händelsen som en antisemitisk pogrom.

Sången som Mordechaj Gebirtig skrev till minnet av händelsen heter Undzer shtetl brent (Vår shetl brinner). Den blev genast mycket populär. Under denna tid hade motsättningarna mellan judar och polacker ökat, och en sång som beskrev judarnas rädsla för den ökande antisemitismen var precis vad man behövde.

Och det är ganska troligt att Undzer shtetl brent framfördes den kvällen som dagens affisch gör reklam för. Konserten var onsdagen den 14 oktober 1936 på Krakóws judiska teater, och då var Undzer shtetl brent redan något av en slagdänga bland Krakóws judar.

På många vis är sången profetisk då den nästan tycks förutspå förintelsen. Mordechaj Gebirtig mördades även själv i förintelsen. I april 1942 deporterades han med sin familj från Kazimierz till Krakóws getto som låg i stadsdelen Podgórze. Mordechaj var då 65 år gammal. Några månader senare, den 4 juni 1942, skulle de flesta judar deporteras från gettot till förintelselägret Bełżec. Mordechaj måste ha satt sig på tvären på något vis, ty han mördades strax utanför sin port i gettot. För någon vecka sedan snubblade jag även över denna plats. Då sökte jag inte efter något bord, utan efter ett surdegsbageri. När jag såg plaketten över platsen där han mördades tog jag fram min mobil och sökte upp Undzer shtetl brent på Youtube. Jag lät hans sång ljuda över kvarteret en stund, innan jag gick vidare.

Trots att Mordechaj Gebirtig var en framgångsrik poet och viskompositör, fick han under hela sitt liv tjäna sitt levebröd som möbelsnickare, och det var därför jag snubblade över honom under min jakt på ett nytt bord. Jag hade tydligen lyckats pricka in Mordechajs gamla verkstad, som låg på Joselewicza 3 i stadsdelen Kazimierz. Google Maps indikerade att där skulle ligga ett möbelsnickeri.

Men idag finns det inget möbelsnickeri på adressen. Det man finner är en plakett på husväggen som förkunnar att här bodde Mordechaj Gebirtig, och ett fint litet museum, som man dock inte går in i. Genom de öppna fönstren till källarplanet kan man däremot kika in till hans gamla verkstad, och ut genom fönstren strömmar också hans musik. (Här kan ni se två bilder från museet. Bild 1 och bild 2.) Den gode Mordechaj Gebirtig vill tydligen inte bli ett minne blott, och hans själ lever i allra högsta grad kvar i Kraków.

Share

En fisk är en fisk är en fisk

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Historia, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

15 december 2019
Dagens polska affisch
Oliwa (Związku Spółdzielni Spożywców Rz. P Społem)
Av Edward Butrymowicz
År 1935

Idag är det tredje advent, och jag borde ha letat upp en affisch med tre ljus, men istället fastnade jag för denna affisch med en fisk som gör reklam för olivolja. Nåväl, inte helt logiskt, men förvisso mycket vacker. Affischen är till Społem, som är en medlemsägd affärskedja som finns över hela Polen. Affärskedjan grundades 1868. Społem blev genast mycket populär, då det ansågs patriotiskt att köpa kedjans produkter. Detta var ju en tid då Polen var delat mellan Preussen, Tsarryssland och Habsburgska imperiet, och polackerna letade upp många sätt för att stödja varandra.

Dagens affisch skapades dock långt senare, år 1935, vilket var något av ett ödesår. Januari inleddes med en folkomröstning i Saarland, där det visade sig att drygt 90% av invånarna röstade för att återförenas med Tyskland. Den 24 januari såldes den första ölen på burk i USA. I mars tillkännager Tyskland att man skulle införa allmän värnplikt, vilket stred mot Versaillesfördraget. Adolf Hitler meddelade även att Tyskland skulle börja upprusta. Den 28 april invigdes Moskvas tunnelbana, och i maj besöker Rudolf Hess Stockholm. Samma månad firade Sveriges riksdag 500 år, samt att en utredning slog fast att Sverige skulle övergå till högertrafik. I augusti beslutade Sveriges riksdag att man skulle förstärka försvaret. En månad senare blir hakkorsflaggan Tysklands flagga. I Göteborg invigdes konserthuset, och i New York hade George Gershwins opera Porgy and Bess sitt uruppförande. I november infördes Nürnberglagarna i Tyskland. Dessa lagar fråntog judarna rätten att vara tyska medborgare, de förbjöds även att rösta samt inneha offentliga tjänster… Så här i efterhand är det mycket svårt att förstå att omvärlden inte reagerade med mer kraft

Men vad hände då i Polen 1935? Jo, en av de större händelserna var att landsfadern Józef Piłsudski gick ur tiden.

Men även detta år tilldrog sig händelser som internet inte tycks vilja minnas. Bland annat hade filmen Kochaj tylko mnie (Älska bara mig) premiär detta år. Filmen regisserades av Marta Flanz, en skådespelare och regissör som jag varken lyckats finna födelse- eller dödsår på. Förutom nämnda film, regisserade hon i alla fall ytterligare en film.

Nå, Kochaj tylko mnie har en invecklad handling, med så många förvecklingar att jag inte ids återge den här. Låt oss säga att den tycks vara så där tilltrasslad och obegriplig, så som saker och ting bara lyckas bli här i Polen. Och ungefär som att en fisk gör reklam för olivolja.

Share

Om Abrahams sorg

Category: antisemitism, art, by sophie engström, Centraleuropa, Historia, Jews, Kåseri, krönika, ukraina
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

En ensam get står i förgrunden. Med lyft huvud tycks han speja ut ur bilden. Som om han frågar sig om mördandet och oroligheterna ska komma tillbaka. Himmeln har en oroväckande brandgul ton. Där borta brinner det. Vi förstår det helt tydligt. Målningen är skapad av Abraham Manievitj och föreställer enligt titeln pogromen i Kyjivs judiska getto 1919. (Destruction of the Ghetto, Kyiv) Han förlorade sin då 17-årige son i den pogromen. Det är lätt att erfara hans sorg i penseldragen. En ensam förtvivlad man, som fråntagits förmågan att känna glädje.

För 100 år sedan var Ukraina ett land och område som hade en stor judisk befolkning. Det är idag ofta svårt att tro. Under förintelsen mördades praktiskt taget alla judar i det vi idag kallar Ukraina. Men förföljelser och pogromer skedde långt tidigare. Under Chmelnytskyj-upproret på 1600-talet blev judarna utsatta för våld och mördades i tiotusentals. Man tvistar än idag om hur många som mördades då, men många källor säger att ungefär hälften av alla judar mördades under det uppropet.

Under hela tsartiden förekom pogromer, och det är därför kanske inte så konstigt att många judar trodde att bolsjevikernas revolution i Ryssland skulle leda till att judarna äntligen fick frid. Men det skulle tyvärr visa sig vara en svåruppnåelig dröm. I kölvattnet på inbördeskriget späddes fördomarna mot judar på. Alla sidor i konflikten gav sig faktiskt på judarna. De vita (alltså de som stödde den tidigare tsarens styre) begick flera pogromer. Även de röda bolsjevikerna gjorde sig skyldiga till pogromer samt de styrkor som stred för ukrainsk självständighet. Judarna var alltså ansatta från alla håll.

Det här våldet drabbade alltför många judar, och även då Abraham Manievitj. Han hade egentligen fram till dess att hans son mördades trott på bolsjevikerna. Han hade till och med varit i Moskva och genom sitt konstnärliga arbete visat sitt stöd för revolutionen. Men allt ändrades i och med att hans son mördades. Han tappade tron på det förlovade kommunistiska landet, och flydde.

Först begav han sig till Polen, därefter till London, men siktet var inställt på USA. Där hamnade han 1922. Den första tiden präglades av sorg och förvirring, men snart fann han en ny kreativ glöd. När han gick bort 1942 var han en buren konstnär och författare i det nya hemlandet. Han blev 61 år gammal.

Målningen nu ser nedan tillhör en av hans mest kända. Kanske för att förödelsen och sorgen är så tydligt markerat. Den här även jämförts med Picassos målning Guernica, som skildrar inbördeskriget i Spanien under 1930-talet.

Det är i år 100 sedan denna målning skapades till minnet av mordet på Abraham Manievitjs son. Ett minne som måste bevaras, och kanske borde 2019 också vara året då vi minns dem som mördades i dessa pogromer. Ty de förtjänar inte att gömmas undan i glömskans rike.


Målningen är funnen på Jewish Museums hemsida.

Share

Zuzannas liv före förintelsen

Category: antisemitism, art, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jews, Jiddisch, Kåseri, krönika, literature, poetry, poland, ukraina
Tags: , , , , , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Ett olycksbådande ljud fyller rummet. Ljudet har en spiralformad karaktär, som söker sig mot en oändlighet med bottenlös smärta och sorg. Det är svårt att tänka förbi det. Ljudet upptar hela lokalen och det är påträngande och påfallande. Ljudalstraren är en videoloop på utställningen Zuzanna Ginczanka. True Life Is Only About Happiness på Center for Urban History of East Central Europe i Lviv.

Bilderna i videokonstverket är egentligen mindre intressant, ty det är ljudet som är dess bärare av en förestående katastrof. Och katastrofen är förintelsen.

Utställningen handlar således om Zuzanna Ginczanka, Zuza som hon kallades av sina vänner. Denna poet som tycks tagit för vana att följa mig i alla de judiska spår jag följer här. Trots att jag inte själv söker henne, verkar det som om hon trivs i mitt sällskap. Jag har sedan en tid upphört att värja mig. Hon tillåts helt enkelt att ta över.

Det är en vacker utställning, i all sin enkelhet. Man har valt att ställa upp smala bord som skildrar varje del av hennes vuxna liv. Genom bilder, handskrivna dikter, hennes tryckta diktsamlingar, tidningar hon arbetade på, ögonvittnesskildringar, och vänners minnen får man följa Zuzanna Ginczanka.

Det är tiden i Lwów (Lviv) som borde intressera mig. Det var här som hon angavs till Gestapo av sin granne, och det var då hon kanske skrev sin bäst ihågkomna dikt, Non omnis moriar (Icke helt och hållet ska jag dö). Men ändå är det tiden i Równe (Rivne) som tilldrar sig min största uppmärksamhet.

I Równe bodde hon med sin mormor som var apotekare. I deras hem ska det ha legat en tung doft av örter. I synnerhet i Zuzannas rum, som låg rakt ovanför apoteket. Apoteket hade inga priser, de sattes efter åtgång och tillgång. Där jobbade även en assistent som särskilt tyckte om att offentliggöra kundernas önskemål av mer intim karaktär. “Whenever a customer came and asked for condoms, for instance, the assistant would shout: ‘Condoms big size!’ Zuza’s granny quoted a price: 4.50!”, läser jag att vännen Lusia Stauber minns. Lusia var en nära vän till Zuzanna, och det finns en svensk koppling. Lusia Stauber var nämligen Dagens nyheters chefredaktör och ansvarig utgivare Peter Wolodarskis mormor, och det var bland annat med Lusias hjälp som några av Zuzannas handskrivna, och ännu inte publicerade verk, skonades ödet är förintas.

På bilderna från Równe ser jag en solbränd och lycklig Zuzanna Ginczanka, tillsammans med vänner, och ofta med hennes följeslagerska Blumka Fradis. På bilderna råder lycka och liv. Titeln för utställningen lever just i de där lyckliga ögonblicken fångade på bilderna från hennes tid i Równe.

Bland bilderna från Równe finns också en bild från en antisemitisk demonstration 1937. En väldig folkmassa fyller huvudgatan i den polska staden. I Polen under den tiden fanns det flera antisemitiska tendenser, något som Zuzanna Ginczanka måste ha uppmärksammat. Det finns ingenting som tyder på, bland de efterlämnade vittnesmålen, att hon skulle ha underskattat antisemitismens kraft. Men ändock stannade hon kvar, kanske du tänker. Hon stannade troligtvis beroende på sin åldrande mormor och att hon hade ett Nansenpass som begränsade hennes möjligheter att fly. Och som assimilerad jude uppfattade hon möjligen antisemitismen i Polen som något mindre oroväckande för hennes bekommande. Vad som senare skulle komma, Nazitysklands ockupation av Polen och förintelsen av praktiskt taget alla judar i området, känns ändå avlägset i 1930-talets Równe.

Bland bilderna från Równe finns nybyggda hus i polsk funktionalism. Det känns vågat. Modernt. Och Zuzanna Ginczanka i sin baddräkt med vänner och glada skratt. I förhållande till de antisemitiska strömningar som samtidigt pågick i Europa står de som ett vibrerande utropstecken. Att föreställa sig att hon snart ska gå mot en fasansfull död är svårt. Och ohyggligt smärtsamt.

Utställningen lyckas därför att ge inblick i den tidens motsägelser. Å ena sidan, de strömningar som skulle förinta och krossa det Europa som man kände då, och å andra sidan kvinnornas första trevande steg mot större frihet. De går inte ihop de där två bilderna, därför blir utställningen så sann. Verklig och skrämmande. Förintelsen känns nämligen aldrig långt borta när man, som jag, bor i Lviv.


Zuzanna med sin vän Blumka Fradis.


Non omnis moriar som handskrift.

Share

Svart katt, vit katt – om när media struntar i att ge hela bilden

Category: antisemitism, by sophie engström, Galizien, Jews, krönika, NGO, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

På min gård finns en svart katt och en vit katt. Ja, det finns andra också, men just de här två är så intrikata, på något sätt. Som yin och yang hänger de ut från vars en balkong, oförmögna att mötas.

Det märkliga är att man egentligen inte ser dem när bara en av dem sitter på balkongräcket. Det är i deras gemensamma dualitet de blir intressanta och magnifika. Den vita blir inte bara vit, utan också en motsats till den svarta. Den svarta blir plötsligt djupare. Den svarta pälsen glänser och tycks nästan korrespondera med den vita. Ensamma är de nästan uttryckslösa. Färgen blir oväsentlig, och man noterar dem just som en katt. Inget mer. Det var kanske inte en tillfällighet att Emir Kusturica använde just den bilden i sin film “Svart katt, vit katt“. De båda rör upp massor av tankar i vårt grumliga tankedjup.

När jag idag stod och betraktade detta skådespel av kattmotsättningar, förvandlades de till en symbol för bilden av Ukraina, eller för den delen hela Centraleuropa, som ges i svensk media. Det är som om man envisas med att bara hänga ut den ena katten på balkongen. Men utan den andra, blir denne ensamma krake just mycket ensam och även fullkomligt ointressant. Nå, nu ska ingen skugga falla på all rapportering från min avkrok. Det finns faktiskt de som försöker hänga ut både den ena och andra katten, samtidigt!

Men på ett område misslyckas man fundamentalt. Tyvärr är det tillika det område som intresserar mig mest här i regionen. Ja, ni förstår nog var jag syftar på. Just det, antisemitismen.

Ganska ofta, nej, förresten, det var en underdrift, påtagligt ofta förmedlas bilden av de antisemitiska strömningar som finns i denna region, där judar före förintelsen var en av de större folkgrupperna. Det är inte tu tal om att antisemitism inte skulle existera här. Självklart finns den här, men bilden som svensk media förmedlar är att den är ett stort inslag i regionen. Enligt min mening är det en missvisande bild. Om man med samma iver rapporterat om alla de projekt som sker för att motverka antisemitism, som man rapporterar om de oftast små grupperingar med sjuklig fixering vid att hata judar, så hade jag inte klagat. Det hade betytt att man hängde ut den vita och svarta katten samtidigt, så att den svenska mediekonsumenten fick en möjlighet att skapa sig en rimligare uppfattning om vad som verkligen sker här i regionen. Det är nämligen direkt missvisande att rapportera om exempelvis hyllningskörer för SS Galizien, utan att nämna den stora majoritet som faktiskt är mycket upprörd över att det finns de som ägnar sig åt att hylla en så kritiserad bataljon.

Antisemitismen existerar, som sagt, och är ett problem som väldigt många arbetar för att motverka. Bara i Lviv finns det flera organisationer som på olika vis arbetar med det här. Dagligen! De flesta i de här organisationerna är inte av judisk börd. För många av dessa har det dessutom blivit en livsuppgift. Ännu så länge är det svårt att avgöra hur mycket betydelse deras vedermödor har, men Ukraina har bara varit självständigt i drygt 20 år, och de har mycket att ta igen, då antisemitism var en icke-fråga i Sovjetunionen. Med menar jag inte att antisemitismen inte fanns då, utan att det var en sovjetisk praktik att osynliggöra att den faktiskt existerade.

Det finns även undersökningar som visar på att antisemitismen i Ukraina kan vara mycket mindre utbredd än den är i till exempel Sverige. Dessa undersökningar ifrågasatts ibland av vissa, men är ändå inte tagna helt ur luften. Precis som andra undersökningar har de brister, men för den delen behöver de inte vara helt felaktiga.

Jag skulle önska att både den vita och den svarta katten fick vara ute när man rapporterar om hur det förhåller sig med antisemitism i regionen. För frågan jag ställer mig är om det möjligtvis är så att väldigt många i Sverige inte ens hört talas om den andra katten. Genom svensk media ges de bara rätten att bekanta sig med den ena. Ty bilden som ges är att den här regionen är ett groteskt och oregerligt monster, som i huvudsak grundar sin identitet i antisemitism. Och det är en djupt orättvis och direkt felaktig skildring.

white cat

black cat
Var och en för sig är de ganska intetsägande. Men tillsammans…

PS. Jag är väl medveten om att jag upprepar mig, att jag postat liknande inlägg tidigare, men det är tydligt att det inte kan sägas tillräckligt många gånger.

Share

Kunskap är det enda som biter på antisemitism

Category: antisemitism, by sophie engström, Euromajdan, Jews, krönika, ukraina
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

När Svenska Dagbladet i går publicerade en intervju med Eduard Dolinsky, chef för Ukrainsk-judiska kommittén, så drabbades givetvis Facebook och Twitter av fläcktyfus. Ja, bildligt talat. För plötsligt hade nästan vad enda vänsteranhängare skrivit ett argt inlägg om att Euromajdan minsann hjälpte nazister till makten. Med tanke på deras lösryckta kommentarer och felaktiga slutsatser, utgår jag från att de inte läst intervjun med Dolinsky. Han lyfter nämligen att sedan Sovjetunionens fall har situationen blivit delvis bättre för judar, man har öppnat synagogor, judiska kulturcentrum etc. Det Dolinsky främst kritiserar är den nya lag som säger att man inte får kritisera ukrainska befrielsearmén. Det här är en lag som ställer till med mycket bekymmer för Ukraina. Dels blir man kritiserad av grannlandet Polen, dels blir man kritiserad av internationella forskare. (Just i skrivande stund tog Polen beslutet att förbjuda att man propagerar för Stepan Bandera och ukrainska befrielsearmén.) Det här är givetvis inte bra för ett land som behöver internationellt stöd. Dolinsky påpekar dessutom att det är bekymmersamt att unga växer upp med en felaktig bild av vad som skedde under andra världskriget. Idag får de ofta lära sig att hela det ukrainska folket kämpade mot Sovjetunionen tillsammans med befrielsearmén. Verkligheten var en helt annan, menar Dolinsky och hävdar att:

– Det tycks inte spela någon roll att de bara var 30 000 eller att de samarbetade med nazisterna/…/.

Dolinsky menar också på att det finns en antisemitisk retorik i Ukraina. Det kanske stämmer. Jag har ibland reagerat över saker jag läst. Vid några enstaka tillfällen har jag sett och hört uttalandena som är omedvetet antisemitiska, vilket inte alls innebär några förmildrande omständigheter, men som säger en del om avsaknaden av kunskap kring de här frågorna. Det är inte heller ovanligt att jag möter Lvivianer som uttrycker en förvåning över att så många judar, och polacker, bodde i Lviv före kriget. Den här okunskapen bygger inte på någon ovilja att förstå. Den är istället en effekt av usel historieutbildning under sovjettiden. Trots att det gått mer är 25 år sedan Sovjetunionens fall, så lider kunskapsnivån inom dessa områden av en akut näringsbrist (och det kan vi skylla på att historieböckerna i grundskolan fortfarande är dåliga). Det är därför som det är viktigt att sådana som Dolinsky finns. Han gör skillnad.

Men så här inför förintelsens minnesdag den 27 januari det är också viktigt att visa på de positiva initiativ som gjort sig hörda under senare tid. I december hölls till exempel ett rundabordssamtal i Lviv där man diskuterade resultaten från de olika arbeten som gjorts för att bevara och synliggöra minnet av de judar som bodde i regionen. Här kan ni läsa en längre rapport från samtalen. Det visade sig att det finns flera olika projekt runt om i regionen, samt att kunskapstörsten bland dem som inte är judar är stor. Här finns kunskapsluckor att fylla. Kunskapsluckor som är ett arv från Sovjetunionen och som högerextrema krafter kan rida på. Genom att fylla dessa luckor kan man slutligen ta Ukraina ut den postsovjetiska tillvaron, in i en ny tid av tolerans.

New Jewish cemetery (Miodowa) II - Kraków
Från Miodowa i Kraków.

Share

%d bloggers like this: