viewpoint-east.org

En smula rörelsefrihet, om jag får be

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Utanför vårt fönster hoppar en stjärtmes från gren till gren. Lite bekymrad ser den ut. Jag antar att det är våren som skrämmer lite. Mycket bestyr och många göromål ligger ju framför honom och hans utvalda.

Men faktum är, att trots att jag gläds åt att äntligen ha ett fönster ut mot en plats med rikt fågelliv, har jag lite svårt att koncentrera mig på deras liv. Ett litet virus, som satt skräck i hela världen, sätter sig mellan mig och min upplevelse av fåglarnas bestyr. Jag kan helt enkelt inte njuta så som jag önskar.

Mitt kvarter har helt ändrat karaktär. Alla restauranger och caféer är stängda, eller så erbjuder de endast hämtmat. Många andra affärer håller stängt, och lekplatserna är försedda med hänglås. Likaså träningsredskapen i parken. Varje dag kör polisbilar runt med megafoner som basunerar ut att Polen är drabbad av en epidemi. Inget är sig alltså likt.

Men vi har fortfarande kvar lite rörelsefrihet. Och det är jag djupt tacksam för. Två och två får vi promenera eller till och med cykla. Det här är nya regler som infördes i tisdags. Idag var första helgen sedan dessa nya regler, och jag oroades över att få se stora grupper nonchalera påbudet. Nu blev mina farhågor dock inte besannade. Jag såg endast några få som vågade sig på att samlas fler än två. Men rykten har nått mig att man på andra platser i landet inte var lika förnuftiga. Det här är väl något som hela befolkningen kommer att få lida för, ety jag tror att det nog kommer ett strängare påbud inom kort.

Då kommer jag inte längre kunna få möta våren i dessa underbara omgivningar. Jag kommer inte få ta en cykeltur till Tyniec, som jag gjorde idag. Inte heller kommer jag att få dricka en medhavd öl vid badsjön Zalew Kryspinów, så som jag också dristade mig till idag.

Det blir att få vänja sig vid mina ynka trettiotvå kvadratmeter och en balkong på en liten blygsam dito.

Men även om det blir så kommer jag att kunna njuta av de fåglar som pryder träden utanför mina fönster. Jag tror nämligen att det dröjer ett tag innan politikerna beordrar att vi ska krypa ner i underjorden, så som det var för människorna i Karin Boyes Kallocain.

Fast det ska jag ändå låta bli att svära på. Så mycket har hänt de här veckorna som jag slätt inte trodde var möjligt. Det här var inte ett scenario jag någonsin ställt upp för mitt inre. Kanske är jag naiv, men jag måste faktiskt tillstå att jag tycker att våra epidemiologer har varit ganska dåliga på att få ut sitt budskap så att man förstår vad de säger. Eller så var det bara så att jag inte ville lyssna på det örat. Jag förstår i alla fall nu lite bättre nu vad de försöker säga. Tror jag.

Svårare är det ändå att förstå hur Polen ska kunna avsluta de här åtgärderna man vidtagit. Vad är målet? Att få bort viruset ur hela samhällskroppen? Eller vill man försöka minska belastningen på sjukvården? Eller är tanken att man ska hålla allt på paus till det finns ett vaccin? Jag har tyvärr inte lyckats få någon reda i det.

I skrivande stund pågår en kontrovers i Polen angående det förestående presidentvalet i maj. Många inom oppositionen vill få det uppskjutet på grund av smittorisken. Regeringspartiet Lag och rättvisa verkar vilja få valet till stånd. Men är det verkligen ansvarligt? Kommer inte smittan då spridas allt mer? President Andrzej Duda tillkännagav nyss att valet kunde skjutas upp. Men hur länge? Frågan kvarstår nämligen, hur länge ska Polen vara på paus? I månader, eller år?

Och är det verkligen en paus vi har? Här i Kraków känns det snarare som ett hjärtstillestånd, och jag blir för varje dag varse att det Kraków jag flyttade till nog aldrig kommer igen. Det är många som får sina liv krossade i Covid-19 spår. Affärsrörelser som inte överlever en sådan här katastrof. Många ukrainare har också lämnat landet. Dessa har varit en viktig ekonomisk motor för Polen. Deras anställningar var ofta osäkra, och dessutom stängde ukrainske presidenten Volodymyr Zelenskyj ner gränserna häromdagen. Ett beslut som i praktiken innebär att ukrainska medborgare inte har rätt att åka in i sitt eget land. På obestämd tid.

Ju mer jag tänker på det här, ju mindre förstår jag ändå. Kanske är det faktiskt så att det är oändligt mycket lättare att förstå epidemiologer än politiker och dessas beslut. Vi borde kanske övergå till en epidemiologisk ideologi. På så sätt skulle vi vara väldigt försäkrade mot situationer som vi nu har. Men… det är plausibelt att det ändå skulle bli fel, och fullkomligt obegripligt. Ungefär som nu, alltså.

Men utanför mitt fönster hoppar stjärtmesen från gren till gren. Lyckligt ovetande om vår kaotiska tillvaro. Epidemiologer, politiker och olika grafer avskräcker inte denna lilla tuffing. Och snart kommer han få sällskap av fler än bofinken. Kanske bör jag tänka lite mer på deras pyssel, för det här med pandemier lär jag nog aldrig få någon rätsida på.


Vart är vi på väg?


Tyniec.


Årets första vitsippor.

Share

En kamp mot klockan

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jews, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Vi stretar på en skogsväg som slingrar sig upp för en av alla undersköna galiziska kullar. Det galiziska landskapet upphör aldrig att förtjusa mig. De böjande kullarna som sluter in i mjukt gungande slätter. Men vårt ärende till denna skog lyser inte i rosenrött. Vi är på väg att besöka en massgrav strax utanför Kraków.

Skogen vi färdas genom heter Lasy Tynieckie (Tyniec-skogen), och ligger mellan Tyniec och Skawina.

I juli 1942 beordrade nazisterna att alla kvarvarande judar i detta område skulle tvingas från sina hem till gettot i byn Skawina. De flesta judar hade redan tidigare deporterats till gettot i Kraków. De judar som hade fått bo kvar i sina hem, var sådana som hade jordbruk. Men i juli 1942 var det slut på särbehandlingen av dessa.

Den sjunde juli samlades alla judar från Piekary, som ligger på andra sidan Wisła. De togs med båt över floden till Tyniec. Väl på andra sidan jagades de upp på hästkärror, och färden mot närbelägna Skawina tog sin början.

Men på halva vägen stoppades ekipagen av tyska soldater. 150 personer, som betecknades som icke arbetsföra plockades ut och forslades in i Lasy Tynieckie. De fördes in i skogen till en dalgång där tyskarna hade förberett massgravar. Alla de 150 personer som valts ut mördades här.

Nu står vi på platsen för massmordet, och tittar på de två minnesmärken som finns på platsen. Fram till 2005 var denna plats omärkt. Det fanns inget tecken på att ett avskyvärt brott hade begåtts här. Men idag finner man två minnesmonument, med några namn på dem som mördades här. Men det stora flertalet av de mördade ligger här under oss som namnlösa offer. Man vet helt enkelt inte vilka de var.

Runt om i Galizien finns liknande platser. I den östra delen, det som idag är Ukraina, har ännu fler platser som dessa. Ty där skedde en stor del av mördandet i nära anslutning till byarna och städerna. Men många av dessa massgravar är ännu idag omarkerade. Marla Raucher Osborn och Jay Osborn, initiativtagare till Rohatyn Jewish Heritage, genomför just nu en inventering i östra Galizien. Ofta finns det ett minne bland befolkningen, men inga fysiska minnesmärken. Dessa platser gapar tomma, eller så har man till och med låtit bygga något på platsen. Och med en sådan situation är det lätt att minnet av nazisternas bestialiska brott går förlorade i och med att generationen som kan minnas nu går ur tiden.

Det finns andra organisationer som arbetar med samma mål, att dokumentera och markera alla plaster för förintelsens brott. Yahad in Unum är ett exempel på en annan organisation som har dokumenterat och sett till att det har uppförts minnesmonument på tusentals platser runt om i Europa. Jewish Heritage Europe är en annan organisation som arbetar med samma sak, och med särskilt fokus på att sammanställa data om platser för förintelsen. Och de för som sagt en kamp mot klockan. På många håll är det nämligen svårt att hitta den exakta platsen för massgraven, och kvarvarande vittnen är av största vikt.

Det är svårt att acceptera att inte alla de mördade inte redan fått en erkänd grav, en markering som visar att här begicks ännu ett av alla brott som Nazityskland gjorde sig skyldig till. Det är ett arbete som inte är avslutat förrän varje plats hittats och markerats.

Men Europas sår efter förintelsen lär, och ska även i framtiden, fortsatt blöda. Ty den typen av arbete har inget avslut, utan är bara en början på en ny fas av minnesarbetet.

Vid minnesmonumentet i Lasy Tynieckie sträcker sig träden upp mot den galiziska skyn. Det förefaller som om de sträcker ut sina armar av bark. Det är nästan helt tyst, enär på suset när vinden för sin hand genom de bladlösa grenarna. Träden och vinden minns. Det är bara vi människor som har särdeles lätt att förtränga.

Share

På tu man hand med en galizisk by – Tyniec

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, poland
Tags: , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

Varje gång jag tar mig ut på den galiziska landsbygden blir jag lite salig. Bland de små byarna, och de slingrande vägarna, känner jag hur mitt egentliga jag blommar ut. Jag är nog helt enkelt född bland de där kullarna, trots att mitt födelsebevis inte alls vill kännas vid det.

Och i Kraków är det enkelt att få utlopp för denna passion. Ut ur staden breder sig ett finmaskigt nät med tåg- och busslinjer. Varje stuga tycks ha en tillhörande station eller busshållplats.

Så att ta sig till närbelägna Tyniec är faktiskt ingen match för mig och G. Från vårt älskade Podgórze tar vi därför spårvagn 52 till ändhållplatsen. Ändhållplatsen kallar sig trevligt nog för Czerwone maki, vilket betyder Röda vallmon. Nu är det ändå så att denna plats inte särskilt väl stämmer överens med sitt namn. Här finns inga vackra blommor att skåda. De är istället utbytta mot enorma kontorskomplex, bostadshus som klättrar upp mot den blå skyn, och en faslig massa vägar och avfarter, som gör sitt bästa för att slå knut på både sig själva, och på mitt lokalsinne.

Tursamt nog dyker vår buss mot Tyniec snart upp, och vi sätter fart. Och fart har vi. Busschauffören kör precis som alla andra polacker, som om han hade eld i baken. På de trånga och krokiga vägarna kör vi i säkert hundra knutar. Alla de andra passagerarna ser ut att ha tagit chaufförens körstil för vana. De skrattar inte alls, när han efter varje hållplats sätter gasen i botten, så att däcken tjuter.

Nu känner jag att vi snart är framme i Tyniec. Vägen blir smalare, och husen börjar klamra sig fast i varandra.

Med en tvärbromsning stannar vi vid hållplatsen, och ut kastat vi oss alla, som om vi har… ja, eld i baken. Polskt trafikvett (?) är tydligen smittsamt.

Här i Tyniec är det faktiskt precis som jag föreställt mig. Små och stora hus avlöser varandra. Några är fallfärdiga, andra renoverade enligt senaste modet, och ett och annat nybyggt hus tittar fram i den kakafoni som närmast kan beskriva tätorter här i Galizien. Varje väg tycks dessutom ha som främsta uppgift att åma och sno sig runt sin egen axel. Här skymtar inte en enda rak väg, och husens utseende ackompanjerar fint den oviljan att rätta in sig i raka led.

Det är kanske en av orsakerna till att jag känner ett så märkligt band till och djup fascination inför dessa små tätorter. De är bångstyriga och egensinniga, samt följer bara sin egen lokala logik.

Tyniec klättrar längs med de mjuka kullarna som omger tätorten. Nå, nu är det egentligen falsk marknadsföring att kalla Tyniec för tätort, ty den tillhör egentligen Kraków. 1973 inlemmades den i sin grannes nervsystem. Men Tyniec har mycket äldre anor än så. Redan under äldre stenåldern fanns här bosättningar. Senare, under 900-talet, kom stammen Wiślanie till platsen. Det var under deras tid som Tyniec blev en del av det tidiga polska kungariket (1025-1385). Den polske kungen bestämde att man skulle inrätta ett kloster för benediktinorden. 1259 plundrades byn av den mongoliska härens framfart. Några rester måste dock funnits kvar, ty när den svenske kungen Karl X Gustav och hans polska krig anlände, totalförstördes Tyniec. Det här skedde någon gång mellan 1655-1660.

Vid Polens delning 1772 trilskades byborna i Tyniec. Det var härifrån de polska upprorsmakarna bestred ryssen. Tyniec införlivades sedermera i Habsburgska imperiet.

Under 1800-talet lär Tyniec ha varit en fattig by, där byborna livnärde sig på att transportera varor till den mycket rikare grannen Kraków.

Ovanför staden, på en väldig klippa, tornar en magnifik byggnad upp. Och det är den som föranlett vårt besök. Vi är alltså här för att besöka Tyniecs kloster! Det är, som nämndes ovan, munkar som tillhör benediktinorden som bosatt sig på denna klippa. Stenen i klippan har ett mycket intressant utseende, och kanske har det att göra med att stenen bildades under perioden Jura. Stenen är vitgrå, och tycks som kommen från en annan planet. Väl uppe på klostergården träffar vi på en särdeles trevlig och pratsam katt. Med anledning av det senare karaktärsdraget drar vi slutsatsen att han inte tillhör benediktinorden.

Klostret grundades runt år 1040. De tidiga munkarna i Tyniec använde sig av en liturgi skapad av bröderna Kyrillos och Methodios, kallad kyrkslaviska. Brödernas översättning av Bibeln la grunden till det slaviska skriftspråket. 1096 blev dock de tidiga munkarna utslängda, och kungen ersatte dem med andra munkar, som istället förde sin mässa på latin.

Klostret råkade illa ut när mongolerna for fram i området, och likaså när de bedrövliga svenskarna härjade på 1600-talet (se ovan). Under 1800-talet kastade de habsburgska myndigheterna ut munkarna. Här fick istället biskopen av Tyniec ha sitt säte. Men klostret stod och förföll till ruiner under denna tid.

Munkarna återvände först i juli 1939, blott några veckor före Nazityskland ockupation av Polen. Det var elva belgiska (!) munkar som då med pompa och ståt tågade in genom porten till klostret. Varför de valde just detta år, har jag dock inte funnit något svar på.

Genast inledde byborna och munkarna arbetet med att renovera klostret. Ett arbete som pågår ända in i nutid. Idag kan man hyra ett av munkarnas enkla rum för vila och kontemplation, besöka deras mycket fina museum, samt köpa öl och mjöd bryggt av munkarna (dock får man inte dricka det på platsen).

Men nu är det ändå dags för oss att vända skutan hemåt mot Kraków. På 20 minuter tar busschauffören oss till förorten Dębnik. Även han har eld i baken. Därför beslutar vi oss för att gå sista biten hem. Någon måtta får det ändå vara!


Vägen ser rak ut, men skenet bedrar. Visst ser ni hur det gör flera knyck innan den gömmer sig bakom huset.


Den trevlige katten.


Klostret på klippan.


Handtaget till klostrets kyrka. En fisk.

Share

%d bloggers like this: