viewpoint-east.org

På tu man hand med en galizisk by – Tyniec

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, poland
Tags: , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

Varje gång jag tar mig ut på den galiziska landsbygden blir jag lite salig. Bland de små byarna, och de slingrande vägarna, känner jag hur mitt egentliga jag blommar ut. Jag är nog helt enkelt född bland de där kullarna, trots att mitt födelsebevis inte alls vill kännas vid det.

Och i Kraków är det enkelt att få utlopp för denna passion. Ut ur staden breder sig ett finmaskigt nät med tåg- och busslinjer. Varje stuga tycks ha en tillhörande station eller busshållplats.

Så att ta sig till närbelägna Tyniec är faktiskt ingen match för mig och G. Från vårt älskade Podgórze tar vi därför spårvagn 52 till ändhållplatsen. Ändhållplatsen kallar sig trevligt nog för Czerwone maki, vilket betyder Röda vallmon. Nu är det ändå så att denna plats inte särskilt väl stämmer överens med sitt namn. Här finns inga vackra blommor att skåda. De är istället utbytta mot enorma kontorskomplex, bostadshus som klättrar upp mot den blå skyn, och en faslig massa vägar och avfarter, som gör sitt bästa för att slå knut på både sig själva, och på mitt lokalsinne.

Tursamt nog dyker vår buss mot Tyniec snart upp, och vi sätter fart. Och fart har vi. Busschauffören kör precis som alla andra polacker, som om han hade eld i baken. På de trånga och krokiga vägarna kör vi i säkert hundra knutar. Alla de andra passagerarna ser ut att ha tagit chaufförens körstil för vana. De skrattar inte alls, när han efter varje hållplats sätter gasen i botten, så att däcken tjuter.

Nu känner jag att vi snart är framme i Tyniec. Vägen blir smalare, och husen börjar klamra sig fast i varandra.

Med en tvärbromsning stannar vi vid hållplatsen, och ut kastat vi oss alla, som om vi har… ja, eld i baken. Polskt trafikvett (?) är tydligen smittsamt.

Här i Tyniec är det faktiskt precis som jag föreställt mig. Små och stora hus avlöser varandra. Några är fallfärdiga, andra renoverade enligt senaste modet, och ett och annat nybyggt hus tittar fram i den kakafoni som närmast kan beskriva tätorter här i Galizien. Varje väg tycks dessutom ha som främsta uppgift att åma och sno sig runt sin egen axel. Här skymtar inte en enda rak väg, och husens utseende ackompanjerar fint den oviljan att rätta in sig i raka led.

Det är kanske en av orsakerna till att jag känner ett så märkligt band till och djup fascination inför dessa små tätorter. De är bångstyriga och egensinniga, samt följer bara sin egen lokala logik.

Tyniec klättrar längs med de mjuka kullarna som omger tätorten. Nå, nu är det egentligen falsk marknadsföring att kalla Tyniec för tätort, ty den tillhör egentligen Kraków. 1973 inlemmades den i sin grannes nervsystem. Men Tyniec har mycket äldre anor än så. Redan under äldre stenåldern fanns här bosättningar. Senare, under 900-talet, kom stammen Wiślanie till platsen. Det var under deras tid som Tyniec blev en del av det tidiga polska kungariket (1025-1385). Den polske kungen bestämde att man skulle inrätta ett kloster för benediktinorden. 1259 plundrades byn av den mongoliska härens framfart. Några rester måste dock funnits kvar, ty när den svenske kungen Karl X Gustav och hans polska krig anlände, totalförstördes Tyniec. Det här skedde någon gång mellan 1655-1660.

Vid Polens delning 1772 trilskades byborna i Tyniec. Det var härifrån de polska upprorsmakarna bestred ryssen. Tyniec införlivades sedermera i Habsburgska imperiet.

Under 1800-talet lär Tyniec ha varit en fattig by, där byborna livnärde sig på att transportera varor till den mycket rikare grannen Kraków.

Ovanför staden, på en väldig klippa, tornar en magnifik byggnad upp. Och det är den som föranlett vårt besök. Vi är alltså här för att besöka Tyniecs kloster! Det är, som nämndes ovan, munkar som tillhör benediktinorden som bosatt sig på denna klippa. Stenen i klippan har ett mycket intressant utseende, och kanske har det att göra med att stenen bildades under perioden Jura. Stenen är vitgrå, och tycks som kommen från en annan planet. Väl uppe på klostergården träffar vi på en särdeles trevlig och pratsam katt. Med anledning av det senare karaktärsdraget drar vi slutsatsen att han inte tillhör benediktinorden.

Klostret grundades runt år 1040. De tidiga munkarna i Tyniec använde sig av en liturgi skapad av bröderna Kyrillos och Methodios, kallad kyrkslaviska. Brödernas översättning av Bibeln la grunden till det slaviska skriftspråket. 1096 blev dock de tidiga munkarna utslängda, och kungen ersatte dem med andra munkar, som istället förde sin mässa på latin.

Klostret råkade illa ut när mongolerna for fram i området, och likaså när de bedrövliga svenskarna härjade på 1600-talet (se ovan). Under 1800-talet kastade de habsburgska myndigheterna ut munkarna. Här fick istället biskopen av Tyniec ha sitt säte. Men klostret stod och förföll till ruiner under denna tid.

Munkarna återvände först i juli 1939, blott några veckor före Nazityskland ockupation av Polen. Det var elva belgiska (!) munkar som då med pompa och ståt tågade in genom porten till klostret. Varför de valde just detta år, har jag dock inte funnit något svar på.

Genast inledde byborna och munkarna arbetet med att renovera klostret. Ett arbete som pågår ända in i nutid. Idag kan man hyra ett av munkarnas enkla rum för vila och kontemplation, besöka deras mycket fina museum, samt köpa öl och mjöd bryggt av munkarna (dock får man inte dricka det på platsen).

Men nu är det ändå dags för oss att vända skutan hemåt mot Kraków. På 20 minuter tar busschauffören oss till förorten Dębnik. Även han har eld i baken. Därför beslutar vi oss för att gå sista biten hem. Någon måtta får det ändå vara!


Vägen ser rak ut, men skenet bedrar. Visst ser ni hur det gör flera knyck innan den gömmer sig bakom huset.


Den trevlige katten.


Klostret på klippan.


Handtaget till klostrets kyrka. En fisk.

Share

%d bloggers like this: