Tag: Polsk-Litauiska samväldet

  • Dagens anteckning – 4 december 2025

    Dagens anteckning – 4 december 2025

    Läsningstid: 3 minuter

    Ur dimmorna i Planty lösgöra sig två gestaler. Det är en kvinna och en man som står på pedestal, vända mot varandra, om än lite försiktigt. De håller varandras händer i ett handslag som vittnar om en överrenskommelse, snarare än av vänskap eller kärlek. I sin andra hand håller kvinnan ett kors vänt mot mannen, som i sin tur håller ett svärd i sin vänstra hand. De två är Hedvig av Polen och Vladislav II av Polen, och det var de som genom sitt giftermål inledde föreningen mellan Storfurstendömet Litauen och Polen, som resulterade i Polsk-litauiska samväldet som varade mellan 1385 och 1795.

    Vladislav II föddes egentligen som Jogaila Algirdaitis i Litauen mitten av 1300-talet. Litauen var inte kristnat vid denna tid och det var dessutom delat på tre områden med tre olika härskare, som alla var bröder. Bröderna kunde inte hålla sams och slogs därför inbördes mot varandra. Detta trots att den stora fienden var de tyska riddarordrar som härjade i området. För att hitta en lösning på den utsatta situationen vände man sig till Polen, som just då hade drottning Jadwiga (på svenska Hedvig), på tronen. En överrenskommelse gjordes mellan Jogaila och Polen om att de två skulle gifta sig om han lät sig kristnas. Efter att han kristnats bytte han han till Vladislav II. På detta sätt skulle de två länderna kunna skapa en starkare allians mot tyskarna. Äktenskapet skulle också leda till att de tyska riddarordrarna motades bort.

    När Jadwiga tillträdde tronen som Polens första kvinnliga regent år 1384, efter sin far kung Ludvig I av Ungern, var hon blott 10 år, men trots sin späda ålder stod ganska snart friare på kö. Hon var 12 år när hon gifte sig, eller giftes bort, med Vladislav II. Det skulle dock dröja tretton år innan hon nedkom med en dotter. Förlossningen var mycket svår och både Jadwiga och dottern skulle snart gå bort. Jadwiga blev inte mer än 25 år gammal, men under sin livstid skulle hon på olika sätt verka för att föra Polen och Litauen närmare varandra, vilket bland annat handlade om att försöka förmå det litauiska folket att låta sig kristnas. Det är kanske främst av denna anledning som hon 1997 utnämndes till helgon av påven. Men hon har också gått till eftervärlden för sitt arbete för att stärka kunskap och kultur, samt för att hon såg till att universitetet i Kraków fick tillstånd av påven att öppna och grunda sin första fakultet. Universitetet skulle förvisso öppna först året efter hennes död, men i Kraków, och kanske särskilt på Jagellonska universitetet, känns Jadwigas eftermäle ständigt närvarande.

  • Dagens anteckning – 5 juni 2025

    Dagens anteckning – 5 juni 2025

    Läsningstid: 2 minuter

    “Är ni i åskmånaden? Åh, det är den bästa av årstider”, utbrast min polske hyresgäst glatt, när vi talades vid på telefon en gång för några år sedan. Han hyrde min lägenhet i Göteborg och jag bodde på den tiden i Lviv. Jag hade så sakteliga börjat vänja mig vid de tvära och ursinniga kast vädret kan företa sig här i Centraleuropa. Från stekande hetta till skyfall. Min polske hyresgäst var däremot inte särskilt imponerad av vädret på västkusten, och längtade tillbaka till vädrets ursinniga skepnad i Centraleuropa.

    Vädret i Kraków skiljer sig inte nämnvärt från det i Lviv, men en sak har Polen gett mig som Lviv aldrig riktigt lyckades med, och det är att uppskatta chłodnik. Chłodnik, eller rättare sagt Litewski chłodnik, är en kall soppa rödbetssoppa som bokstavligen serveras i varje gathörn under sommarhalvåret. Ty det är svårt att tänka på varm mat under sådana dagar. Någon fann därför en lösning på detta problem redan under det Polsk-litauiska samväldets tid. Ja, det förhåller sig faktiskt som så att litewski chłodnik kanske började servas redan under 1600-talet, men det var först på 1700-talet som den hamnade på pränt av kocken till samväldets siste härskare, Stanisław II August.

    Som ni kanske förstår av namnet har den ett litauiskt förled (litewski), medan chłodnik kan kanske sägas betyda ungefär “avkylare” (min hemsnickade översättning). Således kan man översätta litewski chłodnik till litauisk avkylare, om man så vill. Märkvärdigt nog har polackerna inte valt att använda sitt favoritord, nämligen “barszcz”, som betyder rödbetssoppa. På litauiska finns det däremot inget litauiskt i namnet, och rätten kallas för Šaltibarščiai. Šalt betyder kall och barščiai betyder borsjtj, eller på polska barszcz.

    Det finns tydligen vissa skillnader mellan litauisk och polsk kall rödbetssoppa. Dessa skillnader är dock försumbart små och man kan praktiskt taget kan säga att det är samma rätt. Basen i soppan är kefir eller liknande syrad mejeriprodukt, som man spär med buljong. Sedan tillsätter man kokta rödbetor som rivs fint. I Polen inkluderas ofta den kokta rödbetsblasten. Sedan finhackar man syrad gurka, dill, gräslök, rädisor och blandar allt. Som tillbehör serveras oftast ett kokt ägg, men som ni ser på bilden går det faktiskt också bra utan.

    Rätten finns givetvis också i Ukraina. Där kallas den holodnyk (голодник), men den ukrainska varianten är något mer robust och man kan tillsätta till exempel morötter. Men enligt min mening är den inte riktigt lika vanlig i Ukraina som den är här i Polen. Den troligaste förklaringen till det är att russifieringen av Ukraina under 1800- och 1900-talet gjorde att många ukrainare glömde bort denna rätt med anor från det Polsk-litauiska samväldet.

  • Dagens anteckning – 6 april 2025

    Dagens anteckning – 6 april 2025

    Läsningstid: 3 minuter

    Igår, när jag sökte information om Wojciech Sowiński, snubblade jag över Ignacy Feliks Dobrzyński. Det var förvisso inte första gången som jag mötte honom, ty jag har både läst om honom och fått höra hans tonsättningar tidigare. Och igår väckte han åter en gång till liv min nyfikenhet på honom. Orsaken är att jag sedan tio års tid har närt ett intresse för tonsättare från det som kan kallas för den polsk-litauiska periferin. Jag anspelar alltså på det Polsk-litauiska samväldet som en gång sträckte sig långt österut i det som idag ligger i Ukraina.

    Ignacy Feliks Dobrzyński föddes år 1807 i en musikerfamilj i Romanów, som idag heter Romaniv (Романів) och ligger nära Zjytomyr. Hans pappa, som hette Ignacy Dobrzyński, var utbildad i Wien och var musiker, tonsättare och dirigent. 1779 fick pappan en anställning som dirigent för orkestern på palatset i Romanów, där den polske adelsmannen Józef August Iliński höll sitt hov. Palatset de bodde i byggdes under 1700-talet och var en enorm byggnad, så hovet måste ha varit stort. Det ska ha innehållit över hundra rum fördelade över en huvudbyggnad och med två tillhörande flyglar. På palatset fanns det en stor konstsamling och en helt unik interiör, så som ett skrivbord som hade tillhört Marie Antoinette och en säng som tillhörde Katarina den stora (oklart om hon sov i den någon gång). Runt om palatset låg en park med ett kapell och djurpark med exotiska djur. Man hade även låtit uppföra ett operahus, och det kan ha varit där som Ignacy Feliks Dobrzyńskis pappa arbetade. 1876 brann hela palatset ner och lågorna slök också alla dessa dyrgripar. Operan klarade sig, men förvandlades snart till ruiner, då man aldrig lät byggdes upp palatset igen. På Google Maps lyckas jag gissa med till var palatset kan ha legat, enär det fortfarande finns en damm med en ö som ser märkbart konstgjord ut.

    Nåväl, låt oss återgå till Ignacy Feliks Dobrzyński. 1825 flyttade han till Warszawa där han studerande för Józef Elsner, vem annars? Dobrzyński hade redan inlett sin tonsättarbana under sin tid i Romanów, och tonsättningarna fick av beröm av Elsner. 1827 framfördes således hans första verk (en ouvertyr med opusnummer 1). Under 1830-talet var hans verkliga storhetstid, och hans verk framfördes i Wien, Warszawa och till och med i Leipzig där en annan Felix, nämligen Mendelssohn, dirigerade en tonsättning av Dobrzyński. Det var också under denna tid han skrev det förtjusande stycket Sextett i Ess-dur, (op 39).

    Under 1840-talet hamnade han i ekonomisk knipa och blev tvungen att bosätta sig i Berlin för att arbeta som pianolärare. Han trivdes dock inte i Berlin och längtade hela tiden tillbaka till Warszawa, och tio år senare kunde han så slutligen återvända för bli dirigent vid Stora teatern (Teatr Wielki) i Warszawa. Under denna tid verkade han också för att bilda en musikhögskola i Warszawa samt att han var medlem i Lvivs musiksällskap.

    Mot slutet av sitt liv led han av dålig hälsa och kunde inte delta i kulturlivet, men han fortsatte arbetet med sin tonsättarkonst ändå fram till sin bortgång 1867. Och han skulle tonsätta nära 200 verk, av vilka vi tyvärr inte får höra särdeles ofta här i Kraków.

    Jag bifogar ett foto på de tulpaner jag har studerat medan jag knåpade på denna text, samt en bild föreställande Ignacy Feliks Dobrzyński och det omnämnda palatset i Romanów, eller Romaniv som byn heter idag.

  • Stenslottet i Podolien

    Stenslottet i Podolien

    Läsningstid: 2 minuter

    22 december 2022
    Dagens ukrainska oblast
    Chmelnytskyj oblast eller Chmelnytjtjyna
    Kamjanets-Podilskyj

    Efter att ha inandats lite bergsluft är det dags att ge sig ut på de ukrainska vidderna. Chmelnytjtjyna skulle kunna sägas vara början på Podolien, norrifrån sett. Podolien är en historisk region som sträcker sig hela vägen från dagens Ternopilsjtjyna, via Chmelnytjtjyna och vidare söderut ut mot Vinnytjtjyna.

    Ordet Podolien kan komma från det fornslaviska ordet ponyzzja (пониззя) som skulle kunna översättas med nedre eller kanske lågland. En bättre översättning tas tacksamt emot. Här har i alla fall bott människor sedan urminnes tider.

    En av de mest kända platserna i Podolien är slottet i Kamjanets-Podilskyj, som också ligger i Chmelnytjtjyna. “Kamjanets” kan härledas det gamla slaviska ordet för sten (kamin), och avslutningen anspelar givetvis på det ukrainska ordet för Podolien, vilket är Podillja (Подíлля). Slottet är en fantastisk skapelse och med sina tinnar och torn ser det faktiskt lite ut som ett sagoslott, där det vilar på sin kulle. Man vet inte exakt när de första delarna uppfördes, men troligen bör de dateras till 1300-talet, då regionen styrdes av det litauiska furstendömet. Men det finns de som menar att slottet kan vara äldre än så, och kan ha byggts upp av Kyjiv Rus, alltså på 1100-1200-talet.

    Slottet i Kamjanets-Podilskyj har en mycket strategisk placering, vid floden Smotrytj (Смо́трич) och under 1400-1500-talet var den en viktig del av det litauiska furstendömet försvar. Man attackerades oupphörligen av tatarer och Ottomanska riket. När zaporizjakosackiskerna gjorde uppror (1648-1654), även kallat Chmelnytskyj-upproret, mot det Polsk-litauiska samväldet, spelade slottet en viktig roll. Kosackerna försökte upprepade gånger att överta slottet, men de polska och litauiska trupperna lyckades stå emot i nästan två år. 1651 kunde dock kosackerna tåga in på slottsgården.

    Slottet förlorade dock sin roll som bastion under 1700-talet, när ryska imperiet tog över makten i regionen, efter det att Polsk-litauiska samväldet hade slagits i spillror. Under 1800-talet förvandlades slottet till ett militärt fängelse, och det skulle dröja över hundra år innan man började spekulera kring om slottet borde bli museum. Arbetet med att förvandla slottet till ett museum påbörjades 1937. Idag är slottet ett mycket älskat och populärt utflyktsmål för ukrainare och utländska turister, och slottet finns med på den ukrainska listan Ukrainas sju underverk, som är en lista över unika historiska byggnader i Ukraina.


    Bildens källa.

    Några källor
    https://en.m.wikipedia.org/wiki/Seven_Wonders_of_Ukraine
    https://uk.m.wikipedia.org/wiki/%D0%9F%D0%BE%D0%B4%D1%96%D0%BB%D0%BB%D1%8F

  • Bigos – en oseriös, men välsmakande röra

    Bigos – en oseriös, men välsmakande röra

    Läsningstid: 3 minuter

    På tallriken ser den väl inte mycket ut för världen. En gråaktig röra, hopplöst intrasslad och invecklad i sin egen salighet. Men det är i munnen som den blir fulländad. Så kan det förvisso sägas om många maträtter, men bigos är, precis som mycket annat polskt, oefterliknelig.

    Bigos röriga yttre gömmer inte bara en enastående resa genom historien, utan har även flyttat sig över socialgrupper. Och trots att den idag nästan kan sägas ha förändrat sig till oigenkännlighet, så är den märkligt nog ändå mycket beständig. Ty den är trots allt en bigos. Och en bigos är en bigos är en bigos.

    Allt började någon gång på 1500-talet, då olika krigshärer tog med sig sina kulinariska egenheter till det Polsk-litauiska samväldet. Mycket tyder på att bigos uppstod när polackerna, litauerna och rutenerna försökte skapa sin tolkning av den tyska sauerkraut, alltså surkål. Men sauerkraut är ju sauerkraut, och den lystrar emellertid inte till betäckningen bigos.

    Epitetet låter ju inte alls tyskt dessutom, och inte heller särskilt polskt. Det råder förty inga tvivel om att bigos ändå är en polsk, eller kanske snarare polsk-litauisk, röra. Ordet bigos kan nämligen enligt vissa härstamma från verbet bigosować, vars innebörd är att “hugga i kamp”, eller sabla ner i småbitar. Det var kanske det som de polsk-litauiska kockarna ville göra med de fiender som envisades med att bevista samväldets mark. En annan teori är att bigos betyder “två smaker”. “Bi” ska enligt den här teorin stå för “dubbel” och “gos” ska härstamma från tyskans “smak”. De två smakerna som åsyftas är surkål och kött, alternativt fisk.

    I bigos ungdom, alltså på 1600- och 1700-talet, innehöll den ehuru inte surkål. På den tiden bestod rätten av kött som hade smaksatts med citrusfrukter. Det senare var inget som ingick i kokkonsten hemma hos gemene man. Syrad kål var däremot något som nästan varje hushåll förfogade över, och eftersom den är syrlig, fick den tjäna som citron. Så skulle alltså bigos tillblivelse lyda. Betoningen har genom århundradena legat på kött, och det är inte för utan att den har kallats jägarens gryta. Men den har även haft förmånen att få många intressanta avknoppningar. Bland dem återfinns bland annat galizisk bigos, som rymmer potatis och vita bönor, ungersk dito som givetvis innebär stark paprika med grädde, och vegetarisk bigos som är just vegetarisk, med vegokorvar eller kanske svamp.

    En sådan skapelse som bigos måste ju tillika besjungas av de sköna konsterna. Bigos omskrivs bland annat av Adam Mickiewicz nationaleposet Pan Tadeusz, likaså av Bolesław Prus. Men bigos har tvivelsutan även kallats för “skurk”. Det skedde år 1844 i en essäsamling med titeln “Bigos hultajski: Bzdurstwa obyczajowe” som eventuellt skulle kunna översättas med “Den skurkaktiga bigosen: Moraliskt nonsens”. Den skurkarktiga bigosen, som den kallas i inledningen till denna essäsamling, är en samling av olika ting, “en rätt om än oseriös, men välsmakande”.

    Nåväl, hur tillreder man nu sin egen bigos? Om sanningen ska fram så är det en rätt kräver en tålmodig kock. Vitkål, surkål, korvar, lökar, sidfläsk, vin, svampar, enbär, lagerblad, kryddnejlikor, tomatpuré och mycket annat ska sablas ner, hackas, tillintetgörs, som om de vore fiender som beträdde det polsk-litauiska samväldet, till en sammanhållen, och välsmakande röra. Och om man så föredrar går det an att göra den som en vegetarisk eller vegansk anrättning.


    På bilden syns en vegetarisk bigos, smaksatt med plommon (!) och med vegokorvar och tofu som tillbehör. Observera att denna bigos serveras på en ukrainsk tallrik.

    Några recept:
    https://www.arla.se/recept/bigos/

    https://www.koket.se/ulrica_millqvist/soppor_och_grytor/kott/bigos