viewpoint-east.org

Ett annat nytt Lviv

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Nya Lviv. När ni läser det tänker ni nog på hipsters iklädda välansade skägg, trendiga klädbutiker, smarta bilar eller smarta telefoner. Men även om det nya Lviv finns, så är själva namnet “Nya Lviv” (på ukrainska Noviy Lviv/Новий Львів, och på polska Nowy Lwów) upptaget sedan 1930-talet.

Då, på 1930-talet, bestämde man att man skulle bygga bostäder på den plats som idag kallas Nya Lviv. Fast då kallades området Krasuczyn, efter den egendom som legat där. Krasuczyn var en herrgård som hade haft ett jordbruk med livegna. Jag har inte lyckats få fram något årtal när man upphörde att bruka marken på platsen.

Nå, på 1930-talet tyckte stadshuset i Lwów att området skulle bli bebyggt. Arkitekten Tadeusz Wróbel la ett förslag om att man skulle bygga funktionalistiska en- och tvåplanshus. Man tog också beslut om att bygga flerfamiljshus. Förslaget antogs, och en febril aktivitet utbröt. Det gamla namnet Krasuczyn föll i glömska, och man började istället använda tilltalet Nowy Lwów på området.

Tanken var att villorna skulle vara på c:a 140 KVM, samt ha en tillhörande trädgård. Man inrättade ett statligt lån, som låntagarna fick tio år på sig att betala igen. Lite som våra svenska Egnahem, faktiskt. Fast i funkisstil. Byggnationerna påbörjades 1931, och man lovade att vara klar till 1934.

De familjer som beställde husen kunde få vissa önskemål tillgodosedda, och varje hus skulle vara unikt. Arkitekterna tog dessutom på sig att försöka följa den specifika terräng som finns i området. Strax nedanför för Nowy Lwów låg (och forfarande ligger) nämligen parken Järnvatten. (På polska Park Żelazna Woda, på ukrainska Zalizna voda/Залізна Вода). Det här är en park med en brunn med mycket järnrikt hälsovatten, och har varit känd för lvivianerna sedan 1830-talet.

Men projektet Nowy Lwów blev inte riktigt som Tadeusz Wróbel och hans kollegor tänkt sig. Ganska snart började man även bygga andra hus, som de föraktfullt kallade “standardhus”. Dessa hus hade inte alls de finesser och innovativa arkitektur som arkitekterna förespråkade. Men området blev ändå populärt bland Lwóws konstnärer och arkitekter.

Ett exempel är Eugeniusz Borzemskis villa. Huset ritades av Tadeusz Wróbel, och byggdes mellan 1933-34. På fasaden mot gatan finns en mycket intressant relief, med en lättklädd flicka som är i något slags samspråk med ett rådjur och en häger. Formerna är strama och faller fint in i husets funktionalistiska fysionomi. Reliefen är unik i Nowy Lwów. Inget annat hus bär en sådan utsmyckning. Kanske ritades reliefen av Eugeniusz Borzemski, ty denne var konstnär. Eller så var det Tadeusz Wróbel hyllning till den samme.

Vi finner också Tadeusz Teodorowicz-Todorowskis villa i Nowy Lwów. Denna villa (som ni ser nedan), var tänkt som bostadshus, men när det var klart beslöt Tadeusz Teodorowicz-Todorowski att istället använda huset som arkitektkontor till hans nystartade firma.

Tadeusz Teodorowicz-Todorowski hus är fortfarande förföriskt, och trots att de nuvarande ägarna bytt ut de gamla fönsterkarmarna av trä, till nya förhatliga i plats och metall, så har huset fortfarande en air av 1930-talets glansdagar. Orsaken är att husägarna annars lämnat huset och trädgården åt sitt öde. Det står där i sorglig majestät och blickar ut mot de andra funktionalistiska husen. En del har fått ny rappning som gör att de är svåra att bestämma ålder på. En del har byggs om så att de är omöjliga att känna igen. Ett fåtal är renoverat med någon form av kärlek till originalet. Andra står och trasas bit för bit. Tegelsten för tegelsten.

Mitt bland de funktionalistiska husen står ett äldre hus. Lite bortglömd ser det ut, men vi noterar att man faktiskt reparerat delar av fasaden. Vad är detta för hus, undrar vi och tar en svängom runt huset. Långt uppe på fasaden ser vi en märklig vapensköld. Nästan lite skrattretande, faktiskt.

På vapenskölden ser vi en arm, utan tillhörande kropp, riktar ett svärd hotfullt mot skyn. Armen lutar sin armbåge mot en riddarhjälm. Under riddarhjälmen finner vi ett kors som genomborras av en pil. Kors som detta återfinns på vapensköldar kallade Prus I, vapensköldar som bars av många olika polska adelsätter, alltså szlachta. Vapensköldarna användes främst under Polsk-Litauiska samväldet. Huset vi står vid är definitivt inte från 1700-talet, men de som byggt huset har i alla fall kostat på sig en flört med minnet av gamla tiders storhet. Vi gissar på att det är från artonhundratalet… Väldigt precist, eller hur? Huset är ganska litet, och därför inte den herrgård som låg här innan Nowy Lwów/Nya Lviv tog över. Kanske var det grindstugan till herrgården Krasuczyn, skämtar sambon, innan vi traskar vidare på vår outtröttliga resa genom Lviv och dess historia.


Tadeusz Teodorowicz-Todorowskis villa.


Vapenskölden.

Share

Omgiven av galningar – om boken “Furstinnan”

Category: bokrecension, by sophie engström, Galizien, Historia, krönika, Litteratur, poland
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Gustav Vasa. Det var ett namnpar som jag under min barndom förknippade med något tråkigt, fult och synnerligen ointressant. Allt som kunde sammankopplas med Vasa var för mig förkastligt. Vasaknäcke var töntigt. Vasaloppet var något löjeväckande. Om någon, via sitt utseende (till exempel om de hade skägg), fick mig att tänka på Gustav Vasa, blev jag både djupt förolämpad, och på många vis äcklad. Mycket vatten har flutit under broarna sedan dess, och nu lever jag sedan två decennier med en man som heter Gustav och har skägg.

Så här i efterhand har jag ibland snuddat vid tanken att det handlade om någon extrem känsla av anti-patriotism som angripit min unga barnhjärna. Det var ju ändå han som lagt grunden till det som skulle bli Sverige av idag.

På senare tid har jag dessutom utvecklat ett intresse för denna svenska dynasti. De var ju fullkomligt förryckta allesammans! Revoltörer och spritt språngande galna!

Det var därför med stor förtjusning som jag öppnade den första sidan i Eva Mattssons bok “Furstinnan. En biografi om Katarina Jagellonica“. Ty Katarina Jagellonica (1526-1583) var inte bara gift med en av de vildsinta Vasarna, Gustav Vasas andra son, hon kom också från Polen, vilket gör henne intressant för mig som när en utpräglad fixering vid allt som rör Centraleuropa.

Jag hade således mycket högt ställda förväntningar på biografin. Inte nog med att jag förväntade mig en fördjupad förståelse för det Polsk-litauiska samväldet. Jag förväntade mig även att få min nyfunna fascination för de galna Vasarna tillfredställt.

Eva Mattsson har gjort en noggrann forskning inför författandet av denna biografi. Det är inte många före henne som sökt svaret på vem Katarina Jagellonica var, och hur hon såg på sitt liv i Sverige. Därför är flera uppgifter nya, och Mattsson bryter verkligen ny mark. Det är även så, att Evas stora intresse för denna polska prinsessa, och sedermera drottning av Sverige, smittar av sig hos läsaren. Det är helt enkelt omöjligt att inte bli djupt fascinerad av hennes livsöde.

Ett av de anslag som är riktigt intresseväckande, är att Eva Mattsson medvetet följer de kvinnliga släktbanden. Istället för att fördjupa sig i Katarinas far, får vi följa hennes mors anfäder till Italien. Det här är ett grepp som stärker upplevelsen av att man läser en, i många stycken, oförtäljd historia.

Eva Mattsson ägnar även mycket tid åt att levandegöra tiden hon beskriver. Vi får bekanta oss med arkitektoniska idéer, inredning, klädernas apparition, maträtter och dryckesvanor. Det här skänker en känsla av närhet till det berättade som är förhållandevis sällsynt.

“Furstinnan” är dessutom en mycket vacker, smakfull och omsorgsfullt bearbetad bok. Bildmaterialet är gediget och förstärker känslan av närvaro i tiden.

När jag läst de sista raderna i “Furstinnan” kände jag sorg över att lämna ett spännande sällskap, ja, det var som om jag lärt känna dessa damer och herrar personligen.

Jag måste ändå medge att jag initialt var något förbryllad över hur Eva Mattsson redovisade sina källor. Akademiker-skadad som jag är, upplever jag en stark ångest om jag inte har några fotnoter att klamra mig fast vid. Men snart hade jag helt enkelt förlorat mig i den fascinerande berättelsen om Katarina Jagellonica. Fotnoterna hade jag antagligen ändå inte kontrollerat, och källorna finns ju tydligt markerade i slutet av boken.

Med en avslutande fanfar hävdar jag att detta är det bästa jag läst i sitt slag under senare tid. Och då läste jag “Ett jävla solsken” nyligen. I “Furstinnan” finner vi en medryckande berättarglädje, kryddat med Eva Mattssons stora kunskaper samt att vi omges av den tidens galningar. Ja, mycket bättre kan det inte bli!

Share

Pidhirtsis skatter

Category: by sophie engström, turism
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Just nu pågår det en mycket intressant utställning på Lvivs tavelgalleri. Utställningen heter Pidhirtsis skatter och på den visas föremål som tillhört slottet Pidhirtsi ( på polska Podhorce).

Pidhirtsi ligger i Lviv regionen och är ett vanligt utflyktsmål för många turister. Själva slottet ligger på en kulle med magnifik utsikt över de ukrainska fälten. Arkitektoniskt är slottet en upplevelse.

Slottet byggdes 1635-1640 på order av Hetmanen som då var Polsk-Litauiska samväldets kung. Det hade tidigare legat ett fort på den strategiska plasten, men det finns inte mycket information att finna om det fortet. Slottet var senare ett slott som ingick i polska kungafamiljens ägor.

Det råder oenighet om vem som ritade slottet, men mycket tyder på att det kan varit Andrea del Aqua, som låg bakom ritningarna, eftersom han ritade andra slottsbyggen i trakten.

Flera storheter har gästat slottet, till exempel Österrikes kejsare Franz Josef I.

Under första världskriget tog den tsarryska armén över slottet. De plundrade det, men lämnade själva slottet intakt. 1915 tillföll det Österrike-Ungern, och det gick en frontlinje precis vid slottet. Slottet undkom dock total förstörelse, eftersom den ryska generalen valde att skona det.

De sista dyrgriparna som fanns i slottet flyttades ut från slottet vid den sovjetiska annekteringen av östra Galizien, och de hamnade slutligen i Brasilien(!).

När de sovjetiska styrkorna kom under andra världskriget förstördes all interiör. Och slottet fick under sovjettiden tjäna som sanatorium för tuberkulossjuka.

1956 härjades Pidhirtsi av en fruktansvärd brand. Slottet brann i tre (!) veckor. Man restaurerade slottet efter det, men när man ser insidan av slottet är det nästintill omöjligt att föreställa sig dess fornstora glans.

1997 fick så äntligen Lvivs tavelgalleri överta slottet. Man hoppas att kunna bygga upp Pidhirtsi igen. Tänk om Pidhirtsi kunde få bli lika storslaget som Łańcut! Än så är vi inte där. Lvivs tavelgalleri saknar medel till en liknande upprustning. Vi får glädjas åt de skatter som besvarats, och drömma oss bort till en framtid där Pidhirtsi får det utseende och innehåll som slottet förtjänar.


Slottet är lika stotligt idag, i alla fall utvändigt.


Slottet måste ha varit mycket vackert inuti.


Pidhirtsi inifrån. Fotografier från förra seklets början.


Mycket vacker väv som prydde Pidhirtsis väggar.


Slottet hade en stor vapensamling, som ska ha använts vid slaget om Wien år 1683.


Ungefär 200 målningar prydde väggarna på Pidhirtsi.

Share

%d bloggers like this: