viewpoint-east.org

En hyllning till alla som gör musiken

Category: by sophie engström, music
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Tjugofjärde december
(en hyllning istället för) Dagens musik

Nu spelar denna adventskalender på sista versen, mer än så här blir det inte i år. Det har varit en resa genom främst 1900-talets konstmusik i Ukraina och Polen. Några längre utflykter hann vi inte med, och varför skulle vi förresten behöva göra några utflykter, vi har det ju så bra här.

Dagens lucka innehåller inte någon tonsättare, och inte ens något stycke. Den är, i all sin enkelhet, en hyllning till alla som gör att vi kan höra all ljuvlig, tankeväckande , energigivande, omstörtande, förlösande musik.

Detta är en hyllning till alla musiker, som efter år övande och timmar av repetitioner äntrar scenen för att skänka oss sin musikaliska gåva. Utan er hade musiken inte varit.

Detta är en hyllning till alla solister som efter hårt arbete, med ett himmelskt mod står inför oss.

Detta är en hyllning till alla körer som med ert vackra samarbete för tonerna upp i den musikaliska himlastormande sfären.

Till sist men inte minst är detta en hyllning till alla dirigenter, som efter idogt arbete och tolkande av partitur, med eleganta rörelser bär musiken till oss åhörare.

Jag skulle vilja nämna alla och envar vid namn, men det faller givetvis utom rimlighetens ramar.

Men jag är inte färdig med mina eloger, enär det inte bara är en hyllning till dem på scenen, utan även till alla som får det hela att duga.

Sålunda är detta också en hyllning till alla som bestämmer repertoaren, som sätter, skriver och säljer programmen, och de som gör affischerna och som affischerar. Jag hyllar alla som kopierar partituren till de olika stämmorna, och till alla som dukar scenen till orkesterna. Jag hyllar alla som sitter i kassan och säljer biljetterna och till dem som står i konserthusens dörrar och välkomnar och kontrollerar biljetterna. Jag hyllar alla som står i garderoberna och hänger upp våra jackor, och alla som säljer kaffe och te eller vin och kakor. Och till sist men inte minst hyllar jag alla direktörer som styr och ställer så att allt detta sitter samman i ett välfungerande maskineri. Ja, jag hyllar även alla de politiker som har vett att avsätta resurser till konstmusiken, och jag hyllar dessutom privata aktör som donerar pengar till konstmusiken. Ja, när jag tänker närmare på det hyllar jag faktiskt till och med publiken på alla konserthus, trots att ni ofta är som jag – envetna, envisa och påfrestande nördiga.

Tack alla ni, för att ni finns och för att ni gör det ni gör. På er tror jag av hela mitt hjärta.

Och en extra hyllning går till alla ovanstående i Ukraina, som trots kriget med allt vad det innebär, övar, spelar, framför musik, organiserar konserter och till publiken som viger en stund åt musikens förlovade land.

Amen.

Men innan vi slutar vänder jag mig till dig, du som har följt denna lite annorlunda resa genom Polens och Ukrainas musikliv. Jag vill tacka dig för att du har följt med mig och för ditt mycket trevliga sällskap. Jag hoppas att vi ses snart igen, kanske på något konserthus. Och om du, likt mig, tillhör publiken, ber jag dig att ta varje tillfälle du finner att skänka en stund på ett konserthus. Streamingtjänster och CD i alla ära, men musiken gör sig bäst levande.

Såja, nu var det sagt. Återstår bara att säga: God jul och gott nytt år med massor av musik!


För att illustrera denna hyllning har jag valt denna bild på ett välfyllt podium, med uruppförandet av, ja, du gissade rätt, Gustav Mahlers åttonde symfoni i Philadelphia år 1916. Dirigenten var polskättade Leopold Stokowski (1882-1977), så det passar ju bra.


Stanisławs nätter

Category: by sophie engström, music
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Tolfte december
Dagens musik
Stanisław Skrowaczewski
Il Piffero della Notte, fantazja na flet i orkiestrę (2007)
eller
Muzyka nocą, wariacje symfoniczne na orkiestrę (1949)

Vi håller oss kvar i Lviv för att bekanta oss med tonsättaren och dirigenten Stanisław Skrowaczewski, ty han föddes i denna stad år 1923. Det ska ha varit hans mor som förde honom till musikens förlovade land, och han började spela piano redan som fyraåring. Tre år senare ska han ha komponerat de första styckena. Det är oklart om dessa verk finns kvar än idag. Den stora debuten gjorde han 13 år gammal då han var dirigent och solist till Ludwig van Beethovens tredje pianokonsert.

Andra världskriget var en mörk tid även för den unge Stanisław Skrowaczewski. Han fick då jobba med att mata löss (med sitt eget blod) vid den polske biologen Rudolf Weigls institut för forskning om tyfus. Det var också under andra världskriget som han drabbades av en katastrof som tvingade honom att byta inriktning för sitt yrkesval. Han hade hoppats att han skulle bli pianist, men under tyskarnas bombningar skadade han sina händer illa och en framtid som virtuos var omöjlig. Efter krigsslutet blev han, tillsammans med de flesta andra polacker i Lviv, deporterade från staden. Han bosatte sig, som så många andra deporterade, i Kraków.

Nu vände lyckan för Stanisław Skrowaczewski, enär han blev antagen till kompositionslinjen på Krakóws musikaliska akademi. Här studerade han under den ryktbara tonsättaren Roman Palester. Han studerade han tillika dirigering. Och det det skulle visa sig vara ett gott val att studera just dirigering. Redan 1946 blev han dirigent vid Wrocławs filharmoni. Två år senare fick han möjlighet att studera för den legendariska musikpedagogen Nadia Boulanger i Paris.

Han återvände efter två år till Polen och blev chefsdirigent på Schlesiens filharmoniska orkester. Därefter blev han chefsdirigent på Krakóws filharmonin, och vid 1950-talets slut fick han jobb i samma roll på Warszawas symfoniker. Men livet i det kommunistiska Polen var inte lätt. Stanisław Skrowaczewski och hans fru diskuterade ofta möjligheten att fly från diktaturen, och 1960 fick de chansen att hoppa av till väst. Stanisław hade nämligen erbjudits tjänsten som chefsdirigent vid Minnesotas symfoniorkester. Och det visade sig att han skulle trivas förträffligt väl hos den orkestern. Han skulle nämligen stanna där till 1979. Efter tjänstgöringen vid Minnesotas symfoniorkester skulle han inneha flera positioner vid orkestrar runt om i världen. Faktum är att han arbetade nästan oavbrutet fram till sin död 2017.

Under sin tid i USA skulle Stanisław Skrowaczewski introducera många polska tonsättare, så som Penderecki, Szymanowski och Lutosławski, för den amerikanska publiken. Han tonsatte dessutom själv ett stort antal verk, som spänner över många genrer. Tyvärr är hans tonsättningar relativt okända för den breda allmänheten, särskilt utanför Polens gränser. Men inte ens här i Polen är hans verk särskilt ofta framförda. Kanske beror det på hans kringflackande liv.

Jag hade hoppats att jag skulle kunna hitta en inspelning av ett stycke för flöjt och orkester som jag hade förmånen att få höra tidigare i höstas med solisten Łukasz Długosz och Krakóws filharmoni. Faktum är att den konserten tillhör en av de största musikupplevelserna under hösten. Stycket heter Il Piffero della Notte, fantazja na flet i orkiestrę (Il Piffero della Notte, fantasi för flöjt och orkester) och är från 2007. Jag har endast lyckats hitta stycket på betaltjänsten Idagio. Ni som inte har Idagio får därför hålla till godo med ett annat stycke på temat “natt”, det dramatiska och väldigt expressiva stycket “Nattmusik” från 1949. Ett svart men mycket vackert stycke, som där man genomlever både sorg och hopp. Verket är fullt av nyanser och kontraster, som kan ses som en musikalisk skildring av natten, men kanske hellre (enligt mig) som en reflektion över livet och döden.


Ännu inte helt bortglömd

Category: by sophie engström, music
Tags: , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Nionde december
Dagens musik
Antoni Kątski
Sexet op 220

Idag är det dags för att åter bekanta oss med Antoni Kątski, som briljanta Krakóws filharmoni uppmärksammade med utgivningen av en CD.

Så här skrev jag i somras:

Under myllan i ukrainska Ivanytji, som idag alldeles säkert skiftar i all världens sommarprakt, vilar Antoni Kątski. Ingen vet riktigt var, och det är nog inte många i dagens Ivanytji som känner till att han vilar här. Faktum är att väldigt få som ens känner till att det funnits en man som lystrade till namnet Antoni Kątski. Och det är egentligen förfärligt tragiskt, enär han ändå var en man som tordes vara ihågkommen.

Antoni föddes i 1816 i Kraków. Hans far Grzegorz var en hängiven musikälskare och tillika amatörviolinist, som ägnade hela sitt liv åt att dana sina barns musikaliska skolning. Antoni och hans fyra syskon, skulle därav välja musikens väg. Faderns ansträngningar gav frukt, och Antoni hade sitt första publika framträdande redan som femåring. Det sägs också att Antoni erhöll ett medlemskap i Krakóws musiksällskap året därpå (1822). Men självfallet var det inte enbart fadern som skolade Antoni och hans syskon. Det finns flera namnkunniga personer bland deras lärare, såsom exempelvis Ludwig van Beethoven.

Familjen var som ett teatersällskap, som turnerade runt omkring Europa, och där underbarnen Kątski fick visa upp sin briljans. De slog aldrig riktigt ner sina bopålar, och Antoni och hans syskon skulle leva ett kringflackande, men säkerligen ytterst händelserikt och stimulerande liv. På 1830-talet slog sig familjen trots allt ner i Paris, och här tog också Antonis karriär fart. Han rönte nämligen stor framgång som pianist, samt blev en anlitad och mycket omtyckt pianolärare i den parisiska kulturella societeten. Dessa framgångar ledde till att han blev rekryterad som lärare till anrika Conservatoire de Paris.

I Paris fanns under denna tid många polska tonsättare, musiker, författare och adelsmän som flytt undan Tsarryska styret över det delade Polen. (Polen var delat från 1772 och 123 år framåt mellan dåtidens stormakter Tsarryssland, Habsburgska riket och Preussen.) De landsflyktiga polackerna hade flera mötesplatser i Paris, och den kanske mest kända av dem var adelsfamiljen Czartovskis salong. Här möttes man och diskuterade politik, poesi, konst och givetvis spelade och lyssnade på musik. Det finns uppgifter som säger att Antoni ska ha spelat tillsammans med den store Frédéric Chopin just i denna salong, och den uppgiften finns det ingen anledning att bestrida.

På 1850-talet bodde Antoni några år i Berlin, där han erbjöds en tjänst vid det preussiska hovet, men han avböjde för att istället flytta till Sankt Petersburg, där han stannade i över tio år. Från den ryska huvudstaden flyttade han vidare till London, och här levde och verkade han under 16 år.

Man skulle nu kunna tro att Antoni Kątski vid det laget kände att han åstadkommit tillräckligt i sitt liv. Han hade uppnått en aktningsvärd ålder, och var en ansedd musiker och tonsättare. Men så var nu inte fallet, ty vid en ålder av sextiosju vårar flyttade han till USA för att börja arbeta vid ett universitet i Michigan. Antoni nöjde sig inte med det, utan gav sig som 81-åring ut på en världsomspännande turné. Han besökte Kina, Australien, Indonesien, Ryssland och givetvis Polen. Man skulle ju kunna tro att en sådan kraftmätning skulle innebära slutet för en åldrad man, men han levde ända fram till 1899, då han hastigt och oväntat (!) avled på besök hos sin hustrus syster i samhället Ivanytji.

Inte många verk av Antoni Kątski har överlevt till våra dagar, hans verk återfinns inte på konserthusens repertoarer och nästan inga inspelningar har gjorts. Kątski skulle kunna förbli en bortglömd musikskatt om det inte vore för att Filharmonin i Kraków somi dagarna släppt en CD med två kompositioner av honom. (Se länk nedan.) En utomordentligt fin inspelning, helt unik i sitt slag. CD:n inleds med hans pianosextett, op 220 (1862). Stycket, som egentligen skrevs som en symfoni, var tillägnat tsar Alexander den andre, och skrevs av Antoni i förhoppningen att han med det verket skulle tilldelas tjänsten som solist vid det tsarryska hovet. Så blev dock inte fallet, enär det var hans bror som fick den äran. Enligt den mycket informativa texten som återfinns i konvolutet till CD:n, finns det ingen kännedom om symfonin någonsin sattes upp. Under 1800-talets mitt fanns det inga symfoniorkestrar i det delade Polen, och därmed ingen efterfrågan. Det här innebär att man kan utgå från att detta kanske är en av de första polska symfonierna, eller kanske möjligen även den äldsta. Det är ett mycket melodiöst och nästan sångbart stycke, som det står i konvolutet, och med en indelning som kastar lyssnaren rakt in i en virvlande dans, ty det finns en schattering av folkmusik. På CD:n finns även en pianotrio, op 201 (1853), som troligen skrevs under Antonis tid i Berlin. Detta är likaledes ett charmerande stycke, med snillrika kontraster. Och inte lär det komma som en överraskning att man i båda styckena kan skönja att Antoni hade låtit sig inspireras av Chopin.


Mozart och Korngold på Filharmonia krakowska

Category: by sophie engström, Kåseri, krönika, music
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Den legendariska dirigenten Marin Alsop, pionjär och banbrytare, har precis inlett sitt chefskap över polska radiosymfonikerna och ett besök i Katowice bör varje musikintresserad företa sig. Men om man bor i Kraków behöver man då rakt inte ta sig till Katowice för att få njuta av utmärkt vackra framföranden.

Ett exempel på det var kvällens konsert på Filharmonia krakowska, där de framförde Korngolds violinkonsert (op 35) med den skickliga violinisten Jarosław Nadrzycki, samt Mozarts mässa KV 427 i c-moll.

Korngolds violinkonsert är en krävande solokonsert, som fodrar en hög grad av teknisk skicklighet av violinisten. Kvällens solist bemästrade de tekniskt svåra passagerna med stor skicklighet, utan att för den förlora känslan och närvaron. Violinkonserten innehar dessutom också en rik, dramatisk och klangfull orkestrering, vilken utfördes med sedvanlig bravur av orkestern och fenomenala dirigenten Alexander Humala.

Det var ändå Mozarts mässa som särskilt berörde, och här skulle man förvisso kunna skriva rader av hyllningar till kvällens framförande. Man skulle mångordigt kunna hylla kören, orkestern, solisterna och inte minst dirigenten för deras briljanta prestationer. Men ibland förvandlas inte intrycken till ord, utan fångas i en slags ordlös élan. Likväl jag vill särskilt lyfta “Qui tollis” som framfördes med en sådan emfas att jag bokstavligen fullkomligt tappade andan av förtjusning. Jag är fortfarande helt förstummad, och kan blott utbrista “Bravo!”.

Eftersom jag inte tog någon bild under konserten får denna duga, vilket jag tror den gör, enär den väl tangerar temat med “Qui tollis”. På bilden ser ni en takmålning från en träkyrka i Rabka-Zdrój. Kyrkan är från 1600-talet och idag hyser den ett museum (Muzeum im. Władysława Orkana w Rabce – Zdroju) som förfogar över en mycket sevärd samling med hantverk av bergsfolket goraler.

Ps. Den enda brasklapp som kan ges till kvällens konsert går till publiken. Att börja applådera innan dirigenten tar ned sina händer, är faktiskt som att svära i kyrkan. Det må vara att man blir exalterad, men i konserthusen råder dirigentens lag och ordning, och det är hen som bestämmer när konserten är slut. Punkt!


Ny säsong på Krakóws filharmoni – en resa genom musikens förlovade landskap

Category: by sophie engström, Kåseri, krönika, music
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Krzysztof Pendereckis (1933-2020) Te deum är inte ett verk som man lätt finner vägen in i. Det är ett oerhört mångfacetterat verk, med en kombination av experimentella element och traditionell kyrkomusik, och upplevs således som både traditionellt och modernt på samma gång. Penderecki använde sig av atonalitet och dissonanser, vilket förstärker känslan av att det är ett känslosamt stycke, med anslag av sorg och eftertänksamhet. Måhända förvånar det därför att Penderecki skrev Te deum 1980, med anledning av att Johannes Paulus II valdes till att bli den förste polske påven. Man skulle till äventyrs förvänta sig att ett sådant stycke skulle vara av en festligare karaktär, men Penderecki var en egensinnig man, med förkärlek för udda uttryck och förhållningssätt. De är också viktigt att komma ihåg att stycket skrevs under den kommunistiska tiden, när kyrkan var en del av kampen mot förtrycket, och att man således bör läsa in Te deum i en sådan kontext. Kanske kan man till och med kalla den en lied för ökad självständighet och frihet från kommunismens förtryck.

Att Krakóws filharmoni valde just detta stycke som centrala verk till öppningen av den 79:e säsongen kan förefalla osedvanligt, men faktum är att det passar ypperligt, enär det i två polska grannländer, Ukraina och Belarus, pågår en kamp för självständighet, om än på väldigt olika vis. Dessutom är det i år 90 år sedan Krzysztof Penderecki föddes i Dębica. Krakóws filharmoni kommer att turnera med Te deum under hösten. Orkestern, kören och solisterna gjorde ett excellent framförande av Te deum och filharmonins konstnärlig ledare, Alexander Humala, lyckades vackert mejsla ut det mångfacetterade i Pendereckis komplexa verk. Man kunde erfara styrka i samma andetag som eftertänksamhet, och där sorg speglas som en del av en kamp för självständighet och frihet.

Men detta var inte den enda programpunkten på säsongens första konsert. Ett annat huvudnummer, som föregick Te deum, var Karol Szymanowskis (1882-1937) fjärde symfoni (op 60). (Szymanowski är för övrigt Krakóws filharmonins skyddspatron.) Symfonin, som skrevs i ett rasande tempo från april till juni 1932, skulle kunna betraktas som en pianokonsert, men Szymanowski valde alltså att kalla den för symfoni. Stycket dedikerades till pianisten och vännen Arthur Rubenstein, men det var tonsättaren själv som spelade på premiären i Poznań i oktober 1932. Det blev en omedelbar succé, och publiken älskade detta stycke, kanske främst för att det väl tangerade dåtidens nationalistiska anda. Allt sedan premiären har Szymanowskis fjärde symfoni spelat en viktig roll för den polska klassiska musiken. Men inte alla blev förtjusta på premiären för över 90 år sedan. Många yngre tonsättare ansåg att Szymanowski hade övergett sin musikaliska identitet, genom att ha skrivit detta, enligt dem, alltför lättsmälta stycke. Om det är lättsmält eller inte, är en diskussion som får föras på annat håll. Vad som däremot är klart är att det är ett svårspelat stycke, med tvära tempoväxlingar i vilka man kastas mellan polsk folkmusik över till orientaliska tongångar. Den första satsen är fröjdefull, men även vackert stämningsfull. Den andra satsen är fridfull och nära nog sentimental, vilket sedan skiftar till den upprymda och energiska tredje satsen. En riktig juvel i tredje satsen är tuban, som pressar, föser eller bjuder in orkestern till dans. Framförandet av Szymanowskis symfoni var storstilat, och det bör framhållas att den unga pianistens Tymoteusz Bies, orkesterns och dirigentens virtuositet verkligen var övertygande.

Först ut på säsongens första konsert var dock Henryk Mikołaj Góreckis (1933-2010) Tre danser (op 34) som skrevs 40 år efter Szymanowskis symfoni. Som så ofta med Góreckis tonsättningar är Tre danser tydlig och hart när enkel till sin karaktär, med stark känsla för rytm och puls. Stycket är komplext men samtidigt lättillgängligt för åhörarna. Första satsen består av korta och upprepade mönster, som sedan varieras i den sista satsen, medan den mellersta satsen består av långa harmonier. Även här gjorde orkestern och dirigenten ett elegant och tadelfritt framförande.

Góreckis danser ledde alltså sedan vidare mot Szymanowski för att avslutas i Pendereckis Te deum. En ny säsong på Krakóws filharmoni är härmed öppnad. Orkestern, kören, solisterna och dirigenten övertygade med första konserten, och varslade om en formidabel säsong, fylld med resor genom musikens förlovade landskap.


En åhörare betraktar affischen till Krakóws filharmonins 79:e säsong.

Konserten ingår i festivalen Szymanowski IV festiwal Polska/Świat (Szymanowski Polen/Världen – Den fjärde festivalen).


Polsk musikskatt återfunnen – Antoni Kątski

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, music, poland
Tags: , , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Under myllan i ukrainska Ivanytji, som idag alldeles säkert skiftar i all världens sommarprakt, vilar Antoni Kątski. Ingen vet riktigt var, och det är nog inte många i dagens Ivanytji som känner till att han vilar här. Faktum är att väldigt få som ens känner till att det funnits en man som lystrade till namnet Antoni Kątski. Och det är egentligen förfärligt tragiskt, enär han ändå var en man som tordes vara ihågkommen.

Antoni föddes i 1816 i Kraków. Hans far Grzegorz var en hängiven musikälskare och tillika amatörviolinist, som ägnade hela sitt liv åt att dana sina barns musikaliska skolning. Antoni och hans fyra syskon, skulle därav välja musikens väg. Faderns ansträngningar gav frukt, och Antoni hade sitt första publika framträdande redan som femåring. Det sägs också att Antoni erhöll ett medlemskap i Krakóws musiksällskap året därpå (1822). Men självfallet var det inte enbart fadern som skolade Antoni och hans syskon. Det finns flera namnkunniga personer bland deras lärare, såsom exempelvis Ludwig van Beethoven.

Familjen var som ett teatersällskap, som turnerade runt omkring Europa, och där underbarnen Kątski fick visa upp sin briljans. De slog aldrig riktigt ner sina bopålar, och Antoni och hans syskon skulle leva ett kringflackande, men säkerligen ytterst händelserikt och stimulerande liv. På 1830-talet slog sig familjen trots allt ner i Paris, och här tog också Antonis karriär fart. Han rönte nämligen stor framgång som pianist, samt blev en anlitad och mycket omtyckt pianolärare i den parisiska kulturella societeten. Dessa framgångar ledde till att han blev rekryterad som lärare till anrika Conservatoire de Paris.

I Paris fanns under denna tid många polska tonsättare, musiker, författare och adelsmän som flytt undan Tsarryska styret över det delade Polen. (Polen var delat från 1772 och 123 år framåt mellan dåtidens stormakter Tsarryssland, Habsburgska riket och Preussen.) De landsflyktiga polackerna hade flera mötesplatser i Paris, och den kanske mest kända av dem var adelsfamiljen Czartovskis salong. Här möttes man och diskuterade politik, poesi, konst och givetvis spelade och lyssnade på musik. Det finns uppgifter som säger att Antoni ska ha spelat tillsammans med den store Frédéric Chopin just i denna salong, och den uppgiften finns det ingen anledning att bestrida.

På 1850-talet bodde Antoni några år i Berlin, där han erbjöds en tjänst vid det preussiska hovet, men han avböjde för att istället flytta till Sankt Petersburg, där han stannade i över tio år. Från den ryska huvudstaden flyttade han vidare till London, och här levde och verkade han under 16 år.

Man skulle nu kunna tro att Antoni Kątski vid det laget kände att han åstadkommit tillräckligt i sitt liv. Han hade uppnått en aktningsvärd ålder, och var en ansedd musiker och tonsättare. Men så var nu inte fallet, ty vid en ålder av sextiosju vårar flyttade han till USA för att börja arbeta vid ett universitet i Michigan. Antoni nöjde sig inte med det, utan gav sig som 81-åring ut på en världsomspännande turné. Han besökte Kina, Australien, Indonesien, Ryssland och givetvis Polen. Man skulle ju kunna tro att en sådan kraftmätning skulle innebära slutet för en åldrad man, men han levde ända fram till 1899, då han hastigt och oväntat (!) avled på besök hos sin hustrus syster i samhället Ivanytji.

Inte många verk av Antoni Kątski har överlevt till våra dagar, hans verk återfinns inte på konserthusens repertoarer och nästan inga inspelningar har gjorts. Kątski skulle kunna förbli en bortglömd musikskatt om det inte vore för att Filharmonin i Kraków somi dagarna släppt en CD med två kompositioner av honom. (Se länk nedan.) En utomordentligt fin inspelning, helt unik i sitt slag. CD:n inleds med hans pianosextett, op 220 (1862). Stycket, som egentligen skrevs som en symfoni, var tillägnat tsar Alexander den andre, och skrevs av Antoni i förhoppningen att han med det verket skulle tilldelas tjänsten som solist vid det tsarryska hovet. Så blev dock inte fallet, enär det var hans bror som fick den äran. Enligt den mycket informativa texten som återfinns i konvolutet till CD:n, finns det ingen kännedom om symfonin någonsin sattes upp. Under 1800-talets mitt fanns det inga symfoniorkestrar i det delade Polen, och därmed ingen efterfrågan. Det här innebär att man kan utgå från att detta kanske är en av de första polska symfonierna, eller kanske möjligen även den äldsta. Det är ett mycket melodiöst och nästan sångbart stycke, som det står i konvolutet, och med en indelning som kastar lyssnaren rakt in i en virvlande dans, ty det finns en schattering av folkmusik. På CD:n finns även en pianotrio, op 201 (1853), som troligen skrevs under Antonis tid i Berlin. Detta är likaledes ett charmerande stycke, med snillrika kontraster. Och inte lär det komma som en överraskning att man i båda styckena kan skönja att Antoni hade låtit sig inspireras av Chopin.


Här syns och hörs den ensemble som också återfinns på CD:n. Musikerna är Paweł Wajrak (violin), Justyna Dybek-Boczek (violin), Anna Migdal Chojecka (viola), Franciszek Pall (cello), Duszan Korczakowski (kontrabas) och Ewelina Panocha (piano).

Källor
https://filharmoniakrakow.pl/public/program/wielcy-z-malopolski–antoni-katski
https://culture.pl/pl/tworca/antoni-katski
https://pl.wikipedia.org/wiki/Antoni_K%C4%85tski


Berusad av toner

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, music, poland
Tags: ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Rusningstrafiken dånar genom Kraków i dubbla eller trippla filer. När man sitter mitt i den, ter den sig som två väldiga och evigt ringlande lysmaskar som färdas mot ett för mig okänt mål. Själv färdas jag genom staden inuti i buken på det väldiga metallmonster som i folkmun kallas spårvagn. Vi är inte på väg till samma plats, jag, mina medresenärer och de ringlande lysmaskarna som omger oss. Men vi färdas i alla fall nådigt åt samma håll.

Jag är på väg till Krakóws flygplansmuseum. Nej, flygskammen har inte drabbat Polen till den milda grad att alla flygplan blivit förpassade till ett museum. Museet ligger på den anrika platsen där en av världens äldsta flygplatser placerades. 1912 togs den i bruk och kallades rätt och slätt (?) Lotnisko Kraków-Rakowice-Czyżyny. I begynnelsen var flygplatsen en viktig del i Österrike-Ungerns försvar under första världskriget, men redan 1917 fick den en betydande civil roll – genom att bli Europas första flygplats som transporterade brev. Flygplatsen var i bruk ända till 1963. Året därpå öppnade man ett museum på platsen, och museet bär idag det polska namnet Muzeum Lotnictwa Polskiego w Krakowie. Enligt CNN lär det vara ett av de bästa museerna i världen för avlagda flygplan.

Nå, nu är jag inte på väg till Muzeum Lotnictwa för att jag plötsligt har utvecklat ett intresse för flygplan. Nej, jag har nämligen bestämt rendezvous med Krakóws filharmoniska orkester. Eller rättare sagt, de ger en konsert där, enär deras hemvist är under ombyggnad. Det här har alltså föranlett att jag tvingats ut för att konfrontera de där ringlande lysmaskarna som klänger längs med vägarna.

Den stora hallen i Muzeum Lotnictwa må vara stor och fin, men någon idealisk plats för konstmusik är den inte. För det första finns här ingen scen, vilket leder till att vi bara ser musikernas vaggande hjässor. Till råga på allt sticker ljudet iväg och gömmer sig någonstans kring åhörarnas mellangärden, eller rakt upp i taket till flygplanen som hänger och dinglar lite hotfullt ovanför våra huvuden.

Men det här lyckas ändå inte förmå att förta den stora musikupplevelse vi åhörare får avnjuta. Krakóws filharmoniska orkester leds för kvällen av den polske dirigenten Marek Wroniszewski, vars lekfulla, men ändå mycket koncentrerade handlag med orkestern, övertalar oss åhörare att ha överseende med lokalens brister.

Kvällen inleds med en menuett av Boccherini. Den går mig ganska obemärkt förbi, ty det är ofta så med konserter – det tar tid att skjuta bort alla påträngande tankar. Hur gärna jag än vill, lyckas jag aldrig lämna dessa tankar i garderoben.

Därefter kommer ouvertyren till Wolfgang Amadeus Mozarts Don Giovanni, och det är väl kanske redan här som jag inser hur denna kväll kommer att avrundas… Vi fortsätter raskt med ovanstående tonsättares andra konsert för valthorn (kv 417). Jag måste erkänna att jag faktiskt har lite svårt att förlika mig med detta tillkrånglade instrument. En väldig massa rör leder ut i en gigantisk tratt, som ändå inte lyckas att förmå mer än en lite alldaglig fjärt… Nå, det där kan tyckas vara en lite orättvis beskrivning av valthornet, men jag motsätter mig det, ty jag tycker att den verkliga orättvisan sker mot valthornet – då den trots sin skönhet låter så stumt. Men solisten Adam Kozłowski lyckas besegra valthornets inre begränsningar, och trollbinder mig. Han får valthornet att låta riktigt varmt och krämigt. Således var det en fullkomligt formidabelt utförd konsert!

Det vankas paus, men inte för pukslagaren. Framför hans pukor har en kö bestående av småfolk (läs=barn) formerat sig. De vill slå på hans pukor och utkräver dessutom hans autograf. Pukslagaren ser mycket nöjd och belåten ut. Spektaklet fortgår under hela pausen.

När orkestern åter tar ton är det för att framföra Ludwig van Beethovens ouvertyr Coriolan. Det är ett stycke som kräver full koncentration, med långa pauser som leder in i gemensamma nedslag. Och detta återges med en förödande precision. Jag förstår nu vad som håller på att ske. Jag håller på att bli förälskad i Krakóws filharmoniska orkester. Och min kärlek slår ut full blom i andra satsen av Joseph Haydns 94:e symfoni (H. 1/94). Violinen tassar så stilla och tyst, tills resten av orkestern faller in med ett… ja, ett brak, skulle jag säga. Det är kanske första violinen som jag inledningsvis förälskar mig i. Så otroligt samspelta, som om de vore en endaste violin. Men även träblåset förför. Likaså bleckblåset.

Men främst är det ändå beror min nyförälskelse på att Krakóws filharmoniska orkester har en oerhört vacker klang. Alla stämmorna spelar tillsammans. Det låter kanske enkelt, men tror mig när jag säger att orkestrar kan spreta alldeles förskräckligt. Krakóws filharmoniska orkester vågar dessutom spela svagt. De tvingar oss att spetsa våra öron. Och just genom att spela svagt visar de sin enorma skicklighet. Här kan inga misstag gömma sig.

Jag vinglar, berusad av Krakóws filharmoniska orkesterns toner, ner mot vägen, för att bege mig hemåt längs med de oändligt långa lysmaskarna av bilköer som omger staden.


I pausen, strax före småfolket formerat sin kö.