Tag: Fryderyk Chopin

  • Dagens anteckning – 17 mars 2026

    Dagens anteckning – 17 mars 2026

    Läsningstid: 3 minuter

    Den sjuttonde mars 1830, alltså för exakt 195 år sedan, skulle Fryderyk Chopin framföra sin andra pianokonsert för första gången inför en förväntansfull publik. Konserten var en av tre som han skulle ge under detta år, som också skulle bli hans sista tid i Warszawa. Han var redan känd som en ypperlig pianovirtuos, och det var troligen med den konserten som han skulle befästa sin ställning som den främsta bland pianister i Polen. Hans andra pianokonsert är egentligen hans första, men att man kallar den så beror på att den första pianokonserten publicerades före den andra.

    Det finns de som menar att Chopin inspirerades av den jämnåriga sopranen Konstancja Gladkowska till verket, och då särskilt den andra satsen “Larghetto”. Andra framhåller att hans första pianokonsert (som alltså egentligen var den andra) skrevs i som en ömhetsbetygelse till nämnda sopran. Vi lär aldrig få veta med säkerhet om så var fallet, men det man vet är att Chopins sista år i Warszawa präglades av ett häftigt svärmeri för Konstancja Gladkowska.

    Inte mycket är känt om Konstancja Gladkowska barndom, frånsett att hon föddes i Warszawa ungefär fem månader efter Chopin. Hennes far var troligen en byggherre. När hon var 14 år började hon studera sång på Warszawas musikaliska konversatorium, och hon skulle studera där i två år tills hennes far gick bort. Familjen hamnade genast i ekonomiskt trångmål efter hans frånfälle och eftersom modern var föga förtjust i tanken att dottern skulle bli en sångerska som turnerade land och rike runt, och ville tvinga Konstancja att avsluta sina studier. Men på någon väg lyckades Konstancja istället få stöd från staten, vilket gjorde att hon kunde studera vidare.

    Det var också på musikaliska konversatoriet som Chopin fick upp ögonen för Konstancja. Man vet faktiskt inte exakt när de två möttes, men källor anger att det kan ha varit våren 1829. Chopin lär ha blivit upp över öronen förälskad, men mycket tyder på att det dröjde länge innan de två tilltalade varandra. I juli 1830 gjorde Konstancja sitt första stora framträdande, möjligen på Teatr Wielki, och Chopin hastade dit för att få se och höra sin ögonsten. Det blev ingen direkt succé vid debuten, och det finns källor som anger att Chopins känslor för Konstancja svalnade när han läste de usla recensionerna.

    I oktober samma år skulle Chopin ge sin sista konsert på polsk mark. Beslutet att lämna Polen var inte lätt och han hade försökt att förhala det in i det längsta. Men Warszawa hade blivit för litet för hans stora talang. Det var helt enkelt viktigt för honom att få möjlighet att studera för de främsta, samt få framträda på de stora estraderna. Dessutom var det oroliga tider i Warszawa. Missnöjet mot det tsarryska förtrycket pyrde och alla väntade sig ett stort uppror (som också inträffade några dagar efter att han rest). Den sista konserten var därför lika mycket en triumf som den var ett sorgligt avsked. Och på konserten sjöng Konstancja Gladkowska en aria ur Rossinis “La donna del lago”. Inte ett öga lär ha varit torrt.

    Efter att Chopin lämnat Polen höll paret kontakt i ett år, men tappade sedan kontakten. Hon skulle senare gifta sig och enligt vad jag förstår framlevde hon sina dagar i lycklig harmoni långt borta från alla operahus. Konstancja Gladkowska blev 79 år.

    —

    Nedan syns det ena kända porträttet på Konstancja, som tillkom ungefär 1840. Överst i bild syns Chopin som 20-åring

  • Dagens anteckning – 31 januari 2026

    Dagens anteckning – 31 januari 2026

    Läsningstid: 3 minuter

    Boken om den polske violinisten Henryk Wieniawski, som jag nyligen snubblade över på ett antikvariat, faller av någon anledning upp av sig själv på sidan 155. Inklämd mellan två herrar syns en kvinna med blicken fäst på en osynlig punkt utanför bokens kant. Hennes hårt sammanpressade läppar skvallrar inte alls om att hon på sin tid ansågs tillhöra bland de bästa operasångerskor.

    Kvinnan på fotografiet föddes 1819 i Göteborg och fick namnet Henriette. Hennes far var grosshandlare Jacob Nissen och mor hette Sara Meyer och de tillhörde den judiska församlingen i Göteborg. Hemmet präglades av musik och i familjen fanns också halvbrodern Anckel som var sångpedagog i synagogan i Göteborg. Men även den unga Henriette visade prov på musikalisk talang, och hon skulle snart studera sång för kantorn i tyska kyrkan i samma stad.

    Vid en av familjens alla omtalade soaréer fick en genomresande dansk balettmästare med säte i Paris höra Henriette sjunga med sin varma mezzosopran och han blev så betagen att han genast gav sig i kast med att övertala familjen om att hon skulle få studera sång i den franska huvudstaden. Väskorna packades och Henriette flyttade till Paris där hon fick utveckla sin sång hos den kända sångpedagogen Manuel Garcia.

    Det måste ha varit något särdeles fascinerande med Henriettes musikalitet, ty under en soaré i Garcias hem hörde Fryderyk Chopin Henriette sjunga och spela piano. Den store pianisten föreslog på stående fot att han skulle undervisa den begåvade göteborskan i piano. Under denna tid lärde hon också känna sopranen Jenny Lind. De ska vid olika soaréer i Paris ha sjungit tillsammans och gjort stor succé.

    1843 debuterade hon på den italienska teatern i Paris med rollen Adalgisa i Bellinis opera Norma och snart därpå i rollen som Donna Elvira i Mozarts Don Giovanni. Det blev framgång och anbuden att få medverka i flera andra uppsättningar haglade. Men istället gav hon sig ut på turné i Sverige med vännen Jenny Lind, och flera recensenter frågade sig vem som var den skickligaste sångerskan, Lind eller Nissen. Det här var förvisso något år innan Jenny Lind slog igenom internationellt, men det visar ändå på Henriettes färdigheter.

    Åren därpå turnerade Henriette Nissen i Tyskland, Skandinavien och Tsarryssland. Var än hon kom blev det stor publikframgång och lovord från recensenter. Under en konsert på Gewandhaus i Leipzig träffade hon den danske violinisten och tonsättaren Siegfried Saloman. Kärlek uppstod och de gifte sig år 1850. Giftemålet innebar dessvärre att Henriette la karriären som operasångerska på hyllan, men hon lämnade inte sången. Ty snart fick hon anställning vid konversatoriet i S:t Petersburg, där hon blev mycket uppskattad sångpedagog och hon utvecklade dessutom en särskild pedagogisk teknik. Det var också där som hon kom i kontakt med den polske violinisten Henryk Wieniawski, och vilken är förklaringen till att hon återfinns i en bok om honom.

    Även om Henriette verkade som sångpedagog i S:t Petersburg var hon inte bortglömd i Sverige. Den slutsatsen kan man dra av att hon 1870 blev medlem i Kungliga Musikaliska akademien i Stockholm, men hon ska ändå fortsätta att ha den ryska huvudstaden som säte för sin verksamhet som lärare för blivande operasångare. Hon nöjde sig inte med att undervisa utan skulle också sammanställa en lärobok i sångpedagog och som skulle ges ut 1880 i en volym på över 400 sidor. Men när hennes omfångsrika bok publicerades var hon redan bortgången. Hon avled nämligen 1879 i sviterna av en förkylning. Jag har inte lyckats få det bekräftat, men jag tror att hon ligger begravd på judiska begravningsplatsen i Göteborg.

    —-

    I boken om Henryk Wieniawski är hennes förnamn dock felstavat.

  • Dagens anteckning – 21 oktober 2025

    Dagens anteckning – 21 oktober 2025

    Läsningstid: 3 minuter

    Igår avslutades den nittonde upplagan av Chopintävlingen i Warszawa. Under de sena kvällstimmarna stod entusiasterna och väntade till klockan halv tre på natten på juryns besked. När de läste upp sitt beslut lär det gått ett förvånat sus genom publiken. Och det är kanske inte att undra på att det därmed har pågått livliga diskussioner om vinnaren Eric Lu var rätt val av juryn. Med allt det engagemang som tävlingen gett upphov till är det inte mer än naturligt att resultatet skapar debatt. Och eftersom jag älskar konstmusik har jag svårt att inte röras av den iver man debatterar ämnet. Tänk ändå om konstmusik rönte sådan uppståndelse oftare.

    Av de som uttalar sig ser jag många som hellre hade sett till exempel den blott 17 år gamla kinesiskan Tianyao Lyu (det är förresten hennes födelsedag idag), japanskan Shiori Kuwahara, georgiern David Khrikuli eller polacken Piotr Alexewicz som förstapristagare. Det är möjligt att det brusar lika hetsiga debatter varje gång tävlingen avgörs, men jag har i alla fall sett fler kritiska kommentarer, både på sociala medier och i vanlig press, mot Eric Lus vinst än jag sett lovord till hans seger. Och även om det delas ut priser till de andra deltagarna som deltog i de sista omgångarna av tävlingen, så anser många att det är klena tröstpriser.

    Jag har själv inte haft någon favorit under tävlingen, utan tycker att det är oerhört beundransvärt av alla dessa unga pianister att överhuvudtaget klarar av spela under så påfrestande förhållanden. Det är en gåta hur de lyckas hålla nerverna i styr. Men trots det kan jag inte låta bli att fråga mig hur mycket Chopin det verkligen går att finna i någon av dessa utmärkta pianisters framförande, ty det instrument de framför Chopins tonsättningar är något helt annat än det Chopin själv spelade på. Flygeln som vi känner den idag fanns nämligen inte ens på Chopins tid, utan utvecklades under senare delen av 1800-talet, och alltså efter Chopins död (år 1849).

    Så vilken typ av piano spelade Chopin på? Jo, enligt källor ska han ha varit mycket förtjust i pianotillverkaren Ignace Pleyel instrument, vilka Chopin menade hade en fulländad klang. (Här kan ni höra ett smakprov.) Dessa pianon, vars rätta namn är fortepiano, utmärkes av sin mycket mjuka och djupa ton. De är dessutom mycket mindre än dagens flyglar och har en ram av trä istället för metall. Det senare kan tyckas vara en petitess, men det påverkar ljudet i allra högsta grad. Vidare är strängarna inte lika spända som hos dagens flyglar och själva hammaren som slår på strängarna är mindre hos Chopins älsklingspiano. Med andra ord går det inte för sig att spela starkt på ett fortepiano, utan man måste hitta andra sätt än till exempel ett hårt anslag, för att få fram musikens djup och nyanser.

    Man kan förvisso mena att det är alltför insnöat att sitta och önska att pianisterna bara spelade på tidstypiska instrument under Chopintävlingen. Men det vore på sin plats att en del av tävlingen faktiskt viktes åt dem som vill försöka spela Chopins musik så som han ville att den skulle låta. Det är ju mästartonsättaren väl värd.

    Nedan ser ni några bilder på ett polskt fortepiano av pianotillverkaren Auguste Paepke som var verksam i Kraków fram till 1857. Dess klang går säkert inte att jämföra med Pleyels fortepianon, men dess utseende, den smäckra formen och benen med lejontassar, visar definitivt på ett släktskap.

  • Dagens anteckning – 12 oktober 2025

    Dagens anteckning – 12 oktober 2025

    Läsningstid: 3 minuter

    I Deciusparken, i Krakóws utkant, syns Fryderyk Chopin (1810-1849) sträcka ut sina långa och eleganta fingrar. Han sträcker sig efter ett piano, osynligt för oss, ty det finns utanför bild, eller vad man kallar det när något sker utanför en skulpturs infattning. Chopin är i detta fall nämligen en skulptur, och inte en person av kött och blod. Skulpturen är skapad av en lokal storhet, konstnären Bronisław Chromy (1925-2017), som med sin flitiga produktion av stora monument har satt sin prägel på Kraków. Det finns faktiskt nästan inte en stadsdel som inte hyser ett monument skapat av Chromy. Många av skulpturerna har lokal anknytning, men vissa har egentligen ingenting med Kraków att göra, som denna med Chopin.

    För sanningen att säga har Chopin inte särskilt starka band till Kraków, då han tydligen bara besökte staden en endaste gång, den 23 juli 1829. Man vet väldigt lite om hans besök i staden, förutom att det var på genomresa på väg mot Wien. Han ska ha besökt Jagellonska universitetet, kyrkan Heliga Anna, samt att han fick en rundvandring i gamla stan av en vän. Någon konsert finns det inga uppgifter om.

    Men trots att Chopin alltså inte har någon stark koppling till Kraków, så finns det säkert inte en endaste krakowit som just i dagarna inte tänker på Chopin flera gånger om dagen. Och det här är en aktivitet som de dessutom delar med många andra polacker. Orsaken till att tankarna går till Chopin är man just nu arrangerar Chopintävlingen för unga lovande pianister i Warszawa. Första gången tävlingen arrangerades var 1927, och har sedan ägt rum 19 gånger (med årets tävling inräknad) med fem års mellanrum, förutom under andra världskriget. Flera namnkunniga pianister har vunnit tävlingen, eller hamnat på prispallen, så som Martha Argerich, Garrick Ohlsson, Krystian Zimerman, Danyyl Tryfonov för att bara nämna några få. Jag kan bara hitta en svensk som har varit i tävlingarna och det är Viktor Yuandong Mattsson, som deltog 2015. Om jag förstår saken rätt var han dock bara med i uttagningen till att få vara med och tävla, men gick inte vidare.

    I år var det 171 pianister som först fick delta i en uttagning för att få delta i själva tävlingen. Av dem valdes 84 pianister ut för att få delta i första deltävlingen. Från den gick 40 pianister vidare till andra deltävlingen som pågår i skrivande stund. Tredje deltävlingen inleds på torsdag och då kommer det bara vara runt 20 pianister kvar. Finalen, med ungefär tio kvarvarande deltagare, kommer att ske den 18-20 oktober och konserten med de sex vinnarna kommer att hållas den 21-23 oktober.

    Men när tävlingen väl är avslutad, och klaviaturklaffen fällts ner över tangenterna, fortsätter troligen diskussionen om vinnarna. Vann rätt pianister? En del går till och med så långt att de ifrågasätter själva tävlingens existensberättigande, men det tycker i alla fall jag är att gå alldeles för långt. I Polen tycks det nämligen vara så att det diskuteras bara för själva diskussionens skull, alltså mycket långt till den svenska strävan efter konsensus. Sålunda är varje dag i Polen som dagen efter Melodifestivalen i Sverige. Och då förstår ni nog hur pass livligt Chopintävlingen diskuteras.

  • Dagens anteckning – 19 juli 2025

    Dagens anteckning – 19 juli 2025

    Läsningstid: 3 minuter

    Stadens kärna har tagits över av hitresta semesterivrare, som med söliga och oberäkneliga gångarter gör vägen praktiskt taget nästan helt oframkomlig. Och som varje krakowit försöker jag ta mig genom centrum med blixtens hastighet, trots att jag vet att det finns massor av hinder i form av turister som har för avsikt att spärra vägen för just mig. Så var det även ikväll när jag sicksackade mig fram mot mitt jobb. Ja, jag hade nämligen en rendezvous på min arbetsplats med en alldeles speciell herre. Nåja, nu är det inte så att jag särskilt ofta går till Collegium Novums aula, men det var där som mitt möte vankades. Och inte heller var det någon herre jag skulle träffa, utan istället musik av en viss Karol Szymanowski. Det var också för hans skull jag tog mig till kvällens konsert på festivalen för polsk musik.

    Karol Szymanowski skrev sin första stråkkvartett (op 37) år 1917 under en traumatisk och omtumlande tid i hans liv. Hans familj hade tvingats lämna sitt familjegods Tymoszówka (som idag ligger i Ukraina och heter på ukrainska Tymasjivka) sedan ryska revolutionärer och kommunister tagit området i besittning. Familjen hade tagit sin tillflykt till Kropyvnytskyj (då Jelizavetgrad) i centrala Ukraina och Szymanowski försökte genom sin tonsättarkonst bearbeta de upplevelser han hade erfarit under flykten och när han förlorade sitt hem. (Han skulle aldrig återvända till Tymoszówka.) Kvartetten följer egentligen en traditionell form, med sina tre satser, men tonspråket i den är ofta djärvt och nyskapande. Som exempel kan man ta avslutningen i den sista satsen, där varje instrument spelar i olika tonarter, alltså en polytonal teknik. Det här greppet förstärker en orolig och kaotisk känsla, som också måste ha varit något som Szymanowski kände inombords under denna tid.

    Konserten fortsatte med ett för mig nytt stycke, nämligen Constantin Régameys stråkkvartett nr 1 från 1948. Regamey föddes i Kyjiv 1907 och hans familj var polsk-schweizisk. Redan 13 år gamla lämnade han Kyjiv och flyttade till Warszawa, där han senare började studera på universitet för att ta examen i orientalisk filologi. Några år därefter debuterade han som musikkritiker med en essä om Szymanowskis fjärde symfoni. De båda var också mycket nära bekanta. 1945 flyttade Régamey till Lausanne, där han skulle bo fram till sin död 1982.

    Régameys första stråkkvartett är fylld med dissonanser och harmonierna tycks skära av varandra innan de riktigt formas. Precis som Szymanowskis första stråkkvartett är det ett oroligt känsloläge som dominerar, men det hindrar inte att det trots allt är vackert och tilltalande.

    Kvällens sista stycke var Fryderyk Chopins andra pianokonsert (op 21), som ikväll framfördes som en pianokvintett. Jag brukar tycka att inledning ofta känns onödigt tung och otymplig, men med en stråkkvartett i orkesterns ställe föreföll verket mer öppet och vackert skirt, och gav ackompanjemanget dessutom en angenämare karaktär. Nu får jag säkert smäll på fingrarna för den kommentaren, men jag har dessvärre en lite problematisk relation till Chopin, som är en tonsättare jag sällan, och till och med lite motvilligt, lyssnar på. Felet är dock inte alls Chopins, utan kommer sig av att jag för några år sedan överdoserade, ja, rent av missbrukade, Chopin. Men tilläggas bör att jag aldrig har varit på en konsert med Chopins musik som jag inte har uppskattat, och det gäller sålunda även kvällens konsert.

    Musikerna ikväll var den strålande kvartetten Quatuor Sine Nomine som har sin hemvist i Lausanne samt den eminenta pianisten Sylviane Deferne.