viewpoint-east.org

Min ESC-analys: en hyllning till de ukrainska kvinnorna

Category: by sophie engström, gender, krönika, music, Sverige, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Jag tittade inte på Eurovision song contest igår, eller rättare sagt, jag såg poängfördelningen. Orsaken till att jag inte tittade är inte ett utslag av någon elitism. Jag blir riktigt upprymd av tanken på att så många människor tycker att det är så roligt med musik. Det är helt enkelt fantastiskt! Men jag har tyvärr inte längre förmågan att titta på den typen av galaporr. Det roar mig inte. Jag förstår att det gör mig till landsförrädare. ESC är ju en svensk nationalsport. Ja, kanske den enda sporten vi har chans att vinna i. Dessutom är det kanske dubbelt hädiskt. Tillställningen var i Kyjiv, med ett svenskt team som styrde spakarna. Helt enkelt ett svensk-ukrainskt samarbetsprojekt. Men inte ens det kunde locka mig till TV-soffan.

Igår gjorde jag ändå som jag så ofta gör vid ESC-tider, jag följde det på Facebook och Twitter fram till att jag trodde att det var säkert att logga på Youtube. Jag hade planerat att jag skulle komma lagom till den där obskyra telefonleken, som inkluderar tidsfördröjningar, språkförvirring och inte alltför sällan riktiga klavertramp. Men jag kom in för tidigt.

Jag lyckades till min fasa, och lite glädje, få höra vimsiga Verka, samt bli tvingad att se någon lustigkurres bakdel. Just det senare kunde jag gott vara utan. Så roligt är det inte med rumpor. Lustigkurren håller nog inte med mig.

Men just som jag trodde jag skulle avlida av tristess äntrade Onuka scenen. Deras inslag visade just på det Ukraina jag älskar. Det där kreativa och kaxiga Ukraina. Den delen av Ukraina som ofta fylls av extremt begåvade och självständiga kvinnor. Kvinnor som vågar. Och gör. Det här står i klar kontrast till bilden av ukrainskorna som semiprostituerade livegna. En bild som tyvärr ofta tittar fram mellan orden på annars normalbegåvade svenskar. Det är nämligen bara en bild som inte alls korresponderar med verkligheten. De tre nissarna som var programledare visade egentligen bara på en avsaknad av kunskap, som dröjer sig kvar i Ukraina, och det är avsaknaden av kunskap om kvinnornas enormt betydelsefulla ställning på den ukrainska kulturscenen.

Jag upplever det ändå som ett gott omen, att de tre mellanakten framfördes av kvinnor. Visserligen tre mycket olika kvinnor, men de dominerar inom sina egna genrer.

Lyssna nu till Onuka. Det här är bortom mainstream eller ESC för den delen. Och bortom bilden av ukrainskorna som passiva, viljelösa offer. Ukrainskorna är, och förblir, Europas egentliga hjältar. De leve!

Share

Bach gör världen vackrare

Category: by sophie engström, music
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Egentligen är jag alldeles för knäsvag för att skriva någonting. Och med största sannolikhet blir det inte heller något vettigt forumerat. Men just eftersom jag är så rörd, måste jag bara skriva några rader.

Ikväll spelade fenomenala INSO-Lviv Matteuspassionen av J.S Bach. Jag undrar om jag vid någon tidigare konsert hört konserten i sin helhet. Om jag nu möjligtvis gjort det tidigare, så har jag då inte förstått hur brilliant det är. Jag har ju givetvis hört inspelningar, men det är en sak att höra en inspelning, men att vara med i samma rum, i samma dimension, som musikerna och sångarna är något helt annat.

Tenoren Martin Lattke var så exakt. Inte en ton svävade osäkert. Varje andetag och ton satt med sådan imponerade precision. Samtidigt lyckades han förmedla berättelsen om Jesus lidande med stor inlevelse. Kvällens Jesus förmedlades av Volodymyr Andrusjtjak. Mycket skicklig, men jag saknade den riktigt djupa mansrösten. Jag antar att det kommer med åren. Mezzosopranen Tetanja Vakhnovska har jag hört tidigare och hon har en underbar röst. Varm, stark och med mycket känsla. Jag brukar dock inte vara förtjust i sopraner, men kvällens solist, Steffi Lehmann, har ett uttryck i rösten jag verkligen uppskattar. Hon lägger mer emfas i känslorna än i de höga tonerna. Det gör att det känns som om hon svävar fram. Dirigent ikväll var Reinhard Seehafer. Jag kan bara buga mig djupt för hans säkra vägvisning genom Bachs tankar.

Men vi ska inte glömma kören, eller körerna. Matteuspassionen ÄR körerna. Det är de som verkligen skapar det där musikaliska rummet. Det är också fantastiskt att se att de unga pojkarna i Lvivs manskör Dudaryk klarar av detta mandomsprov på nästan tre timmar. Utan att tappa koncentrationen. Det är också alltid mycket trevligt när vi gästas av Lublins stolthet, Lutnia Lubelska. Ja, jag utgår ifrån att Lublins​invånare är stolta över en så skicklig kör. Det förefaller som om varje sångare i den kören är en solist!

Men alla dessa deltagare i kvällens konsert hade stått sig slätt utan en så underbar komposition. Vi ska vara tacksamma att mänskligheten inte är helt senil, utan har vett att minnas och bevara J.S Bachs verk. Utan hans musik vore världen en mycket fulare plats.

Share

Bättre sent än aldrig 

Category: by sophie engström, music
Tags:

(Läsningstid: 2 minuter)

Om Lvivs Bachmaraton

Det finns dagar i livet som gör att livet tar en annan inriktning. Det händer väl inte så ofta. Men så var det för mig lördagen den 21 mars 2015.

Jag skrev aldrig om den dagen. Kanske berodde det på att jag var överväldigad. Eller så var det bara så att jag trodde att ingen skulle tycka att det vore lika omvälvande som jag uppfattade det. Förklaringarna kan vara många, men inga som är goda nog. Det  hindrar mig dock inte från att råda bot på det nu.

Den 21 mars 2015 var nämligen dagen för Lvivs Bachmaraton. Ett dygn med bara J.S. Bach. 

Före den dagen hade jag givetvis lyssnat en del på Bach. Jag är ju ändå dotter till två musiker. Men det var efter den dagen som Bach på allvar blev min följeslagare. Det finns, enligt mig, ingen sinnesstämning som inte passar Bach. Är du glad, lyssna på Bach. Är du stressad, lyssna på Bach. Är du rådvill, lyssna på Bach. Är du bara less på att förväntas ha några emotioner, lyssna på Bach. 

När jag tänker tillbaka på den där dagen blir jag lika glad som när jag tänker på Busk. Då förstår ni nog vilken betydelse den dagen hade för mig.

Jag är evigt tacksam för att de fanns de som kämpade för att genomföra dagen. Jag känner tacksamhet till alla arrangörer. Alla volontärer. Alla eldsjälar. Alla musiker. Ni förändrade något inom mig. Ni öppnade en dörr inom mig, till något som visserligen funnits där i mitt liv tidigare, men som jag inte förstått att uppskatta.

För det är jag er evigt tacksam.

Share

En stjärna på hemmaplan 

Category: by sophie engström, music
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Oksana Lyniv. Det är möjligt att det namnet inte är känt i stugorna i Sverige, men det är bara en tidsfråga innan ni alla vet vem hon är. Hon är nämligen något så ovanligt som en kvinnlig stjärndirigent.

Oksana Lyniv föddes i Brody, som ligger några mil nordost om Lviv. Hennes far är känd i trakten och leder en mycket uppskattad kör. Så egentligen är det var kanske inte så underligt att hennes yrkesval föll just på dirigentyrket. Och det är tur för oss nu levande att hon tog det beslutet.

Jag ska villigt medge att jag inte hade större förväntningar på kvällens konsert än jag brukar ha. Men redan vid hennes första slag insåg jag hur fel jag hade. Det är nämligen så att man mycket väl kan höra en dirigent. Även trots att orkestern i fråga inte riktigt kan fylla den kostym hon erbjuder. Nu ska ingen skugga falla på kvällens orkester, INSO Lviv. De är en orkester som går från klarhet till klarhet. Men rymden fanns inte riktigt där. Det var som om de var rädda för att följa med Lynivs anslag.

Jag undrar om inte kvällens konsert kommer att gå till historien som en av de mer välbesökta på Lvivs filharmoni. Det fanns inte en enda sittplats kvar till oss abonnenter. Det betydde att vi stod i trippla rader. Packade som på en marshutka. Det här innebar att klangen och ljudet svaldes av våra kroppshyddor. Franz Liszts Faust är ett stycke som kräver ett luftrum. Så att tonerna kan färdas. Det klarade de inte ikväll.

Sedan har jag väl ett och annat att säga om konferencieren, och jag fick en känsla av att Oksana Lyniv skulle kunna falla in i min skepticism. Men jag väljer ändå att inte berör det mer än att säga att var man har sin plats, och bara för att man är helt rätt på den plats, betyder det inte att man funderar på alla.

Men avslutningsvis vill jag poängtera att Oksana Lyniv är en starkt lysande stjärna. Ett exempel på att kvinnor kan. Och det ofta så utomordentligt bra! Ser bara på videon och förundras över hennes slag. En konst i sig!

Oksana Lyniv (vid slottet Pidhirshi, skulle jag tro). 

Share

Lvivs Mozart 

Category: by sophie engström, music
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Ikväll var det åter dags för Mozart. Men denna gång fick vi lyssna till den mindre kända Mozart, Franz Xavier Mozart. Yngsta sonen till den store Amadeus. Egentligen är det inte så konstigt att han spelas just här i Lviv. Han bodde nämligen större delen av sitt liv i Lviv och trakterna här omkring. Jag har tidigare skrivit om honom

På kvällens repertoar stod två pianokonserter av Franz Xavier Mozart. Den första konsetern framfördes med bravur av kvällens solist, Olga Zdorenko. Zdorenko bor i Italien, men som har ukrainska rötter, vilket givetvis hörs på namnet. 

Det var dock den andra pianokonserten som intresserade mest. Extremt svårspelat, tycktes det mig, med halsbrytande stilbyten som inte kan varit enkla att leda. Som brukligt klarade dirigenten Ivan Ostapovytj detta galant. Orkestern gjorde också en mycket stark insats, men ibland försvann den bakom flygeln. Detta främst för att Collegium Musicum är en liten ensemble.

Ovanstående ska dock inte läsas som kritik, utan kan lika gärna bero på mitt eget val av placering i konsertsalen. Jag hade nämligen valt att sätta mig exakt i flygelns ljudkorridor.

En tanke som slog mig under konserten var om Franz Xavier Mozarts verk någon gång spelats i Sverige. Det vore väldigt roligt om någon av mina läsare kunna berätta om så är fallet. Mamma och pappa, vad säger ni? Är det vanligt att hans verk spelas någon annanstans än här i Lviv?

Nedan kan ni lyssna till en annan inspelning av den fina pianokonserten som spelades ikväll.

Share

En träff med Mozart 

Category: by sophie engström, music
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

​När jag var så där 8-9 år, fick jag en present av någon av mina föräldrar. Det var en inspelning av Trollflöjten av Mozart. Jag var som trollbunden. Dess musikaliska vindilar passade mitt intellekt helt. Min favorit var arian Nattens drottning. Den var så våldsamt nervkittlande, hemsk och vacker på en och samma gång. Jag kunde inte förstå varför inte Papageno kunde få ihop det med henne istället. Hon var ju så dramatisk och härlig, tyckte mitt barnasinne.

Det har ju verkligen gått en tid sedan dess, men min fascination för Nattens drottning kanske säger en del om mitt musikaliska sinne som vuxen. Jag föredrar fortfarande dramatik och mystik. Jag har därför aldrig återvänt några längre stunder till Mozart. Inte för att jag tycker illa om hans kompositioner, utan eftersom jag förknippar honom med ett annat jag. En liten flicka på skånska slätten.

Ikväll gjorde jag dock en Mozartutflykt. Collegium Musicum spelade Violinkonsert nr 4 i D-dur, Adagio och Rondo för violin och orkester tillsammans med solisten Markijan Melnytjenko (Australien) samt Symfoni nr 25.

Det var just i den sistnämnda jag fick mitt lystmäte för dramatisk och mystik tillgodosett. Dirigenten Ivan Ostapovytj har, sedan jag hört honom senast, fått ett fantastiskt anslag, som lyfter musikerna och musiken.

Allt som allt var det en fin konsert och Collegium Musicum är på väg att utvecklas till  att bli en mycket fin ensemble. Lviv kan glädjas åt att ha ett så engagerat sällskap i stan.

Och nästa träff med Mozart blir redan den 7 februari.

Share

Med hjälp av Liszt och Messiaen

Category: by sophie engström, music
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

En kväll som denna är det kanske svårt att fokusera på något annat än en viss person med en höbal på huvudet. Ja, vi vet nog alla vem jag syftar på. 

Men jag har i alla fall lyckats. Givetvis med hjälp av musik, och det var helt Collegium Musicum och de två pianisterna Svitlana Pozdnycheva och Anastasia Bojko förtjänst. 

Temat för kvällen var jul. Inte alls konstigt, ty vi är mitt i trettonhelgen här i Lviv.

På programmet stod J.S Bach, Bartok men det var Franz Liszts Weinachtsbaum samt Oliver Messiaen Jag sover, men mitt hjärta sover inte och Jul (Я сплю, та серце моє не засинає, Різдво) ur 20 stycken om Jesus som grep tag och slutligen slungade mitt ut ur samtiden. In i kärlekens och skönhetens oändlighet. 

Det är uppenbarligen omöjligt att med ord beskriva den lättnad som breder ut sig i sinnet när man hör musik som denna. Dessutom framförd med bravur.

Inte ens en halmgubbe i Washington kan skrämma mig ikväll. Jag är i Liszts och Messiaens välsignade beskydd.

Share

%d bloggers like this: