viewpoint-east.org

Partitur och trädgård

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika, music
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

“Det är bara jag som förstår sig på dem”, säger tonsättaren Krzysztof Penderecki, och kikar lite gäckande rakt förbi kamerans sökare. Vi sitter i källaren till Pałac Zbaraskich (i folkmun Potockipalatset) på Rynek główny i Kraków, där galleriet Bunkier just nu huserar emedan deras egentliga boning renoveras. Den pågående utställningen, Partytura i ogród (Partitur och trädgård) handlar om Krzysztof Pendereckis säregna intresse för sin trädgård, och hans egensinniga sätt att ta sig an en ny tonsättning.

Tonsättaren Krzysztof Penderecki (1933-2020) gick bort förra våren, till musikvärldens, och alla krakowiters, stora bestörtning. Efter sig lämnade han en 60 års lång produktion, med över 160 verk. Verken har ett brett spektrum, med flera olika kompositionsstilar och genrer. Han skrev flera symfonier, operor, solokonserter, körverk med religiösa texter, samt kammarmusik. Under inledningen av sin bana som tonsättare lät han sig påverkas av avantgardistiska tonsättare från det fria Europa. Han själv bodde ju i Polen, där socialistisk realism var en dogm. Men i och med att han flyttade till USA, förändrades hans sätt att se på tonsättarrollen. Han har sedermera förkunnat att han ansåg att avantgardistisk musik är mer destruktiv än konstruktiv. Under sin tid i USA gick han över till att komponera i mer klassisk stil, där han inte var främmande att använda exempelvis Johann Sebastian Bach tonspråk. Bland hans mest kända kompositioner återfinns Tren Ofiarom Hiroszimy (Elegi till Hiroshimas offer) från 1961, som han dessutom tilldelades ett pris för av UNESCO.

På utställningen finner vi också ett partitur till ovannämnda verk. Men det är inte ett regelrätt partitur vi får se, utan något som Krzysztof Penderecki kallade för prepartytury, alltså förpartitur. Det är just de här som Penderecki talade om på filmen vi såg inledningsvis, där han menade att ingen annan än han kan läsa och förstå dem. Några av dessa förpartitur använde han för att snabbt skissa en uppkommen idé. Därefter satte han sig för att komponera enligt kotym. Men i vissa fall kunde det, enligt Penderecki, gå flera år mellan förpartituret och det färdigställda verket. Som betraktare, med enkom rudimentära kunskaper i tonsättarkonsten, öppnar sig en särdeles intressant värld av toner, klanger och tankar.

Den andra delen av utställningen visar fotografier från hans trädgård, eller kanske rättare sagt, park, som omsluter den mindre herrgård i Lusławice (utanför Tarnów). Huset i Lusławice köpte Penderecki och hans fru på 1970-talet, och då var det ett ruckel. De har tillsammans byggt upp både boningshus och park. (Penderecki hade även ett hus i Kraków.) Det är en enorm park, sammanlagt 30 hektar, var av 15 hektar är planterad med över 2000 olika sorters träd, buskar och blommor. Genom parken löper stigar, som tillsammans utgör 3 kilometer. Den är i både fransk och engelsk stil, och här finns en enorm labyrint som är skapad med utgångspunkt från en labyrint från 1200-talet som Penderecki själv fanns i en bok från den tiden. Penderecki intention med parken var att arrangera den som en symfoni. Det är ett oerhört tilltalande projekt, men inte helt transparent för den som varken förstår sig på trädgårdsarbete eller hur tonsättningar kommer till världen. Kanske lämnas lite väl mycket över till betraktarens fantasi. På en plats hänger en lista med olika fantasifulla namn. Är det namn på växter, eller titlar till några slagdängor som Penderecki aldrig hade tid att skriva? Om det får besökaren ingen förvissning om.

Bilden klarnar dock, när man ser den intervju med tonsättaren själv som förevisas i innersta rummet. Här får vi se honom som trädgårdsarkitekten Penderecki, och han gör sig väl i rollen. Han går runt i sin park och sätter sina undersåtar i arbete. Nästan som en riktig godsherre! Men egentligen är det tonsättaren vi ser, när denne flyttar runt harmonierna, intervallerna mellan stämmorna, samt deras placering.

I den sista delen av utställningen skymtar den lekfulle Penderecki fram. I en serie fotografier från 1976, får vi se hur Salvador Dali kommer på besök till Penderecki. Men det är inte den riktiga Dali vi ser, utan en skådespelare utklädd i bästa surrealistiska utstyrsel. På fotografierna får vi se en performance som deltagarna satte upp, med Dali och Penderecki i dess absoluta centrum. Upprinnelsen till denna performance var ett möte Penderecki hade med Dali några år tidigare. Från det föddes tanken att bjuda in den store konstnären, men eftersom det inte gick att realiseras, arrangerade man alltså istället en performance.

När man lämnar Bunkiers galleri känner man nästan som att man förärats en liten hemlig och väldigt privat del av Penderecki. Det hela känns mycket intimt och väldigt privilegierat. Och trots att han aldrig skulle tro det, är det nog så att en och annan besökare kan höra några satser ur ett stycke. Om denna dock hör det samma som Penderecki gjorde, är dock förhållandevis ovisst.


Elegi till Hiroshimas offer till vänster.

Utställningen på Bunkiers galleri pågår till september 2021.

Borttappad i Paris

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Historia, Kåseri, Konst, krönika, music, poland
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

20 december 2020
Dagens polska affisch
Ruch Muzyczny, no. 13 (19 June 1977)
Okänd
1977

Dagens polska affisch är inte en affisch, som ni nog förstår, utan ett omslag till en tidskrift. Ruch muzyczny (Musikalisk rörelse) är Polens mest ansedda, och därtill äldsta tidskriften om musik. De skriver nästan uteslutande om konstmusik, med några få undantag.

Tidskriften kom ut första gången 1857, och deras ansvariga utgivare hette Józef Sikorski. Han gjorde sig bland annat känd som en av de första som tecknade Fryderyk Chopins liv. Men av oklara omständigheter upphörde utgivningen av tidskriften redan 1861.

Det skulle dröja enda fram till andra världskrigets slut innan den nådde tryckpressarna igen, och då i Kraków. Här gavs den ut fram till 1949, innan redaktören flyttade till Warszawa.

1967 skulle musikvetaren Tadeusz Kaczyński vara den första polacken inom sitt skrå att intervjua tonsättaren Aleksander Tansman. Tansman hade fram till dess behandlats ganska styvmoderligt av sina tidigare landsmän. Han föddes 1897 i Łódź, i en assimilerad judisk familj, och i hemmet talades det polska och franska, då hela familjen var frankofiler. Det var därför inte så märkvärdigt att han 1919 flyttade till Paris, där han bodde fram till sin död 1986.

Redan under mellankrigstiden rönte Tansman stor framgång i Europa. Han var en av de tongivande inom nyklassicistisk stil, en inriktning som även hyste tonsättare som exempelvis Igor Stravinskij, Darius Milhaud och Francis Poulenc. Det finns de som menar att det var Tansman som, brevid Karol Szymanowski, förde in polsk folkmusik till det moderna 1900-tals tonspråket. Utöver sina tonsättningar gjorde han sig också känd som författare, då han gav ut en omtalad biografi över Igor Stravinskij.

Tansman lämnade alltså Polen 1919, men han såg sig alltid som polack. Tyvärr visade de polska musikkritikerna och konserthusen föga intresse för honom. Detta sårade honom djupt, och ledde till att han 1938 ansökte om franskt medborgarskap. Men han slutade aldrig att drömma om Polen, och 1967 kunde han alltså återvända. Tio år senare gjorde Ruch muzyczny ett temanummer om Tansman (som är dagens affisch).

Tansman blev snabbt en omtalad tonsättare i Polen, och hans verk uppfördes allt oftare. Men trots att han under sin livstid fick viss upprättelse är han fortfarande förvånansvärt okänd i Polen, och spelas inte lika ofta som hans fantastiska verk förtjänar. Lyssna bara till hans fantasieggande balett Sextour från 1923.

I Harnaś rövarkula

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, hutsuls, Kåseri, Konst, krönika, music, poland
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

11 december 2020
Dagens polska affisch
Harnasie
Zdzisław Czermański
1936

Nej, vi får nog ta och stanna kvar lite i Tatrabergen, bergsluft är ju bra för lungorna, vilka har varit ett tema för året. Och låt oss stanna kvar i musikens värld. Det kommer nog göra oss gott. Men idag ska vi ge oss i slang med riktiga förbrytare.

Mellan åren 1923 och 1931 skrev Karol Szymanowski baletten Harnasie (op 55). Baletten kom till efter Szymanowskis första besök i Zakopane, en plats han senare skulle bosätta sig på. Harnasie utspelar sig alltså i Tatrabergen, och handlar om hur en ung flicka blir kidnappad av en av Karpaternas gängledare, Harnaś, och hans rövargäng, Harnasie.

Baletten består av två akter, med tre scener och den har egentligen bara tre karaktärer: banditen, den bortrövade flickan och en fåraherde. I den första scenen kommer fåraherden med sina får. Vi kan höra det tydligt i musiken. Här möter också flickan på Harnaś. I den andra scenen rövas flickan bort på sitt bröllop. I denna scen finns en underbar dryckesscen, vars toner nästan leder tankarna till huzulerna. Den sista scenen utspelar sig i rövarkulan.

Tonspråket är starkt narrativt genom hela baletten, och det är lätt att uppbringa bilderna i sitt inre, och inslagen av folkmusik hörs också mycket tydligare än de gör i exempelvis Halka, som vi bekantade oss med igår. Förutom orkestern finns här en kör, samt en solostämma för tenor. Baletten beskrivs som en pantomim-balett, vad det innebär är tyvärr höljt i dunkel för undertecknad, men det troliga är väl att sångarna är dansarnas röster. Trots att det är lätt att föreställa sig vad som pågår i handlingen, hade det ju varit trevligt att få se den. Men det går tyvärr inte att spåra någon hel uppsättning av baletten på våra digitala tjänster, men ändock i konsertant framförande.

Baletten uppfördes också första gången konsertant i Warszawa 1929, men troligen var inte Szymanowski helt nöjd, ty en ny version sattes upp två år senare i Prag. Det var också den versionen som fick premiär första gången 1936 i Paris. Dagens polska affisch kommer från den uppsättningen. Den som gestaltade Harnaś då var Serge Lifar, och det är också han som syns på affischen. Lifar var en ukrainsk dansare som skulle dominera den franska dansscenen under flera decennier. Han föddes i Kyjiv, men tillbringade hela sitt yrkesverksamma liv i Frankrike. Det innebär dock inte att han inte älskade sitt hemland. Han lär ha sagt att Paris må vara vackert, men inte lika vackert som Kyjiv med floden Dnepr.

Men nu råkade vi ju hamna väldigt långt bort från Karpaterna.

Berömd Halka

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Historia, Kåseri, krönika, music, poland
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

10 december 2020
Dagens polska affisch
Gdybym rannym słonkiem. Halka
Okänd
1895

Låt oss stanna kvar i musikens värld. Som nämndes i gårdagens lucka, hade Stanisław Moniuszkos opera Halka premiär 1848, närmare bestämt den första januari i Vilnius. Fast det är egentligen inte riktigt sant, ty det var ett konsertant framförande (alltså, den framfördes som en konsert). Det skulle dröja ytterligare tio år innan den sattes upp som opera i Warszawa.

Halka tillhör ett av de viktigaste verken av Stanisław Moniuszko, och är kanske en av de viktigaste bland polska operor. Det beror på flera ting, men en viktig aspekt var att operan provocerade de styrande i Tsarryssland. Operan tillkom ju under den tid som Polen var delat i tre delar, och det var även en tid då det polska upproret mot olika härskare tilltog. Librettot skrevs av poeten Włodzimierz Wolski. Han beskrivs som radikal och deltog långt senare i januariupproret (1863-1864) mot den ryska överhögheten.

Operan genomsyras av polska särdrag. Både den polska adeln (szlachta) och goralerna skildras. Här finns element från polsk folkmusik, om än något romantiserat och förfinat. Operan stärkte polackernas självkänsla och blev omedelbart mycket populär.

Handling utgår från en kärlekshistoria mellan den unga Halka, som är goral, och adelsmannen Janusz. Han väljer ändå slutligen att trolova sig med en av sina egna, och lämnar Halka i bedrövelse. Först planerar hon att mörda Janusz och hans trolovade när de ska gifta sig, men hon överrumplas av vankelmod och kastar sig i floden istället. Därmed går hon samma öde till mötes som många andra kvinnliga karaktärer i operor.

En av de mest kända och vackraste ariorna i Halka är “Gdybym rannym słonkiem“, vilket undertecknad helst vill översätta med “om jag vore vid gryningen”, men det är möjligen helt fel. Dagens polska affisch är från 1895, och är egentligen omslaget till noterna till ovannämnda aria. Kvinnan ni ser på omslaget är sopranen Janina Korolewicz, som förövrigt inledde sin karriär i Lviv i rollen som Hanna i Straszny dwór (Den hemsökta herrgården), en annan mycket känd opera av Stanisław Moniuszko.

Men hur ljuder då Halka? Jo, här kan ni lyssna till en uppsättning från Wien. Men bry er inte om vad P2 skriver om när operan först uppfördes, ty det är alldeles uppåt väggarna.

En dans med Juliusz

Category: by sophie engström, Historia, Kåseri, Konst, krönika, music, poland
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

9 december 2020
Dagens polska affisch
Warsaw quintet
Juliusz Zarębski Piano quintet in G minor op 34
Okänd
Möjligen 1963

Låt oss stanna bland de olyckliga som drabbats av tuberkulos. Dagens polska affisch är tillägnad en sådan person, och egentligen är det inte alls en affisch, utan ett skivomslag till en inspelning av Juliusz Zarębskis fantastiska pianokvintett i g-moll (op 34).

Juliusz Zarębski borde tillhöra de mest kända av Polens tonsättare. Hans namn borde nämnas i samband med Fryderyk Chopin, eller i samma veva som någon nämner Stanisław Moniuszko. Ty det är något som den gode Juliusz Zarębski förtjänar.

Juliusz Zarębski föddes 1854 i Żytomierz, som idag kallas Zjytomyr och ligger i nordvästra Ukraina. 44 år efter att Chopin gått bort i (trolig) tuberkulos, och ungefär fyra år efter att Stanisław Moniuszko hade premiär på sin opera Halka. Juliusz föddes i en adlig släkt. Hans mor verkade som pianolärare, så det var inte särskilt märkvärdigt att sonen började studera piano tillsammans med henne.

16 år gammal blev han antagen till musikaliska konservatoriet i Wien där han visade prov på en exceptionell begåvning och avslutade sin utbildning efter bara två år. Juliusz erhöll flera priser och medaljer för sin talang, men nöjde sig inte med det, utan begav sig till St Petersburg för att studera vidare. Det musikaliska klimatet i Tsarrysslands huvudstad skulle dock inte passa Juliusz, så han åkte till Franz Liszt i Rom, och började studera för honom. Liszt blev mycket förtjust i den unge tonsättaren och pianisten.

1875 började Juliusz Zarębski undervisa i piano, precis som sin mor. Det var så han träffade sin blivande fru, Johanna Wenzel, pianist och tillika elev till Franz Liszt. Fyra år senare tog Juliusz Zarębskis karriär fart. Han blev anställd på Brussels konservatorium, och hade flera omtalade konserter med egna verk. Franz Liszt ska enligt musikvetaren Marek Wieroński ha skrivit om Zarębskis tonsättningar, att de tillhörde de mest underbara och värdefulla verk bland 1880-tals musik.

Juliusz Zarębskis pianokvintett i g-moll op 34 kan räknas till hans finaste verk. Det är också modigt för sin tid, med heltonsskalor som för tankarna till impressionisterna Maurice Ravel eller Claude Debussy (vilka ännu var väldigt unga då Zarębski skrev kvintetten). Kvintetten består av fyra satser. I Allegro, II Adagio, III Scherzo. Presto och slutligen IV Finale. Presto. Redan i första satsen hör man tydligt element från folkmusik. Den är nästan dansant till sin karaktär, men bedarrar och tycks sorgset fråga oss hur man kan uppbringa glädje och ork för dans. Nästa sekund byter satsen skepnad och brister ut i förryckt dans innan den avslutas. Det andra satsen korrespondens med första, men är mer eftertänksam och trevande. Det råder en förstämning över satsen. En oro. En sorg. Något som håller tillbaka oss. Men här finns också en rastlöshet som leder oss in i tredje satsen. Nu tar vi fart igen ut på dansgolvet. Vi har kraft, mod, och till och med lite humor. Vi glider fram tillsammans med Juliusz Zarębski. Sista satsen börjar där den tredje slutade. Satsen är ljus, men här finner vi ändå skärvor av den oro och förstämning vi fann i andra satsen, samt den förryckta dansen vi fann i den första. Slutligen dansar vi ut med Juliusz Zarębski, och gör en storslagen sorti.

Pianokvintett var det sista Juliusz Zarębski skrev innan tuberkulosen besegrade honom. Han dog 1885 i sin födelsestad, blott 31 år gammal. Kvintetten glömdes bort, och uruppfördes först 1931. Kanske kan det förklara varför den, och Juliusz Zarębski, aldrig fått sin rättmätiga plats inom den polska musikhistorien. Men om man en gång hört pianokvintetten lär man aldrig glömma den. I alla fall lär det bli så för undertecknad, som hyser djup tacksamhet till Polish music experience som framförde detta stycke för en tid sedan. Ett framförande ni kan se och höra här. (Konserten innehåller även två andra stycken, ett nyskrivet av Andrzej Karałów, samt ett stycke av Alexander Tansman.) Mitt liv kommer nog aldrig bli sig riktigt likt efter att ha mött Juliusz Zarębski. Och i synnerhet hans pianokvintett i g-moll, op 34.

Tonsatt motstånd – Vita rosen i Kraków

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, music, poland
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Vi trevar oss in i lokalens halvdunkel. Stämningen är förväntansfull, men även något dämpad. Ty det vi valt att skåda är ett framförande av operan Weiße rose signerad Udo Zimmermann på Krakóws operafestival Opera rara.

Berättelsen om Vita rosen, och om syskonen Sophie och Hans Scholl, behöver nog inte någon närmare presentation. De flesta av er har någon gång mött skildringar om de unga syskonen som protesterade mot nazisternas våld, vilket ledde till att de två avrättades.

Udo Zimmermanns opera om de två syskonen är dock kanske mindre känd för en svensk publik. Operan finns i två upplagor. Den första hade premiär den sjuttonde juni 1967. Dess narrativ var då klassiskt, vilket innebär att berättelsen löpte från det att syskonen fick idén till sitt upprop till deras avrättning.

1986 skrev Udo Zimmermann en kammaropera, och den fick inte ett lika ordinärt narrativ. Åskådarna kastas fram och tillbaka i handlingen, och avslutningen är mindre slutet. Sophie och Hans Scholl förefaller nästan gå segrande ur berättelsen. Deras röster, och tolkning av verkligheten, besegrar den nazistiska ideologin. Avslutningen är, trots sin dystra upptakt, därför hoppfull.

Tonsättningen är klaustrofobisk, och varje ton värker och skaver. Klara och precisa nedslag, kantiga och kalla, driver fram berättelsen. Och det är musikerna som är den stora behållningen. Jag kommer på mig själv med att inte studera det som händer på scenen, enär min blick fastnar på musikernas samspel eller utsatta solon. Ensemblen Sinfonie Orchester Biel Solothurn, från Schweiz, handskas med operan både varsamt och resulut i samma andetag. Det är främst deras prestation som gör operan hörvärd och intressant.

Att det förhåller sig beror på hur operan är sammansatt. Emedan musikerna får färdas mellan flera olika tonklanger och emotioner, tampas de två briljanta sångarna med förhållandevis toftiga stämmor. Deras uttryck, eller röstläge, förändras endast minimalt under den 70 minuter långa operan. Det är troligt att Udo Zimmermanns avsikt är att förmedla tvång och förtryck genom detta förfarande. Det lyckas visserligen, men resultatet blir att sången kan uppfattas som uttryckslös. I synnerhet i en jämförelse med de levande och varierade uttryck som ålagts musikerna. Det hela ger en känsla av dissonans, tyvärr på bekostnad av helhetsintrycket.

Lika så är jag ytterst tveksam till att förflytta berättelser som dessa till en slags nutid. Gympadojor och jeans och luvtröjor i all ära, men vad försöker man säga oss betraktare, när man fråntar oss möjligheten att koppla iscensättningen med de faktiska omständigheterna? Jag är inte säker på att jag är enig med regissören om att det tillför något väsentligt för förståelsen. Vilket förtryck slåss de mot? Varför syns inga nazister? Och vem är det som sätts i godsvagnar och sänds mot sin död? Operan speglar sin tid, då ord som judar och nazister inte var accepterat att använda. Men det tvingar ju inte dagens scenografer att sudda ut minnet av dessa, vilket blir konsekvensen.

Men misstolka mig nu inte, genom att tro att jag är missnöjd med framförandet av Weiße rose på Opera rara. Faktum är att jag ledigt kan tillstå att det här framförandet tillhör en av de mest utmanande och spännande operor jag någonsin upplevt på en scen. Och jag gläds främst åt att man inte gömt de utmärkta musikerna i något mörkt och onåbart orkesterdike. Musikerna sitter rakt framför näsan på oss åskådare, och vi kan med stor behållning följa varje ton och rörelse i deras framställning. Opera rara har därmed gjort ett alldeles ypperligt val av lokal för denna föreställning. En lokal, Małopolski ogród Sztuki, som inte vanligtvis huserar just operor.

Festivalen Opera rara har nämligen flera olika scener under de tre veckor som festivalen pågår. Och man har i år, festivalens elfte år, ett program som spänner över flera sekel. Det är första året som man har inslag av samtidsmusik. Betoningen har tidigare legat på bland annat barocken. Ambitionen med festivalen är förövrigt beundransvärd. Man vill genom den bredda Krakóws kulturliv, både i ett nationellt och internationellt perspektiv. Vilket man genom sitt engagemang verkligen tycks göra. I synnerhet med så modiga initiativ som framförandet av operan Weiße Rose.


Fotograf: Dufaj
Bilden är lånad från Opera raras Facebooksida.

Svält

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Historia, Kåseri, krönika, music, poland
Tags: , , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

21 december 2019
Dagens polska affisch
Głód (Svält)
Av Bronisław Zelek
År 1967

Kanske är det märkligt att skriva om svält, så här inför årets största frosseri i mat. Men jag tyckte ändå att det kan vara ganska passande, enär vi vid denna årstid kanske bör tänka lite extra på dem som inte har det lika förspänt som vi har det.

Dagens affisch är för filmen Svält som hade premiär 1966 med Per Oscarsson i huvudrollen. Enligt uppgift ska Oscarsson ha utsatt sig själv för svält för att se smalare och mer härjad ut inför inspelningen av filmen. Nu var ju Oscarsson ganska smal ändå, men han uppnådde dock sitt mål att vara trovärdig, ty han tilldelades priset för bästa manliga huvudroll på Cannes filmfestival.

Filmen var faktiskt det första filmsamarbetet mellan de skandinaviska länderna. Filmen spelades in i Oslo, regisserades av en dansk och hade alltså en svensk skådespelare som spelade huvudrollen.

Men det finns även ett polskt inslag. Krzysztof Komeda skrev filmmusiken till denna film. Och det var ju ett ypperligt val av tonsättare. Hans musik innehåller ofta en slags ekande tomhet. Tonerna kastas ut i ljudrummet, ängsligt sökande efter ett härbärge där de kan vila ut. Men det tycks aldrig finnas någon plats för Komedas toner. De är ensamma och solitära, oförmögna att hitta någon samhörighet. Och till filmens handling fungerar Komedas speciella tonsättningar väldigt väl.

Filmen baseras på Knut Hamsuns roman med samma namn, och handlar om en ung författare som har mycket små ekonomiska resurser. Han svälter, och hans tillvaro präglas av ständig jakt efter inkomster. Han drabbas också av och hallucinationer, som kommer sig av att han svälter. Oscarssons neurotiska kroppspråk, tillsammans med Komedas tonsättningar beskriver med närmast perfektionistisk precision den utsatthet och hopplöshet som en människa känner vid prekära situationer. Om ni inte sett filmen, kan ni ju se och lyssna till detta klipp. Ni kan nog nästan känna hur hålrummet i era magar växer… Trots att väldigt få av er – som har förmånen att läsa denna blogg – har upplevt riktig svält.

Krzysztof Komeda är nog annars mest känd för den breda publiken för filmmusiken till Roman Polanskis filmer Kniven i vattnet och Rosemarys baby, men han var inte enkom tonsättaren till film. Han föddes i Poznań 1931, och uppvisade tidigt stort intresse för musik. Som 8-åring kom han in på konservatoriet i Poznań, men andra världskriget satte stopp för hans utbildning där. Komedas fortsatte sin skolning och studerade piano samt musikteori, men dock utanför konservatoriets ramverk. Han skulle dock alltid bära med sig en känsla av att han förlorat 6 år av sin utbildning.

Redan på 1950-talet blev han betydelsefull för den polska jazzscenen. Under denna tid rönte polsk jazz stor uppmärksamhet, både i Polen och utanför landets gränser. Komeda framträdde för övrigt varje år på den legendariska jazzklubben Gyllene cirkeln i Stockholm.

Men Krzysztof Komeda fick tyvärr ett alltför kort liv. Vid ett kamratligt (?) slagsmål med den polska författaren Marek Hłasko (som jag skrivit om tidigare), knuffades, alternativt trillade, han ner från en klippa och slog i huvudet. Komeda vaknade aldrig upp från den koma slaget mot huvudet försatte honom i, och han dog 1968, blott 37 år gammal.